Bönebrev 2022
Hösten Berget nr 81
”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud” (1 Thess 5:16-18) Den kristna mystiken är ett ofattbart stort universum av erfarenhet och reflektion om vad det är att vara människa i relation till det högsta och allra renaste Varat, Gud själv. De kristna mystikerna erbjuder vägbeskrivningar och kartor för människans livsvandring, som närmast kan beskrivas som olika former av andlig terapi. Alltså, den kristna mystikens syfte är att vara människor till hjälp och stöd, var man än befinner sig på sin livsvandring. Den kristna mystiken är också en hjälp för oss i bönegemenskapen, att förstå bönens dimension i våra liv. S:t Bonaventura skriver i en vägbeskrivning för det kristna livet, år 1259, om att människan är så enormt benådad men liksom strular till det för sig själv genom hon låter sig distraheras av alla möjliga bekymmer, vårt medvetande fördunklas av det han kallar inre spöken och lustar som drar henne bort från sig själv. Detta utvecklas i Spanien på 1500-talet av en grupp kontemplativa franciskaner. En av dessa är en spansk franciskanbroder, Francesco de Osuna (1497-1541), som menar att vårt förhållningssätt ska vara som en fisk som gör sig fri från fiskarens krok och återvänder till vattnet, eller som en lax som längtar tillbaka till sitt hem längst uppe i älven, och simmar med all kraft mot strömmen för att nå sitt mål. Människan behöver vara samlad i sig själv, och ett tecken på att vi inte är samlade är något Osuna kallar ”kringflackande tankar”, tankar som vandrar omkring utan riktning. Tankarna vandrar så att vi inte kan styra dem, vända dem till Gud, och berätta om vår svaghet för honom och i tro be om hans hjälp. Det första steget är att just be Gud om hjälp, trots att vi inte får hjälpa av våra tankar. Vi behöver göra oss av med det inom oss som hindrar oss från att söka Guds hjälp. Alltså be om Guds nåd och inte bry oss om att det kanske ser ut som om vi mest saknar denna nåd utan förtröstansfullt lita på att Gud ger nåd åt den som beder, söker och bultar på den himmelska porten. Ett allvarligt misstag är att vi alltför snabbt ger upp, vi tycker inte att detta hjälper, men just då är det så viktigt att vi fortsätter att lita på Gud och att han ger oss det vi behöver. Det vi behöver är att växa i tillit till Gud och att förtrösta på honom och tro och hoppas allt allt kommer att gå väl. Så låt oss lära oss av detta att inte låta våra oroliga och förvirrade tankar hindra vårt böneliv utan istället vara en påminnelse om hur enormt beroende vi är av Gud och hur nära han är oss i allt. I alla våra distraktioner får vi ständigt återvända till Gud, som laxen som med livet som insats kämpar motströms för att komma hem. Det kan verka som att det finns så många hinder för bön, som våra kringflackande tankar och många distraktioner, sjukdom och allt vi måste göra, men Guds nåd är alltid nära, och hjälper, tröstar och stöttar oss så att vi alltid kan komma tillbaka till oss själva och upplyfta våra hjärtan till Gud. Guds frid och allt gott, Pax et Bonum, fader Peder Bergqvist

Bönebrevet från Berget nr 81, Hösten 2022, sidan 1