Vintern 2023 nr 85
”Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött” (2 Kor 5:14). Under adventstiden förenar vi oss med Israels folk glädjefyllda väntan på och längtan efter Messias. Samtidigt som det är något glädjefyllt över advents- och jultiden finns också den lidande kärleken närvarande. Det är inte långt mellan krubban och korset. I vår tid har vi förlorat det naturliga sambandet mellan lidande och kärlek, och därför behöver dessa båda aspekter försonas med varandra. Evangelierna och aposteln Paulus pekar på en korsfäst kärlek, som förenar Gud och människa. Denna kärlek har i franciskanskt tänkande företräde efter den förebild som S:t Franciskus av Assisi (1182–1226) visat, han gråter när han ser att kärleken inte är älskad. Människans yttersta mål är att älska Gud, att förenas med honom i kärlek, det är den högsta lyckan. Det är genom kärleken som dör som vi kan se Gud, föreningen med Kristus i hans kärlekseld på korset. Att se Gud är att älska och att älska är att se. S:t Bonaventura (1221–1274) lär oss att vandra i S:t Franciskus fotspår och låta oss förvandlas i den korsfäste Kristus, och som han uttrycker det dö i Kristi kärleks eld. Det är en kontemplativ rörelse som samtidigt är helt närvarande i denna värld, för samtidigt som vi stiger upp till Gud i den korsfästes kärlek så stiger vi samtidigt ner till vår nästa och vår värld. Guds kärlek, den heliga Treenighetens rörelse, breder ut sig i denna värld. Kärlekens kraft består i en gemenskap som förvandlar den som älskar till likhet med den som är älskad. Detta gäller för Bonaventura både i den inre trinitatriska gemenskapen och i den yttre relationen till oss människor, i hela skapelsen och i historien. Det som S:t Franciskus visade S:t Bonaventura var att människan måste låta sig antändas av Guds kärleks eld, så att människohjärtat mjuknar och likt järnet, smälter, och med den korsfästes brinnande kärlek kan ta emot avtrycket av den korsfäste i sin kropp. Genom kärlekens förening med den korsfäste blir vi korsformade, eller korsmärkta, i kärlek. ”Det nns ingen annan väg än genom den Korsfästes allra mest brinnande kärlek”, det är denna brinnande kärlek som ”för oss över till Gud genom omåttliga smörjelser och ammande känslor”. Hela skapelsen talar högt om Gud, om den gode och vackra Gud, om hans kärlek. Hela vårt liv är därför för S:t Bonaventura en resa, en pilgrimsfärd, en uppstigning mot Gud, i kärlek. Men vi kan inte stiga upp till Guds höjder genom våra egna ansträngningar. Gud själv måste hjälpa oss, han måste dra upp oss, och det är därför bönen är så nödvändig, för det är den handling som drar oss upp till Gud. Så låt oss fortsätta hålla bönens låga brinnande i vår bönegemenskap under detta nya kyrkoår. Guds frid och allt gott, Pax et Bonum, fader Peder Bergqvist

Bönebrevet från Berget nr 85, vintern 2023, sidan 1 fi
fl
Bönebrev Berget