Nuntiens föredrag om Johannes Paulus II

18. 01. 2014 Stockholm – S:ta Eugenia kyrka MÖTE MED MEDLEMMARNA I FÖRBUNDET FÖR KRISTEN ENHET FKE

Föredrag av den nye Apostoliske Nuntien i Norden: Hans excellens Ärkebiskop Henryk Jósef Nowacki, titulärärbiskop av Blera.

Kära vänner, jag tackar er för inbjudan till detta möte bland vänner.

Vi känner ju varandra väl sen tidigare.

1

Idag riktar vi blicken mot personen påven Johannes Paulus II som under sitt pontifikat ägnat ett stort och synligt arbete av historisk betydelse åt ekumenikens fortsatta väg.

Kyrkan ser sig själv som “ett sakrament, ett tecken och ett redskap för den innerliga gemenskapen med Gud och för mänsklighetens enhet”. Så ser hon på sig själv i förhållande till hela mänsklighetens familj på dess väg. Hon ser på sig själv i det stora.

Hon ser sig själv på ekumenikens vägar, det vill säga alla kristnas enhet, för vilken Kristus själv bad och som utan tvekan i våra dagar är en brännande fråga.

Hon ser sig själv även i dialog med anhängare av icke-kristna religioner och med alla människor av god vilja. En sådan dialog är en dialog om frälsning, vilken också bör bidra till fred i världen och rättvisa bland människor.

Splittringen som fortfarande finns mellan oss fördunklar evangeliets livskraft och blir en skandal för världen, i synnerhet när vi tycks förkunna ett "rike som kommit i strid med sig själv" (Luk 11:17). Evangeliets trovärdighet försvagas av vår splittring.

De kristnas enhet måste vi naturligtvis be om som en gåva från Gud, och vi är vissa om att den är given i enlighet med Herrens vilja. Kristna får aldrig upphöra att be om och göra uppoffringar för enheten. De kallas också att stötta och främja 2

en teologisk dialog, ett ömsesidigt vittnesbörd och ett praktiskt samarbete i de olika kyrkorna och samfunden.

Det ekumeniska samarbetet, även om det är viktigt, bör inte bli ett självändamål, eftersom detta skulle skymma dess verkliga syfte, vilket är att söka en enhet fullt synlig mellan de kristna.

En av de största sanningarna som vi ödmjukt vakar över är läran om kyrkans enhet, den enhet som all slags synd kan fördunkla inför kyrkans synliga ansikte, men samma enhet som har sin fulla existens i den katolska kyrkan och som aldrig kan tas ifrån henne (jfr Lumen gentium, 8; Unitatis Redintegratio, 2-3).

Medvetenheten om synden kallar oss oupphörligen till omvändelse. Kristi vilja sporrar oss att arbeta hårt och målmedvetet för enheten med alla våra kristna bröder och systrar, att vara medvetna om att den enhet vi söker är en enhet i en fullkomlig tro, en enhet i sanning och kärlek.

Vi måste be och lära oss tillsammans, men dock vara medvetna om att en delad nattvard mellan kristna i splittring inte är svaret på Kristi uppmaning till den fullkomliga enheten.

Med Guds hjälp vill vi fortsätta att verka ödmjukt och beslutsamt för att ta bort den verkliga splittring som fortfarande finns kvar, och på så sätt återfå den fulla enheten i tron, som är en förutsättning för att delta i eukaristin (jfr tal 4 maj 1979).

3

Det ekumeniska konciliet gavs som en gåva till var och en av oss; och även testamentet från Paulus VI säger om ekumeniken: "Arbetet med de separerade bröderna går framåt, med mycket förståelse, mycket tålamod, med stor kärlek, men utan att man avviker från den sanna katolska läran. " I sin bok "Crossing the Threshold of Hope" ägnar påven ett kapitel åt ekumenik med titeln "På jakt efter en förlorad enhet." Han skrev bland annat: Splittringen mellan kristna strider mot Kristi bön i den övre salen: "Fader, att de alla skall vara ett, såsom du, Fader, är i mig och jag i dig ... för att världen skall tro att du har sänt mig "( Joh. 17:21).

De kristna av olika bekännelser och från olika samfund har kunnat se hur sanna dessa ord är, särskilt genom missionsverksamheten som på senare tid har intensifierats både i den katolska kyrkan, som jag nämnde tidigare, och i olika andra kyrkor och samfund i den reformatoriska traditionen. De folk till vilka missionärerna vänt sig för att förkunna Kristus och hans evangelium, predika broderskapets och enhetens dygd, kan inte undvika att ställas inför frågorna om missionärernas enhet.

Det är i själva verket nödvändigt att veta vilka av dessa kyrkor eller samfund som är av Kristus, för han har grundat en enda kyrka, en enda som kan tala i hans namn. Så, det var erfarenheterna i samband med missionsverksamhet som gav, på sätt och vis, början till den ekumeniska rörelsen i den nuvarande betydelsen av ordet.

4

Det som förenar oss är större än det som skiljer oss åt. Vi tror på samme Kristus; och att denna tro i huvudsak är ett arv från läran i de första sju ekumeniska koncilierna före år tusen. Därför finns det en grund för en dialog, för en utvidgning av utrymmet för enheten, som måste gå hand i hand med att övervinna splittring, till stor del en följd av övertygelsen om en exklusiv besittning av sanningen.

Splittringen står verkligen i motsats till vad Jesus har grundat.

Det går inte att föreställa sig att denna kyrka, som grundades av Kristus på apostlarnas grund och Petrus, inte är en. Men man kan istället förstå hur samma budskap kommer från evangeliet.

I ett av sina tal sade påven: "Vi bekräftar vårt åtagande att lyssna noga och med ärlighet till Kristi röst som kommer till oss genom evangeliet och den apostoliska traditionen i kyrkan”.

Inför den medvetna sekularismen i dagens värld måste kyrkan se till att trons skatt förkunnas i dess integritet och att den bevaras från felaktiga och missvisande tolkningar (4 okt. 2003).

Det skulle också innebära att för påven Johannes Paulus II tillhörde dialogen mellan lutheraner och katoliker en av de viktigaste utmaningarna i hans pontifikat.

Under hans många resor fanns alltid ekumeniska möten inplanerade. Med en herdes stora allvar och kärlek tog han upp alla frågor som rör de kristnas enhet. Han kände ett oerhört stort ansvar för Jesu ord " Ut Unum Sint ".

5

I sin encyklika med titeln "Ut Unum Sint" uttrycker han rörande sin önskan att återförenas. Redan i inledningen till denna skrivelse säger han: "Det här är ett tydligt åtagande av biskopen av Rom som efterträdare till aposteln Petrus. Jag utför det med en djup övertygelse om att lyda Herren och med full medvetenhet om min mänskliga svaghet.

Faktum är att om Kristus själv gav Petrus detta särskilda uppdrag i kyrkan och uppmanade honom att stärka sina bröder, så har han också visat honom hans mänskliga svaghet och hans särskilda behov av omvändelse: "Och när du en gång vänt tillbaka, så styrk dina bröder "(Luk 22:32).

Just genom att Petrus egna mänskliga svaghet syns så klart, så, för att uppfylla detta särskilda ämbete i kyrkan, är påven helt beroende av Guds nåd och Herrens bön: "Jag har bett för dig att din tro inte ska ta slut" (Luk 22: 32).

Petrus och hans efterträdares omvändelse vilar på Frälsarens bön och kyrkan deltar ständigt i denna åkallan. I vår ekumeniska ålder, präglad av andra Vatikankonciliet, är biskopens av Rom uppdrag särskilt inriktat på att påminna om behovet av den fulla gemenskapen mellan Kristi lärjungar.

Biskopen av Rom måste själv innerligt göra Kristi bön om omvändelse till sin egen, liksom den är nödvändig för Petrus för att kunna tjäna bröderna. ”Av hela mitt hjärta ber jag att alla troende i den katolska kyrkan deltar i denna bön tillsammans med alla kristna. Att alla tillsammans med mig ber för denna omvändelse. "( Jfr Ut Unum Sint 4.)

6

Han avslutar skrivelsen med ord av tro och hopp: "Kraften i Guds Ande får Kyrkan att växa och byggas upp genom århundradena. Med blicken riktad mot det nya millenniet ber kyrkan Anden om nåden att stärka sin egen enhet och få den att växa mot en full gemenskap med andra kristna”.

Hur uppnår man detta? Först och främst genom bön. Bönen ska alltid bära den otålighet som är längtan efter enheten, och därmed en av de nödvändiga formerna för vår kärlek till Kristus och Fadern, rik på barmhärtighet. Bönen bör prioriteras på denna vandring mot det nya millenniet som vi gör med andra kristna.

Hur uppnår man detta? Genom inverkan av nåden, för att vi inte ska komma tomhänta till detta möte: "På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet [...] och vädjar för oss med rop utan ord" (Rom 8:26), för att förbereda oss för att be Gud om vad vi behöver.

Hur uppnår man detta? Med hopp i Anden, som kan förvisa från oss spöken från det förflutna och de smärtsamma minnena av splittring; han vet att ge oss klarhet, styrka och mod för att ta de nödvändiga stegen så att vårt engagemang blir alltmer äkta.

Och om vi skulle fråga oss om allt detta är möjligt kommer svaret alltid att vara ja. Samma svar hördes från Maria från Nasaret, eftersom ingenting är omöjligt för Gud." ( Jfr Ut Unum Sint 102).

7

I ett tal till en ekumenisk delegation från Finland sade påven: "Det är min förhoppning att lutheraner och katoliker ska engagera sig mer och mer i en gemenskapens andlighet som bygger på de skrivelser i kyrkans liv som de redan delar och så stärker sin gemenskap i bön och vittnesbörd om Jesus Kristi evangelium (19 jan. 2004).

Denna reflektion vill jag avsluta genom att citera Johannes Paulus II från Angelusbönen 25 januari 2004, på dagen när Böneveckan för de kristnas enhet avslutades: "De kristnas enhet har varit en ständig fråga under mitt pontifikat och fortsätter att vara en krävande prioritering i mitt uppdrag. Må vi aldrig förtröttas att be för enheten och att ständigt söka den! Hinder, svårigheter och till och med missförstånd och misslyckanden kan inte och bör inte avskräcka oss, eftersom förtröstan på att även under historien nå den fulla och synliga gemenskapen av alla kristna inte beror på våra mänskliga förmågor, utan snarare på vår gemensamme Herres bön.

Vi åberopar med förtröstan Maria, Kristi Moder och Kyrkans moder, för att hon ska stödja oss och följa oss på vår ekumeniska vandring."

Tack. (Översättning: p. Fredrik Emanuelson OMI)

8