Unum 2014 1 issuu

U

NR 1 ÅR 2014 ÅRGÅNG 31

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: VÄSTERÅSMÄSSANs betydelse för Svenska kyrkans liturgi

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema:

VÄSTERÅSMÄSSANs betydelse för Svenska kyrkans liturgi

Ledare 3 Peder Bergqvist Veni Creator Spiritus. Retreatmaterial 3:1 P. Raniero Cantalamessa

4-6

Två små bokstäver - liturgiska minnen från Västerås stift 7-9 Sten-Bertil Risberg Så mötte jag Västeråsmässan Leif Östborg Eukaristisk tillbedjan Sr Veronica

10-13

14-16

Wilfrid Stinissen: meditationspionjären 16-18 Ingrid Eriksson Liturgin i Svenska kyrkan: Västeråsmässans betydelse 19-25 Peder Bergqvist Psalmförfattare på Berget: Del 1 Elsa Mases

26-29

Romarbrevet kapitel 6. Retreatmaterial 3:2 P. Raniero Cantalamessa

30-38

Boktips från S:t Sigfrids Boklåda 39 Marie Erenius Bergqvist KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:- 15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

Västeråsmässan versus det nya handboksförslaget

D

etta nummer av Unum vill rikta uppmärksamheten mot den förskjutning av teologi och liturgi som skett från tiden då S:t Davidsgården byggdes, 1962, och fram till i dag. Framförallt riktar vi blicken mot den liturgiska förnyelsen som inträffade under biskop Sven Siléns tid då den så kal�lade ”Västeråsmässan” togs fram.

Sven Silén var biskop i Västerås stift från 1962 till 1975, han invigde S:t Davidsgården den 18/11 1962.

KOMMUNITETEN ÄR INNE i en fördjupning av den mässa som firas på Berget. Detta nummer av Unum speglar dels denna fördjupning, dels är det en nödvändig påminnelse om Svenska kyrkans liturgiska arv och vilket gediget arbete som låg bakom 1986 års kyrkohandbok, mycket tack vare den liturgiska förnyelsen i Västerås stift.

EFTERSOM UTRYMMET är begränsat vill jag använda dessa rader till att citera biskop Sven Silén och vad han säger 1970 om epiklesen, bönen om den helige Ande över brödet och vinet i mäs�san: ”Så kommer jag till epiklesen.

Detta är ett mycket väsentligt moment i mässan, och jag saknar det i

hög grad i vårt nuvarande... Enligt luthersk tradition är det genom instiftelseorden som mysteriet förverkligas. Vad man stöder sig på då är Augustini ord: Accedit verbum ad elementum et fit sacramentum (Ordet kommer till elementen, och då blir det ett sakrament)... Därför kan aldrig enligt genuint luthersk tradition epiklesen komma efter instiftelseordens läsande utan endast före.”

PÅ DENNA PUNKT är det tydligt att det nya handboksförslaget far vilse eftersom sju av tretton nattvardsböner inte alls har någon bön om Anden före instiftelseorden (se s. 19-25). Den liturgikhistoriska förnyelsen som docent Sven Helander stod bakom gav oss bland annat de fem punkter om kanonbönen som är uppställda på sidan 21 och framåt. Det arbete, som Helander på ett inspirerande sätt ledde, i Västerås liturgiska arbetsgrupp (se s. 7-10), spred sig som ringar på vattnet utanför stiftets gränser. När kyrkomötet 1975 fastställde nya liturgiska ordningar kunde konstateras att det arbete han inspirerat till och genomfört burit frukt genom att det uppmärksammats och införlivats i Svenska kyrkans Missale (1986).

Unum 3

Veni Creator Spiritus III Retreatmaterial 3:1 P. Raniero Cantalamessa

Denna retreat finns inspelad på CD för försäljning i S:t Sig frids boklåda.

VENI CREATOR SPIRITUS v.3: ”Du är sjufaldig i dina gåvor, du är Guds högra hands finger, Du, Faderns högtidliga löfte som lägger ord på våra läppar.”

L

iterally translated this verse says: “You who are manifold in your gifts, finger of the right hand of God. Solemn promise of the Father, you put the word upon our lips”.

LET US TRY to locate this verse in the general vision of the Holy Spirit.

After presenting the Holy Spirit in the whole Easter of salvation, the Spirit of creation, the Spirit of grace, the author spoke about the Spirit as Paraclete, gift of God, giving water and fire. To understand the place of this third verse we must know a fundamental notion about the activity of the Spirit in the Bible. In the Bible two ways of acting of the Holy Spirit are described. One way, or action, which is called sanctifying action of the Holy Spirit, or transforming

action of the Holy Spirit, consists in the fact that the Holy Spirit comes upon a person and stays, dwells, in him or her, transforming him or her from within, giving a new heart, a new spirit, a new way of living. This is what is called the Holy Spirit. The adjective Holy only appears after the exile. The first example is psalm 51.

“Don’t deprive me of your Holy Spirit”.

More ancient in the Bible than this sanctifying action of the Spirit is what is called the charismatic action of the Spirit, and the difference is this; by the charismatic activity the Holy Spirit can come upon a person and givs some gift to different people not for their personal holiness or sanctification, at least not principally for their sanctification, rather for the upbuildning of the community, for the benefit of the

Unum 4

community. So to Samson for instance a gift of strength was given to lead the battles of God, to some others a gift of prophecy, to others artistic gifts to embellish the temple of Jerusalem for instance. In the New Testament these two ways of acting of the Holy Spirit are very manifest. It is enough to read chapter twelve of the first letter of Paul to the Corinthians where all kinds of charisms are mentioned and then pass to chapter thirteen where just one action of the Spirit is mentioned, charity.

This is interior, infused charity like sanctifying grace. It is common for everybody. So, after presenting the Holy Spirit in its sanctifying, transforming action, as Paraclete, gift of God, living water which gives new life, fire, which in the Bible is purifying, refining and then flaming, the power of God destroying sin and giving love, and then love and anointing.

Now in this strophe, the charismatic action of the Spirit is mentioned and all the symbols of this verse we have just sung speak about this kind of action of the Spirit. “You are sevenfold in your gifts”, which means you are manifold, you give many gifts. In the preceding verse there was a singular; gift of God. Here it is in plural, you are manifold in your gifts. “Finger of the right hand of God” is a symbol in the Bible of the power of God of performing miracles and signs. “If by the finger of God I cast out Satan then the Kingdom of God has arrived”.

In the last line, a special category of charisms are mentioned. Charisms which are linked to the language. “You put the word upon our lips” alludes to all the charisms which have speech as their organ. So; prayer, teaching, prophesying, all these are gifts which need the language.

W H AT H A PPENED with the charisms in the history of the Church?

You will know that at the beginning, in the f irst Christian community charisms played an important role.

Beside the apostolic authority there were the prophets, the charismatics.

But already by the second century there were heresies around. So Christianity felt the need of having a clear authority and this led to the authority, the bishops of being the sender of the community and representing all Christianity. And besides, there was some misuse of charisms, there was a movement in Asia Minor, Montanism, which exaggerated, they identified themselves with the Holy Spirit and the reaction was to disqualify the charisms. Of course the charisms never disappeared from the life of the church. The Holy Spirit never ceased to pour down charisms. What was the difference then? It was that now, speaking from a Catholic but also a Lutheran or Anglican point of view, the charisms were no longer attributed to all baptized people but they were reserved for the holy people, the saints.

Unum 5

It was no wonder if we saw healings, prophecy and any kind of miracles in the life of saints. Francis of Assisi was one of these charismatics and of course many, many others. The trouble was that the charisms were no longer recognized as normal equipment of every baptized person. And there were especially some charisms which were called the Pentecostal charisms which were little by little put aside. Like speaking in tongues and certain kinds of healing and so on. We know, I need not tell the story, how in the beginning of the last century the Holy Spirit decided that it was time to show his charisms again. And little by little this fire spread from the first Pentecostal assemblies to all the Christian denominations. The Catholics received these gifts especially in the late sixties. So now we live in a moment when we once again can enjoy both this movement of the Spirit breathing from above to the bottom, through the sacraments, the hierarchy, the ministry. And breathing also from the bottom up, through the charisms, which are in every cell of the body of Christ. Maybe this move of the Spirit spreading again, manifesting itself in this way has already an ecumenical purpose? In fact, that is what has happened. Speaking in ecumenical settings sometimes I make this observation; How did the Holy Spirit lead the primitive Church to open herself first to gentile Jewish believers and then to pagans? How? In a very

simple way! He poured charisms onto all the people gathered in Jerusalem first. Then to Cornelius and his house.

Exactly in the way that the Holy Spirit had poured charisms over the apostles on the day of Pentecost. So Peter was forced to say; “who am I? Who am I to keep these people outside the church?”

And this is exactly what the Holy Spirit has been doing in the last decades, in the last times. He has poured down his Spirit with exactly the same manifestations in many, many different churches and denominations. So the conclusion we must draw is the same as that of Peter; “who are we to consider that this or that church does not belong to the body of Christ?” So the charisms have a big ecumenical impact.

I DARE TO SAY that we have not reached the end of the purpose of the Spirit, of course. We are moving foreward, and I wish to suggest a direction in which we should move. From our Catholic, and I think also Lutheran and Anglican point of view, we must move from the sacraments towards the charisms. From the institution to the charisma. Pentecostals should move from the experience of charisma towards recovering the importance of sacraments also. Sacraments are the gifts given to the whole church for the benefit of each. Charisms are gifts given to each for the benefit of the entire body of Christ. But they are meant to work together.

Unum 6

TVÅ SMÅ BOKSTÄVER

- några personliga minnen från Västerås domkapitels arbetsgrupp för liturgiska frågor.

Sten-Bertil Risberg, Falun. Mångårig retreatledare på Berget. Fil.kand., teol.lic., orgelspelare i Den gode herdens katolska kyrka i Falun. F.d. kyrkoherde i Grytnäs församling och e.o. hovpredikant.

N

är jag under senare delen av 1960-talet utsågs till ledamot av Västerås domkapitels arbetsgrupp för liturgiska frågor skedde det med biskop Sven Siléns goda minne. Mina kontakter med Silén gick tillbaka till min gymnasietid i Härnösand 1948-1951, då Silén var rektor för Härnösands högre allmänna läroverk. Jag hade bl.a. fungerat som ledare för den lilla grupp gymnasister, som bistod honom med psalmsång vid de morgonböner, som via högtalare sändes ut till de olika klassrummen.

mån ett uttryck för kyrkans frihet i förhållande till det demokratiska folkkyrkasystemet. Arbetsgruppen kom att utom honom själv bestå av teol.dr. Sven Helander, Falun, kyrkoherden Gunnar Boberg, Avesta, stiftsadjunkten Sune Garmo och undertecknad, komminister i Malung och efter 1971 kyrkoherde i Grytnäs. Sune Garmo fungerade som gruppens sekreterare och bokförde noggrant arbetsgruppens diskussioner och beslut. Sammanträdena hölls företrädesvis hemma hos Sven och Kerstin Helander i Falun, som generöst upplät inte bara sitt hem utan också sitt matbord vid grupFÖR SVEN SILÉN var det av pens sammankomster. Tanken var yttersta vikt att arbetsgruppen att arbetsgruppen också skulle tillsattes som domkapitlets arbets- innesluta en kyrkomusiker. Av grupp. Dels gav det honom själv olika anledningar blev det inte så, större möjligheter både att utse utan det ansågs att jag mot bakgruppen och att styra dess arbete, grund av mina musikhistoriska dels var det för honom i icke ringa studier skulle kunna företräda de Unum 7

liturgiskt-musikaliska frågeställ- med stiftets präster överraskade ningarna. han emellertid prästerskapet med att lyfta fram två böcker som han DEN Y T TRE anledningen till ansåg att varje präst inte bara borgruppens tillkomst var den pågå- de äga utan också dagligen läsa: ende försöksverksamheten inför Nya testamentet på grekiska och en ny handbok för Svenska kyr- 1878 års katekesutveckling. Det kan. Varje stift skulle ha sin egen blev upprinnelsen till ett f lerårigt försöksverksamhet, men av olika studiecirkelarbete om den lutheranledningar kom Västerås stift ska bekännelsen bland prästerna i att spela en särskilt framträdande Västerås stift. roll i denna försöksverksamhet.

Sven Silén hade själv en gång i I DEN LIT URGISK A arbetstiden fungerat som sek reterare gruppen tog sig Siléns kombinaåt ärkebiskop Eidem i samband tion av ekumenisk öppenhet och med 1942 års handboksrevision för bundenhet vid den lutherska beSvenska kyrkan. Dessutom hade kännelsen uttryck i att han i stor han haft den stora förmånen att utsträckning lutade sig mot Sven få vara observatör vid Andra Va- Helanders sakkunskap i liturgiska tikankonciliets sammankomster. frågor. Ett av de tydligaste exemDe hade givit honom djupa intryck plen på detta var den diskussion som han bar med sig hem och som som ägde rum kring offertanken i han i rikt mått delade med sig av nattvardsbönen. Den traditionella vid den liturgiska arbetsgruppens lutherska uppfattningen, att det sammankomster. enda offer man kan tala om är det offer som Kristus en gång för KARAKTERISTISKT för Silén alla burit fram i sin egen kropp på var hans vilja att i så hög grad som korset, står enligt samma tradition möjligt tillämpa Vatikankonciliets i skarp kontrast till den katolska förnyelsesträvanden i den evange- mässoffertanken. Sven Helander liskt-lutherska miljö som han själv förklarade emellertid att en sådan var präglad av. När han valdes till kontrast inte behöver föreligga om biskop i Västerås stift var det inte man inser att mässoffret inte är många som hade några förhopp- något nytt och annat offer än det ningar om andlig förnyelse. Silén Kristus en gång för alla framburit betraktades allmänt utifrån sin (Hebr. 10:12) utan hans eget framtjänst som rektor som en duglig bärande av sig själv inom mässans administratör. Vid sitt första möte ram. Mässans offer är en aktuaUnum 8

lisering av Kristi enda offer. Formuleringen "Se till det fullkomliga och eviga offer, med vilket du i Kristus har försonat oss med dig själv" skulle med hjälp av två små bokstäver "ta" , som förändrade det personliga "det" till det demonstrativa "detta", bringa nattvardsbönen till större överensstämmelse med den katolska synen: "Se till detta fullkomliga och eviga offer, med vilket du i Kristus har försonat oss med dig själv". Trots det för hela arbetsgruppen uppenbart ekumeniskt fördelaktiga med en sådan ändring, vågade sig biskop Silén inte på att tillstyrka den.

FÖR EGEN DEL får jag bekänna att just denna diskussion om två små bokstäver f ick mig att inse skillnaden mellan luthersk "rationalism" och katolsk rikedom.

Vägen för min konversion till den katolska kyrkan låg därmed öppen.

Den låg visserligen långt fram i tiden, men för varje gång jag firade den "lutherska" mässan uttalade jag tyst eller högt det demonstrativa "detta" liksom för att bekänna min i princip katolska tillhörighet. ÄVEN OM ARBETET med den restaurerade högmässan var arbetsgruppens första och viktigaste uppgift så ägnade den också stor uppmärksamhet åt dopet och åt stilla veckans och påskens gudstjänster.

En stor del av arbetet finns redovisat i Sven Silén, Vi firar mässa - reflektioner och förslag, Verbum 1975 samt i Gudstjänster för Stilla veckan och Påsk, Verbum 1977. Arbetsgruppens synpunkter fick stort genomslag i Svenska kyrkans gudstjänstliv och liturgiska böcker under de närmaste decennierna, inte minst i 1986 års kyrkohandbok.

I SKRIVANDE STUND kan man konstatera att detta arbete med att knyta Svenska kyrkans gudstjänstliv nära den allmänneliga och katolska traditionen inte bara är ställt under debatt utan delvis övergivet. En av kyrkans viktigaste uppgifter är traditio, d.v.s. överlämnandet av det redan givna trosinnehållet till kommande generationer. Någon sådan traditio förekommer sällan i Svensk kyrkan. I stället bygger man nytt och eget utifrån subjektiva, sociologiska eller psykologiska bedömningar och lokala överväganden. Biskop Silén betonade ständigt sambandet mellan bekännelse och liturgi enligt den gamla formuleringen lex orandi, lex credendi. Det finns ett samband mellan tro och bön. Den regeln gäller alltjämt. Där tron är otydlig där blir också gudstjänsten diffus. Å andra sidan: där gudstjänsten är ett sammelsurium av infall, där har tron ingenting att hämta, ingenting att luta sig mot.

Unum 9

Så mötte jag Västeråsmässan – en lovsång och ett personligt vittnesbörd Leif Östborg, kyrkoherde emeritus i Västerfärnebo-Fläckebo pastorat.

L

ördagskväll 1959. Mässa i S:t Olofsgårdens i Västerås Birgittakapell. Jag och några få, kanske bara någon sökte sig dit. Ett avlångt, ljusblått kort delas ut. Gudstjänstordningen (vi kallade det inte agenda på den tiden) – Nattvardsgudstjänst högtidligare form. Hade det varit högmässa hade den formellt kallats Högmässa med nattvard med infogat skriftemål.

JAG VAR 15 ÅR och hade funnit Kristus! Under min konfirmationsläsning för prästen Lasse Johansson fann jag den kristna tron. I gemenskapen på S:t Olofsgården, inte minst lördagskvällens

Leif berättar för barnen om S:t David av Munktorp, under Bergets familjedagar. mässa, fick tron den näring som gjorde att den växte, väl vattnad av goda lärare. Söndagens Högmässa blev allt viktigare. Och så småningom blev det allt viktigare med Högmässa med nattvard. Vi ungdomar ville ha ”allt” och sökte oss dit där nattvarden firades: Domkyrkan – S:t Olofsgården – Odensviplatsens kyrksal, o.s.v, o.s.v. Högkyrkligheten var den strömning som öppnade dörrarna in i eukaristins mysterium. Och till kroppens tillbedjan i liturgin.

Stiftsgården i Rättvik kom att vara drivbänken till ett gudstjänstfirande, som vi sedan förde med oss in i hemförsamlingen. Dess tidebönerna skolade oss i ett aktivt

Unum 10

gudstjänstfirande. Dagliga mässorna i Stiftsgårdens kapell fyllde oss med än större törst efter mässor också i vardagen. Bland andra Sune Garmo och Bertil Ramnerö, stiftsadjunkter då, gav vägledning in i att aktivt och närvarande fira mässa. Det var 1942 års handbok vi följde. Visst kändes den obekväm många gånger, men den öppnade dock vägen in i Mässans mysterium. Vägvisarna var viktiga, de som förstod att hjälpa oss att ”förstå” något av Herrens möte med oss under bröd och vin.

SÅ KOM DET NYA präster till Västerås-Barkarö. Ett brödraskap flyttade in i prästgården. Munkar tog hand om Barkarö kyrka och br.

Ingmar blev församlingens präst.

Ganska snabbt blev det söndaglig mässa och en naturlig samlingsplats för många från Västerås, inte minst för oss ungdomar. Fortfarande var det 42:ans handbok som gällde. Men bröderna tog ut svängarna, eller snarare visade att det inte nödvändigtvis var ordningen/orden som var problem, utan att det handlade om att aktivt leva mässan. In i högmässan kom sjungen psaltarpsalm med församlingsomkväde, sånger under kommunionen, lekmäns medverkan, förbön formulerad utifrån nutid, påträngande, själavårdande pre-

dikan, o.s.v. Och dock - visst längtade vi ungdomar till vår tids språk i gudstjänsten utan pluralformer och alltför högtidliga ord och formuleringar.

MÅNGA PRÄSTER arbetade ivrigt på att hjälpa församlingarna till en ökad förståelse av Högmässans innehåll och betydelse. Så kallade ”kommenterade Högmässor” förekom lite här och där, bl.a. i Viksängskyrkan i Västerås. Det innebar att man under mässans gång stannade upp då och då och infogade förklarande kommentarer.

Allt för att hjälpa gudstjänstfirarna att hitta vägen till att vara inlemmade i det skeende som mässan är.

VÄSTERÅS STIFT fick i början på 60-talet en ny biskop, Sven Silén. Han talade latin flytande och blev därför (?) en naturlig observatör vid det Vatikankoncilium som pågick i Rom. Och biskop Sven kom hem med inspiration från den liturgiska förnyelse som strömmade ut från Rom. Men han kunde också väl den lutherska dogmatiken. I Sverige började arbetet på en förnyad kyrkohandbok.

Försöksverksamhet inleddes över landet. Och biskop Sven tog tidigt initiativ. Han såg till att Västerås Stift fick en liturgisk arbetsgrupp.

Och fram kom stiftets egen ord-

Unum 11

ning för mässa – Västeråsmässan: andra stift. Vi kände igen oss, mäs“VI FIRAR MÄSSA”. sans struktur som vi kände fanns där, och ändå var den ”ny”. KyrieliDEN MÄSSORDNING som tanian, som kunde ersätta det gampresenterades i Västerås Stift var la trefaldiga Kyriet, öppnade till att på många sätt ett svar på min och förstå dess bönerop. Kanonbönen mångas längtan. Den öppnade (nattvardsbönen) med epikles (bön vägen tillbaka till rötterna, var på om Anden) och anamnes (åminsätt och vis invand och trygg (den nelse av Jesus verk för oss) bidrog gamla strukturen fanns där) och till en förståelse av att det är Kristi samtidigt var den ”ny och fräsch”. Kropp och Blod vi tar emot (realOch det var inte svårt att se sig presensen). Kyrkans förbön med inlemmad i den stora, världsvida inlagda församlingssvar gjorde gudstjänsttraditionen. Så som vi bönen levande och angelägen för firar mässa, ungefär så gör man mig i kyrkbänken. Trosbekännelsockså i andra länder. Biskop Sven, ens ”nygamla” plats efter predikan arbetsgruppen, bröderna i Barkarö/ kändes så naturlig – ett församÖstanbäck, Stiftsgården och flera lingens svar på evangelium och enskilda präster förmedlade fördju- predikan. Predikan ”förlorade” sin pande kunskap ut i stiftet, kunskap dominerande position och blev en som öppnade till ett mer aktivt och naturlig del i liturgin, i den helhet närvarande gudstjänstfirande. Bis- som Mässan utgör. Allt var välkänt kop Sven sade senare i kyrkomötet: och ändå fräscht! ”Vi har även i hög grad bemödat oss om att bygga på den gamla VÄSTERÅSMÄSSAN BLEV gudstjänsttraditionen och har hela en stolthet för Västerås Stift. tiden försökt ha i sikte målet att Och glädjen blev stor i stiftet göra gudstjänsten församlingscen- när handboken så småningom trerad” (det sade han om det resul- fastställdes och vår ”VI FIRAR tat som kyrkomötet kom fram till, i MÄSSA” i stora drag blev en del vilket Västeråsmässan var en viktig av de möjligheter som erbjöds där. del).

NU HAR JAG SOM präst i OCH DET VAR NOG detta som snart 35 år fått tjäna Herren i att var Västeråsmässans styrka jämfört förvalta Ordet och Sakramenten. med många av de andra gudstjän- Jag har fått förmånen att i olika stmodellerna som producerades i sammanhang vara med och forma Unum 12

mässor för specifika tillfällen och för församlingens regelbundna gudstjänstliv. Jag har deltagit i olika ”försöksverksamheter” för att hitta mässordning som kan vara hållbar. I botten har hela tiden erfarenheterna och kunskapen från Västeråsmässan funnits med.

Dess fasta förankring i traditionen och i vår tid har för mig varit en oöverträffad väg. Den var inte ett slutmål utan en del i en god allmänkyrklig liturgisk utveckling.

Den var riktningsgivande och gick, och går än i dag, att bygga vidare på. Vill man bygga ett gudstjänstliv som håller att leva på och med år efter år, så landar man till slut i den allmänkyrkliga, katolska, traditionen.

de fram till det bidrag till svenska MED DEN UTVECKLING liturgi som Västeråsmässan utgör. och de förslag till ny handbok som Vi behöver se bakåt för att kunna vi nu ser har vi anledning att på gå framåt! nytt hålla fast vid den väg som led-

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA

På Berget finns S:t Sigfrids Boklåda, som genom sin försäljning av böcker, skivor och ikoner vill spegla vår ekumeniska inriktning. Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Boklådan har en vänförening. Genom ditt medlemskap bidrar du till att säkerställa ett fortsatt brett utbud av litteratur med andlig vägledning på kristen grund.

Medlemsavgiften är 100 kr/år. Postgiro: 491 5731-6 Kontakt: bokladan@berget.se Unum 13

Eukaristisk tillbedjan Sr Veronica, dominikansyster och medarbetare på Berget.

I

S:t Dominikus kapell börjar vi varje dag med en timmes tyst bön inför sakramentet: tillbedjan. Denna form av bön, som initierades i den latinska kyrkan på 1200-talet, hade nästan försvunnit på 1950-60 talet. Den har börjat spridda sig på nytt i kyrkan. Under de stora kyrkliga samlingarna som exempelvis Världsungdomsdagarna i somras i Brasilien och andra stora möten finns numera alltid ett tält eller en kyrka där sakramentet är utställt och där man kan dra sig tillbaka och tillbringa en stund i tyst tillbedjan inför Jesu sakramentala närvaro. I en del församlingar i Frankrike hör tillbedjan till församlingslivet. I

somliga kyrkor organiseras till och med ständig tillbedjan och församlingsbor avlöser varandra dygnet runt för att tillbe inför det heliga Sakramentet.

DENNA ÅTERUPPTÄCKT av eukaristisk tillbedjan är en stor gåva från den Helige Ande till kyrkan och man kan säga att den karismatiska förnyelsen i katolska kyrkan på 1970-80 talet har inte bara lärt oss att lovsjunga och tacka den har också återupplivat den tysta tillbedjan.

TILLBEDJAN ÄR de troendes grundattityd inför Gud. ”Du skall tillbe Herren din Gud.” ”Kom, låt

Unum 14

oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare” (Ps 95).

Så inleder vi varje dag vår bön. När hon faller ner inför Gud i tillbedjan upptäcker människan sin djupaste identitet. Hon är på sin rätta plats inför sin skapare och tar emot sitt liv ur hans hand.

TILLBEDJAN HAR SIN upprinnelse i mässan och kan inte skiljas från den. Eukaristin är källan till och höjdpunkten i hela det kristna livet. I mässan förenas vi med Kristus. Vi blir indragna i hans ”eukaristia” - hans tacksägelse. Han offrar sig till Fadern för världens frälsning, vi offrar oss med honom i Andens kraft. Denna förening fortsätter i tillbedjan. Vi är förenade med honom och med alla våra bröder och systrar i världen. Tillbedjan är ingen individualistisk bön.

man sitter stilla, som i den kristna djupmeditation som praktiseras på Meditationsgården. Man sitter i en anatomiskt riktig kroppsställning där vi kan komma till ro. Vi har en kropp och vi tillber med hela vår varelse: ande, själ och kropp. Sen finns det ingen teknik. Tillbedjan är en bön i tro. Tron som är djupare än alla känslor och upplevelser. Jag sitter som Mose inför den brinnande busken, som Jesaja inför Guds härlighet i Templet, som Elia vid Horeb… även om jag kanske inte känner något! Jag är helt vaken, medveten. Jag sitter här inför dig. Du är närvarande här i altarets sakrament. Du ser på mig med oändlig stor kärlek. Jag ger dig min tid. Jag öppnar mitt hjärta för dig.

Jag tillber dig, jag förundras över din närvaro, jag tar emot din kärlek, och tackar… Jag blir tyst och förenar mig med den Helige Andes bön som ständigt pågår i mitt hjärta. ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord” (Rom 8:26).

TILLBEDJAN HAR EN universell dimension. Vi sitter där inte bara i vårt namn utan vi bär fram hela skapelsens tillbedjan. På Berget praktiserar vi inte interkommunion däremot är vi alla tillsam- TILLBEDJAN ÄR de fattigas mans inför sakramental tillbedjan. bön. Jag vet kanske inte vad jag ska Herrens närvaro samlar oss och säga, jag kanske inte känner något, hans ljus lyser över oss. jag tycker att det är långtråkigt att sitta där en hel timme… men jag VAD GÖR MAN under en tim- sitter ändå kvar. ”Du är min Gud. mes tyst tillbedjan? Man är där och Du är Herre över mitt liv. Jag är här Unum 15

för dig. Jag förtröstar på dig. Jag tar emot mitt liv ur din hand och låter mig skapas.” Jag avstår från att göra något, för att vara i tillbedjan!

Jag låter Gud verka och fylla hela utrymmet.

DEN HELIGE ANDE LÄR oss att vara tillbedjare såsom Fadern vill (se Joh 4:23). I tid då

människan tror sig veta allting och reducerar allt till det hon kan förstå och kontrollera, är tillbedjan en bön som befriar från allt högmod och självcentrering, och utvidgar människans hjärta. Hjärtat är vänt mot Gud. ”Ty du allena är helig, du allena Herre, du allena den högste.”

I tillbedjan låter vi Gud vara Gud.

Wilfrid Stinissen: pionjären för Kristen djupmeditation på Berget Ingrid Eriksson, medlem av Bergets ekumeniska kommunitet Den Heliga Treenigheten.

Unum 16

V

arje år sedan mitten av 1980-talet kom br Wilfrid till Berget för att leda retreat. Vi mötte honom vid tåget, han ville gärna få en tallrik soppa på sitt rum, vila sig en stund efter resan för att sedan vara på plats för alla retreatdeltagarna. Retreaterna var överfyllda och många på väntelista.

Br Wilfrid önskade att vi skulle spara cirka tio platser till människor som inte varit med tidigare och som inte lyckats anmäla sig innan det var fullt. Den sista retreaten höll han vid Bergets 45 årsjubileum år 2007. ”Tack för ett underbart jubileum” skriver han i ett brev. Nu tror jag att det är klokt att avsluta denna långa härliga tradition på Berget och inse att allt har sin tid och har haft sin tid. Jag är nu 80 år och rösten börjar svika” BR WILFRID KOM till Sverige från Belgien 1967 och inrättade tillsammans med två medbröder ett karmelitkloster i Norraby i Skåne. Han kom under en tid då det andliga sökandet var stort och det fanns ett stort intresse för österländsk meditation.

ovärderlig hjälp av kroppen i stället för att störas av den.

BARA NÅGRA FÅ ÅR efter sin ankomst till Sverige engagerade han sig i den begynnande rörelsen kring kristen djupmeditation i Sverige.

Han var en av pionjärerna i denna rörelse, vilket inte så många känner till i dag. Som karmelitbroder var han väl förtrogen med ordlös inre bön, som har stora likheter med kristen djupmeditation. Broder Wilfrid hade en ekumenisk öppenhet och det föll sig därför naturligt för honom att inleda ett samarbete med människor som startat meditationsrörelsen i Sverige, även om det inte var i katolsk regi.

BERGETS FÖRRE föreståndare Per Mases (död 2010) arrangerade 1971 en retreatledarkurs på St Davidsgården med rubriken Mystik och meditation under ledning av broder Wilfrid tillsammans med professor Hans Hof (död 2011).

Det blev så många anmälda att kursen måste flyttas till Stiftsgården. Under perioden 1971-73 hölls regelbundet liknande kurser på S:t Davidsgården.

HAN FRAMHÖLL medita- BRODER WILFRID tyckte tionen som en väg till ro och inre att människor bosatta i Sverige samling, hur kroppen kan bli en inte skulle behöva åka till fjärran väg till Gud, hur bönelivet kan få länder för att be och meditera.

Unum 17

Därför uppmuntrade han bygget av Meditationsgården i Rättvik, som stod färdig 1973. Under följande år höll han kurser på Meditationsgården i kristen djupmeditation tillsammans med eutonipedagogen Gun Kronberg (död 1995) som hjälpte till med kroppsövningar som gav spänningsbalans. ”När kroppen är i ro så ber den” och ”meditationen är en språngbräda till den inre bönen” var något som broder Wilfrid ofta kunde upprepa i sina föredrag.

FÖR ATT MEDITATIONEN skulle kunna bli en väg till bön och kontemplation framhöll br Wilfrid vikten av en miljö med mässan i centrum och tideböner som ger dagen rytm. På Berget finns detta. Han följde under hela sitt liv Bergets utveckling med stort intresse.

BR WILFRID KUNDE ofta råda: ”Meditera mera men gör det som en bön!” Han framhöll meditationen som en väg till ro och inre samling: ”Det är bra för alla DEN KRISTNA djupmeditatio- människor att meditera men för nen på Berget har utvecklats och den kristne måste meditationen bli funnit sin form. Vi märkte efter till bön.” en tid att vi saknade något som br Wilfrid efterlyst redan redan från PÅ BERGET FINNS en början: en meditationsteologi som ekumenisk kommunitet, Den kunde föra in meditationen i den Heliga Treenigheten. Det var kristna mystikens sunda och dju- broder Wilfrid som föreslog pa strömfåra. När vi tagit vara på namnet och han var också han zenmetodens kroppshållning och som tidigt sådde fröet till att det lärt oss av de psykiska processer skulle finnas just en ekumenisk som sätter igång, samtidigt som vi kommunitet på Berget. tillägnat oss den kristna mystikens teologi, kan vi visa på en väg som Be med oss! fysiskt, psykiskt och andligt är sund Nu kan du följa med i Bergets böneliv genom vår nya skriver Per Mases i ”Gud vi tackar tidebönsbok: “Dag efter dag”. Den dig”, Bergets 40-årsskrift.

SENASTE NYTT OM RETREATER OCH KURSER

www.berget.se

finns att köpa i S:t Sigfrids boklåda: bokladan@berget.se På hemsidan finns också en “Läsplan” för de olika veckorna, helgondagarna o.s.v.: www.berget.se/lasplan

Unum 18

LITURGIN I SVENSKA KYRKAN

- västeråsmässans betydelse för den liturgiska utvecklingen

E

Peder Bergqvist, föreståndare på Berget. n av f ördel a r na me d att vara föreståndare på Berget har varit att lite utifrån lära känna ett nytt stift. Det har också inneburit att jag indirekt lärt känna många personer som betytt mycket för Berget och Svenska kyrkan. Denna text utgår från vad som hände under biskop Sven Siléns tid framför allt vad beträffar förnyelsen av mässan. Sedan tar vi oss rakt in i det nya handboksförslaget och ser hur Västeråsmässan tagits tillvara.

BISKOP SVEN SILÉNS intresse för liturgi väcktes tidigt, redan på 1940-talet, under hans tid som sekreterare åt ärkebiskop Erling Eidem. Silén var observatör under Andra Vatikankonciliet då man bland annat arbetade med gudstjänstens utformning. Detta påverkade Silén starkt i arbetet med förnyelsen av Svenska kyrkans gudstjänstliv (”Personliga röster - berättar om 1900-talet i

Västerås stift”. Berit Lund, 1998, Västerås stift. s. 22-24).

DET BER ÄTTAS att när han en gång var i Rom och fick träffa Paulus V I så svarade Silén på latin. När påven gick över till grekiska så svarade Silén på grekiska. Så bytte de till språk efter språk tills påven uttömt alla språk.

Då fortsatte Silén på svenska.

Det sägs att Silén var den förste icke-katolske att celebrera mässan vid Petri grav i Peterskyrkan. Han hade stor betydelse för relationen mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan. Förnyelsen av gudstjänsten i Katolska kyrkan kom rakt in i Svenska kyrkan via biskop Silén. Liturgin förenklades och förtydligades, den kom närmare folket vilket återspeglas i Västeråsmässan som biskop Silén var med att ”skapa” (se mer på s.

7-9 och 10-13). Mässan började firas vänd mot församlingen, mer med församlingen, det blev mer

Unum 19

folkligt, familjärt och lekmän blev som skett under andra hälften av aktiva i mässan.

1900-talet. Glenn Åkerlund, präst i Rättvik mellan åren 1946 och 1974, FÖRNYELSEN av den Katolska berättar i ”Personliga röster - berättar liturgin sammanföll i väsentlig grad om 1900-talet i Västerås stift” om hur med den kritik som reformatorerna torftiga gudstjänsterna var i början framförde: att gudstjänsten skulle av 1900-talet. Man fick vara glad vara till för församlingen, att för- om ljusen på altaret var tända. En enkla och fokusera på det väsentliga viss liturgisk förnyelse kom med utan att bryta sönder det som är ungkyrkorörelsen alldeles i början ”omistligt” och dogmatiskt korrekt. av 1900-talet. Under och efter andra ”När det gäller mässan gäller det världskriget kom nattvardsväckelför oss att veta vad vi gör. Det kan sen i skarven mellan 1940-50. Vid vara mycket lätt men farligare än en snabb tillbakablick ser vi en på andra ställen att i mässan börja gudstjänst i Svenska kyrkan som agera på egen hand, att göra for- till stor del var prästens egen gudsmuleringar allt efter man tycker att tjänst, den var torr, koncentrerad på det klingar väl och tilltalande. Men predikan, det såg likadant ut året det går inte! Vi måste veta exakt vad runt. Talande är hur stort fokus vi gör eftersom mässans mening är som låg på långfredagen. Påskens att återkalla, göra till förverkligad dramatik och höjdpunkt på påskåminnelse, vad som en gång skedde. natten är en ny företeelse i Svenska I mässan skall frälsningshistorien kyrkan. Det var inte länge sedan bli aktuell - inte i bildlig utan i som psaltarpsalmerna och läsningar reell mening” (”Vi firar mässa: Den från Gamla testamentet saknades i liturgiska utvecklingen i Västerås gudstjänsten. Det fanns helt enkelt stift under 1970- och 1980-talen”. ett stort behov av förnyelse för att Redaktör Sune Garmo, Västerås stift, vinna mer av skönhet, delaktighet 2006. s. 22). Kyrkans tro finns ned- och ekumenisk anknytning till den lagd i liturgin. Av den anledningen allmänkyrkliga traditionen. kan aldrig de väsentliga partierna i kyrkans liturgi vara utlämnade åt I SV ENSK A KY RK AN fördes prästernas och församlingens fria samtal om behovet av förnyelse skapande, vilket Silén ofta beto- av gudstjänsten som resulterade nade. i att en kyrkohandbokskommitté tillsattes 1968. Som ett led i detta DET ÄR SVÅRT att i dag förstå arbete tillsatte Västerås domkapitel vilken förändring av gudstjänstlivet en arbetsgrupp för liturgiska frågor Unum 20

(se mer på s. 7-9 och 10-13). Under arbetsnamnet ”Vi f irar mässa” pågick en försöksverksamhet från hösten 1970 med att ta fram en förnyad mässa för Svenska kyrkan (”Vi firar mässa - reflektioner och förslag”, Sven Silén, Verbum, 1975, s. 6).

KANONBÖNEN är ett konkret exempel på hur arbetet med Västeråsmässan bidragit till mässans fördjupning. Kanonbönen är det avsnitt i mässan som börjar med prefationen, instiftelseorden med omgivande böner fram till Fader vår. Den lutherska traditionen innebar en radikal förändring när man skar bort kanonbönerna utan att ersätta dessa med något annat.

Instiftelseorden följde direkt på prefationen, följda av Fader vår. I och med 1942 års kyrkohandbok påbörjades en restaurering av nattvardsbönen. Denna restaurering fortsatte genom det arbete som initierades av 1968 års Kyrkohandbokskomitte. Detta innebar en stor redigering av kanonbönerna så att de anknöt till det i kyrkans tradition givna motivstoffet.

Förnyelsen av kanonbönen var en del av den breda internationella och ekumeniska utvecklingen i både Faith and Order-arbetet inom Kyrkornas världsråd och i Katolska kyrkan.

JÄ M F ÖR A N DE A N A LY S .

Här kommer ett försök att jämföra Västeråsmässan med det nya handboksförslaget just utifrån kanonbönens olika motiv. I var sin spalt kan man se vilka motiv som finns med i olika nattvardsböner.

UTIFRÅN DEN liturgikhistoriska forskningen (Sven Helanders genomgång finns i Västerås stiftsblad nr 4, 1970) som låg till grund för Västeråsmässan kunde man sluta sig till att följande motiv måste finnas med i en kanonbön.

NÖDVÄ N DIG A MO T I V I K ANONBÖNEN: I. Bön om den hel ige A nde över gåvorna av bröd och vin (epiklesen, som på historiska och dogmatiska grunder skall komma före instiftelseorden).

II. Instiftelseorden.

III. Åminnelsen (anamnesen) av Jesu död och uppståndelse och himmelsfärd och väntan på hans återkomst.

IV. Framställandet av bröd och vin under åberopande på Kristi offers närvaro.

V. Avslutande lovsägelse.

Unum 21

VÄSTER ÅSMÄSSAN (i Bergets utformning):

I. Epikles Sänd din Ande att i våra hjärtan tända en levande tro. Helga också genom din Ande de gåvor som vi burit fram till ditt altare, så att de blir din Sons, vår Herres, Jesu Kristi kropp (+) och blod.

II. Instiftelseorden

III. Anamnes Helige Fader, vi firar denna måltid till åminnelse av din Sons lidande och död, uppståndelse och himmelsfärd.

Av livets bröd och välsignelsens kalk ger du oss att äta och dricka intill den dag då han kommer åter i härlighet.

IV. Se till (detta) hans fullkomliga och eviga offer med vilket du har försonat världen med dig själv.

V. Lovprisning Genom honom och med honom och i honom tillhör dig, Gud Fader allsmäktig, i den heliga Andes enhet all ära och härlighet från evighet till evighet.

ALTERNATIV 1, 3, 4, 6, 8, 10, 11

ALTERNATIV 2

I. Epikles

(Här finns endast bönen om den helige Ande över oss, inte över gåvorna. Tydlig symbolisk nattvardssyn).

II. Instiftelseorden

II. Instiftelseorden

Alla dessa nattvardsböner (1, 3, 4, 6, 8, 10, 11) saknar epikles före instiftelseorden. Även om epiklesen på olika sätt formuleras efter instiftelseorden så är de väldigt ot ydliga förutom i alternativ 10.

III. Anamnes Himmelske Fader, skänk oss i denna måltid de välsignade frukterna av din Sons lidande och död , uppståndelse och himmelsfärd. Ge oss liv av hans liv, så att han förblir i oss och vi i honom. I väntan på Jesu Kristi återkomst i härlighet ber vi den bön som han har lärt oss:

V. Lovprisning

Alternativ 6 och 8: innehåller en enklare form av lovprisning.

Unum 22

ALTERNATIV 5

I. Epikles

Helga genom din Ande detta bröd och vin, gåvor av jordens frukt och människors arbete som vi bär fram inför dig. Vi tackar dig för att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. (”Vi tackar dig för att” har ersatt orden ”så att”).

II. Instiftelseorden III. Anamnes

Helige Fader, vi firar denna måltid till åminnelse av din Sons lidande och död, uppståndelse och himmelsfärd. Av livets bröd och välsignelsens bägare ger du oss att äta och dricka intill den dag då han kommer åter i härlighet.

IV.

Se till hans fullkomliga och eviga offer med vilket du har försonat världen med dig själv.

ALTERNATIV 7

I. Epikles

Vi tackar dig för din Andes skapande vind so m s v e p e r ge n o m våra liv och som fyller världen. Vi ber dig att du med din Ande helgar bröd och vin så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod.

(Den andra delen av epik lesen fungerar men kopplingen till den första delen är vag. Man bör använda klassiska formuleringar som ”Kom”, ”Sänd”, ”Helga” istället för att endast tacka och konstatera) II. Instiftelseorden

V. Lovprisning Genom honom och med honom och i honom tillhör dig, Gud Fader allsmäktig, i den heliga Andes enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet.

ALTERNATIV 9

I. Epikles

Kom med din Ande till oss och dessa våra gåvor av bröd och vin, så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod.

II. Instiftelseorden III. Anamnes Vi f irar, helige Fader, åminnelsen av din Sons lidande och död, uppståndelse och himmelsfärd och väntar hans återkomst i härlighet.

V. Lovprisning Din är all ära från evighet till evighet.

Unum 23

ALTERNATIV 12

ALTERNATIV 13

I. Epikles

I. Epikles

Låt din Ande komma över oss och dessa gåvor, himmelskt bröd och välsignat vin: Kristi kropp och blod.

Var hos oss med din Ande, vår hjälpare och tröstare, och bär oss.

Helga bröd och vin så att vi genom dem får del i Jesus Kristus, i ett liv som aldrig dör.

(Här blir epiklesen alldeles för otydlig, epik lesen är åkallandet av den helige A nde över brödet och vinet. Epik lesen måste tydligare formulerats som en bön om att den helige Ande ska helga gåvorna).

II. Instiftelseorden III. Anamnes Jesus Kristus, vi minns natten då du övergavs.

Vi minns ditt lidande på korset och din uppståndelse. Vi såg den tomma graven och mötte dig levande. Vi minns din himmelsf ärd . Vi stod under dina välsignande händer. Allt detta är nära och nu. Här är platsen där du sagt att du möter oss.

(Tydligt aktualiserande anamnes, formuleringen ”vi minns” är olämplig och anamnesen bör hellre riktas till Herrens verk)

II. Instiftelseorden

V. Lovprisning

Vi prisar och ärar dig nu och all tid.

Unum 24

ANALYS FÖR DET FÖRSTA börjar kanonbönen med prefationen och därför är det slående att man i det nya handboksförslaget föreslår att någon annan än prästen kan sjunga vilket får till följd att prefationen inte längre uppfattas som en del av nattvardsbönen (som i luthersk tradition endast prästvigda ber i liturgin).

FÖR DET ANDR A är det anmärkningsvärt hur stor betydelse arbetet med Västeråsmässan haft för liturgin i Svenska kyrkan.

Västeråsmässans kanonbön f inns med i det nya handboksförslaget som alternativ 5. Man har endast gjort små justeringar som exempelvis att epiklesen inte fortsätter med ”så att” utan istället börjar med en ny mening: ”Vi tackar dig för att”. Denna förändring fanns med redan i 1986 års Missale som Nattvardsbön D. OM MAN SK A VAR A strikt i Sven Siléns anda, ”Man måste veta vad man gör i mässan”, så är det

endast alternativ 5 i den nya handboksförslaget som håller måttet.

Alltså den nattvardsbön, kanonbön, som arbetades och forskades fram i Västerås stift under många år. Vi ser i jämförelsen att det endast är denna nattvardsbön som innehåller de motiv som ska finnas i en nattvardsbön. Man skulle kunna göra en ”13 i topp lista”: Alternativ Alternativ Alternativ Alternativ Alternativ Alternativ Alternativ Alternativ Alternativ Alternativ Alternativ Alternativ Alternativ

5 = 9 = 12 = 2 = 6 = 7 = 8 = 13 = 1 = 3 = 4 = 10 = 11 =

5 rätt 4 rätt 4 rätt 3 rätt 2 rätt 2 rätt 2 rätt 2 rätt 1 rätt 1 rätt 1 rätt 1 rätt 1 rätt

ETT PROBLEM med nattvardsbön 12 är det trivialiserade språket, ”Vi minns”, ”Vi minns”... Och är det verkligen sant? Var det verkligen vi som var tillsammans med Jesus i hans lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd? Är det inte så att vi i mässan ber den helige Ande att närvarandegöra Herrens lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd? Vi kan inte minnas de första lärjungarnas erfarenhet men den helige Ande kan levandegöra det Jesus Kristus gjort, för oss.

SAMMANFATTNINGSVIS kan man helt enkelt säga att det endast finns två av tretton alternativ som håller måttet i det nya handboksförslaget: alternativ 5 och alternativ 9 (med komplettering). Alternativ 9 fanns liksom alternativ 5 i 1986 års Missale som Nattvardsbön G. Den är bearbetad, nedkortad, och man har lagt till möjligheten att inlemma KAN MAN, utan att förlora det som kyrkans förbön i nattvardsbönen. är omistligt och dogmatiskt rätt, be de nattvardsböner som fått 4 rätt; VI MINNS med glädje Sven Siléns alternativ 9 och 12? Det som framför och Sven Helanders inspirerande allt saknas är ”Framställandet av insatser för liturgin i Svenska kyrbröd och vin under åberopande på kan. Västeråsmässan visar hur viktig Kristi offers närvaro”. Jag skulle vilja kunskapen om liturgik och dogmaföreslå om man ber dessa böner att tik är men framför allt betydelsen man efter anamnesen kompletterar av att arbeta i en ekumenisk katolsk med orden från Västeråsmässan: anda. Vi glömmer så lätt bort stora ”Se till (detta) hans fullkomliga insatser som g jorts och Svenska och eviga offer med vilket du har kyrkan borde i dag ta tillvara Siléns försonat världen med dig själv”. och Helanders inspirerande arbete.

Unum 25

Psalmförfattare på Berget! DEL 1

Elsa Mases, medlem av Bergets ekumeniska kommunitet Den Heliga Treenigheten.

G

enom att leva och arbeta på Stiftsgården och på Berget har jag kommit i kontakt med så många underbara människor. En del av dem har varit psalmförfattare eller bearbetat äldre psalmer och andliga sånger. Under psalmsången i gudstjänsterna kan jag bli påmind om dem och tacka Gud för våra möten. Jag vill också gärna tro att deras kontakt med S:t Davidsgårdens gudstjänstliv ibland kan ha påverkat deras diktning.

Hur ljuvligt det är att möta på väg till Jerusalem en återlöst syskonskara när ensam man vandrar hem.

Det är som en fläkt ifrån ovan som Herren oss sänder ner att stärka den trötte vandrar´n som upp emot himlen ser.

CATHARINA BROOMÉ 1923 – 2007 Blev dominikansyster på 1940-talet.

Teologie doktor. Har givit ut flera böcker om romersk-katolskt trosoch kyrkoliv. Ledamot av Sampsalmkommittèn. Catharina ledde retreater på S:t Davidsgården 1992 – 1996.

Det finns inga ord för glädjen som Andens gemenskap ger. En försmak av himlen, där aldrig vi skiljas mer.

Som bröder och systrar i Herren vi möts för en liten tid. Vi räcker varandra handen och önskar varandra frid.

Det finns ingen jordisk släktskap, det finns ej ett vänskapsband som binder hjärta till hjärta så fast uti främlingsland som detta att äga gemensamt en Fader, en tro, ett hopp, att vara en andlig enhet som lemmar i Kristi kropp.

Och när vi den sista striden till seger har kämpat ut, då möter vi våra kära bland änglar hos Gud till slut.

En psalm som för mig talar om ge- Då talas ej mer om att skiljas, då är menskapen på Berget är 301: vi för alltid ett, och evigt vi bor hos Herren i hemmet han oss berett.

Unum 26

SAMUEL GABRIELSSON 1881 - 1968 Född i Mora. Fadern präst vilket ledde till att han växte upp i olika dalaförsamlingar.

även år 1908 råkade Söderblom få se den hos ärkebiskop Ekman och utverkade att biskop Tottie i Kalmar fick företräda Svenska kyrkan. Nathan Söderblom utverkade även att det nystartade Han var en mycket speciell männ- Olaus Petrisällskapet 1908 gav iska. Han var frispråkig och orädd. Gabrielsson ett stipendium att Han var mycket medveten om att under 1 år studera teologiska han var dalkarl. Genom sin far blev fakulteter och kyrkors verksamhet han bekant med olika betydande i Europa och särskilt i England. dalkarlar som Zorn och Karlfeldt.

Det berättas att han bar skinnbyx- Gabrielsson ifrågasatte den religior med knätofs under prästkappan. onstyp han möter som visar enligt Han var kortväxt. honom en rituell överbelastning.

Han deltog också i en retreat men Efter studentexamen i Falun stu- kände sig inte uppbyggd. Gabrielsderade han i Uppsala historia, lit- son uppskattade dock många av teraturhistoria, nordiska språk, sina möten i Anglikanska kyrkan teoretisk filosofi, praktisk filosofi, och hans resa och rapporteringar och religionsfilosofi och tog efter till Nathan Söderblom hade säkert 3 ½ år en fil kand i dessa ämnen. stor ekumenisk betydelse.

Därefter studerade han teologi och prästvigdes nyårsdagen 1906 och Samuel Gabrielsson blev 1931 kyrfick tjänst i Venjan. koherde och senare prost i Rättvik.

Han skrev flera böcker om sitt liv I Uppsala blev han elev och utifrån sin dagbok och flera psalmer god vän med professor Nathan av vilka fyra fortfarande finns i vår Söderblom. Anglikanska kyrkans psalmbok. En nattvardspsalm 76, präster samlades vart tionde år till en martyrpsalm 163, en psalm om Lambeth-konferenser. 1888 och 1898 Ordet 376 och en psalm om bönen hade man försökt inbjuda en svensk 527, kallad ”Bönens Ros” med biskop att delta eftersom man musik i folkton av Oskar Lindberg: önskade en ekumenisk gemenskap med Svenska kyrkan. Sveriges Det spirar i Guds örtagård en blomärkebiskop hade emellertid inte ma skär och blid, varit intresserad. När inbjudan kom den Herren själv har i sin vård i vårens ljusa tid.

Unum 27

Den blomman i Guds örtagård är trogna hjärtans bön.

Och Herren själv har i sin vård ej någon ros mer skön.

Per Harling ledde retreater på S:t Davidsgården under åren 1979 – 1985. Under en av dessa retreater tillkom psalm 759: Herre låt mig få vila i Dig, Så kläd dig nu i helig skrud, min själ, lyssna till Dig, i bön och pris växa i Dig. och blomstra frisk för Herren Gud Låt Din kärlek bli skapad i mig, som ros i paradis. upprätta mig, omslut Du mig.

Av Samuel Gabrielssons efterleSen kan jag resa mig upp vande köpte Berget 2004 skog i anoch gå ut i kamp för sanningen. slutning till tidigare markinnehav.

Herre låt mig få vila i Dig. Vila Du i mig.

PER HARLING Född 1948.

JAN-ARVID HELLSTRÖM född 1941 på Öckerö, död i biloPräst, författare, kompositör. Pro- lycka 1994 i Växjö. gramledare för flera TV-serier och dokumentärprogram. Har givit ut Prästson. Teol. kand i Lund. Prästflera psalm- och sångböcker. Har vigd 1964. Tjänstgjorde som präst i fått flera kulturpris. 2007 – 2012 Göteborgs stift samtidigt som han kyrkoherde i Svenska Kyrkan i forskade. 1971 blev han teol. dokLausanne, Schweiz. Per Harling tor och docent i praktisk teologi i var ungdomspräst på Stiftsgården Lund. 1984 professor i kyrko- och 1977 – 1981. Hans arbete där med samfundsvetenskap i Uppsala. 1981 bl.a. sånger och musikaler bidrog blev han biskop i Växjö. till det uppsving som den andliga sången fick i vårt land under Jan- Arvid Hellström skrev bland 1980-talet. annat romaner och deckare, dikter, sånger och psalmer. Han bearbetaI 1986 års psalmbok och framför de många äldre psalmer. Som muallt 2003 års palmbokstillägg finns siker samarbetade han med musikPer Harlings namn under 23 psal- professorn och tonsättaren Göte mer, i en del har han bearbetat tex- Strandsjö. ten, till en del har han satt melodin och till andra har han skrivit både Jan-Arvid Hellström ledde tillsamtext och melodi.

Unum 28

mans med sin hustru sångerskan Lena kurser på Meditationsgården 1989-92. Psalm 798 har en svensk folkmelodi: Som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn, som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig.

Du mäter alla mina år, Du räknar mina huvudhår. Jag växer i din närhets land, Du bär mig i din hand.

Och inte ens ett strå på ängen vissnar bort och inte ens en sparv till marken faller ner, om inte du har stakat ut när livet börjar och tar slut. Vart än jag flyr så finns du där, du har mig mycket kär.

Som luften sluter om varenda dal och höjd, som vattnet fyller ut de stora havens djup: Du sluter om mig, år från år. I dig jag rörs, vart än jag går. För varje andetag är ditt: Du bor i livets mitt.

Som liljan på sin äng till slut ska vissna ner, går sommaren mot höst och dagen lugnt mot kväll.

Men blomman som i vila går ska snart slå ut i evig vår och vad som sås i ringhet här du ger sin blomning där.

JONAS JONSON Född 1939.

Teol. doktor i missionsvetenskap,

biträdande generalsekreterare i Lutherska Världsförbundet. Föreståndare på Stiftsgården i Rättvik 1976 - 1985. Biskop i Strängnäs 1989 – 2005.

Jonas Jonson deltog som student vid invigningen av S:t Davidsgården.

Efter högmässan i Rättviks kyrka vandrade deltagarna i procession upp till S:t Davidsgården. Jonas gick först och bar krucifixet. Jonas har varit retreatledare ett tjugutal gånger. I Psalmboken har han bearbetat och översatt två psalmer och skrivit fyra egna. Psalm 522 är en retreatpsalm som tillkom just med tanke på S:t Davidsgården: I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav.

Klara rymder öppna dagar, här en strand vid nådens hav.

I Guds kärlek vill jag vila, vet mig önskad, älskad, sedd. Övar mig i barnets tillit, prövar höjd och djup och bredd.

I Guds Ande kan jag andas: bön ger liv ur död som svar. Ögonblickets närhet rymmer allt som blir och är och var.

Vid Guds hjärta är jag buren, innesluten i hans famn.

Medan hemligheten djupnar viskar Fadern ömt mitt namn.

Unum 29

Romarbrevet kapitel 6 Retreatmaterial 3:2 P. Raniero Cantalamessa

M

aybe you think our meditation is over now. That it is enough. We are just at the beginning! We must take a step forward in our journey. We only have three days, so we much make an intensive course.

WHAT IS THE NEXT step forward? After presenting in the first two chapters the human situation before Christ, or outside Christ, the need we have for salvation, Paul describes the way we go out of this damnation and enter into justification and salvation. The way, through grace and by faith.

Now in the following chapters St Paul explains to us the content of this salvation. What this salvation consists in. And there are two ele-

Fader Raniero Cantalamessa på Berget sommaren 2013. ments, which is quite common in the Bible. Anytime in the Bible that the eternal covenant or the new and eternal covenant is spoken of we can see two elements; a negative element and a positive element. The negative element consists in taking something away. And the positive element consists in giving, or receiving something new. For instance; when Ezekiel in chapter 36 speaks about the new and eternal covenant he has God say “I will take away from you your heart of stone, I will cleanse you from all you idols” This is taking away. But then he goes on saying “I will put in you a new heart, give you a new spirit.” You see the positive element. When St John the Baptist presents Jesus to the world he says “behold the lamb of God who takes

Unum 30

away the sins of the world.” But he immediately adds “Behold the one who will baptize you in the Holy Spirit”. And the day of Pentecost, when the people ask Peter and the apostles “What shall we do?” Peter answers “Repent, be baptized for the forgiveness of your sins, then you will receive the gift of the Holy Spirit”. Now, if we look at the letter to the Romans, we can see these two elements described and presented very clearly. We arrived at chapter three where justification through faith is spoken of. Chapter four is a kind of excursus; St Paul presents the most famous case of justification through faith in the Old Testament, the case of Abraham. It is a kind of continuation of the theme of justification through faith. Then, in chapter five, six and seven, he speaks about the negative element of taking away. He speaks about the three great deliverances achieved by Jesus Christ. The deliverance from death, deliverance from sin and deliverance from the law. Chapter five speaks about deliverance from death; chapter six of deliverance from sin and chapter seven, as you know, deliverance of the law. Now of course, each one of these great liberations would deserve special attention from us. Think about death; liberation from death. This is the problem of problems. Has always

been the problem of problems for humanity. The wall against which all philosophies, all ideologies are shattered. Nobody could give an answer. Jesus said; whoever believes in me will never die. A person who says this is either God or he is a fool of course. But his resurrection and 2000 years proved that he was not a fool. He was not a deceiver. How did Jesus conquer death? There is a very descriptive way in the fathers of the Church. They say; Jesus entered into death. Satan swallowed him as he used to do with any mortal creature. Bur he did not know that inside his prey there was the divinity. He could not digest the divinity, so he exploded from inside. Death was dissolved from within. He had swallowed life. Immortal life.

ANOTHER WAY of describing the victory of Jesus is this; Jesus entered death like any human being.

Imagine a door to a prison. Jesus entered this dark prison of death, but he went out from the other side.

He did not come back. He entered a bridge on the other side and anybody can follow him on this bridge.

So death is no longer an abyss or a wall. Now it is a bridge. Maybe a painful bridge. In Venice there is a famous bridge which is called Ponte de sospiri, the Bridge of Sighs.

Because it was a bridge that the pris-

Unum 31

oners had to cross when they went to the execution. So there is a bridge of sighs for us for it is bitter. But there is a bridge and we know that it leads to life, not to death but to eternal life. Nobody, no ideology could give a satisfying answer to the problem: “Why should I die?” The communist regime promised a new society, a new humanity, but it failed to solve this problem. At the end they saw that it is not enough for a person to survive as a species. In human destiny we want to survive personally, as a person. To tell the truth there is a solution which is going on now which is very popular in Europe and the western world. I suppose also in Scandinavia. Reincarnation.

People think that they can escape the seriousness of death believing in reincarnation. Now, I have a great respect for this doctrine, because it belongs to some very old respectable religions. The problem is that when we westerners accept and adopt this idea of reincarnation we completely turn it over and misunderstand it completely! For them, in the original religion of Buddhism or Hinduism, reincarnation is a punishment. It is a way of expiating. The desire is to get rid of reincarnation so that you can enter into Nirvana. On the contrary, in the western world, reincarnation is seen as a possibility of enjoying a double, triple life... completely

misunderstood.

FOR US OF COURSE there is the faith that it is decided that man should die once and after that is the judgement. The resurrection of Jesus makes reincarnation impossible since we believe that we shall follow him – rising up with our body after death. But I did want to speak about the liberation from death, this was just a parenthesis. And you can guess what we are going to speak of now; liberation from sin. Let us read some verses of chapter six of the letter to the Romans. “Does it follow that we should remain in sin, so as to let grace have greater scoop? Of course not, we are dead to sin. So how can we continue to live in it? ... If in union with Christ we have imitated his death we shall also imitate him in his resurrection.

We must realize that our former selves have been crucified with him to destroy the sinful body and to free us from the slavery of sin. That is why you must not let sin reign in your mortal bodies or command your obedience to bodily passions.”

And so we can reflect upon this.

This negative element, taking away.

Allowing God, because he is the principle agent even in this stage of salvation. But at this stage he needs our collaboration, our freedom. And this is what we want to give God.

Unum 32

Our full adherence to his purpose.

And we engage in a kind of paschal exodus, a way out of sin into the Promised Land. And we make four stations in this journey. The first time the journey was achieved by the Jewish people it took forty years in the desert. And we must do it in forty minutes! The Holy Spirit will help us!

FIRST STATION; acknowledging sin. We Christians often say that the modern world has lost sense of sin, and this is quite visible. The modern culture plays with the idea of sin, as many fears, fears of terrorism, of nuclear wars, incurable diseases.

But the world has no fear of this war waged against God. It uses the idea of sin to embellish their products.

The advertisement. If you notice how many times what in the Bible is considered sin, in the advertisement is just an element of attraction to lead people, seduce people. But here we are not supposed to speak about the world. We are speaking about ourselves. We must change ourselves in a retreat. The problem is acknowledging sin in our personal life. To spot where sin lies in my life.

In my own life first of all. And to try to receive help from the word of God in this endeavour, let us listen to the list of the works of the flesh and then the fruits of the Spirit. Just

listening to them, and then asking questions in ourselves. Reading about the works of the flesh we must ask if some of them are present in my life. And while listening to the fruits of the Spirit, the question is; are some of these missing in my life. So, Galatians 5:19-21. We read slowly and allow ourselves to have time to ask a question in our minds.

“When the flesh is at work the results are obvious; fornication, indecency, sexual irresponsibility, idolatry, sorcery, occult spirits (in other settings, not here, I would insist very much on this point. Because our modern world has thrown away faith but has espoused superstition.

Our modern cities are filled with occult spiritism, magic) and jealousy,” some people think it is the special vice of the women but I am not convinced of that. It is a common vice; “envy and jealousy. Drunkenness, orgies and similar things.

The fruit of the Spirit are love,” is there love in my life? Love for my husband, my wife, my fellow priest, my colleagues? “Joy,” is there joy in my life? “Peace, patience, kindness, goodness, trustfulness, gentleness, and self-control.” Self-control in Greek means controlling oneself in eating, drinking but especially in the sexual sphere, control of our instinct.

Unum 33

Ready to pass to the next station?

Yes, because what we can do here together is just to see, then there is time to reflect, to interiorize, and to apply to ourselves.

SECOND STATION; repent of sin. Repentance. When these three thousand people asked Peter; what shall we do? Peter said; you have killed Jesus of Nazareth, God raised him from the dead. They were cut to the heart, and said to Peter; what shall we do? And Peter answered with the same word, the same verb in Greek, the same second plural person, as Jesus when he started preaching. Metanoiete... Exactly the same. But now it does not just mean believe, accept the gospel.

Now it means repent, acknowledge what you have done, killing Jesus.

Repentance. What is this famous metanoia which apparently is the thing that God is looking for when he stoops down to see the earth?

Apparently in the Bible God is looking to find a contrite and tender heart. Why is repentance so important? Because this is the only condition God puts to our salvation.

In his omnipotence God can do everything; do you agree? Except one; in his omnipotence God cannot do one thing, which is a contrite heart. For that he needs the human freedom. It is he himself who has

bound himself, creating humankind free. So to have a contrite heart he needs metanioa. The freedom. He needs that we say; I have sinned, I take responsibility. God is innocent.

This is why in the Bible we find a kind of refrain; you are just, your ways are upright, your judgements are holy. When a person says this, he is proclaiming God innocent, and assuming responsibility, and this has a tremendous power. Anytime the people of Israel come in front of God in this state of mind, saying we have sinned, God forgets everything and starts again, renews the covenant. But what is metanoia?

Now literally metanoia is a combined word which means; Meta = turning things, capsizing, and Noia means to think to judge. Now literally metanoia consists in a change of mind, a change in one’s way of judging oneself and the rest of the world.

But a true biblical metanoia does not consist of the fact that I try to put aside my old mentality, maybe a sinful mentality, a worldly mentality and try to reform my way of judging, acquiring a more evangelical point of view. No, it would again be my judgement, my own thing. No, true repentance consists in putting aside MY way of thinking, MY judgement, and espousing the judgement of God., accepting the judgement of God, entering into the heart of God

Unum 34

and looking at sin, at my life, from the perspective of his infinite love.

Holy people know, I know by hearsay, but holy people know what this means. My father Francis of Assisi knew what it means to metanoia. He invented the tau? Why do the Franciscans have the tau? You know the cross without the upper part. Read Ezekiel 9 and you will discover the answer. There God says to a man, a scribe; Go round into the city and mark a tau on the forefront of all the people who cry and mourn and lament for the abominations which are committed in the house of the Lord.� So the tau is the sign of entering into the judgement of God. There is a story behind the devotion of St Francis to the tau, but from a certain point, from the year 1215 precisely, he started a great devotion to the tau, he signed the tau. It was his signature. We have two writings of St Francis and his signature is this tau. He knew what it means to have a contrite heart.

another word, egocentrism. It is a great moment in our life when we acknowledge; yes Lord, I have lived for myself. According to St Paul there are two ways of life. Either you live for yourself or you live for the Lord. Live for yourself, for your benefit, your comfort, your glory, your prestige. Living for the Lord does not require that you do not feel the need of self-affirmation.

No, because this is quite natural, it means that with our intention, with our freedom, we rectify our intention. And anytime we realize that we are working for ourselves, we rectify our intentions; No, I do not want to do this. I do not want to make a good preaching to you for my glory, to increase my fame.

No! We must struggle all the time.

This is a struggle. I am in danger of being in this situation, precisely speaking to you against this! So, it is not a question of not feeling self-affirmation, it is a question of reaffirming our true intention. I want to work for the glory of Jesus, AND THERE IS A SIN, dear for the Kingdom of God. brothers and sisters, of which we all much repent. A very common THIRD STATION; break with sin, universal. And it is precisely sin. The expression comes from the the sin of which St Paul spoke of first letter of Peter, where he says yesterday, impiety, putting ourselves “Think of what Christ suffered in at the place of God. Making our- this life and then arm yourselves selves the centre of the world, and with the same resolution that he instumentalizing God. Egoism in had. Anyone who in this life has Unum 35

bodily suffering, has broken with sin. Because for the rest of his life on earth he is not ruled by human passions but only by the will of God. You spent quite long enough in the past living the sort of life that pagans live. Behaving indecently, giving way to your passions.” So this station consists in saying; enough!

Saying enough to sin. Between me and sin, it is finished. Of course, the word of God does not ask us for the impossible, so we know that we will not become impeccable from one day to the other. But the word of God does not ask the impossible. It asks us to break with this particular sin to which we are more attached.

Usually in each person’s life there is a special aspect, a special sin which is more rooted in our freedom. A sin maybe we think we will never get rid of, for the simple reason that we do not want to get rid of it.

We cannot give a name to this sin because it can be different for every person. It can be a habit we have acquired, an omission, something which God is asking us to put in our agenda, our daily program. For instance a time of prayer, and we always say; tomorrow. St Augustine as you know describes his conversion in his confessions and he says that there was a time when he had accepted everything of the Catholic religion, doctrine and morals. But

there was a point in which he was not ready, which kept him back, and it was chastity. He lived with a woman without being married and it seemed to him that for him it was impossible to renounce this.

And he says that there were times when he would cry and ask God; give me purity and chastity oh God, but a secret voice added interiorly; but please, not right now. Until the day when he was in a garden in Milan, in this big struggle when he heard a voice coming from a nearby house; “Take and read, take and read”. And as he had the letters of St Paul with him, he took this as an invitation from the Lord. So he opened the letters of Paul. Decided to take as a warning from the Lord the text upon which he would fall.

Romans 13 “The night is almost over, it will be daylight soon. Let us give up all the things we prefer to do under cover of the dark. Let us arm ourselves and appear in the light. Let us live decently, as people do in the daytime. No drunken orgies,no promiscuity or licentiousness, no rankling or jealousy.

Let your armour be the Lord Jesus Christ. Forget about satisfying your bodies with all their cravings.” And he says that reading this he felt a light of serenity passing through his body. He realized that with the grace of God he could life chastely.

Unum 36

With us it can be a relationship for instance. A bad relationship where there is hatred, resentment. Or on the contrary there is an attraction contrary to our state. Contrary to the fidelity in marriage or celibate life. Now, once we have spotted this point, we should act immediately accordingly. Otherwise nothing will ever happen. This Danish philosopher I have quoted many times, Kierkegaard, in one of his sermons he says; imagine a man coming in front of the mirror. The mirror is the word of God, and the mirror telling him what his sin is, a particular sin in his life. In this particular case the sin was gambling and gambling can be a great drug. There is an addiction, and many people are destroyed by gambling. In this case, this was his sin. But of course there are not many gamblers among us, but there are other addictions, to alcohol, to drugs, to sex and so on. So the important thing is what this man says. He says to God; Oh Lord, you are right, this is my sin. Therefore I make a solemn vow not to gamble anymore. Never ever. Tonight will be the last time Lord...Of course, he has achieved nothing! He will go on his entire life saying; tonight will be the last time. So we should not rely upon ourselves. We can say; “Lord, you know my weakness and I know it very well. So not relying

on my strength but on your grace I say that between me and this sin it is finished. Help me now�. Even if you fall again in this particular sin, it is not the same because now God knows that you are on his side. You are sided with him. You are both fighting against this sin so it is no longer the same. Little by little you will attain victory.

THERE IS A LAST STATION but this last station will need very little time because it is different in different churches. For us Catholics, but I suppose not just for us but for some Lutheran churches and Anglicans also, the last station would be the sacrament of reconciliation.

The confession. In which we destroy the sinful body. We get rid of the sin accumulated in the past. We may decide not to sin anymore but who can destroy the sin we have committed? Only God can destroy sin. We cannot remit sin, of course, for a debtor can not cancel his debt, the creditor must do that. So there are different ways of achieving this goal. We have this beautiful sacrament which is a personal encounter with the risen Jesus who allows you to touch his wounds and receive the benefit of his blood. It is not a sacrament invented by the priests because it is one of the most painful aspects of our ministry and we

Unum 37

confess as others. But personally I have witnessed miracles, people really been born again through a simple confession of sin and receiving the absolution. I know there are other ways in which the grace of God is working. People asking for forgiveness, after recognizing sin, making a gesture in the evangelical tradition for instance what they call the “altar call”, coming forward and showing that they have decided for the Lord. And there is a common prayer when we in the Our Father say “forgive us our sins”. There are different ways. The Eucharist has the power of remitting sins. So different churches have different ways, but certainly we must realize that the last step belongs to God, the grace of God. This is why we need the blood of Jesus. This is why we need a redeemer. Because by his blood he has destroyed and has power of remitting every sin. The modern world has adopted what we Christians, even we Catholics, neglected, because many Catholics neglect confession and do not go anymore. The modern culture adopted confession; psychoanalysis, which is based upon the same principal as confession. The principal is that to get rid of your dead bodies you must give verbal expression of them. You must objectify. This is why people speak, talk. But of cause, a minis-

ter, right after confession, gives the absolution, and the psychoanalyst gives the bill. Please, do not believe that I am speaking against psychoanalysis; it can do a lot of good of course. But do not forget that the true psychoanalyst is the Holy Spirit, he really knows our unconscious. Let me read the concluding verse of chapter 6 of the letter to the Romans. After talking of the liberation of sin, St Paul concludes at verses 20-23 “Now however you have been set free from sin, you have been made a slave of God and you get a reward leading to your sanctification and ending in eternal life. For the wage paid by sin is death, but the present given by God is eternal life in Christ Jesus our Lord.”

AT THE END of a meditation like this, a kind of penitential liturgy, the main duty is to deal with what St Paul in the beginning of the letter says is the root of sin, lack of doxology and thanksgiving. So at the end of this meditation we should personally or in community burst out in thanksgiving and praise the Lord. I say that the contrary of sin is not virtue. According to St Paul – what we have read and explained – the contrary of sin is praise and thanksgiving. So let us give thanks to the Lord and praise him for his great generousity to us.

Unum 38

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS Vänskapens sakrament, Egied van Broeckhoven Veritas 2013

också skrivit en omfattande och informativ inledning, där fader Egied presenteras för läsaren.

I tidigare utgåvor av Unum har denna bok uppmärksammats.

Samtidigt har vi beklagat att den varit utsåld från förlaget, vilket gör att vi med oerhörd glädje i detta nummer kan ha med den som ett boktips, när nu Veritas presenterar den i nyutgåva. Dessa personliga dagboksanteckningar, skrivna av arbetarprästen under hans mödosamma och korta liv som jesuit och fabriksarbetare.

Innehållsmässigt är det samma djupt andliga och mystika dagboksanteckningar vi läser. Mötet mellan den Treenige Guden och människan framträder ständigt.

Dock har anteckningarna blivit något fler än i förra utgåvan från 1979. Översättningen är också den bevarad, men något redigerad när det gäller vissa ordval.

Allt är bra när allt känns fel, brev om den kontemplativa bönen, John Chapman Artos och Förlaget Karmeliterna 2013 Denna bok är en brevsamling, där benediktinbrodern John Chapman via korrespondens stöttar personer som råkar i olika dilemman under kontemplationen. Adressaterna är mycket varierande; män, kvinnor, gifta, ogifta, präster och ordenspersoner. Det är ofantligt tröstande att se hur alla, utan undantag, möter svårigheter i sitt böneliv.

John Chapmans sunda förnuft känns lugnande och handfast.

Tydliga och praktiska råd delas ut, som på ett enkelt sätt leder brevens mottagare, samt oss sentida läsare, Redigeringsarbetet är utfört av vidare på bönens väg. pater Dominik Terstriep S.J., som Unum 39

Mässan har firats dagligen i snart 52 år. Nils-Hugo Ahlstedt och Per Mases brukade komma upp från Stiftsgården för att fira mässa dagligen även under de perioder då det inte var gäster på S:t Davidsgården.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: JOHANNES PAULUS II OCH EKUMENIKEN

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323