Unum 2014-3

U

NR 3 ÅR 2014 ÅRGÅNG 31

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: JOHANNES XXIII, 2:A VATIKANKONCILIET OCH EKUMENIKEN

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema: JOHANNES XXIII, 2:A VATIKANKONCILIET OCH EKUMENIKEN Ledare 3 Peder Bergqvist Den helige Johannes XXIIIs liv Pierre Hernvall

9-13

Johannes XXIIIs retreater 14-16 Marie Erenius Bergqvist Johannes XXIIIs böner Marie Erenius Bergqvist

17-19

Personliga minnen av Johannes XXIII Sr Veronica

20-22

Boktips från S:t Sigfrids Boklåda 23 Marie Erenius Bergqvist Psalmförfattare på Berget: Del 3 Elsa Mases

24-25

Medkristna - från 2:a Vatikankonciliets observatörsläktare 26-34 Sven Silén Kjell Sundberg IN MEMORIAM Peder Bergqvist

35

KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:- 15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

Ett ekumeniskt koncilium som påverkade Berget

D

en 25 januari 1959 höll påven Johannes XXIII med anledning av böneveckan för kristen enhet ett anförande där han inför sjutton kardinaler berättade att han tänkte inkalla ett ekumeniskt koncilium: Andra Vatikankonciliet.

Enligt Johannes XXIII:s eget minne blev reaktionen ”en imponerande, andaktsfull tystnad” i själva verket uppfattades påvens förslag som helt absurt och inte minst i Vatikanen reagerade man med bestörtning. En nära medarbetare påpekade för påven att det skulle bli mycket svårt att öppna konciliet 1963. Johannes XXIII svarade: ”utmärkt, då öppnar vi det 1962”.

Johannes XXIII var 78 år och inte ens tre månader hade gått sedan konklaven hade valt honom till det som man kallade för en ”övergångspåve”. Den 25 januari 1959 var Johannes rätt så ensam i sin övertygelse om behovet av ett koncilium.

Men han försökte aldrig hänvisa till något annat än sin egen personliga intuition för att motivera konciliet.

Han brukade säga att han fick tanken om konciliet som ”en stråle av himmelskt ljus”.

tionen gjorde konciliet nödvändigt.

Johannes XXIII hade tagit djupt intryck av de ekumeniska rörelsen och han kände att en ekumenisk vår var på väg. I den officiella kommunike som följde efter Johannes tal den 25 januari 1959 betonades att konciliets ändamål förutom att vara till uppbyggelse för katolska kyrkan också ville vara en inbjudan till alla att söka efter den gemensamma enheten.

Vi lyfter i detta nummer av Unum fram Johannes XXIII dels för att han är ett av kyrkans allra färskaste helgon men också för att han indirekt bidragit till den kallelse som Berget är en bärare av, kallelsen till kyrkans synliga enhet. Det går inte att bortse från att S:t Davidsgården invigdes den 18 november 1962 av en av 2:a Vatkankonciliets observatörer, biskop Sven Silén. Längre fram i detta nummer finns en text av biskop Silén där han berättar om sina observationer.

Den 11 oktober har vi glädjen att för första gången få fira den helige Johannes XXIII, i kyrkans liturgi. På Berget är det en viktig festdag som påminner oss om vår I efterhand ser vi att konciliet kom i kallelse och öppnandet av Andra precis rätt tid, den ekumeniska situa- Vatikankonciliet.

Unum 3

Den helige Johannes XXIIIs liv Pierre Hernvall, präst i Olaus Petri församling, Örebro pastorat.

D

en helige Johannes XXIII pontifikat hör inte till de längre i Påvelängden, men ändå har det satt sina spår. Påven Johannes XXIII är en älskad och vördad kristen förebild, inte minst som initiativtagare till det Andra Vatikankonciliet som kom att innebära stora förändringar i den Romersk-katolska kyrkan, förändringar som dock inte S:t Johannes XXIII fick uppleva då han kallades till tjänst i en högre helgedom 1963, medan konciliet ännu pågick.

Roncalli den 25 november 1881 i den lilla byn Sotto il Monte (= ”under berget”), i Italien, som nummer 4 i en skara av 14 barn i en bondefamilj. Redan samma dag som han föddes döptes han in i Kristi kyrka.

Han ministrerade i bykyrkan, fick lära sig latin (”the hard way”, pedagogiken kännetecknades inte av någon större finkänslighet!), för att så småningom skickas till prästseminariet i Bergamo. Denna studiemiljö var en produkt av den katolska reformationen, och var en gentemot omvärlden sluten miljö där MANNEN SOM så småning- seminaristerna tränades att leva ett om skulle bli både Påve och hel- liv i bön och gudstjänst och inte ens gon föddes som Angelo Guiseppe fick gå ut själva. Ett avbrott i studiUnum 4

erna fick göras för den obligatoriska militärtjänsten, en miljö som det blivande helgonet vantrivdes hjärtligt i, för att sedan återvända och avsluta sina studier vid seminariet år 1900. Ett stipendium gjorde att han kunde fortsätta sina studier i Rom. Där prästvigdes han år 1904, samtidigt som han blev doktor i teologi. Hans huvudämne var kyrkohistoria, och hans stora projekt på det området var utgivandet av S:t Carlo Borromeos (kardinal och ärkebiskop av Milano, +1584. Var en av de drivande krafterna vid det tridentinska konciliet och fortsatte sedan driva igenom konciliets reformer i sitt eget stift, som han också försåg med en rad sociala institutioner) visitationsberättelser.

Detta var ett stort projekt som kom att sysselsätta S:t Johannes i åratal.

Det sista bandet gavs ut 1957.

VID TIDEN FÖR hans prästvigning hade den nye biskopen i hans hemstift Bergamo fått upp ögonen för honom och knöt honom till sig som sin personlige sekreterare. Där togs han också i anspråk som lärare på prästseminariet och redaktör för stiftstidningen. Påve vid denna tid var S:t Pius X, en annan av 1900-talets påvar som helgonförklarats. Han kom, liksom S:t Johannes XXIII från enkla förhållanden och blev Påve i en tid då

kyrkan mötte den nya tiden då forskning och vetenskap ifrågasatte trons och kyrkans grundvalar och skilde på Jesus och hans kyrka, som man mer menade vara en mänsklig efterkonstruktion. Den fromme S:t Pius X såg kyrkan och den sanna tron hotad av dessa modernistiska villfarelser.

Han skred till handling mot det som han menade vara ”själva sammanfattningen av alla heresier” genom att 1907 utfärda dekretet Lamentabili sane exitu (= ett i högsta grad beklagansvärt resultat) följt av encyklikan Pascendi dominici gregis (= för att nära Herrens hjord) där de nya ideérna brännmärktes. Böcker som spred de nya tankarna ansågs vara olämplig läsning och förbjöds. De präster och teologer som omfattade dem ålades censur och disciplinära åtgärder som t ex avsättning och avstängning. Niten i jakten på de av modernismen besmittade var det inget fel på. Både Roncalli och S:t Pius X efterträdare på Petri stol, Giacomo della Chiesa, sedmera Benedict XV, ansågs misstänkt angripna av modernismens smitta (som påve lät S:t Johannes XXIII gräva fram den dossier med information om honom som man samlat ihop för detta ändamål). ÅR 1914 AVLED Roncallis beskyddare och arbetsgivare biskopen Radini Tedeschi. Samma år slungades Europa och världen in i den

Unum 5

förödande konflikt vi kallar för första världskriget. Italien förklarade sig först neutralt, men kom 1915 att gå med kriget på Ententens sida, lockat av löften om stora landvinster på grannen Österrike-Ungerns bekostnad. Roncalli kom att kallas in under fanorna och tjänstgöra med sergants grad som sjukvårdare och fältpräst i detta oerhört blodiga och utdragna krig som skulle komma att bli själva roten till alla 1900-talets senare konfliker och vars konsekvenser fortfarande, 100 år senare är märkbara.

Italien var illa förberett på kriget och dess armé led svåra förluster utan att lyckas med några av de erövringar man föresatt sig. Tvärtom så besegrades den italienska armén grundligt av förenade tyska och österrikisk-ungerska trupper, enda räddningen för Italien var att fiendens styrkor var spridda på andra fronter och därför inte kunde fullfölja sina segrar på den Italienska fronten. I detta jordiska helvete som Påven Benedict XV (Påven S:t Pius X hade avlidit strax efter första världskrigets utbrott i augusti 1914) kallat för ”inutile strage” (= ett meningslöst slaktande) befann sig nu Angelo Roncalli. Det han såg och upplevde av krigets vansinne bar han med sig, de enkla soldaternas lidande. När kriget var slut brände han utan saknad sin uniform. Omedveten om vad som skulle komma hade han dock skrivit in sig i kyrkohisto-

rien. Inte sedan 1500-talet och Julius II ”soldatpåven” hade en Petri efterträdare varit i aktiv krigstjänst, och då inte som fältherre utan som sjukvårdare, en som tog hand om krigets konsekvenser. Efter krigets slut återvände han till kyrkans värld där han sattes att vara med och administrera missionsverksamheten på central nivå. ÅR 1925 UTSÅGS han plötsligt till apostolisk visitator i Bulgarien.

Man hade lagt märke till hans goda egenskaper som administratör. För att bättre kunna utföra sina sysslor i främmande land biskopsvigdes han på påvligt initiativ och blev titulärärkebiskop av Aeropoli. Till Bulgarien sändes han med otydliga fullmakter vad gällde landets katolska minoritet i ett land där den ortodoxa nationalkyrkan var det dominerande samfundet och där relationerna till Rom inte alltid var de hjärtligaste. Desto tydligare var instruktionerna vad gällde kungahuset. Den Bulgariske kungen, som var ortodox, hade gift sig med en italiensk prinsessa. Den romersk-katolska hållningen hade varit att vigseln skulle vara katolsk och att barnen skulle döpas och uppfostras katolskt. Men där lovade kungen en sak och gjorde en annan, och här önskade Påven att den apostoliske vikarien skulle vaka

Unum 6

över att de givna löftena infriades.

Roncalli misslyckades kapitalt med den uppgiften, men lyckades skapa goda relationer med de flesta, inklusive sina östkyrkliga kollegor, och vara en god och omsorgsfull herde för den romersk-katolska minoriteten i Bulgarien. Det blidkade på inget vis Pius XI raseri över det kungliga beteendet som gick ut över Roncalli. Lyckligtvis var det övergående och 1934 skickades han ännu längre bort. Hans framsteg i Bulgarien hade noterats och nu fick han en ännu större utmaning. Han utsågs att vara apostolisk delegat i Grekland och Turkiet med säte i Istanbul.

DESSA LÄNDER VAR inte kända för att hysa överdrivet varma känslor för den Heliga stolen och dess företrädare. Men Roncalli grep sig an uppgiften med sedvanlig entusiasm och älskvärdhet. Han besökte den ekumeniske patriarken av Konstantinopel för att visa sin egen och Roms goda vilja. Under åren här bröt 2:a värlskriget ut.

Roncalli gladdes först åt att Mussolini hade vett nog att hålla Italien utanför kriget och hemföll rent av till att mena att Mussolini var en god ledare i detta avseende. Snart nog skulle han få skäl att ompröva sitt positiva omdöme. Italien gick 1940 in i kriget på Tysklands

sida. Precis som förra gången gick det illa, riktigt illa! Inledningsvis kunde Mussolini åka snålskjuts på de tyska framgångarna. Tillsammans med sina tyska bundsförvanter ockuperade italienarna Grekland. Kriget och ockupationen utlöste en svältkatastrof vars eko nådde ända upp till våra breddgrader. Den apostoliske delegaten engagerade sig djupt för krigets och nödens offer och organiserade hjälpinsatser. Han tog kontakt med den ortodoxe ärkebiskopen av Athen (trots dennes avoga inställning till Rom och den romersk-katolska kyrkan) för att kunna hjälpa, trots att hans italienska ursprung i detta fall inte var till någon direkt hjälp. Roncalli ansträngde sig till det yttersta för att mildra och hjälpa krigets olycksbarn och offer. Han skrev till tyska myndigheter och vädjade förgäves om nåd för dödsdömda partisaner och engagerade sig i krigsfångarnas öden. Han hjälpte även de som få andra tordes, eller ville hjälpa vid denna tid, judarna. Roncalli använde sina kontakter från tiden i Bulgarien och lyckades tack vare detta utverka hjälp från den bulgariske kungen Boris vilket blev räddningen för tusentals slovakiska judar.

UNDER DENNA TID kom Roncalli att att bygga upp en bekantskap med det tyska sändebudet i Turkiet, Franz von Papen. Von Papen var en

Unum 7

tysk konservativ högerpolitiker, romersk katolik, och en av dem som underskattade Adolf Hitler och nazismen. Detta gjorde att von Papen och hans vänner släppte fram Hitler till makten och bildade regering tillsammans med honom i den fåfänga tron att de skulle kunna kontrollera och så småningom manövrera ut den österrikiske kopralen. Men Hitler följde inte regelboken för det politiska spelet. När Hitler väl kom till makten dröjde det inte länge innan han rensade ut både de i de egna leden han inte behövde längre och andra.

Von Papen klarade livhanken med en hårsmån. Nazistregimen tog hans diplomatiska gåvor i anspråk och under kriget tjänstgjorde han som tysk ambassadör i Turkiet. Roncalli skriver i sin andliga dagbok hur Papen, när det begav sig, försökte övertyga honom om vilken strålande framtid den katolska tron skulle kunna spela i ett av nazismen dominerat Europa.

Emellertid var von Papen inte övertygad vare sig nazist eller antisemit.

Han hjälpte Roncalli att rädda över 20 000 judar undan koncentrationslägren. Efter det tyska nederlaget ställdes von Papen inför rätta i Nürnberg tillsammans med övriga i det nazistiska toppskiktet, anklagad för brott mot mänskligheten. Von Papen själv var övertygad om att han skulle hängas, men Roncalli, då nuntie i Frankrike skyndade till sin väns hjälp

och skrev ett brev till rätten där han framhöll von Papens insatser för att rädda judiska liv, vilket förmodligen räddade von Papens liv.

I SLUTET AV 1944 kom så ett överraskande bud om snabb förflyttning, till Paris och nuntiaturen där. Från att ha upprätthållit tjänster, en del skulle betecknat som en förvisning, så skickades nu Roncalli till en av de mest prestigefyllda diplomatiska tjänster den Heliga stolen hade. Andra världskriget gick nu mot sitt oundvikliga slut. Efter sig lämnade det en bitter skörd när räkningen skulle göras upp med alla dem som trott att Hitlers nyordning skulle bli bestående och samarbetat med den nazistiska ockupationsmakten. I Frankrike hade en vasallregim styrt från den lilla kurorten Vichy, i Sverige mest känd för sitt hälsosamma vatten. Den hade på pappret knutit an till Frankrikes kristna, katolska rötter, men hade inte dragit sig för att assistera nazisterna i förföljelsen av judar, romer och oppositionella. Vatikanen ville nu avsätta alla de biskopar som man ansåg hade samarbetat för intimt med denna besudlade regim och den delikata frågan låg på nuntiens bord. Roncalli lyckades avstyra den massiva ommöblering i det franska episkopatet som Påven Pius XII avsåg genomföra.

Unum 8

DEN ANDRA HETA franska frågan gällde de så kallade arbetarprästerna. Under första halvan av 1900-talet blev det allt mer uppenbart för den som ville se att kyrkan och arbetarklassen levde i skilda världar med vattentäta skott emellan. Man uppskattade att endast 1% av den manliga delen av arbetarklassen gick i mässan. Detta och arbetarklassens fullständiga sekularisering och dragning åt kommunismen bekymrade många biskopar. Detta samtidigt som konflikten mellan kristendomen och kommunismen och marxismen skärptes för varje år som gick. År 1942 tvångsdeporterade den tyska ockupationsmakten 800 000 fransmän till Tyskland som tvångsarbetskraft. Ockupationsmakten tillät inga präster medfölja som själasörjare För att dessa inte skulle vara utan själavård och sakrament skickades präster med i hemlighet.

De skulle verka som arbetare bland arbetare men samtidigt fira mässa och bedriva själavård och blev de första arbetarprästerna. De flesta avslöjades och greps, ett par av dem kom att gå under i nazistiska koncentrationsläger. Dessa präster och deras efterföljare blev emellertid snart ganska beska kritiker av kyrkans oförmåga att kommunicera med arbetarklassen och var alldeles för radikala för kyrkoledning-

ens smak. Roncalli beodrades därför att som påvlig nuntie sätta stopp för detta experiment och tillse att tingen återgick till ordningen igen. Dessutom hyste den vitala franska kyrkan en uppsättning teologer som hade alldeles för modernistiska och radikala idéer i Vatikanens ögon och som nuntien borde hålla efter. Flera av dem kom sedmera att bli ledande teologer under Andra Vatikankonciliet och nästan alla slutade som kardinaler.

Roncalli blev med sin erkända förmåga att agera brobyggare uppskattad i alla läger, även i de traditionellt antikyrkliga lägren. Med sin älskvärdhet, humor och starka tro som han aldrig gjorde avkall på mötte han alla. Påven Pius XII förmanade honom att uppträda värdigare som han menade att det anstod ett påvligt sändebud, men Roncalli var den han var och det gick inte att ändra på! ÅR 1953 VAR DET ÅTER dags för uppbrott, denna gång tillbaka till Italien med kardinals värdighet och som patriark av Venedig. Den franske presidenten Auriol, erkänt antikyrklig, men en stor vän av nuntien satte den röda birettan på hans huvud. Som patriark av Venedig fick han ägna sig åt mera pastorala uppgifter och han blev djupt älskad av venetianarna. Då hans stift var litet kunde han resa mycket och ofta, ibland på uppdrag. År 1958 invigde han den stora underjordiska

Unum 9

basilikan i Lourdes. Resorna gjorde honom känd i större kretsar inom kyrkan.

DEN 9 OKTOBER 1958 avled så Påven Pius XII. Konklaven sammankallades och började sitt arbete den 25 oktober. Det fanns en ganska utbredd enighet om att man önskade en Påve med annan framtoning än Pius XII som hade hållit hårt i tyglarna och tämligen enväldigt styrt kyrkan under sitt pontifikat. Vid elfte omröstningen stod det klart: Angelo Roncalli besteg Petri stol under namnet Johannes XXIII. Johannes är påvelängdens vanligaste namn. Under medeltiden hade det t o m funnits en påve med just det namnet, en s k motpåve och en ganska tvivelaktig figur, men den nye bäraren av namnet skulle komma att rehabilitera det. Den nye påvens kroppshydda var inte som företrädarens och ingen av de uppsydda vita påvedräkterna passade men det tog han med sedvanlig humor.

EN NY PÅVE skulle krönas! Så var seden fram till och med Johannes Paulus I. Och Johannes XXIII var inget undantag! Han predikade dessutom, vilket inte hörde till traditionen, under den 5 timmar långa (!) gudstjänsten där kardinalsdiakonen satte den gyllene påvliga tia-

ran på hans huvud och franciskaner brände silke som en påminnelse om att världen och dess härlighet förgår.

DEN NYE PÅVEN tog raskt itu med sina olika uppgifter. Han utsåg nya kardinaler, däribland kyrkans förste svarte kardinal, Laurean Rugambwa från Tanzania och engagerade sig i sitt stift, Rom. Men redan efter endast tre månader vid rodret släppte han en bomb.

Vid en gudstjänst den 25 januari 1959 kungjorde han att han ämnade sammankalla ett ekumeniskt koncilium, det vill säga ett allmänt kyrkomöte så som det beskrevs i den romersk-katolska kyrkorätten.

Några nyheter stod dock på agendan, till exempel kristna från andra kyrkor som skulle inbjudas som observatörer. Alla var inte entusiastiska, vare sig över konciliet eller nyheterna. Kurians tjänstemän gjorde sitt bästa för att fördröja hela proceduren och ytterligare flera, till exempel Ärkebiskop Montini av Milano, sedmera Paulus VI, var synnerligen tveksamma till vad konciliet skulle tjäna till. Men så småningom övervanns tveksamheten och såväl Montini i Milano som den unge hjälpbiskopen Wojtyla i Krakow började förbereda sig själva och sina stift för det kommande konciliet.

Unum 10

DEN 11 OKTOBER 1962 öppnades konciliet med en enorm procession med 2 540 konciliefäder som avslutades med Påven omgiven av det påvliga hovet; kammarherrar, schweizergarde, adelsgardet, gendarmer och prelater av olika slag i sina högtidsdräkter. Påven bars i sin bärstol, ”sedia gestatoria”, beledsagad med strutsplymer. Redan i öppningen gjorde han ett par markeringar. Han steg ur bärstolen och gick till fots in i Peterskyrkan.

På huvudet bar han inte den gyllene påvliga tiaran utan mitra som alla andra biskopar. Hela mittskeppet i Peterskyrkan fungerade som koncilieaula. Den moderna tekniken togs i anspråk genom att mikrofoner och högtalare användes.

Språket var latin, som behärskades av samtliga biskopar att det ansågs underlätta, i dag hade det nog varit ogörligt.

ningsmässa som efterträdaren Paulus VI skulle komma att leda vid konciliets avslutning. Av intresse är att notera att televisionen, ett av den nya tidens medier täckte händelsen och SVT sände konciliets öppnande i sin helhet.

BESKEDET OM KONCILIET hade mottagits med stor skepsis i kurian, där man inte alls försod poängen med ett sådant. När detta inte gick att hindra eller skjuta upp riktade de tveksamma in sig på att få ett så kort koncilium som möjligt.

Inte ens Påven själv hade räknat med att konciliet skulle bli så långt som det faktiskt blev. Påven gjorde också innan konciliet klart att han inte ämnade använda konciliet till att brännmärka sin tids villfarelser och irrläror. Det skulle helt ägnas åt kyrkan och hennes uppdrag i samtiden. Kurians försök att styra konciliets utveckling gick snart i kvav. De KONCILIET INLEDDES med församlade konciliefäderna markeatt kardinalsdiakonen Tisserant rade snart att de inte tänkte finna firade en votivmässa till den Heli- sig i att serveras färdiga diktat från ge Ande där han, trots att han as- kurian utan agera självständigt och sisterades av ett flertal präster och med öppenhet för förändringar. diakoner, var den ende kommunikanten och en kör som sjöng Pa- OCH SÅ BLEV DET! Det första lestrinas ”Missa papa Marcelli” stod ämnet som kom upp till debatt var för de liturgiska partierna. Påven liturgin. Pius XII hade börjat refordeltog i mässan från sin tron och mera Stilla veckans liturgi, men nu konciliefäderna från sina platser, kom en vittgående reform av gudsen slående kontrast till den avslut- tjänsten. De kristna som deltog i Unum 11

mässan skulle inte bara vara en passiv publik utan aktivt delta och medverka i gudstjänstens heliga drama. De liturgiska böckerna skulle reformeras, folkspråket införas i mässan och det skulle öppnas upp för kommunion under bägge gestalterna. Man decentraliserade besluten och gav de lokala biskopskonferenserna utökade befogenheter att genomföra detta utifrån lokala förutsättningar. Man började även arbetet med att arbeta fram det som senare blev den dogmatiska konstitutionen om uppenbarelsen, Dei verbum, liksom dokument om kyrkans enhet, om kyrkan och om de orientaliska kyrkornas ställning inom den romersk-katolska kyrkan. Den första sessionen avslutade ingenting utan var snarare upptakten till övriga sessioner i konciliet. Vid avslutningen av den första sessionen påminde Påven de församlade om att konciliet skulle komma att ta tid.

UNDER SITT KORTA pontifikat hann Påven även skriva encyklikor. ”Mater et Magistra” (= Moder och läromästarinna) kom 1961. Det var en encyklika som behandlade sociala frågor. I den förklarade Påven sin acceptans av den moderna välfärdsstaten men framförde samtidigt reservationer. Samhället får inte bli så stort och byråkratiserat att den enskilda individen försvinner eller blir obetydlig. Vidare lyftes landsbygds-

befolkningen situation fram. En mer brännande problemställning var vissa (framför allt italienska) präster och framför allt biskopars vana att agera politiskt. Under Pius XII dagar stod bekämpningen av kommunismen högt på agendan.

Man ville till varje pris hindra att det som skett i östeuropa och på Balkan skulle upprepas i andra länder. Detta gjorde att präster och biskopar i Italien gärna gav sig in i de politiska debatterna. Detta ville nu Påven styra upp. Politiken, och i synnerhet partipolitiken, var de engagerade lekmännens domän. Dessa skulle uppmuntras till samhälleligt engagemang utifrån samvete och övertygelse, medan prästerna skulle ägna sig åt gudstjänst och själavård. Kyrkan skulle förkunna en sociallära, men inte ett partiprogram.

DEN ANDRA ENCYKLIKAN som Påven själv kom att betrakta som sitt testamente är fredsencyklikan ”Pacem in terris” (= Fred på jorden) som publicerades bara några månader före Påvens död 1963. Den är en sammanfattning av den romersk-katolska kyrkans grundläggande sociallära och kan sägas ligga till grund för Andra Vatikankonciliets dokument ”Gaudium et spes” (= Glädje och hopp).

Denna encyklika riktade sig inte

Unum 12

bara som traditionen bjöd till präster och biskopar, eller enbart till troende i romersk-katolska kyrkan, utan till alla människor av god vilja, och i synnerhet till FN. Encyklikan kommenterar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, men faller också tillbaka på hans företrädare Pius XII berömda jultal av 1942 med det rättfärdiga samhället och människans okränkbara värdighet med rättighet och plikter som kommer av hennes ställning som människa och som måste anses allmänna och okränkbara (det är ingen tillfällighet att Påven Pius XII talade om mänskliga okränkbara rättigheter i sitt jultal 1942. Påven gjorde då en markering mot den nazistiska raspolitik som eskalerat till förintelsen av bland andra Europas judar). Påven fastslår också att själva förutsättningen för fred på jorden är att människan underordnar sig och bevarar den skapelsegivna ordning som upprättats av Gud själv, en lag som blir allt tydligare i takt med mänsklighetens allt större tekniska och vetenskapliga landvinningar, men som också finns nedlagd i människornas hjärtan och samveten.

Påven framhåller det mänskliga förnuftet och den fria viljan som viktiga komponenter i sammanhanget.

fick han besked om att han drabbats av en cancer som skulle komma att sätta punkt för hans verksamhet här på jorden. Han tog emot och bar detta besked med sedvanligt lugn och förtröstan. In i det sista arbetade han och firade gudstjänst. När han inte längre mäktade med att fira den dagliga mässan fick hans privatsekreterare Mgr Capovilla fira den medan Påven deltog från sjukbädden. Den 2 juni 1963, ligger Påven på sitt yttersta. Utanför, på Petersplatsen har stora människomassor samlats. Kardinal Luigi Traglia, provikarie för stiftet Rom celebrerar mässa pro informo, för den dödsjuke Påven. Omgiven av sin familj, sin sekreterare och sitt hushåll drar han sina sista andetag samtidigt som mässans ”Ite, Missa Est” ljuder över Petersplatsen och går in i evighetens Påsk.Hans pontifikat kom att bli 1900-talets dittills kortaste. Sent i livet utgav han sin andliga dagbok han börjat föra som 14-åring. Efter hans död kom den att bli en succé. Där kan man följa hans bana och de olika utmaningar han mötte under sin levnad. Den 27 april 2014 helgonförklarades han av Påven Franciskus tillsammans med sin efterträdare Johannes Paulus II, stödjande den kämpande kyrkan på PÅVEN JOHANNES XXIII pon- jorden som han älskade så mycket tifikat blev kortvarigt. Redan vid in- med sina förböner inför Lammets ledningen av Andra Vatikankonciliet tron.

Unum 13

Johannes XXIIIs retreater

A

Marie Erenius Bergqvist, medlem av Bergets ekumeniska kommunitet Den Heliga Treenigheten.

tt bekanta sig med ett helgon är alltid spännande och Johannes X X III är inget undantag. Min första kontakt togs tidsenligt nog via Internet, där jag snubblade på en lista över snärtiga repliker och insåg att en var fälld av just denne påve. En person frågar artigt påven hur många som arbetar i Vatikanen och får genast till svar: ”Ungefär hälften.”

I och med denna anekdot var mitt intresse definitivt väckt.

hans egna anteckningar. Visst finns det många oerhört festliga anekdoter att relatera från denne helige humorists liv, men att möta honom i hans andliga strävanden genom hela hans liv med avstamp i prästseminariet, blir för läsaren en djupt personlig vandring in i läsarens egen helgelse och därmed en djupare gemenskap än den som vinns genom ett gott skratt. Denne man granskar sin egen själ så noggrant att jag som läsare tillsammans med honom lever i retreat. Dessutom får de SÅ ÄGDE helgonförklaringen roliga anekdoterna ett hisnande rum denna vår och en dag låg djup efter en andlig vandring med Johannes X X IIIs självbiograf i Johannes XXIII. Journal of a Soul i engelsk tappning på köksbordet. I sommar har BOKEN KALLAS självbiografi, mitt främsta sällskap varit den vilket ur en aspekt är tämligen helige Johannes X XIII genom missvisande. Som regel tar vi för Unum 14

givet att genren självbiografi innebär ett möte med skribentens små och stora händelser i livet, gärna med pikanta kommentarer och eventuella slängar åt omgivningen för att hålla läsaren engagerad.

Det som beskrivs här är Angelo Ronca llis sjä lv rannsak ningar, först som präststuderande och därefter i hans årligt återkommande retreater under hela hans prästgärning. Sista retreaten äger rum 1962 och är en ytterst riktad förberedelse av påven inför öppnandet av andra vatikankonciliet.

Samtidigt, vad i ett helgons liv kan vara mer sant självbiografiskt än det stilla, avskilda livet inför Guds ansikte?

SOM MEDVA NDR A R E inser man snabbt att här råder repetitionens princip. Under de andliga exercitierna 1896 på seminariet i Bergamo sammanställer den ännu tonårige Angelo en fjorton punkter lång lista, som klarlägger allt han lovar att göra för att leva till Guds förhärligande i allt. Denna lista blir en spegel, som han årligen granskar sig själv i och varje år i retreat inser att han svikit i samtliga delar. De anteckningar vi nu får ta del av skrivs inte för oss, utan för Angelo Roncalli själv, för att han i retreat ska kunna repetera det han upplevde, insåg, lovade under förra retreaten. Tiden av självgranskning i tystnad inför Gud är dyrbar och de sanningar som uppenbaras måste bevaras för att kunna bära frukt i kommande tider. Under seminarietiden för Angelo anteckningar om sin andliga status inte bara i retreat, men också under loven, samt i den utsträckning som hinns med under terminerna. Retreatens t ystnad, vila och avskärmning från vardagen bereder mark för en ytterst intensiv och påkostande aktivitet, där inga obehagliga sanningar styrs undan, även om samma sanning dyker upp i decennier.

NÅG O T SOM F R A MGÅ R mycket tydligt genom hela boken är den vikt Johannes XXIII lägger vid att regelbundet varje år vara i retreat. Hans anteckningar är mycket precisa, även om de varierar i utförlighet. Vissa år, till exempel under första världskriget, var retreater omöjliga, men med vilken okuvlig glädje tackar inte denne helige man sin Herre när han äntligen får möjlighet att åter vara i stillhet inför Gud. Detta återkommer ständigt; en klart uttalad tacksamhet och glädje över A NGEL O RONCA LL I V IGS Guds försyn och allt han låter sin till biskop 1925. Efter detta ändrar tjänare gå igenom. hans retreatanteckningar karaktär. Hittills har retreaterna ofta Unum 15

tillbringats dels på samma årligen återkommande plats och följt samma struktur. Generalbikt görs varje gång och en ständigt återkommande rannsakningspunkt är egenkärleken och stoltheten över den egna verbala skickligheten. Så utnämns Angelo Roncalli till biskop och placeras i Sofia, Bulgarien som påvligt sändebud. Här stannar han i 10 år och som medvandrare får du känslan av att han befinner sig i fängelse. Utan att berätta detaljer står det klart att situationen i Sofia är komplicerad.

Samtidigt, även om denne biskop låter sin frustration skymta fram, så lyser hans totala överlåtelse till den som gett honom detta uppdrag igenom. Allt är till Guds förhärligande och Kyrkans bästa.

HAN NÄRMAR SIG sitt femtionde levnadsår, inser att ålderdomen och därmed döden närmar sig och detta tema; en god död, återkommer därefter nästan ända till slutet. Det är underbart att jämföra hur påve Johannes XXIII bara året innan han dör märker av tydliga krämpor, men ids inte mer än notera dem, eftersom han ändå är beredd på allt som komma skall. Här syns det för oss medvandrare tydligt hur han heliggjorts genom de svårigheter han fått utstå.

T I DEN I N BU L GA R I EN ta r slut, biskop Ronca l li placeras i Istanbul, med ansvar för Turkiet

och Grekland. Plötsligt är tonen i anteckningarna en helt annan; positiv och glättig, detta trots stora svårigheter, inte minst när det gäller retreater. Andra världskriget är i antågande, det är svårt att kunna samlas på ett avskilt ställe etc. Ändå andas denna tids anteckningar en fridfull lycka och ett tydligt fokus på kallelsen.

1940 mediterar biskop Roncalli över psalm 51. Denna retreat är den kanske mest utförligt dokumenterade där Davids förkrosselse utgör ramen och allt jag kan säga är; vandra med själv i denna retreat om tillfälle ges.

SÅ U T NÄ MNS biskopen till nuntie i Paris och därefter till patriark i Venedig. 1958 i sin sista retreat innan han väljs till påve, skriver han så enkelt och klart att vid denna hans höga ålder måste han verkligen vara i enskildhet under sina retreater och noggrant föra anteckningar, annars blir det ingen självrannsakan. Total öppenhet för Herren, vilket lyser ännu klarare i retreaterna under hans pontifikat.

I de sista retreaterna är han själv i princip bortglömd, bara Guds nåd och förlåtelse är kvar. Här träder också korset fram som en ständigt närvarande verklighet, det enda som kan ge hans eget liv kraft.

Tjänaren förenas mer och mer med sin Herre.

Unum 16

Johannes XXIIIs böner (översatta av Marie Erenius Bergqvist) BÖN V ID EPIFA NI A 1962, INFÖR ANDR A VATIK ANKONCILIET

Förödmjuka den inneboende stoltheten i våra hjärtan och lyft oss upp till den heliga ödmjukhetens rike, den sanna gudsfruktans rike, det Må detta lovets offer, som erbjuds givmilda modets rike. Låt inget ditt gudomliga majestät för Andra jordiskt band hindra oss från att ära Vatikankonciliets välgång, vara dig vår kallelse, inga fega invändningar välbehagligt, Herre och giv att vi störa rättvisans krav, ingen snålhet erhåller det vi tillsammans med vår begränsa barmhärtighetens ocean påve Johannes ber dig om. Amen. inom den småsinta själviskhetens trånga ramar.

BÖN T I L L DE N H E LIGE ANDE Helige Ande vår försvarare, fullborda i oss det verk Jesus begynt; stärk uthålligheten och innerligheten i vår bön för världen, påskynda i var och en av oss tillväxten av ett djupt inre liv, skänk kraft och spänst till vårt apostolat, så att det når ut till alla människor och folk, till alla dem av Kristi blod återlösta, som tillhör honom.

Låt vårt inre bli storslaget; både sökandet efter och hängivelsen till sanningen, att vara redo till självutgivelse, också till kors och död och må allt till slut vara så som Sonens sista bön till sin himmelske Fader och i enlighet med din Ande, Kärlekens Helige Ande, som Fadern och Sonen önskade utg juten över Kyrkan och hennes institutioner, över människornas själar och över nationerna.

Amen. Halleluja!

Unum 17

BÖN TILL JESUS I EUK ARISTINS MYSTERIUM ...

O Jesus, se ner på oss från ditt Sakrament som en god herde, så som den angeliske doktorn åkallar dig tillsammans med den heliga Kyrkan.

O Jesus gode herde, detta är din hjord, som du samlat från jordens alla hörn, hjorden som lyssnar till ditt livsord och vill bevara, leva och förkunna det. Detta är hjorden som följer dig troget, O Jesus och som ivrigt önskar se, i det ekumeniska konciliet, ditt älskande ansiktes spegelbild i Kyrkans anletsdrag, hon vår moder, som öppnar sina armar och sitt hjärta för alla och darrande men trogen inväntar alla sina biskopars ankomst. ...

Som du vet, o Moder, skedde sammankallandet av konciliet i lydnad för den plan som var enig med Guds vilja.

Så i dag, ännu en gång och i hela episkopatets namn , ber vi dig, ljuva Moder, som vi hälsar som biskoparnas stöd, för oss själva, för biskopen av Rom och för världens alla biskopar om att få erhålla den nåd som gör oss redo att stiga in i konciliekammaren, den helige Petrus basilika, så som apostlarna och Jesu första lärjungar steg in i salen vid den sista måltiden; ett enda hjärta, ett enda hjärtslag av kärlek till Kristus och människorna, eniga i samma vilja att leva och utge sig för enskildas och folks frälsning.

I kommande tider låt det sägas att genom din heliga, moderliga förbön BÖN TILL VÅR FRU AV LO- kunde Guds nåd bereda, följa och RETO kröna det tjugoförsta ekumeniska konciliets arbete och därmed ing juta O Maria, Jesu moder och även vår i den heliga Kyrkans barn ny glöd, moder, vi har kommit hit denna generositet och fasthet. morgon för att be till dig, du lysande stjärna över det koncilium Allt till Gud allsmäktigs ära, Fader, som ska hållas, att ditt ljus ska Son och Helig Ande, genom Kristi lysa välbehagligt på vår väg när dyrbara blods makt, vilkens milda vi förtröstansfullt vandrar mot det styre innebär oändlig frihet och stora ekumeniska mötet, som världen nåd för alla folk, institutioner och väntar på. människor. Amen. ...

Unum 18

BÖN INFÖR KONCILIET

Be med oss!

Allsmäktige Gud, vi misstror vår egen styrka och ger dig hela vår tillit.

Se välvilligt till dessa din Kyrkas herdar. Må din över allt närvarande nåds ljus följa oss när vi rådslår, när vi lagstiftar och må du besvara de böner vi uppsänder i en tro, en röst och ett sinne.

Följ med i Bergets böneliv genom vår nya tidebönsbok: “Dag efter dag”. Den finns att köpa i S:t Sigfrids boklåda: bokladan@berget.se På hemsidan finns också en “Läsplan” för de olika veckorna, helgondagarna o.s.v.: www.berget.se/lasplan

O Maria, de kristnas hjälp, biskoparnas stöd, vars kärlek vi nyligen har upplevt på ett speciellt sätt i Loreto, där det behagade dig att låta inkarnationens mysterium bli vördat, låt allt, genom ditt bistånd mötas i en glädjefylld, lyckosam och förtjänstfull slutsats.

Med den helige Josef din brudgum, med de heliga apostlarna Petrus och Paulus, med den helige Johannes döparen och den helige Johannes evangelisten, bed för oss till Herren vår Gud. Jesus Kristus, vår älskande frälsare, alla folks och tiders evige Konung, vare kärlek, makt och ära i evigheters evighet, amen.

SENASTE NYTT OM RETREATER OCH KURSER

www.berget.se Unum 19

Personliga minnen av den helige Johannes XXIII Sr Veronica, dominikansyster och medarbetare på Berget.

A

ngelo Roncalli var nuntie i Paris från 1945 till 1953. Året måste ha varit 1952 när vår skolpräst berättade för oss att han bjudit in Monseigneur Roncalli till att presidera vid den fest som ordnades varje år av de katolska eleverna i vår statliga skola.

besök.

Många blev nyfikna och ovanligt många kom till festen. Monseigneur Roncalli togs emot med alla ärebetygelser som tillhörde hans höga befattning. På den tiden, före 1968, var man noga med etiketten.

Jag minns hans runda och vänliga gestalt, men ingenting av det tal HAN FÖRKLARADE för oss han höll. Jag tyckte att han var en vad en nunties befattning innebar. trevlig gammal man.

Vi hade aldrig tidigare hört om några nuntier fast vi var katoliker 1958 blev han vald till påve och tog och blev mycket intresserade. Han namnet Johannes. Han var gamvar alltså Vatikanens ambassadör i mal och godmodig, det var ungefär Paris och representerade världens vad man visste om honom. Man minsta stat. Jag minns hur vår väntade sig inget märkvärdigt av präst förklarade för oss vilken stor honom. Han skulle vara en ”överära det var för oss att få ett sådant gångspåve”, mellan den store Pius Unum 20

XII och den som skulle komma efter. När han, knappt några veckor efter valet, gjorde en profetisk gest - öppnade ett fönster i Vatikanen - och meddelade att han hade för avsikt att sammankalla ett ekumeniskt koncilium, blev det en stor uppståndelse i hela den katolska världen och vidare omkring.

JOHANNES XXIII blev en mycket älskad påve. Han var enkel, nära folket och kom själv från en fattig bondsläkt. Hans pontifikat blev kort, 1958-1963, men av stor betydelse för kyrkan.

SNABBT BERÄTTADE man många ”Fioretti” om den gode påven Johannes. Vad är kyrkan? En JAG KAN FORTFARANDE brunn som finns mitt i byn, så att känna den glädjeyra som utlöstes alla människor som törstar kan få bland oss ungdomar. Tänk att vår friskt vatten och dricka ur den, sa generation skulle vara med om en han under en audiens. så stor händelse, som ett koncilium. Vi trodde att detta bara hörde HAN BERÄTTADE för en fornkyrkan till. Vi hade ju knap- fransk biskop: Sanningen är att i past hört talas om 1:a Vatikan- det tal jag höll för biskoparna vid konciliet som så tragiskt avbröts öppnandet av konciliet, såg jag inte av av det fransk-preussiska kriget. alls det djup de själva fann i det, när Förväntningarna var stora. Kyrkan de studerade detta tal. Men nu, när skulle reformeras, förnyas, öppna jag läser det igen, kan jag se det! sig. Alla hinder för kyrkans enhet Den Helige Ande är klokare än vi! skulle undanröjas. ”Protestanterna och vi ska bli en enda kyrka” sa min STRAX EFTER HANS DÖD syster till mig. gav man ut hans andliga dagbok, eller som han kallade den ”Själens NÄR KONCILIET öppnades dagbok”. Anteckningar som han 1962 var jag i klostret. Från konci- förde sedan han var fjorton år och liets öppnande och till dess avslu- fram till sin död. Denna bok lästes tande ceremoni 1965 följde vi noga också som högläsning i vår matsal händelserna. Varje dag lästes under och gjorde ett stort intryck på mig. de tysta måltiderna rapporten för Det var ingen spännande läsning, dagens arbete i den franska dags- det hände inte så mycket! Det tidningen La Croix. Allteftersom fanns många upprepningar, men dekreten kom ut lästes de även i det var som en dold skatt! matsalen.

Unum 21

SIDA UPP OCH SIDA NER återges en människas mödosamma och enträgna övning för att övervinna sig själv, växa i kärlek, självförglömmelse, ödmjukhet, överlåtelse. Han fattar gång på gång goda föresatser och konstaterar att han inte håller dem. Han ger inte upp, utan börjar om och om igen utan att tröttna.

Man får en inblick i den långsamma vägen till helighet, till att helt och hållet leva i sitt dop och bli kristen.

JOHANNES XXIII LÄMNAR ett personligt bidrag till debatten om rättfärdiggörelsen genom tron allena. Han visar på ett mycket konkret sätt hur människan måste ta emot den frälsning som har vunnits genom Jesu Kristi död och uppståndelse och hur hon varje dag måste säga sitt JA och omvända sig. Gud frälser oss och vi svarar genom ett engagemang av hela vårt liv.

DAGBOKEN ÖPPNAR sig med den femtonårige Angelos bön om renhet. Han vänder sig till Jungfru Maria och ber även sina vänner i himlen om hjälp: Aloisius Gonzaga, Stanislaus Kostka och Johannes Berchmans. Han vet att den heliga renhetens nåd är en gåva från Gud och att han av egen kraft inte kan uppnå den. Han kommer att varje dag be om denna nåd. Han vet också att han är svag och därför inte ska

utsätta sig för frestelser. Han ska hålla vakt om sina sinnen, inte titta på vad som helst, inte läsa eller lyssna på vad som helst osv. Han ska komma ihåg att han aldrig är ensam, att Gud, Maria och hans skyddsängel alltid ser honom och att han är ”en klerk”.

I denna bön följer Angelo en urgammal asketisk tradition, som vi i vår tid tycks ha tappat. Han vet, precis som ökenfäderna visste, att våra sinnen är portar mot den yttre världen, att man ska övervaka sina gränser och inte släppa in vad som helst eller vem som helst. Det som kommer in genom det vi ser, hör, känner… kan leva sitt eget liv inom oss, det kan växa utan att vi vill det och ockupera vårt inre så att vi förlorar vår inre frihet, vi blir beroende.

Denna bön ger oss en nyckel till Johannes helighet. Han blev så småningom en fri människa. Hans enkelhet, godhet, spontanitet var frukter av hans hjärtas renhet.

Saliga de renhjärtade, de skall se Gud (Matt 5:8).

JOHANNES HADE förstås inte den minsta tanke på att hans mycket personliga anteckningar skulle läsas av andra, men han skrev att om detta kunde vara till hjälp för någon, så fick man efter hans död publicera dem och vi får vara tacksamma för att han har lämnat åt oss en sådan skatt.

Unum 22

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS

Korsfäst konung, Timothy Keller, Credoakademin 2013

Av kärlek till verkligheten, Willi Lambet, Veritas 2014

Författaren inleder med att måla upp spänningen mellan intresset för den historiske Jesus och behovet av att möta den evangeliske Jesus.

För detta syfte tar denna bok sin avstamp i markusevangeliet i sin strävan att låta läsaren möta frälsaren. Historia är nog så intressant, men att möta Jesu liv i sitt eget liv, däri ligger denna boks målsättning.

Har du funderat över hur ignatiansk spiritualitet är uppbygd och hur den formuleras, i så fall ger denna bok stor del av svaret. Författaren är givetvis själv jesuit och har stor erfarenhet av att ge Ignatius andliga övningar och har i denna volym samlat den ignatianska vokabulären. Samtidigt är han, som titeln visar, noga med att förankra alla uttryck i verkligheten. Det som förklaras är inte tankebyggnader, utan vardagens askes, övning, som vi alla kan ta till oss där vi befinner oss.

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA

På Berget finns S:t Sigfrids Boklåda, som genom sin försäljning av böcker, skivor och ikoner vill spegla vår ekumeniska inriktning. Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Boklådan har en vänförening. Genom ditt medlemskap bidrar du till att säkerställa ett fortsatt brett utbud av litteratur med andlig vägledning på kristen grund.

Medlemsavgiften är 100 kr/år. Postgiro: 491 5731-6 Kontakt: bokladan@berget.se Unum 23

Psalmförfattare på Berget! DEL 3

Elsa Mases, medlem av Bergets ekumeniska kommunitet Den Heliga Treenigheten.

G

Elsa och Per Mases vid Bergets 25-års jubileum 1987.

enom att leva och arbeta på Stiftsgården och på Berget har jag kommit i kontakt med så många underbara människor. En del av dem har varit psalmförfattare eller bearbetat äldre psalmer och andliga sånger. Under psalmsången i gudstjänsterna kan jag bli påmind om dem och tacka

Gud för våra möten. Jag vill också gärna tro att deras kontakt med S:t Davidsgårdens gudstjänstliv ibland kan ha påverkat deras diktning.

ANDERS NYBERG f. 1955, prästson från Malung. Ledde sånggruppen Fjedur och har givit ut åtskilliga CD och LP-skivor. Ma-

Unum 24

nusmedverkade i filmen ”Såsom i himlen”.

303, har en folkmelodi från Sköldinge:

Anders Nyberg hämtade stor del av sin inspiration och sitt material från Sydafrika. Hans hustru är från Sydafrika och han har både svenskt och sydafrikanskt medborgarskap.

Under perioden 1985-88 medverkade han vid flera retreater och ledde tre kurser på Meditationsgården.

Psalm 705 ”Halleluja! Ditt lov vi sjunger. Våra hjärtan fylls med glädje” har han gjort tillsammans med Jonas Jonson.

Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen Son.

Psalm 584 ”Thuma mina.” är hans egen:

Herre, sänd mig, Herre,

sänd mig

Herre, sänd mig, sänd mig Gud.

Herre, led mig...

Herre, hjälp mig...

Det finns en väg till Herrens bön, som Jesus själv den strålar skön.

Vad ingen sett, vad ingen hört, det har Han in i tiden fört.

Och vill du själv den vägen gå, så är Hans ord att lita på, men tvivla ej, allenast tro – det går en bro från tro till ro.

Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den börjar här, den börjar nu, var än den går, går den till Gud. Bo Setterlind har också givit oss psalm 17: ”Ge Jesus äran”, som var Per Mases älsklingspsalm.

Bo Setterlind vistades ofta på Stiftsgården och när S:t DavidsBO SETTERLIND, gården byggdes skrev han inskripfödd 1923 i Växjö, död 1991 i tionen till kapellklockan: Strängnäs. Han har givit ut ett 40-tal diktsamlingar och har 10 Bed för kärlek psalmer i 1986 års psalmbok med bed för bröd tillägg.

bed för sanning

bed för fred En av Bo Setterlinds psalmer, nr bed!

Unum 25

MEDKRISTNA - från 2:a Vatikankonciliets observatörsläktare SVEN SILÉN, biskop i Västerås stift mellan 1962-1975 (invigde S:t Davidsgården 18/11 år 1962).

Denna text skrevs i Västerås, första söndagen i Advent 1967.

P

å Paulus-dagen den 25 januari (se almanackans namnlängd!) 1959 meddelade den tämligen nytillträdde påven Johannes XXIII efter en högtidsgudstjänst i Pauluskyrkan strax söder om Rom sin avsikt att inkalla ett ekumeniskt koncilium, ett allmänt kyrkomöte. Överraskningen blev stor, även bland de närvarande höga romersk- katolska kyrkodignitärerna, som tycks ha varit ovetande om påvens avsikt.

Sensationen blev enorm, inte minst i de västerländska kulturländernas världspress. Diskussionens vågor gick höga. Vad hade påven egentligen sagt? Vad var hans avsikt? Skulle det proklamerade konciliet i Rom innebära ett romersk-katolskt initiativ

Unum 26

till kristenhetens enande?

Ett ekumeniskt koncilium!- Och vi?

Efterhand klarnade linjerna. Påven hade beslutat att sammankalla ett ekumeniskt koncilium i den romersk-katolska kyrkolagens mening, vilket betyder ett kyrkomöte inom den katolska kyrkan, där företrädare för hela denna världsomspännande kyrka samlas.

Det har alltså aldrig - som man på utomkatolskt håll först gärna antog varit fråga om en kyrkasammankomst av den art, som Nathan Söderblom efter åratal av intensiva förberedelser förverkligade genom ekumeniska mötet i Stockholm år 1925. “Ekumenisk” betydde för Söderblom i princip “allkristen”; i 1925 års verklighet blev betydelsen närmast “samkristen”, eftersom - såsom Söderblom själv i sitt suggestiva bildspråk uttryckte saken - av kristenhetens tre stora apostlar endast två var närvarande i Stockholm, nämligen Johannes, den innerliga fromhetens och det mystiska troslivets apostel, företrädd av de österländska kyrkorna, och Paulus, trons apostel, företrädd av de ur reformationen framgångna kyrkosamfunden; den tredje, Petrus, sade Söderblom, “dröjer ännu fjärran”. Petrus var alltså den romerska kristenheten; och Petrus formulerade sina motiv för sitt avståndstagande i en påvlig rundskrivelse 1928, encyklikan Mortalium animos, där ekumenik i allmänhet och

Söderbloms i synnerhet betecknades med de förkastande termerna “irenism” och “synkretism”: en vilja att, för att vara människor till lags, kompromissa med trossanningar och sudda ut väsentliga trosgränser. Den ekumeniska rörelsen frågar efter de kristnas enhet: den finns redan där, nämligen i den romersk-katolska kyrkan. Om alla uppriktiga kristna utom den katolska kyrkans gränser söker sig tillbaka till dess gemenskap, så är det ekumeniska sökandet avslutat och ekumenikens problem löst. Ekumenikens problem har alltså visat sig vara ett skenproblem.

I officiell och rådande katolsk lära var detta den oemotsagda och självklart gällande ståndpunkten ännu den 25 januari 1959. Det blev därför snart klart, att påven Johannes XXIII inte haft för avsikt att inkalla ett kyrkomöte med uppgift att söka förverkliga de kristnas enhet.

Inte ett enhetskoncilium: ett reformkoncilium!

Enhetskoncilier, d.v.s. koncilier med uppgift att förverkliga den splittrade kristenhetens enhet, har vi sett två gånger tidigare i kyrkohistorien båda gångerna före reformationen: 1274 i Lyon och 1439 i Florens, båda gångerna med syfte att råda bot för söndringen, att överbrygga klyftan mellan öst och väst, mellan grekisk och latinsk kristenhet, mellan Konstantinopel

Unum 27

och Rom, en klyfta som existerat se- Det är denna tridentinska oupplöslidan 1054. Intetdera försöket lyckades. ga förening av energiskt inomkyrkligt reformarbete och bestämt reformaAndra vatikankonciliet var alltså inte tionsförkastande i hållningen utåt, ett sådant enhetskoncilium. Dess som i kyrkohistorien kallas “motrefuppgift kan kortast anges i en av Jo- ormationen”, och som gestaltat den hannes XXIII själv använd italiensk posttriclentinska, den eftertridentinterm: “aggiornamento”, d.v.s. “à-jour- ska katolicismen fram till våra dagar. förande”, reformer som skulle innebära en anpassning av kyrkans or- Det förhållandet, att Andra vatiganisation och verksamhet till dagens kankonciliet var avsett att bli ett införhållanden i sociologiskt, socialt, omkatolskt reformkoncilium, var psykologiskt och politiskt hänseende, alltså inte i och för sig ägnat att allt för att sätta kyrkan i stånd att kun- mot bakgrund av erfarenheterna från na föra Jesu Kristi oförfalskade evan- Tridentinum - väcka annat än ett gelium fram till dagens människor på rent vetenskapligt iakttagarintresse ett sådant sätt, att de förstår det, att på evangeliskt håll. Det låg nära till dess fulla betydelse blir klar för dem. hands att föreställa sig, att Andra vatikankonciliet skulle bli en modernAndra vatikankonciliet var sålunda iserad upplaga av tridentinska konciinte ett kristenhetens enhetskoncil- liet, fastän nu med charmoffensivens ium utan ett inom-katolskt reform- metoder och medel. koncilium. Återigen: och vi?

Sådana reformkoncilier har vi också Vad kan alltså detta som har ägt rum mött tidigare i kyrkohistorien. Det i Rom angå oss evangeliska kristna? senaste av mera omfattande betydelse Det angår oss i högsta grad, och det av var tridentinska konciliet 1545-1563, två anledningar. som inom den romersk-katolska kyrkan genomförde en lång rad av Först och främst måste man göra genomgripande, viktiga och nyttiga klart för sig, att den romerskkatolreformåtgärder, och som samtidigt ska kyrkan omfattar mer än hälften på ett klart, hårt och oböjligt sätt tog av världens kristna. Exakta statistiska avstånd från praktiskt taget allt det siffror går naturligtvis inte att få; men väsentliga i det som legat till grund om man, som allmänt sker, uppskatför reformationstidens bibliska tro- tar totalantalet kristna i världen till suppvaknande och kristenliv.

900 miljoner, så är 500 miljoner av dem romerska katoliker. De övriga Unum 28

400 miljonerna är de, som i stort sett är samorganiserade i Världskyrkorådet, vars nästa generalförsamling skall hållas i Uppsala 1968, och de fördelar sig på ortodoxa, lutheraner, kalvinister, anglikaner, baptister och åtskilliga andra riktningar. Om nu väsentliga och avgörande förändringar sker inom den större hälften av kristenheten, så måste det med nödvändighet innebära följdverkningar, åtminstone indirekt, för dem som ingår i den mindre hälften.

Vi bekänner ju dock alla Jesus Kristus som Herre; och att vara liknöjt ointresserad av något som kan förändra tillvaron för ofantliga skaror av medkristna, det vore en okristen hållning.

ten. Därför angår Andra vatikankonciliet, dess uttalanden och beslut och vad som i övrigt skett i detta sammanhang, på det närmaste alla oss kristna som inte tillhör den romersk-katolska världen. Vi måste som medkristna ta kännedom om detta och ta ställning till det, allt enligt den apostoliska sunda regeln: “Pröven allt, behållen vad gott är” (1 Tess. 5:21), som redan våra reformationsfäder åter och åter åberopade sig på.

Ett ekumeniskt koncilium!

Andra vatikankonciliet blev alltså i en helt oförutsedd och oanad mening ett ekumeniskt koncilium. Sin yttre gestalt fick denna dess karaktär främst i två företeelser: dels grundandet av ett den romerskkatolska kyrkans sekretariat för främjande av de kristnas enhet och detta sekretariats verksamhet och alltmer stegrade inflytande under konciliet, dels inbjudan till kristna kyrkor och samfund utanför den katolska världen att vid konciliet låta sig representera genom observatörer.

Men i sak ännu viktigare är något annat. Redan mycket snart efter öppnandet av konciliets första sammanträde den 11 oktober 1962 blev det klart, att även om förverkligandet av de kristnas enhet inte utgjorde konciliets uppgift, så var det dock frågan om denna enhet, som bildade den ständigt levande bakgrunden för alla konciliets förhandlingar, det för tillfället behandlade ämnet må ha varit vilket som helst.

“Sekretariatet för främjande av de kristnas enhet” grundades av JoDärför inträffade det märkvärdiga, att hannes XXIII sommaren 1960, och Andra vatikankonciliet, som var ett till dess ledare utsåg påven den redan inomkatolskt reformkoncilium, blev då 80-årige men högst vitale och för ett ekumeniskt koncilium; inte ett en- sin lärdom, fromhet och klokhet allhetskoncilium i den mening som jag mänt aktade kardinalen Augustinus ovan angivit, men ett ekumeniskt kon- Bea. Sekretariatets något tunga och cilium i en helt annan mening än den invecklade titel brukar förkortas till som angivits i den katolska kyrkorät- “ekumeniska sekretariatet” eller helt Unum 29

enkelt “Beas sekretariat”. Bea själv kallade till sin närmaste medarbetare den holländske teologen, numera biskop J. G. M. Willebrands, vilken denna månad (okt. 1967) kommer att i samband med Svenska kyrkans högtidlighållande av 450-årsminnet av Luthers 95 teser den 31 oktober 1517 föreläsa på universiteten i Lund och i Uppsala. Bea och Willebrands kan stå som representanter för den stora grupp inom dagens romersk-katolska kyrka, som klart har insett både djupet och allvaret i den ekumeniska problematiken och de mänskligt sett åtminstone i vissa fall oöverstigliga svårigheter, som blockerar vägen fram till ett förverkligande av det ekumeniska arbetets slutmål, men som också har känt både smärtan och tvånget i den ekumeniska kallelsen, så som vår Herre Jesus Kristus själv uttryckte den i sin översteprästerliga förbön ( Joh. 17). Konciliets inre och yttre historia kan bäst ses som historien om hur denna grupp av konciliemedlemmar mer och mer tog över det ledande inflytandet inom konciliet.

Om observatörerna kan kanske först sägas, att de för många genom sin närvaro vid konciliets förhandlingar måste ha haft karaktären av ett bibliskt tecken. Ty, såsom en katolsk biskop vid ett tillfälle sade: “Tänk på att ofantligt många av konciliets medlemmar aldrig hade sett en protestant, förrän de såg er på observatörsläk-

taren”. Observatörernas uppgift var ju i högsta grad att pröva allt det som framfördes på och av konciliet. Alla informationer och övriga möjligheter ställdes till deras förfogande. Också det som - enligt vedertagen italiensk sed - ägde rum bakom kulisserna kom till deras kännedom, och de fick vid många tillfällen ganska roande bevis på att de var bättre underrättade än många konciliemedlemmar om vad som hände på konciliet. Vid den första sessionen (plenarförsamlingen) hösten 1962 utgjorde de ett drygt trettiotal, vid den fjärde och sista sessionen hösten 1965 över hundra. De representerade då alla kristna kyrkor och samfund av någon betydelse utanför den katolska kyrkan, med ett undantag: världsbaptismen. På observatörernas tribun i Peterskyrkan möttes företrädare för den österländska kyrkans otroliga mångfald, från dynamiska ryssar till allvarliga abessinska kopter, från entusiastiska fastän orepresentativa greker till stillsamt charmfulla Thomaskristna från Indien; vidare världslutherdomen, en ganska märkvärdig andlig enhet, trots de jättelika geografiska skillnaderna mellan Nord- och Östeuropa å ena sidan och Mellersta västern i Förenta staterna å den andra; vidare vita och färgade delegater från den världsvida anglikanska kyrkan; presbyterianer från Skottland och USA, hugenotter från Frankrike, reformerta från Holland, kongregationalister från Fören-

Unum 30

ta staterna, metodister från Förenta staterna och England, valdenser från Italien, kväkare från England och Förenta staterna, en pingstvän från Kanada.

Efter bästa förstånd och samvete och i trohet mot sina kyrkors och samfunds bekännelser och traditioner har dessa observatörer sökt tränga in i vad som hände på konciliet och inte minst i de bakomliggande sammanhangen: de har försökt att fullgöra sin uppgift att “pröva allt”; att “behålla vad gott är” har inte varit deras sak, utan det är något som ankommer på kyrkorna och samfunden.

Konciliedokumenten ...

Som den ur teologisk och ekumenisk synpunkt avgjort betydelsefullaste koncilietexten betraktar jag för min del den “dogmatiska konstitutionen” om den gudomliga uppenbarelsen.

Efter inledningsorden kallas den Dei verbum, Guds ord; och avslutningsorden är “manet in aeternum- förbliver evinnerligen”. Vi har alla lärt känna den klassiska lutherska principen “Skriften allena”: den heliga Skrift är det enda rättesnöret för människans tro. I diametral och uttrycklig motsats häremot fastslog tridentinkonciliet år 1546- Luthers dödsår! - som katolsk övertygelse, att Skriften allena inte räckte till; den behövde förtydligas och inte minst kompletteras och

utvidgas genom kyrkans tradition.

Genom detta beslut var klyftan mellan evangelisk och romersk-katolsk position oöverkomlig och varje allvarligt samtal i grundläggande trosfrågor· mellan dessa två ståndpunkter djupast sett omöjligt. Vad som nu skett på Andra vatikankonciliet är inte, att tridentinkonciliets uttalanden på denna punkt förklarats ogiltiga.

Men först och främst har i Andra vatikankonciliets text den heliga Skrifts betydelse framhävts och understrukits på ett utomordentligt markerat sätt (av textens sex kapitel behandlar fyra uteslutande Bibeln), och i samband därmed möter man åtminstone antydningsvis en såvitt jag vet på katolskt håll helt ny och fördjupad syn på Guds ord som nådemedel, som “levande och kraftigt” (Hebr. 4:12), som en Guds kraft till frälsning (Rom. 1:16). Samtidigt har den posttridentinska teologins stela gränsdragning mellan Skrift och tradition upplösts, så att nu - efter Andra vatikankonciliet - frågan om förhållandet mellan Skrift, tradition och församlingens läroämbete är fullt öppen för samtal.

Jag ser det som den främsta ekumeniska kallelsen för luthersk kristenhet i dag att här deltaga i samtalen och förklara och ge skäl för och vittna om betydelsen av den syn på Guds ord som nådemedel och som en själens näring, som ligger till grund för reformationens förnyelse av kyrkoliv och fromhetsliv.

Unum 31

...

De konkreta reformer på gudstjänstlivets område, som genomförts inom den katolska kyrkan genom konstitutionen om liturgin, är kanske bland de mera kända resultaten av Andra vatikankonciliets arbete: möjligheterna att fira mässan på (i huvudsak) folkspråket, framhävandet av Guds ords och predikans ställning i gudstjänsten, införandet av en allmän kyrkobön, “de troendes bön”, möjligheten även för lekmän att under vissa förutsättningar få åtnjuta inte bara brödet utan även vinet i nattvarden. För oss evangeliska - viktigare än dessa reformer, som vi givetvis ser med glädje, är dock de grundprinciper för det liturgiska reformarbetet, som konciliet uppställer. Gudstjänstlivets förnyelse i dag skall inte gå från enklare till yppigare former utan i motsatt riktning: från yvighet till enkelhet. Målet skall vara en “ädel enkelhet”, sådan att församlingen utan några förklaringar kan förstå ceremoniernas innebörd och aktivt deltaga i gudstjänsten.

Kyrkans gudstjänst skall - för att låna ett inom undervisningsväsendet aktuellt uttryck - inte vara prästcentrerad (eller kyrkomusikercentrerad) utan församlingscentrerad. Allt som sker i gudstjänsten skall ta sikte på församlingen och syfta till att låta budskapet om Gud i Jesus Kristus riktigt och tydligt och verksamt nå fram till den och till att ge den möjlighet till samling och samhörighet i bot och bön

och kristen glädje och tacksamhet.

Uttalandet om gudstjänstlivets reformering var en av de första texter, som konciliet antog, men den måste läsas i ljuset av texterna om uppenbarelsen och om kyrkan; visserligen antogs dessa först betydligt senare, men just därför ger de mycket klarare uttryck åt de grundtankar, som redan - fastän mindre precist formulerade - ligger till grund för konstitutionen om gudstjänstlivet.

Till sist kan jag bara nämna om den koncilietext, som till omfånget är den största och som möjligen på längsta sikt sett blir den betydelsefullaste av dem alla: den om kyrkan i denna tidsålders värld. Här tas upp till belysning frågan om människans existens i dagens villkor, som präglas av teknikens och dirigeringens dominans: familjen, arbets- och samhällslivet, det ekonomiska och politiska livet, kriget och fredsarbetet för att nämna några exempel. Det som sägs har i stor utsträckning mindre karaktären av bestämda uttalanden och anvisningar, snarare av diskussioner och antydningar, och mycket måste med nödvändighet bli motsagt, även från kristet håll; men det är svårt att tro att inte denna text bildar inledningen till ett nytt och mera realisiskt engagemang från kyrkornas och samfundens sida i dessa frågor. Vad Världskyrkorådet beträffar kan man redan hänvisa till Genevekonferensen 1966 (boken

Unum 32

“Kyrka - revolution - struktur”), och Andra vatikankonciliet innebar, att Uppsala 1968 kommer säkert att i posttridentinismens slutna, tillbomstor omfattning uppmärksamma dem. made och på varje punkt försvarade katolska kyrka öppnade sig. Man börEn öppen kyrka- en kyrka på väg jade riva murar- man började ta risker.

Vad som skedde på tridentinkonciliet Guds Andes vind började blåsa; vilken var, att den katolska kyrkan drog upp väg den tar vet ingen människa ( Joh. strikta gränser omkring sig, grävde 3:8). Guds folk i uppbrott - Guds folk vallgravar och byggde murar för att på väg: denna bibliska bild av kyrkan bakom dem försvara sig mot allt spelade en ofantlig roll på konciliet nytt, som trängde på - då och ännu och gjorde ett utomordentligt starkt mer senare. Den ur en synpunkt mest intryck på de närvarande iakttagarna. posttridentinske av alla påvar, Pius IX, som styrde det första vatikankon- Inte allt kan ske på en gång. Konciliciliet i detalj, är bekant för det svar, et var, sade man från katolskt håll, en som han oföränderligt lär ha gett var början, inte en avslutning. Även om och en som kom med något reform- många murar är rivna, så finns vallförslag: “Non possumus” - det kan vi graven kvar. Men skillnaden är, att inte. Allra mest utpräglad och ofta vi kan se varandra sådana vi är i verdramatisk visade sig denna den katol- kligheten, vi kan lära känna varandra, ska kyrkans posttridentinska karaktär vi kan samtala, vi kan samråda. Vi kan under de hundra åren från 1850-ta- också bedja tillsammans - tvärs över let till 1950-talet. En modern katolsk vallgraven, som skiljer oss åt. Hur den författare har talat om tridentinska skall kunna överbryggas, ser nog i konciliet som en “djupfrysning” av dag ingen riktigt klart. Mänskliga åtden katolska kyrkan; han tänker när- gärder förefaller inte att räcka till. Det mast på gudstjänstlivet, men bilden får stå i Guds hand. kan med goda skäl gälla även andra sidor av den katolska’ kyrkans liv. Det ekumeniska sinnelaget Orubbligheten, orörligheten, immo- Utan bildspråk talat det är ur evanbilismen blev dess kännetecken, som gelisk - och likaså ur katolsk - synden med stolthet bar. Inte utan skäl punkt fullt klart, att trots allt vad som har kardinal Ottaviani, den konserv- skett på Andra vatikankonciliet, är ativa falangens outtröttlige ledare på det fortfarande väsentliga frågor, där konciliet, i sitt kardinalsvapen det lat- ömsesidig oklarhet råder, och framför inska valspråket “semper idem” - alltid allt frågor, där direkta motsättningar densamme. i bibeltolkning och kristendomssyn består. Det vore ur ekumenisk synUnum 33

punkt utomordentligt farligt att sudda över dessa oklarheter och dessa motsättningar, att i den kristna kärlekens namn låtsas som om de inte existerade. Vi måste inom det ekumeniska arbetet ständigt ha för våra ögon apostelns maning (Ef. 4:15): det gäller att inte låta sanningen stå tillbaka för kärleken - och inte låta kärleken stå tillbaka för sanningen.

Andra vatikankonciliet förverkligade för första gången i stor skala i förhållandet mellan katoliker och evangeliska vad som förut endast existerat i små grupper: att man tog varandra på uppriktigt allvar som medkristna.

Och detta tog sig i all enkelhet konkret uttryck i att man försökte också här leva efter Luthers förklaring till åttonde budet i Lilla katekesen: Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.

hänta och förvirrade till dessa samtal och dessa experiment. Vi måste vara beredda på att förklara och motivera vår trosövertygelse, att ge skäl för det hopp som är i oss (jfr 1 Petr. 3:15.)

Och framför allt ·nåste vi själva så fördjupa oss i tron på Jesus Kristus som Herre, så som vi fått den överlämnad till oss genom vår kyrka, att vi blir levande vittnesbörd om att Gud genom sin Helige Ande är verksam inom denna kyrka. Vi får inte förspilla dopets nåd (1878 års katekesförklaring, nr 241) utan måste med den Helige Andes hjälp söka och ta emot ständig förnyelse till en levande tro (1878: nr 154, 155, 150).

Då kommer vi inte tomhänta, förvirrade, rädda eller misstänksamma till de ekumeniska samtalen och de ekumeniska experimenten. Tvärtom har vi skatter att dela med oss av, värden att berika, utvidga och fördjupa den ekumeniska gemenskapen med.

Och man förstår både den påtagliga angelägenheten, plikten och brådskan, och därtill det hemliga löftet i Jesu bön för sina lärjungar och för alla dem som genom deras ord skulle - genom århundradena - komma till Och återigen: och vi? Vår uppgift? tro på honom: “Jag beder att de alla Den närmaste tiden - kanske en gan- må vara ett, och att, såsom du, Fader ska lång tid - kommer att präglas av är i mig, och jag är i dig, också de må ekumeniska samtal och ekumeniska vara i oss, för att världen skall tro att experiment. Det gäller för oss från du har sänt mig” ( Joh. 17:21). evangeliskt håll att inte komma tomDetta var koncilieandan; det är det nya ekumeniska klimatet, den nya ekumeniska andan, det ekumeniska sinnelaget.

Unum 34

Kjell Sundberg 1932-2014

V

år käre vän och tidigare ordförande, Kjell Sundberg, har avlidit i en ålder av 82 år. Kjell har under många år varit engagerad på Berget. Han har stöttat Berget i ur och skur och varit en generös vän på många sätt. Han har exempelvis burit sten på arbetsdagar, han var styrelseledamot mellan åren 1993 - 2008, han var ordförande år 2004-2005.

satt under paradisäppelträdet, på innergården, drack lite kaffe och åt något gott. Kjell samtalade med medarbetare och vänner som en efter en dök upp och helt improviserat fick ta ett sista farväl.

Flera vänner från Berget fanns med på begravningen den 8 augusti i Stora Tuna kyrka. Det var en mycket fin begravningsmässa som förmedlade hopp och tröst.

Kjell har med sin tro och sitt liv Som vanligt genomfördes somma- varit en förebild för oss alla. rens arbetsdagar med bön, stort engagemang och avslutades med Vi är mycket tacksamma för allt årsmöten och söndagens mässa. det Kjell har betytt för Berget.

Precis när vi var klara och de f les- Han finns med i våra böner och vi ta av våra vänner hade åkt hem så vill också innesluta hustrun Ulla kommer en bil upp till Berget. Det Karin, deras barn med familjer i var Kjell med några av hans barn våra förböner. som kom på besök. Detta var sista gången Kjell var på Berget. Han Unum 35

Biskop Sven Silén inspirerades, som observatör under 2:a Vatikankonciliet, av de ekumeniska tongångarna: ”Nu skiljer det ingenting mellan oss!” Ut Omnes Unum Sint (Joh 17:21: Att de alla blir ett) hade varit överskriften för detta koncilium och biskop Silén lät skriva in detta samt datumet för invigningen av S:t Davidsgården på denna stola och skänkte den till S:t Davids kapell.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: TYSTNADEN OCH DEN KRISTNA DJUPMEDITATIONEN

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323