Unum 2016 - 2

U

NR 2 ÅR 2016 ÅRGÅNG 33

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: DET SKÖNA

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema:

DET SKÖNA

Ledare 3 Peder Bergqvist Kvinnorna som började pilgrimsvandringen...

Sr Veronica OP

4-7

Walking and Praying with the Saints Biskop Michael Perham

8-16

Alla goda ting är tre!

Ann-Ida Fehn

17-20

Boklådetips 22 Marie Erenius Bergqvist De första lärjungarna 24-27 Sr Veronica OP ”Skönheten skall frälsa världen” Peder Bergqvist

28-30

KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:- 15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

Lägesrapport!

V

i ä r m it t inne i det ta spännande år på Berget och det är dags för en lägesrapport. Sex medlemmar av kommuniteten Den Heliga Treenigheten upptogs i Katolska kyrkan under påsknatten av Biskop Anders Arborelius OCD i Stockholm. Vi hade då under hela fastetiden avstått från att ta emot kommunion och fick så vara med om detta stora att få ta emot Kristi kropp och blod i påsknattens vigilia. Våra konf irmationsnamn uttaldes, biskop Anders lade sina händer på var och en av oss och bad om Andens sju gåvor över oss och vi smordes med krisma. Sedan blev det en lång natt i den stora påskglädjens tecken!

Efter påskfirandet återvände vi till Berget och det vanliga ekumeniska livet, gemenskapen, tidebönsrytmen, våra olika arbetsuppgifter och allas ansvar att välkomna gäster, vänner och volontärer. Det är fantastiskt med den väg som öppnats f ör oss och vår kallelse att få vara liturgiska fredsmäklare och att så konkret få stå i försoningens tjänst.

Kommuniteten har de konkreta uppgifterna att leda sången, vara sakristaner och sköta allt praktiskt före, under och efter mässan, läsa texter, be förböner, hjälpa präster

och församling o.s.v. Och detta gäller både i den svenskkyrkliga (lutherska) och i den katolska mässan.

Den 23 maj kl. 13.00 vigs jag till diakon i kapel let på Johannes Paulus II pastoralcentrum i Gamla stan, och den 11 juni kl. 11.00 vigs jag till präst i Katolska domkyrkan i Stockholm. Alla är varmt välkoma och meddela gärna mig om ni vill komma på festen efteråt (peder@ berget.se). Situationen är samtidigt både omvälvande och fridfull och allt utgår från att Gud kallar oss att söka den enhet som är efter hans vilja. Den väg han visat oss är försoningens väg, en väg som vi vill inspirera hela den svenska kristenheten att gå: ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud ” (2 Kor 5:17-20).

Unum 3

Kvinnorna som började pilgrimsvandringen...

Sr Veronica, dominikansyster och medarbetare på Berget.

H

omo viator, människan på väg. I alla tider och alla religioner har människan uppfattat sig själv som någon som är på väg och sett livet som en resa. Hon har gett sig i väg på pilgrimsresor. I vår sekulära tid upplever vi en renässans av pilgrimsfärder, de kan vara längre, till Compostela eller Trondheim eller kortare, några kilometer

som man tillryggalägger på en dag.

Pilgrimscentret i Vadstena står i spetsen för denna rörelse i vårt land och inspirerar många att börja pilgrimsvandra.

MOT DENNA BAKGRUND kan det vara intressant att se hur en stark kristen pilgrimsrörelse utvecklades på 300-talet. Den stora förföljelse som Diocletianus

Unum 4

satt i gång år 303 har ebbat ut. Försöket att definitivt utrota kristendomen och återinföra den hedniska kulten har gått i stöpet. År 313 har kejsaren Konstantin genom ediktet i Milano säkrat kyrkans frid. Nu är det inte längre bara militärer och diplomater som färdas på de romerska vägarna, utan även pilgrimer från hela Europa vandrar till det Heliga Landet och Jerusalem. Man förvånas idag över dessa långa resor under ofta svåra förhållanden. De som ger sig i väg tillhör alla samhällsklasser, från den fattige bonden som går till fots ända upp till kungen som rider med sitt följe. Denna rörelse kommer emellertid att tappa farten under högmedeltiden. Redan i slutet på 300-talet med den helige Martin av Tours, det första helgon som inte dör som martyr, utvecklas en lokal form av asketism och klosterliv. Man behöver inte vandra till den egyptiska öknen för att möta helgonen. Kulten av lokala helgon växer fram och pilgrimsmålen närmar sig.

FÖRGRUNDSFIGURERNA för denna pilgrimsrörelse är kvinnor, varav några är väl dokumenterade. Den första kända är kejsarinnan Helena, Konstantins mor, som mellan 325 och 328 öppnar den första pilgrimsleden mellan Antiokia och Jerusalem.

Vi känner Melania den äldre som pilgrimsvandrar till det heliga Landet

mellan åren 373 och 400. Paula och hennes dotter Eustochium, som ger sig i väg tillsammans med Hieronymus, Melania den yngre, barnbarn till den äldre Melania, kejsarinnorna Eutropia, Aelia Eudocia, Eudoxia, i början på 400-talet.

En av dessa kvinnor, Egeria, har lämnat åt eftervärlden ett unikt och värdefullt dokument genom sina resebrev, den enda bevarade skriften från 300-talet författad av en kvinna.

Hon skriver till sina ”kära damer och systrar” och berättar utförligt om alla platser hon besökt i det Heliga Landet och om liturgin i Jerusalem, speciellt under Stilla veckan, detta mellan åren 381 till 384. Alla dessa kvinnor är rika och mäktiga romerska matronor.

De härstammar från aristokratiska familjer i olika delar av det stora romerska riket. De är väl utbildade, äger stora domäner. De flesta är gifta och verkar kunna disponera sin egendom på ett helt självständigt sätt.

KVINNOR HAR VARIT bland de första som trott på det glada budskapet och omvänt sig till Jesus Kristus. I det romerska riket börjar redan på Petrus tid evangeliekornet att gro. Det nya vinet jäser i gamla vinsäckar och får dem att spricka så småningom.

Den evangeliska revolutionen börjar inifrån. Den helige Ande förvandlar och förnyar stegvis människans sätt

Unum 5

att tänka och det får konsekvenser bortgiftas till den man fadern hade i det vardagliga livet, inte minst i utsett åt dem. Detta var nytt, oerhört, familjelivet. revolutionerande, det krävde mod och en övernaturlig kraft. De fick betala PÅ JESU TID är det många kvinnor ett högt pris för denna nyvunna frihet, som följer honom. Han lever som de blev martyrer: Agatha, Lucia, en vandrande predikant, han är inte Margareta, Agnes, Cecilia, Anastasia gift. Han låter sig inte begränsas av … den patriarkala familj han tillhör.

Hans anhöriga förstår inte, noterar PÅ 300-TALET kommer en annan Markus, de tänker att han är ”från sina generation fram som också tillhör de sinnen”. I själva verket grundar Jesus betydande familjerna i det romerska en ny familj och nya familjeband. riket. Efter förföljelsernas och ”Den som gör Guds vilja är min bror martyrernas tid, när man inte längre och syster och mor” (Mark 3:35). riskerar sitt liv för att man är kristen, kommer massorna att ansluta sig till DET NYA SOM JESUS kommer Kyrkan. Då föds ett nytt asketiskt med får den patriarkaliska familjens ideal. En egyptisk bonde, Antonius, grundvallar att skakas. I det initierar en rörelse som snabbt romerska samhället hade Pater kommer att växa och sprida sig inom familias en absolut auktoritet och det romerska riket. Han vill följa Jesus kunde bestämma över liv och död. på ett radikalt sätt. Han hör Jesu Hans makt blir nu ifrågasatt och utmaning till den rike unge mannen, underställd en annan auktoritet: som säljer sina rikedomar, ger bort allt den himmelske faderns: ”Ni skall det han äger och drar sig tillbaka till inte kalla någon här på jorden för er öknen i Jesu efterföljd. fader, ty en är er fader, han som är i Öknen som hittills betraktas som ett himlen” (Matt 23:9). Gud är den som föga tilltalande område, tillflyktsorten kallar till livet och inför Fadern är för banditer, tjuvar och skuldsatta alla lika. Det förstod kvinnorna som personer, blir snart ett helgat landskap på Jesu tid följde honom. Det förstod med stor dragningskraft. Den blir de unga aristokratiska flickorna snart befolkad av eremiter och i det romerska riket som vägrade asketer, både män och kvinnor. Folk böja sig för sina jordiska fäder, som kommer från alla håll för att få råd av enligt lagen kunde bestämma över ökenmödrarna och fäderna, lära sig av deras liv. De hade gett sina liv till dem hur man lever ett kristet liv.

Herren Jesus Kristus och lät sig inte Så småningom grundar Pachomios det Unum 6

första manliga klostret och Makrina, Basileios och Gregorius storasyster, förvandlar familjens egendom till kloster och övertygar modern att avstå från all rikedom och bekvämlighet för att leva där som nunna, under sin dotters ledning, tillsammans med fler kvinnor i släkten.

samma tid. Välgörenhet tycks för dessa förmögna kvinnor bli ett sätt att utöva sin auktoritet oberoende av sina män. En del av dem stannar kvar i Jerusalem och lever där resten av sina liv i bön och fattigdom.

Kontrasten är oerhörd mellan deras tidigare livsstil och det liv de lever nu.

Ganska snabbt når detta asketiska ideal det romerska samhällets högsta kretsar och än en gång är det kvinnorna som tycks engagera sig först. De bildar grupper där väninnorna stödjer varandra i sin strävan att leva ett asketiskt och andligt liv.

Pilgrimsfärden har förvandlat dem och de följer fattiga sin fattige mästare.

ENLIGT traditionen var det Helena som grävde fram Jesu kors på Golgota under sin pilgrimsfärd i Jerusalem och lät uppföra den Heliga Gravens kyrka. Detta blev startpunkten för en korsets spiritualitet som spred sig till hela kristenheten. Korset ärades som segertecken för Kristi triumf. ”Korsets upphöjelses fest” instiftades och firas än idag den 14 september.

Under senare medeltid såg man mer den lidande frälsaren och korsets vördnad fick en annan ton, märkt av lidande och sorg.

DE BLIR DE första pilgrimerna.

Helena, Egeria och andra bland de första pilgrimerna tycks ha hört till sådana grupper. Egeria får ibland titeln ”abbedissa”, men det är föga troligt att hon var det. Hon är antagligen en dam med hög samhällsställning, som njuter en stor frihet och självständighet och kan, utan ekonomiska problem, vara på resande fot i flera år.

Kända eller okända, synliga eller osynliga har kvinnorna i alla tider HELENA OCH DE andra varit betydelsefulla i världens och i kejsarinnorna bygger kyrkor och kyrkans liv. De var de första som såg kloster. Alla matronor som är på den uppståndne Herren, de första pilgrimsfärd är mycket frikostiga som gav sig i väg i hans fotspår… och ger stora allmosor. Deras stora rikedomar tillåter dem en frihet som är otänkbar för andra kvinnor vid Unum 7

Walking and Praying with the Saints!

- föredrag 1 från den retreat som den anglikanske biskopen Michael Perham gav på Berget under våren 2016!

AN OVERVIEW One of the things that first fascinated me about the Church of Sweden when I first encountered it ten or eleven years ago when the Diocese of Gloucester, of which I was bishop, entered into a partnership with the Diocese of Västerås, was how, at the Reformation, it had in some cases retained and in other cases jettisoned different elements of its catholic heritage. There were, of course, many elements that both the

Church of Sweden and the Church of England had retained or jettisoned. But there were differences. In Sweden the name Mass, even High Mass, survived, so did the Eucharistic vestments. In England both the name and vestments disappeared, though they were revived in the 19th century. In Sweden the wonderful medieval altar pieces survived. In England they were, almost without exception, destroyed, if not during the 16th century Reformation, then

Unum 8

at the time of the Civil War in the 17th century. In terms of more recent history I have found it interesting that the Church of Sweden seems to have been much less affected by the 20th century Liturgical Movement, with its origins in the Roman Catholic Church, than the Church of England has been. But the area that has fascinated me most has been how the two churches have retained or lost a cult of the saints.

In this first talk I want to explore a little the place of the saints in the life and the prayers of the Church.

In the second talk I want to explore the role of Mary, the mother of the Lord, in the life and prayer of the Church. In the third I will try to draw some lessons from the lives of four English saints - George, Kyneburga, Alphege and Julian. In the final talk I shall take the risk of talking about a subject where you may well know much more than I do - the Swedish saints and I will focus on Anskar, Sigfrid, David and Bridget.

A VERY LONG TIME AGO (35 years ago) I wrote a book entitled The Communion of Saints. I traced the story of how the cult of the saints developed in the Church in the first Christian millennium and found expression in calendars, feasts, collects and other prayers. I also explo-

red how people understood prayers for the dead. Then I looked at how that whole understanding of our relationship to those who have gone before us fell apart at the Reformation. In particular I explored the writings of the English Reformers about the saints and the departed and then followed the story as it continued to develop right through to the present day. I was also deeply involved in producing the Church of England’s contemporary calendar of the saints, to be found in our Common Worship liturgical book authorised in the year 2000. So there is so much I would like to say.

But I need to be selective if I am not to share with you too much material.

SO NOW I WILL RESTRICT myself to one single paragraph, though a long paragraph, about how the cult of the saints developed in the early centuries. It seems that at first there was interest not so much in saints - after all St Paul speaks of all of us as saints - as in martyrs. The martyrs were held in huge reverence. The place of their burial was important and, on the anniversary of their death, the faithful came to the burial place and celebrated the eucharist. So you see here the beginning of both the idea of a shrine and also of a feast day. And, of course, when you put

Unum 9

together a series of feast days you began to have a calendar. The next stage happened when the persecutions, the martyrdoms, ceased (at least for some centuries), for then people began to recognise that some lives that did not end in martyrdom had been lives of such sanctity that they should also be remembered in a special place and on a special day. The first known example of this was Martin, Bishop of Tours, in the fourth century. And then it developed quickly - different categories of holy people, each with their feast day, each with their own liturgical provision, many of them with a shrine. There were doctors of the church, confessors, bishops, abbots, abbesses, virgins and more, as well as the martyrs with which it all began. It was, still is, a fairly imbalanced list, many more men than women, many more clerics than lay people, but it was certainly a great company. Canonisation, as we would now call it, was initially spontaneous and local. A particular community recognised the sanctity of one of its sons or occasionally its daughters and regarded them as a saint. Sometimes the cult remained local, but often it spread. In a sense people adopted one another’s saints.

But gradually also central control became part of the exercise, Roman control, and the spontaneous began

to give way to the very complex process of canonisation that holds sway today in the Roman Church, even though an element of local recognition of sanctity will often still be what starts the process off.

I WANT TO MOVE NOW to what happened to the cult of the cult of the saints and the prayers for the dead at the English Reformation in the sixteenth century and leave you to compare this with how things developed in the Swedish Church.

In the First English Prayer Book of 1549, in the reign of Edward VI, the son of Henry VIII, Archbishop Thomas Cranmer retained a much reduced calendar of the saints. Gone were most of the martyrs, bishops, abbots and abbesses, confessors and virgins of the medieval calendar, but the biblical saints survived - Mary, Michael the archangel, John the Baptist, Mary Magdalen, Stephen, Barnabas, the Holy Innocents and the apostles and the evangelists, each with their feast day. For each he retained or wrote a collect and provided an epistle and gospel for the day. (In an earlier experiment he had considered adding Old Testament figures to the calendar - patriarchs and prophets - but had thought better of the idea.) He retained All Saints’ Day on 1 November, but dispensed with All Souls’ Day.

Unum 10

THE INTERCESSORY part of his Eucharistic canon included this beautiful and profound text (I have modernised the English spelling and pronunciation): And here we do give unto thee most high praise and hearty thanks for the wonderful grace and virtue, declared in all thy saints, from the beginning of the world: and chiefly in the glorious and most blessed virgin Mary, mother of thy son Jesus Christ our Lord and God, and in the holy patriarchs, prophets, apostles and martyrs, whose examples, O Lord, and steadfastness in thy faith, and keeping thy holy commandments, grant us to follow.

We commend unto thy mercy, O Lord, all other thy servants, which are departed hence from us, with the sign of faith, and now do rest in the sleep of peace: grant unto them, we beseech thee, thy mercy and everlasting peace and that, at the day of the general resurrection, we and all they who are of the mystical body of thy son may altogether be set on his right hand, and hear that his most joyful voice: Come unto me, O you that are blessed of my father, and possess the kingdom, which is prepared for you from the beginning of the world. Grant this, O Father, for Jesus Christ’s sake, our only mediator and advocate.

A LONGSI DE W E ought to put the Collect that Archbishop Cranmer wrote for All Saints' Day. It was a new compilation, not the translation of an earlier Latin text.

Almighty God, who hast knit together thine elect in one communion and fellowship in the mystical body of thy Son Christ our Lord: grant us grace so to follow thy holy saints in all virtues and godly living that we come to those unspeakable joys which thou hast prepared for all them that unfeignedly love thee; through Jesus Christ our Lord.

THESE TEXTS, though the first of them was in use for only three years, give us a good picture of Anglican belief and practice in relation to the saints and the departed. The key facts are these: • The Blessed Virgin Mary and the saints are honoured for their grace and virtue, but prayers are not addressed to them and their intercession is not sought.

• It is right to pray for the departed and to ask God to show them mercy and grant them peace.

• All God's people, living and departed, belong tagether in one communion and fellowship.

ANGLICAN BELIEF and practice over the centuries has not

Unum 11

always reflected these truths, but, although they are almost 500 years old, I believe they do reflect current Anglican theology and the material in our service books.

1662 also restored mention of the departed, though always in terms of being thankful for their lives and example, rather than in prayer for their eternal salvation.

IN TRUTH THE 1549 Prayer Book, which, despite the Reformation, remained fairly catholic in its theology, lasted for only three years. Its replacement in 1552 was a thorough going Protestant book.

The calendar of saints was little changed, though Barnabas and Mary Magdalene disappeared, and three martyrs, George, Laurence and Clement appeared, but without collects and readings. The Collect for All Saints’ Day, with its reference to “one communion and fellowship”, survived, but that other text about the saints and the departed was entirely removed. A century later the Prayer Book of 1662 restored a great many saints to the calendar - Benedict, Martin, many of the early martyrs (Fabian, Agnes, Vincent, Cecilia, Lucy), some of the British saints (Alban, David of Wales, Chad, Augustine of Canterbury, Bede), some of the great doctors of the Western Church (Hilary, Gregory, Ambrose, Augustine of Hippo, Jerome) - but they were simply names in a calendar and there was no liturgical provision for their feasts. The Prayer Book of

I NEED TO JUMP now to the 19th century and to the Catholic revival within the Church of England, the Oxford Movement, as it is often called. It led to a renewed interest in the saints, the provision of liturgical material for the celebration of their feasts and sometimes the carving of statues in their honour.

Initially the influence of the Oxford Movement was restricted to a minority of churches, but gradually its inf luence became much more general across the Church, though the idea of praying to the saints or invoking their intercession never became general or found its way into any official liturgy. The saints who were celebrated were all figures from before the Reformation. Prayers for the dead broke out of narrow catholic circles in the aftermath of the Great War of 1914-1918. The dreadful and wasteful loss of millions of lives in that conflict brought out in people a need to pray for their dead and once again that became part of mainstream Anglican prayer.

AND SO TO THE liturgical reforms of the last 50 years or so and

Unum 12

the attitudes and practices of the present day. First in relation to the calendar. The calendar of saints has been expanded to include canonised Roman saints of the post-Reformation era - names such as Francis de Sales, Teresa of Avila, John of the Cross and John Bosco.

IT HAS ALSO a great many Anglican heroes from around the world whose names have not been subjected to a formal canonisation process. Indeed heroic sanctity is recognised not by a canonisation process, but by synodical approval of a new name added to the calendar. Many of these names would be unknown outside Anglicanism, but they are people whose lives and, in some cases, writings have shaped the Church to which I belong, people like George Herbert, priest and poet, and Lancelot Andrewes, bishop and spiritual writer in the 17th century, John and Charles Wesley, Anglican priests yet regarded as the founders of Methodism in the 18th century, John Keble, one of the founders of the Oxford Movement, and William Wilberforce and his companions, the anti-slavery campaigners, in the 19th century, Edward King, Bishop of Lincoln, and Josephine Butler, social reformer, at the beginning of the 20th century.

There are few later 20th century

names because of a rule that nobody should be added to the calendar for the first fifty years after their death in order for there to be a careful assessment of their life and influence.

T HE CA LEN DA R has a lso become more ecumenical in including a number of non-Anglicans and non-canonised figures, such as George Fox, who founded the Quakers, the puritans John Bunyan and Richard Baxter, the reformers John Calvin and Martin Luther and the 20th century ecumenist, Paul Couturier.

THE ONE EXCEP TION to the fifty year rule is in relation to the martyrs, since a martyr gives witness by the manner of his or her death, rather than by their earlier life. The martyrs in the calendar therefore include a number of those who have died in quite recent decades as well as martyrs from former times. Again the list is ecumenical - Maximilian Kolbe, Franciscan friar, martyred in 1941, Dietrich Bonhoeffer, Lutheran pastor and theologian, 1945, Janani Luwum, Archbishop of Uganda, 1977, Oscar Romero, Archbishop of San Salvador, 1980, and the Seven Martyrs of the Melanesian Brotherhood in the Solomon Islands in 2003.

Unum 13

THER E H AS A LSO BEEN a conscious effort to restore something of a gender balance in a calendar formerly male dominated to an extreme degree. Among the women who were not in earlier Anglican calendars but are now included are Scholastica, sister of Benedict, Julian of Norwich, Hildegard of Bingen, Mechtild of Magdeburg and Joan of Arc from pre-Reformation days, Isabella Gilmore and Elizabeth Ferard, Anglican deaconesses paving the way to women’s ordination, Christina Rossetti, Amy Carmichael, Evelyn Underhill, among poets and spiritual writers, Caroline Chisholm, Florence Nightingale, Eglantyne Jebb, Elizabeth Fry, among a whole host of social reformers. A noble company of women who changed the Church and the world.

THE COMMUNION of Saints is presented as a great cloud of witnesses, with representatives of every continent, century and era, lay and ordained, men and women, some obscured by myth and legend in a distant past, some thoroughly contemporary and engaged in issues that the Church is facing today. This is the “great cloud of witnesses” of which the Letter to the Hebrews speaks, the ones whose encouragement leads us “to lay aside every weight and the sin that clings so clo-

sely” and “to run with patience that race that is set before us, looking to Jesus the pioneer and perfecter of our faith”.

LANGUAGE THAT SPEAKS of our fellowship with the saints is far stronger in our contemporary liturgies than in the past. Alongside the time honoured words that introduce the Sanctus - “Therefore with angels and archangels and all the company of heaven we proclaim your great and glorious name, for ever praising you and singing, Holy, holy, holy” - the Eucharistic Prayers speak of the saints and our communion with them in a variety of ways: Send the Holy Spirit on your people and gather into one in your kingdom all who share this one bread and one cup, so that we, in the company of all the saints, may praise and glorify you for ever.

Look with favour on your people, gather us in your loving arms and bring us with all the saints to feast at your table in heaven.

Bring us at the last with all the saints to the vision of that eternal splendour for which you have created us.

Gather your people from the ends of the earth to feast with all your saints at the table in your kingdom where the new creation is brought to perfection in Jesus Christ our Lord.

Unum 14

THESE WORDS SPEAK powerfully of the saints as present reality.

We have communion and fellowship with them, as that old Collect for All Saints’ Day by Archbishop Cranmer put it. Let me remind you of its words again.

Almighty God, who hast knit together thine elect in one communion and fellowship in the mystical body of thy Son Christ our Lord: grant us grace so to follow thy holy saints in all virtues and godly living that we come to those unspeakable joys which thou hast prepared for all them that unfeignedly love thee; through Jesus Christ our Lord.

and good, but it can leave the saints trapped in the past as if the stories of their lives on earth is all that really matters. I sense that this is rather different from the understanding of our relationship with the saints in the Catholic Church, where the sense that the saints are, in a way, our contemporaries, our friends, is stronger.

AND I THINK the key to that understanding is prayer. It has been the Reformation’s understandable suspicion of the prayers of the saints, fearing they detracted from our direct relationship through Christ with the Father, that has loosened the sense of a single company, in heaven and on earth, whose members uphold, encourage and support one another through mutual prayer.

It is something that I believe the Church needs to recover. It doesn’t just throw light on our relationship with the great heroes of the faith through the centuries, but on our relationship with all who have died.

We are one company, one communion, one cloud of witnesses, and what hold us together is prayer for one another.

TO SPEAK OF OURSELVES as part of one communion and fellowship with the saints is to assert that they are, It is present tense they are, they live, they pray, and for me this is a most wonderful reality and truth. And yet my sadness is that in the world of the Reformed Churches, including my own, my sense is that people more naturally speak of the saints as those who were, who prayed and lived and died. We use the past tense. All the emphasis is put on their example, the way they lived, so that we may imitate them. Archbishop Cran- THIS MORNING I simply want mer’s prayer speaks of following you to think with joy and gratitude, “thy holy saints in all virtues and but above all else with affection, godly living”. That is important about this communion and felUnum 15

lowship, to find yourselves caught up in its prayers, and longing to find in all the churches a deeper experience of this mutual belonging that transcends continents and centuries, holds before us heroic lives of holiness and gives us a new set of friends. And wouldn’t it be wonderful if discovering new saints was once more a matter of public spontaneous acclaim rather than a complex process by authorities?

I WANT TO END with a poem by a seventeenth century English Puritan writer, Richard Baxter, not an Anglican, certainly not a Catholic, who, rather surprisingly in my view, captures this sense of belonging.

This is what Baxter wrote:

He wants (lacks) not friends that hath thy love, and may converse and walk with thee and with thy saints, here and above, with whom for ever I must be.

With the fellowship of saints is wisdom, safety and delight; and when my heart declines and faints, it’s raised by their heat and light.

As for my friends, they are not lost: the several vessels of thy fleet though parted now, by tempests tossed, shall safely in the haven meet.

We still are centred all in thee, though distant, members of one Head; within one family we be, and by one faith and spirit led.

Before thy throne we daily meet as joint-petitioners to thee; in spirit each the other greet, and shall again the other see.

The heavenly hosts, world without end, shall be my company above; and thou, my best and surest Friend, who shall divide me from thy love?

Biskop Michael celebrerade mässan, under sin retreat, i S:t David av Munktorps kapell! Som biskop införde han detta ”svenska” helgon i helgonkalendern för det anglikanska stiftet i Gloucester.

Unum 16

Alla goda ting är tre - Bergets biotop, björk och blommor Ann-Ida Fehn, medarbetare på Berget.

Treenighetsbjörken!

T

reenigheten är inristad i hela skapelsen. Och här på Berget har vi faktiskt en gran med tre toppar, en björk med tre stammar och en kommunitet

uppkallad efter den bästa ”Trean” av alla - den Heliga Treenigheten själv. Och, om vi dristar oss till att tänka lite kreativt kan vi även finna tre variationer i naturen om-

Unum 17

kring Berget. Jag tänker på Nyckelbiotopen, eller Urskogen, (just till vänster när du svängt upp till Berget) som i sitt orörda och oförstörda tillstånd bjuder på växlighet av ovanlig art. På Skogen, den ’vanliga’, den där vi nog alla vandrat och förnummit Skaparens närvaro och godhet; smakat på blåbären.

Och slutligen på Trädgården, där vi om sommaren plockar salladen rabarbern, vinbär mm. Där vi människor i samspel med jorden odlar, sår och skördar både blommor och matnyttigt. Naturen är en god läromästare, det ser vi inte minst av Jesu alla liknelser med anknytning till växter och djur; axet, fåren, åkern, agnar och vete, liljorna på marken o.s.v.

fram just här, på denna plats. Här får så många återupptäcka skapelsens skönhet och förnimma Skaparens godhet och kreativitet. ”Gud såg att det var gott”. Att vi fick en nyckelbiotop var en särskild gåva och upptäckt (vet ni att det finns 50 olika slags nyckelbiotoper!).

Den representerar meditationen och kontemplationen. Här faller träden, i lugn och ro. Ingen är där och rättar till, sågar bort eller planterar nytt. Nej, urskogen, den ska vara orörd, där sker förmultning, förvandling och förnyelse i skydd från människohänders ingripande. Och jag kan fundera över mitt eget inre; Finns det något område av urskog i min själ - en stilla plats (tid?) när jag låter Gud verka ostört bakom en mossbeklädd skylt: ”Rör ej, förvandling pågår”? Det viktigaste som sker i oss är det som Gud själv verkar i vårt inre. Nyckelbiotopernas uppgift är att bevara den biologiska mångfalden. Finns det plats för mångfald i mig, omkring mig?

Hela Bergets miljö är viktig. Här vill vi vårda en vänskapens atmosfär som omfattar hela kosmos; naturen, djuren, människorna. Under våra kontemplativa retreater får man alltid börja med att gå ut i naturen. Där får vi hjälp att komma till en inre stillhet och närvaro.

Förutsättningen för Mötet med SKOGEN den som min själ har kär. Kom, vi I Bergets vision skriver Per Matar en promenad... ses, ”Skogen ger skydd, möjlighet att kunna vandra utan att bli iaktNYCKELBIOTOPEN tagen. Vandra avstressat. Stanna, - den orörda urskogen låta naturen inverka på sig - bara Jag har ofta tänkt att Gud visste vad ta emot. Kanske slå sig ner, luta han gjorde när han lät Berget växa ryggen mot en mäktig fura eller Unum 18

en mossbelupen klippa. Skogen TRÄDGÅRDEN skall vara tillgänglig, men inte för Nere i landet njuter jag av att se mycket vårdad. Någonting av vild- vinbärsbuskarna skjuta nya skott mark måste få finnas kvar.” efter en hård ansning i höstas. Och i min hall står det många små kruTräden står så stilla här - på samma kor med frön som börjat gro. Varplats där de stått i många, många je morgon stannar jag upp, på väg år. I en tid av stora förändringar mot kapellet. Hur går det? Det är och mycket rotlöshet står en riktig en konst att ge de rätta förutsättskog för en slags stabilitet. När vi ningarna; Ljus, vatten, näring och ser de höga träden och stora stam- värme. Det hela är mycket roligt marna anar vi rotsystemet därun- och spännande, men också lite nerder. Julian av Norwich, en engelsk vöst. Gunilla har sagt att det där mystiker från 1300-talet beskriver nervösa hör till för alla odlare... rötternas betydelse för våra liv: ”Vår själ vilar i Gud, som är dess Snart är det dags för sådd och utverkliga vila, och den står i Gud, plantering. Nu i april har vi kommit som är dess verkliga styrka. Den är igång med vårgrävning och gödsväsentligen rotad i Gud som är dess ling av odlingspallarna. Jag går eviga kärlek. Om vi alltså vill lära här bland de nygrävda landen och känna vår själ och njuta dess ge- tänker på balansen mellan förvalmenskap, så är det nödvändigt att tarskap och förnyelse. Vissa lådor söka den i vår Herre Gud, i vilken har sina perenner år efter år, andra den är fullständigt innesluten.” ska få nya grönsaker och blomfrön i år. Och när det gäller trädgård För Bergets skog finns också en och odling måste man ibland också mycket fin skogsvårdsplan med en vara drastisk! Vandrar vi upp mot långsiktig plan för vård, avverk- meditationsgården ser vi spaden stå ning och nyplantering. Det är bra i kryddlandet utanför kansliet. Här att ha en plan ibland, och förstå att har jag ägnat mig nästan utesludet hela ska gå långsamt, men med tande åt förvaltarskap. Kryddorna en riktning och avsikt. Hur ser min växer ju upp varje år. Underbart! inre skog ut? Har jag någon skogs- Men nu tar faktiskt oreganon över, vårdsplan för den? När avverkas och så kom spaden fram. Mångfaldet? När planteras det? Hur vårdas den behöver räddas. den inre skogen bäst, så att träden får rötter och hämtar näring?

Hur ser det ut i min egen inre Unum 19

trädgård? Vad behövs för att allt Hon är då förseglad för alla andra, ska kunna gro och växa? Vad är för hon tillhör endast Honom (detta ljus, vatten, näring och värme för betyder också att hon tillhör Honom själens trädgård? Vad ger jag till i andra). andra så att de kan växa? Behöver Ännu är hon delvis förseglad också något beskäras för att kunna skju- för Honom, eftersom det finns något ta nya skott? Har jag något som kvar hos henne som inte har öppnats tycks ta över? Finns det risk att anför Honom. nat kvävs? Behöver det grävas och Men Han som ser de ting som inte gödslas någonstans i min inre trädär, såsom om de redan fanns, Han gård? Vi kan värna om goda förutser henne sådan hon är när allt är sättningar i vår egen inre trädgård, färdigt.

Gud ger växten. Obs! Både mask När Han nu talar till henne, förstår och gödsel är mycket viktigare än hon något lite av detta. man kan ana...

(H. Ekström, Salomos Höga Visa) OCH TILL SIST...

I Höga visan finner vi bilden av trädgården där Brudgummen, Gud, söker Bruden - som är trädgården. Hjalmar Ekström skriver i sin kommentar: Han ser henne sådan hon snart ska bli och detta vill Han ge henne kunskap om, innan hon går genom de mörka nätter som ligger framför henne. [...]

Nu säger Han henne hurdan hon är när hon kommer till den fulla enheten med Honom. ” En inhägnad trädgård är min syster och brud, en inhägnad trädgård, en förseglad källa” (HV 4:12).

Skogen och trädgården blir en mötesplats mellan Gud och människa, Brudgum och Brud, Kärleken och den älskade. Och vi hör Hans röst och svarar: Min vän säger till mig; Kom, min älskade, min vackra flicka, kom ut!

Vintern är över, regntiden är förbi.

Marken täcks av blommor, sångens tid är inne.

Min vän är min och jag är hans, han som vallar sin hjord bland liljor.

(HV 4:10-12, 16)

Unum 20

Bergets ekumeniska SYMPOSIUM 2016!

7-9/10 STILLHETENS UNIVERSUM

- tystnad och stillhet i olika kyrkliga traditioner Vad säger Ortodoxa kyrkan, Svenska kyrkan, frikykligheten och Katolska kyrkan?

Medverkande: KARIN JOHANNESSON, Svenska kyrkan. Präst i Övre Älvdals församling och universitetslektor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet.

FADER MÍKAEL LILJESTRÖM, Serbisk-ortodoxa kyrkan.

BRODER INGMAR SVANTESSON, Katolska kyrkan.

VI FÅR OCKSÅ MÖTA NÅGON REPRESENTANT FRÅN den svenska frikyrkligheten samt den ekumeniska kommuniteten på Berget.

7-9/10 Fredag kl. 18 till söndag kl. 14 Helpension 1 940:Unum 21

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS

Nostra Aetate Text från Andra Vatikankonciliet i nyutgåva av Veritas.

Den helige Dominikus Jean-René Bouchet Veritas 2016.

Av alla koncilietexterna är denna synnerligen aktuell just nu, eftersom den beskriver de kristnas relation till troende inom andra religioner. Texten är dessutom kort och koncis, vilket gör den lättillgänglig. Den beskriver tydligt och broderligt hur vi kristna kan samverka med andra troende för att nå den samma enheten. Detta är verkligen ett viktigt dokument att läsa igen, nu, i vår tid.

Den helige Dominikus är ett stort, men i Sverige ganska anonymt helgon, trots att det finns dominikanska kommuniteter i Sverige. Han levde under 1100 och 1200-talet och förståeligt nog finns det inte kvar alltför många säkra källor med information kring hans liv.

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA

Vi har böcker, skivor och ikoner vill spegla vår ekumeniska inriktning.

Bouchet var själv Dominikan och insåg att hans medbröder behövde bekanta sig närmre med ”sitt” helgon och därav kom sig denna skrift, som nu finns tillgänglig för oss.

Den är lättläst, men ändå gedigen och ger på ett förtjänstfullt sätt ny färg åt denne helige man som faktiskt påtagligt bidrog till Kyrkans utveckling, trots att hans eget liv levdes i enkelhet och asketism.

Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Kontakt: bokladan@berget.se Unum 22

INSAMLING 2016!

Den stora renoveringen av S:t Davidsgårdens duschar och toaletter fortsätter under år 2016.

Vi utökar antalet duschar på de båda våningsplanen.

Nu är steg 1-2 klara och snart också den sista etappen.

Arbetet kommer att vara klart till sommaren men det saknas fortfarande pengar. Därför fortsätter insamlingen av medel för att vi ska kunna klara denna viktiga satsning!

Gåvor tas tacksamt emot på bankgiro: 574-3323

Unum 23

De första lärjungarna!

Sr Veronica, dominikansyster och medarbetare på Berget.

Markus 1:16-20: När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. Jesus sade till dem: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”, 18och de lämnade genast sina nät och följde honom. Lite längre fram fick han se Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, som höll på att göra i ordning näten i sin båt. Han kallade på dem, och de lämnade sin far Sebedaios och hans folk i båten och följde efter honom.

Unum 24

B

erättelsen om de fyra första lärjungarna i början på Markus evangeliet är förbryllande. Jesus går utmed Galileiska sjön, ser fyra unga fiskare som håller på med sina nät, han kallar dem och de följer honom. Under en retreat på S:t Davidsgården läste vi denna text, den väckte starka känslor. Hur kan man lämna allting och följa en okänd människa? Hade inte Petrus en familj, lämnade han allt i sticket för att följa Jesus, var det inte helt ansvarslöst?

DESSA REAKTIONER är hälsosamma. Vi är ofta så vana vid bibliska berättelser att vi inte upprörs. Ja, det finns någonting chockerande i detta första kapitel av Markus. Jesus handlar med en auktoritet utan like. Han säger och dessa fyra män gör det han säger.

Hur är detta möjligt?

INGEN RABBI före Jesus har sagt till några lärjungar: ”följ mig!”. Lärjungen själv söker sig till en mästare och ber honom: ”undervisa mig om lagen.” När lärjungen har lärt sig allt vad hans mästare har att lära ut, är han fri att söka sig till en ny mästare för att lära sig ännu mer och i sin tur bli mästare och undervisa andra.

Det är inte mästaren som skapar

lärjungen, utan lärjungen själv som har initiativet och bestämmer sig för att följa någon och göra honom till sin mästare. Man följer inte en mästare, utan lagen. Med Jesus är förhållandena helt omvända.

Han är mästaren och skapar sina lärjungar. Hans befallning är absolut och gäller hans person: ”Följ mig!”

JESUS TALAR MED makt bakom orden, han säger och lärjungarna får kraft att göra det han säger. Hans ord förtrollar dem inte, utan når deras hjärta, väcker till liv deras djupaste längtan, befriar deras frihet. Petrus och Andreas, Jakob och Johannes var fromma judar. Man vet genom Johannesevangeliet att de hade varit Johannes döparens lärjungar.

De väntade på Messias, den som skulle komma. Plötsligt, mitt i deras vardag, finns han där, den de väntade på. De hör hans röst, de känner igen Honom, en ny glädje fyller deras hjärtan. De har funnit den de längtade efter, de har blivit funna av den som gett sig iväg för att leta efter dem. De kan bara lämna allting och följa honom.

DENNA BERÄTTELSE är kort, abrupt bara några verser. Nya Testamentet är en smal bok. Den bygger på den första berättelsen,

Unum 25

Första (eller Gamla) Testamentet. ord som kallar dem. Som den första För att förstå det nya måste man människan, Adam, fick lämna sin läsa och meditera över det första. far och sin mor för att hålla sig till sin hustru, måste de lämna allt DE FÖRSTA lärjungarnas kallelse för att följa Jesus och bli ett med påminner om det vi läser på Bibelns honom. första sida. Gud säger och det blir till. Jesus säger ”följ mig” och VI LÄRDE OSS i den första de följer honom. Jesus talar med berättelsen att det tog sju dagar samma auktoritet som Gud när för att fullborda skapelsen. Det han skapar. Någonting nytt börjar kommer att ta tid för Petrus, med honom en ny skapelse.

Andreas, Jakob och Johannes att lära känna den de följer och bli HAN SER PETRUS och Andreas nya människor. Här är vi i början. stå vid sjön och kasta ut sina Samma kväll som detta händer ser kastnät. Jesus ser dessa fiskare och vi Jesus följa med Petrus hem och kallar dem. De står stadiga ”kastar bota hans svärmor. Nej, Petrus hade ut sina nät”, de är etablerade i inte packat sin ryggsäck och lämnat livet och ställer sig inga frågor om sin familj i sticket för att följa en sin framtid. De två andra, Jakob okänd. Petrus öppnar sin vardag och Johannes, håller på att göra i för Jesus. Han är inte längre den ordning näten i sin båt. De reder som själv planerar och bestämmer ut det intrasslade för att kunna över allting, han har blivit lärjunge, börja om igen! ”Jag skall göra er han följer en annan, han går in i en till människofiskare”, säger Jesus. helig lydnad. Han lever inte längre En ny framtid öppnar sig för dem. för sig själv utan för Den som Deras yrkeskunskap tas i anspråk har kallat honom, hans familjeliv, och får en oanad dimension. hans yrkesliv, hans relationskrets kommer in i ett nytt sammanhang DE LÄMNADE SIN FAR och belyses nu av Jesu ljus.

Sebedaios och hans folk i båten och följde efter honom. Som sin JESUS KALLAR som sina förfar Abraham är de kallade ut ur sta lärjungar två gånger två brösitt fadershus. De ska lämna sin der. Första Testamentet är fullt av förankring i det gamla, sin trygghet berättelser om bröder som avundas i det välkända. De ska våga gå in i och hatar varandra. Den första det nya, det okända och lita på det brodern, Kain, mördar sin broder, Unum 26

Abel. Jakob lurar sin broder Esau och flyr för hans hämnd. Josefs bröder vill mörda honom och säljer honom. Davids söner krigar mot varandra för att få ärva tronen.

som faller ner över dräktens linning.

Det är som när Hermons dagg faller över Sions berg.

Där skänker Herren välsignelse, liv i alla tider.

DET MAN LÄSER i psalm 133 låter som en omöjlig önskedröm: Vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans!

Det är som när den fina oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Arons skägg,

ELLER SOM EN PROFETIA. Jesus kallar två gånger två bröder.

När de följer honom blir de försonade med varandra och vänskapen mellan vänner fördjupas.

28/5 kl. 14.30: ÅRSMÖTESFÖREDRAG:

Metropolit Cleopas

(grekiskortodox Ärkebiskop för Skandinavien, utsänd från Konstantinopels patriarkat)

Vi avslutar årsmöteshelgen med en utflykt till det grekisk-ortodoxa klostret i Rättvik, S:t Nikolaos kloster.

Den gudomliga Liturgin firas i klostret den 29/5 kl.

10.00, och dit är vi inbjudna av metropoliten.

Unum 27

”Skönheten skall rädda världen!”

- skönheten som mål!

Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

N

är jag kom till Berget som föreståndare hösten 2010 så var Per Mases, Bergets tidigare förståndare, svårt sjuk och han visste att han snart skulle dö.

Vi träffades varje måndag hemma hos honom, i huset i Blecket. Det blev många samtal om Bergets inriktning, om relationen till Svenska kyrkan, den kristna djupmeditationens förhållande till

Unum 28

Zen och vilken plats yoga kunde ha i en kristen människas liv. Kanske var ändå hans tydligaste testamente följande: • ingenting får stå i vägen för Bergets kallelse. Utan trohet mot kallelsen förlorar Berget sin livskraft. Här fanns hos Per också en stark uppmaning att våga fatta obehagliga beslut om personer inte var lojala med kallelsen.

• vi måste tro på det som ännu inte finns. Engagemanget springer fram från ett stort mått av tro på att vi får de resurser vi behöver och inte begränsas av exempelvis de ekonomiska medel som finns för handen för tillfället. Vi måste våga satsa, våga ta risker, våga gå den väg som Gud visar oss. Aldrig drivas av rädsla utan istället överskrida de problem och begränsningar som tornar upp sig i en given situation.

• vi får inte släppa in splittringen, värna enheten, gemenskapen och vänskapen. I förgrunden finns bönen och arbetet för Kyrkans synliga enhet som blir konkretiserat i den gemenskap som byggs runt Berget bland medarbetare, vänner, gäster, ledare och alla vi samarbetar med.

ett nytt ljus. Det blir mer och mer tydligt hur förankrad Per var i Katolska kyrkans lära och spiritualitet. Det Per gav mig var samma sak som den store katolske kyrkoläraren Thomas av Aquino betonade i sin syn på människan.

Per hade samma starka tilltro till människans potential att kunna förverkliga sig själv i ett liv för andra. Människans odödliga och rationella själ sträcker sig utanför materiens begränsningar mot det eviga, och förverkligar den potential som på ett unikt sätt blivit given till personen av Gud.

Teologisk estetik Per Mases omsorg om miljön på Berget och dess skönhet talar starkt: «Detta är utgångspunkten för Bergets vision – en miljö samstämd med tillvarons harmoniska treklang: Kärleken, Skönheten och Sanningen i Gud genom Jesus Kristus. Genom mångas generositet har vi fått möjligheten att förverkliga visionen» (Per Mases i Bergets Vision nr. 11).

Han skriver vidare om behovet av «en förnyad respekt och samhörighet med skapelsen och en fascination och tillbedjan inför Skaparens avsikt av vishet och skönhet» (Bergets Vision NÄR JAG NU DRYGT fem år nr. 12). «Medarbetarnas känsla för senare befinner mig i en situation skönhet gör hela miljön på Berget av att studera filosofi och teologi på till ett blomstersmyckat paradis heltid framträder Pers testamente sommartid» (Bergets Vision 16). Per Unum 29

skriver ofta om skönhetsupplevelser i form av musik och att bli berörd av naturen. «Av intet skapade Gud allt, naturens rikedom och skönhet och människans höga värdighet» (Bergets Vision 2). Den katolske teologen Hans Urs von Balthasar (1905-1988) menar att vår erfarenhet av naturens skönhet är en konsekvens av tron, Gud kommer oss till mötes genom skönheten i Kristus. Gud uppenbarar sig i allt vackert, allt det sköna pekar vidare mot Guds fördolda härlighet.

PER SÅG ATT RETREATEN hade en potential att kunna ge skönheten tillbaka till människan: «Vår inre trädgård kan vara nedisad långa perioder, men när den får vara öppen mot himlen och solen kommer vårens och sommarens liv och skönhet tillbaka» (Bergets Vision 19). Vårt inre är vackert och om det inte är det just nu så finns det en unik potential för människans inre att vara en underbar miljö för växt och frukbarhet. Retreatens tystnad, bön, gemenskap, undervisning är just det vårt inre behöver och kanske kan man säga att retreaten är en form av trädgårdsskötsel för själen.

MÄNNISKAN SAMARBETAR med Gud som en tjänare eller som ett verktyg i hans hand, och ”när

människan samarbetar med Gud, då gör båda allt, människan i Gud och Gud i människan” (Thomas av Aquino). Människan är skapelsens krona och som sådan är hon också skapelsens liturg. Hon kan uttrycka hela skapelsens beroende av Gud och hon frambär sin gudstjänst med hela sin person och därmed till Gud som själens och kroppens skapare. Därför kunde Per skriva: «Liturgin kan aldrig bli nog vacker!

Ingenting kan ändras eller läggas till av det som Gud uppenbarat i Kristus – men allt skall gestaltas i liv och liturgi, i skönhet och kreativitet» (Bergets Vision nr. 29).

SKÖNHETEN ÄR EN av de få stora hemligheter i tillvaron som överskrider alla våra vanliga begrepp och i någon mån kan vi likt Furst Mysjkin, i Dostojevskijs roman Idioten, säga att ”skönheten skall rädda världen”. I den medeltida teologin är det franciskaner som exempelvis den helige Bonaventura (1217-1274) som lyfter fram skönheten för att nå fram till varandet i sig självt. Skönheten hör till den bibliska verklighetsuppfattningen, som vi ständigt behöver återvända till. Bibeln håller samman livet i en harmonisk enhet och där framträder på ett mångfaldigt sätt det ena, det goda, det sanna och det sköna som en harmoni.

Unum 30

UTIFRÅN DENNA harmoni kan helheten av vad Berget är förstås, men också vad varje människa är och vad kyrkans uppdrag är. Att vara platser där enhet, godhet, sanning och skönhet kan få växa som växter i en trädgård, inte för sin egen skull, utan för de andras skull.

Människan förverkligar inte sig själv för sin egen skull utan för alla de andras skull och ytterst så visar Jesus i evangelierna att människans uppgift är att vara skapelsens liturg inför hennes himmelske Fader och Skapare. Skönheten måste återfå sin plats i kyrkans liv men också i

samhällslivet och ytterst måste det börja med oss själva.

GUD SER DENNA SKÖNHET i oss: «Allt hos dig är skönt, min älskade, hos dig finns ingen brist» (Höga v 4:7). Människan får hjälp av Gud att återfinna skönheten som gått förlorad utan att det heliga och mysteriösa i tillvaron går förlorat.

«Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut» (Pred 3:11).

BANGLADESH resa, kurs, retreat HT 2016!

8-17 december 2016 ordnar Berget ett besök hos taizebrodern Johannes i Bangladesh.

Vi bokar resa och bor tillsammans med bröderna i Mymensingh och tar del av deras liv och erfarenheter under några dagar. Mer information på hemsidan!

Broder Johannes vid en av byskolorna i Mymensingh.

Unum 31

Helpension: 3 500:(plus flygresan) För anmälan: info@berget.se

Ögonblicksbilder från den senaste tiden då vi bland annat haft besök av den anglikanske biskopen Michael Perham som celebrerade mässan i S:t Davids kapell och den indiske prästen fader Mathew Chandrankunnel CMI som var med några av Bergets medarbetare i det ortodoxa kapellet i Insjön med den serbisk-ortodoxe prästen fader Mikael Liljeström.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: DET FORTSATTA LIVET PÅ BERGET!

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323