Messerschmitt Messerschmitt Bf 109 var ett tyskt jaktplan som vann berömmelse under andra världskriget. Flygplanet konstruerades av Willy Messerschmitt på 1930-talet och var det första moderna jaktplanet i sitt slag. Bland annat hade det en flygkropp i skalkonstruktion helt i metall med täckt sittbrunn och infällbara landställ.
der och efter kriget används både Bf och Me -prefixen och trots att den tyska militären aldrig officiellt använt Me -prefixet anses båda korrekta. Den konvention som är vanligast är dock att använda Bf fram till och med den första 163 (tyvärr finns det två 163). Och den andra 163 (Komet) är den första med prefixet Me.
Flygplanet var Luftwaffes standardjaktplan under hela andra världskriget trots att det började ersättas av FockeWulf Fw 190 från och med 1942. Bf 109 vann fler 2 Historien bakom tävlingen luftsegrar under andra världskriget än något annat flygplan har gjort i världshistorien och användes för flera oli- År 1933 sammanställde det tyska Technisches Amt eller ka uppgifter såsom eskortjaktplan, jaktplan, för markat- T-Amt (den tekniska avdelningen vid RLM) en serie av tack och som spaningsflygplan. forskningsprojekt för att utreda framtidens stridsflygplan. Bf 109 är det mest producerade jaktplanet i historien med Resultatet av studien var fyra riktlinjer för olika typer av sina 33 984 byggda flygplan.[1] Trots att Bf 109 hade någ- framtida flygplan: ra svagheter, däribland en kort räckvidd om 580 km i alla sina versioner och en smal spårvidd på landstället som ibland gjorde landningen svår, stod det sig i jämförelse med de allierades jaktflygplan ända till krigets slut.
• Rüstungsflugzeug I för ett flersitsigt, medeltungt bombplan • Rüstungsflugzeug II för ett taktiskt bombplan • Rüstungsflugzeug III för ett tvåsitsigt, tungt jaktplan
1
Benämningen
• Rüstungsflugzeug IV för ett ensitsigt jaktplan
Det tyska luftfartsministeriet, Reichsluftfahrtministerium (RLM), gav de olika tyska flygplanskonstruktionerna ett prefix efter företaget som tillverkade flygplanen - “Ju” stod för Junkers, “Do” för Dornier och så vidare. I litteraturen används ibland på de två benämningarna Bf 109 och Me 109 för detta jaktplan och det kan ibland ställa till med viss osäkerhet.
Rüstungsflugzeug IV var ämnat att bli ett ensitsigt monoplan för jakt, byggt helt i metall. Det skulle ersätta biplanen Arado Ar 64 och Heinkel He 60 som var i tjänst vid denna tidpunkt. Det förutsattes även att R-IV -flygplanet skulle ha bättre flygegenskaper än alla andra flygplan som fanns vid denna tidpunkt. Dessa krav var dock ganska lätta att uppnå.
Bf står för Bayerische Flugzeugwerke och Me för Messerschmitt. Det var det förstnämnda företaget som tog upp tillverkningen av detta flygplan och det tyska luftfartsministeriet gav därmed flygplanet prefixet Bf - detta kom att alltid användas i officiella sammanhang under det andra världskriget samt i alla officiella tyska dokument som behandlade flygplansfamiljen. När Erhard Milch slutligen tillät Willy Messerschmitt, chefskonstruktör vid nämnda Bayerische Flugzeugwerke, att införskaffa företaget i juli 1938 döptes företaget om till Messerschmitt. Vissa av de Bf 109 som flög under den senare delen av kriget, (nästan enbart de som byggts av eller modifierats av Erla Flugzeugwerke) bar beteckningen Me 109. Denna beteckning hade troligtvis felaktigt stämplats in på flygplansbrickorna. Me 109 har även använts i tryck i propagandasyfte av Luftwaffe och även av Messerschmittbolaget självt efter juli 1938. Beteckningen Me 109 användes dock för att beskriva flygplanet vid denna tid. I litteraturen både un-
Jaktplanet skulle kunna vara i luften i 90 minuter, av vilka 20 minuter skulle utgöras av flygning med toppfarten (om minst 400 km/h) på 6 000 meters höjd. Flygplanet skulle utrustas med den nya Junkers Jumo 210-motorn på 700 hästkrafter (522 kW). Bestyckningen skulle bestå av minst tre 7,9 mm kulsprutor med 1 000 skott var, eller en 20 mm kanon med 200 skott. En annan intressant specifikation var att flygplanet måste hålla sin vingbelastning under 100 kg/m², vilket är ett sätt att definiera flygplanets möjlighet att svänga och stiga. Flygplanets prioriteringspunkter i ordning var: Toppfart, stighastighet och manövrerbarhet. Det var inte T-Amt som hade skapat R-IV specifikationerna själv utan de härstammade delvis från flygplanstillverkarna Heinkel och Arado som hade bekostat egna konstruktionförslag för ett monojaktplan år 1