Sammanfattning

gemenskap där alla känner alla. Inom huskyrkorörelsen är detta idealet: församlingen ska inte vara större än att hela skaran kan rymmas i ett hem och exempelvis äta tillsammans. Återigen syns ett mönster där de modernistiska värden som Pethrus företräder – storlek, professionalitet – får konkurrens med postmodernitetens mjukare värden.

Det är också talande att profilering från 1990-talet kan uppges som argument för att bilda en ny församling, det vill säga inte bara geografisk spridning eller behovet av en mindre, tätare gemenskap. Detta återspeglar skiftet från modernistisk entydighet till postmodern mångfald. Mångfalden av pentekostala spiritualiteter har också blivit uppenbar genom globaliseringen och närvaron av olika internationella grenar av pentekostalismen i Sverige. Utifrån en postmodern förståelse av verkligheten, där man är tveksam till en dominerande metaberättelse och i stället vill bejaka många lokala berättelser, blir denna mångfald naturlig. Det är också rimligt att dra slutsatsen att en sådan mångfald måste motsvaras av en mångfald av församlingar med olika profiler. Det vill säga, att den mångfald som kännetecknar samhället – i synnerhet 2000-talets megastäder – bäst fångas upp i många församlingar med olika profiler.

En slutlig faktor som formar Pingströrelsens missionsstrategi för 2000-talet, med en öppenhet för flera församlingar i samma stad, är sekulariseringen inklusive Pingströrelsens numerära tillbakagång. Det blir svårare att protestera mot att nya initiativ tas när kurvorna pekar nedåt.124

Sammanfattning

Pingströrelsen växte fram ur baptismen, och bejakade från början den modell som rådde där, med flera församlingar i samma stad. Från 1930-talet började Pethrus emellertid argumentera för modellen en församling i varje stad. Bakom detta låg några specifika historiska omständigheter. Pingströrelsen hade valt att inte organisera ett samfund, varför samfundets funktioner behövde förläggas till en församling – närmare bestämt Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Detta krävde stora ekonomiska och numerära resurser, och det pressade läget gjorde att Pethrus kom att uppfatta andra stockholmsförsamlingar som konkurrenter. Pethrus såg även en stor verksamhet och imponerande projekt som ett viktigt missionsmedel i storstaden, vilket ytterligare förstärkte betydelsen av stora församlingar dit resurserna kunde koncentreras.

124 Detta fördes fram av Sverre Larsson som argument redan då Karisma bildades Dagen 13.3.1996, s. 3 (“Nya församlingar inte alltid söndring”)

57

När Pingströrelsen bildade samfund i slutet av 1900-talet blev de gemensamma verksamheterna inte längre enskilda församlingars verksamhet. Det blev också lättare att ha flera pingstförsamlingar i en stad eftersom enhet numera inte manifesterades genom att man var en och samma församling, utan genom att man tillhörde samma samfund. I början av 2000-talet tycks modellen med en församling i varje stad ha förlorat sin relevants i rörelsen.

Förändringen reflekterar också en ny tidsanda, ett skifte från modernism till postmodernism. 1900-talets modernism präglades av en tilltro till styrka, professionalitet, stora projekt och social ingenjörskonst. I 2000-talets postmodernism är snarare relationer och autenticitet centrala värden. Storleken får mindre betydelse. En mindre församling kan till och med uppfattas som fördelaktig eftersom relationerna i församlingen blir tätare. Den främsta vägen in i en församling är inte längre utåtriktade massmöten, utan personliga relationer via verksamheter som alfakurser och bullgerilla.

Slutsatserna av undersökningen är att det har funnits olika ideal och modeller i rörelsen under 1900-talet, även om idealet “en församling i varje stad” haft en särställning från 1930-talet. Det var Lewi Pethrus som formulerade detta ideal, men bakom det låg både konkreta historiska omständigheter och en specifik tidsanda. Den förändring som kan ses i senare tid mot en större öppenhet för etableringen av flera pingstförsamlingar i samma stad sker på motsvarande sätt i dialog med nya historiska omständigheter och en ny tidsanda.

58