gemenskap där alla känner alla. Inom huskyrkorörelsen är detta idealet: församlingen ska inte vara större än att hela skaran kan rymmas i ett hem och exempelvis äta tillsammans. Återigen syns ett mönster där de modernistiska värden som Pethrus företräder – storlek, professionalitet – får konkurrens med postmodernitetens mjukare värden. Det är också talande att profilering från 1990-talet kan uppges som argument för att bilda en ny församling, det vill säga inte bara geografisk spridning eller behovet av en mindre, tätare gemenskap. Detta återspeglar skiftet från modernistisk entydighet till postmodern mångfald. Mångfalden av pentekostala spiritualiteter har också blivit uppenbar genom globaliseringen och närvaron av olika internationella grenar av pentekostalismen i Sverige. Utifrån en postmodern förståelse av verkligheten, där man är tveksam till en dominerande metaberättelse och i stället vill bejaka många lokala berättelser, blir denna mångfald naturlig. Det är också rimligt att dra slutsatsen att en sådan mångfald måste motsvaras av en mångfald av församlingar med olika profiler. Det vill säga, att den mångfald som kännetecknar samhället – i synnerhet 2000-talets megastäder – bäst fångas upp i många församlingar med olika profiler. En slutlig faktor som formar Pingströrelsens missionsstrategi för 2000-talet, med en öppenhet för flera församlingar i samma stad, är sekulariseringen inklusive Pingströrelsens numerära tillbakagång. Det blir svårare att protestera mot att nya initiativ tas när kurvorna pekar nedåt.124
Sammanfattning Pingströrelsen växte fram ur baptismen, och bejakade från början den modell som rådde där, med flera församlingar i samma stad. Från 1930-talet började Pethrus emellertid argumentera för modellen en församling i varje stad. Bakom detta låg några specifika historiska omständigheter. Pingströrelsen hade valt att inte organisera ett samfund, varför samfundets funktioner behövde förläggas till en församling – närmare bestämt Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Detta krävde stora ekonomiska och numerära resurser, och det pressade läget gjorde att Pethrus kom att uppfatta andra stockholmsförsamlingar som konkurrenter. Pethrus såg även en stor verksamhet och imponerande projekt som ett viktigt missionsmedel i storstaden, vilket ytterligare förstärkte betydelsen av stora församlingar dit resurserna kunde koncentreras. 124 Detta fördes fram av Sverre Larsson som argument redan då Karisma bildades Dagen 13.3.1996, s. 3 (“Nya församlingar inte alltid söndring”)
57
