Skiss på en pentekostal teologi för församlingsbildande

från begränsat till obegränsat, från hämmat till blomstrande. De har alltså båda anknytningspunkter i kulturen som evangeliet svarar mot. Frågan är vad kyrkan skall göra i ett samhälle där det kulturella gapet ibland tycks allt större? Kan Houstons perspektiv tolkas som en anpassning till ett samhälle med andra kulturella och ekonomiska omständigheter? Vad skall de kulturella eller missionella anknytningspunkterna vara i ett postkristet samhälle?

Skiss på en pentekostal teologi för församlingsbildande

Kännetecknande drag för vårt samhälle är dels individualisering, dels en allt högre grad av pluralisering. Det paradoxala är dock att dessa två processer leder till en styrning mot enhetlighet snarare än mångfald. I den värld av möjligheter som uppstår väljer man det som uppfattas vara det normala. I ett sådant sammanhang tycks en omvändelse som präglas av känslor och individualitet tappa innehållet i frälsningen och bli styrd av det som uppfattas vara normalt.198 De moraliska föreställningarna som tidigare antogs följa med en omvändelse omförhandlas steg för steg i takt med att också samhället ändrar moralen. Den frälsning som förkunnas och inbjuds till blir snarast en spegelbild av det omgivande samhällets värderingar. Denna process av anpassning sker samtidigt som kampen om de kristna värderingarna uppfattas som nödvändig eftersom de utgör förutsättningen för upplevelsen av nöd som är grunden för behovet av frälsning.199 Hur skall frälsningen kunna förkunnas i samhället utan att bli fångad i samhällets gemensamma föreställningar?

Lösningen på detta dilemma är enligt den pentekostala teologen Simon Chan att inte förstå kyrkan som ett instrument för något annat utan som ett mål i sig. ”The church does not exist in order to fix a broken creation; rather, creation exists to realize the church”.200 Kyrkan blir ett synligt och konkret tecken på vad Gudsriket handlar om utan att jämställas med det. Chan menar därför att det är nödvändigt att teologin om församlingen aktualiseras. Om frälsningen bara blir en fråga om individens relation till Gud tycks innehållet i frälsningen alltför enkelt reflektera samtiden. Frälsningen förutsätter helt enkelt inordnandet i ett folk som lever på ett annat sätt.

198 Wenell 2015, s. 172–178. 199 Ibid. s. 179–189

200 Chan 2006, s. 23.

81

Konsekvensen av detta är att kyrkan är primär framför exempelvis samhälle eller skapelsen. Som utgångspunkt för det påståendet använder han det judiska folket. Poängen med att Gud utväljer judarna är inte att de skall förmedla frälsning till världen utan att Gud genom folket vill upprätta skapelsen genom att skapa ett nytt folk.201 Det skall bli och vara den frälsning som Gud vill upprätta i världen. Kyrkan är alltså inte ett medel utan ett mål i sig själv. Han hänvisar till den evangelikala teologen Stanley Grenz som säger att i ett alltmer individualiserat samhälle bör kyrkan bli ett förkroppsligande av evangeliet.

The postmodern situation looks to the church to be the embodiment of the gospel invitation to enter into fellowship with God in the divine triune fullness. […] [T]he postmodern pluralist context calls for an apologetic evangelical theology that reaffirms the place of the church as a people, in a certain sense, as a soteriological relevant reality.202

Om människor skall kunna bli frälsta och inte dras med i den styrning mot normalitet som präglar ett pluralistiskt och individualistiskt samhälle krävs helt enkelt en gemenskap där frälsningen formas. Församlingen blir som kollektiv kallad ut ur samhället för att mitt i samhället gestalta vad frälsningen handlar om. Paulus ord i 2 Kor 5:17 om att den omvända människa är en ny skapelse innebär inte bara att individen förvandlas utan att individens förhållande till det omgivande samhället får helt nya innebörder. Han säger till exempel att han inte längre gör skillnad på människor på samma sätt som tidigare. Det är inte bara individen som förändrats i Kristus utan skapelsen. Det är i detta sammanhang som både moralen och det överflödande livet skall förstås.

Ett av de viktiga bidragen från Pingströrelsen till det ekumeniska samtalet är den intensiva och den personliga spiritualiteten. Därför är inte problemet med EH och Houstons perspektiv betoningen av erfarenheter. Ytterligare ett perspektiv som är viktigt för Houston är vad som skulle kunna benämnas den känslomässig identifikation. Det syftar på den drivkraft som människan tycks ha att vilja identifiera sig andra människor. En identifikation som främst inte handlar om rationell eller nödvändigtvis social tillhörighet. Människan tycks inte bara övertygas av rationella argument eller gemenskaper utan också av en känslomässig bindning. Både det rationella och sociala tycks snarast föregås av känslor. I Houstons fall

201 Ibid. s. 24–27.

202 Grenz 2000, s. 308.

82

beskriver han en vision som förutsätter en rörelse från mindre till större, få till många, lokalt till globalt etcetera. Betydelsen av att människor identifierar sig med detta känslomässigt skall inte underskattas.203 För att vara trogen sin egen tradition och förståelse av frälsning skall Pingströrelsen vare sig överge den intensiva andligheten eller den känslomässiga identifikationen. De måste snarare fördjupas. Gränsen mellan en ytlig styrning av känslor och en djupare förståelse av frälsningen kan dock vara hårfin.

Den pentekostala teologen Steven Land talar om skillnaden mellan känslor och affektioner. Känslor förknippas ofta med det temporära och det flyktiga. De framställs som irrationella och därmed otillförlitliga. Land kontrasterar känslor med vad han kallar affektioner. Affektionerna är till skillnad från känslornas tillfälliga karaktär något som varaktigt karaktäriserar en person. Det är utgångspunkten för en affektiv andlighet.204 Han menar att det typiska är att affektionerna formas genom ett långvarigt sammanfogande av specifika trosföreställningar, praktiker och känslor. Det intressanta i detta sammanhang är hur Land relaterar kyrkan, samhället och bibeln till detta.205 Följden av att ständigt koppla ihop dessa resulterar i vad han förstår som affektioner.

Affections are abiding dispositions which dispose the person toward God and the neighbor in ways appropriate to their source and goal in God. Feelings are important but they come and go, are mixed, and of varying degrees of intensity.206

För Land är Anden central i detta sammanfogande. Mer precist är det Andens verk i läsningen av bibeln i den troende gemenskapen.207 Affektionerna är i sig själva inte någon norm men bönen i Andens kraft. Han lägger alltså till en kollektiv handling till ett rätt formande av affektionerna. Den pentekostala hermeneutiken förutsätter Andens inflytande i församlingens läsning av bibeltexten.

[T]he Spirit is prior to the written Word of God, but the Spirit inspires, preserves and illumines that Word within the communion of those who

203 Jfr ett liknande resonemang hos Mouffe 2004, s. 31 i förhållande till identifikation med olika politiska rörelser. 204 Land 1993, s. 34, 129. 205 Ibid., s. 131. 206 Ibid., s. 132. 207 Ibid., s. 27.

83

are formed, corrected, nurtured and equipped by the Word. […] The signs and power of the Spirit is not an optional addition for a church that would engage principalities and powers and suffer unto death.208

Det Land visar är att den troende gemenskapen är central för formandet av de affektioner som kännetecknar en människan som blir frälst. Det är i denna bedjande, läsande och andefyllda gemenskap som den frälsta människan kan ”construe the world differently”.209 Precis som hos Chan är alltså den troende gemenskapen ett kollektiv som skiljer sig från andra gemenskaper i samhället. Det är inte genom att anknyta till antagna gemensamma idéer, vare sig det är moraliska eller mänskliga potentialer, som den frälsta människan formas utan genom att delta i en gemenskap som i gemensamma handlingar präglas av ett ständigt sammanfogande av Bibel, bön och världens behov.

Om ovanstående resonemang är rimligt visar det behovet av att fokus läggs på församlingsbildande snarare än enbart på individers frälsning. Risken är annars överhängande att frälsningen blir flyktig och övergående. Församlingsbildande handlar inom ramen för detta om att låta frälsningen åtföljas av en varaktig process där individen blir infogad i en gemenskap där Anden, Ordet och bönen bygger församlingen. I ett samhället där det kulturella och moraliska stödet för den kristna tron minskar bör frälsningen bli en del av en gemenskap där individens frälsning inte bara beror på den egna förmågan att tro. Det tycks vara viktigare i en post-kristen tid att församlingen får en egen betydelse eftersom formandet till stor del sker genom omständigheter som finns utanför människan.

208 Ibid., s. 28. 209 Ibid., s. 132.

84