Skapelsens värde och människans misslyckande

till Jesu verksamhet, kopplat till millenniet och kopplat till den nya himlen och den nya jorden. Genomgående ser vi också att den troende människan har en viktig uppgift i att samregera med Gud för att utbreda Hans rike och Hans goda vilja. Detta borde också ta sig uttryck i ett aktivt engagemang för att vårda och förvalta skapelsen. Frågan om Jesu återkomst borde inte få oss som troende att bli passiva i detta, utan istället inspirera oss till att med full kraft redan nu, som kungar och präster, samregera med Gud i att utbreda hans goda vilja också över skapelsen.

Skapelsens värde och människans misslyckande

I Första Mosebok kan vi läsa om hur Gud skapar världen med dess myller av växter och djur. Sist av allt skapar han människan till sin avbild och ger henne uppdraget att föröka sig och uppfylla jorden (1 Mos 1:27-28a). Människan får också uppdraget att förvalta skapelsen genom att lägga jorden under sig och råda198 över alla varelser som Gud har skapat (v 28b). I likhet med Guds kärleksfulla rådande, och som hans representant och avbild, skulle människan råda och styra över jorden.199 Bibelforskaren Robby Waddell menar att uttryck som att råda eller härska i de bibliska berättelserna ofta är knutet till idén om att upprätthålla och vårda snarare än att dominera och missbruka.200 I Ps 72 är kungen uppmanad att använda sitt rådande till att bringa rättvisa till de fattiga och för barnens bästa. Likaledes definierar Jesus sitt ledarskap som att vara en tjänare (Mark 10:45). Att se människans rådande som ett förvaltarskap passar även bra ihop med uppmaningen i 1 Mos 2:15 om att människan ska ”bruka och vårda” Edens trädgård. Som teologiprofessorn vid Yale-universitet Miroslav Volf skriver så är syftet med människans herravälde över naturen inte endast att tillfredsställa sina egna behov och begär utan också: ”bevarandet av integriteten hos den ickemänskliga skapelsen”.201

När Gud sedan gett sina befallningar och insatt människan i sin rätta roll utbrister han att det var ”mycket gott” (1 Mos 1:31). Genom syndafallet bryts dock den goda ordningen och död och förbannelse kommer istället in i skapelsen och världen. Detta fick konsekvenser för människans relation till Gud (3:23), till varandra (3:16, 4:8) och till djuren och växterna (3:17-20).

198. Folkbibelns översättning. Bibel 2000 översätter detta som ”härska”. 199. Volf 1991, s. 147. Se Ps 104 samt Ps 115:16. 200. Waddell 2010, s. 97. 201. Volf 1991, s. 147.

98

De tappar också det förvaltande ansvaret över skapelsen. Efter syndafloden får människan på nytt uppdraget att uppfylla jorden, men inte något förnyat mandat att råda över skapelsen. Istället står det att: ”Alla markens djur… skall känna skräck och fruktan för er” (1 Mos 9:1-2).

Att människorna tidigt misslyckades med förvaltandet styrks av historiska fynd som visar att människan redan för flera tusen år sedan började rubba den ekologiska balansen. Ett sådant exempel är avskogning, som förekommit redan innan människor blev bofasta och började odla marken. Redan stenåldersjägarna brände exempelvis ner skog och vegetation för att gynna det gräsätande högvilt som var de förnämsta jaktbytena. De gräsmarker som återfinns på många håll i världen idag har alltså blivit till genom mänsklig påverkan vilket har påverkat artsammansättningen hos såväl växter som djur.202 När exempelvis européerna började kolonisera Nordamerikas östkust rapporterades genomgående, redan under 1600-talets första hälft, att landskapet var öppet och gräsbeväxt på grund av de återkommande bränningarna.203 Under den grekiska och romerska antiken pågick avskogning av medelhavsländerna kontinuerligt. Under bronsåldern (ca 1600-1000 f.Kr.) hade landskapet redan öppnats helt på många håll och man hade stora problem med erosion. Ekskogarna ersattes med den macchia som vi ofta förknippar med Medelhavsländerna, och Spanien och Nordafrikas täta skogsbestånd försvann.204

Ett annat förödande exempel där människan tidigt rubbat den ekologiska balansen är rovdrift på framförallt stora däggdjur. Utrotningshotade djurarter – såsom tigrar, gorillor och jättepandor – är nämligen inget nytt fenomen som enbart kan kopplas till vår moderna värld. Stora djurarter som mammut, mastodont, ullhårig noshörning, jättehjort, Nordamerikas kamel- och hästarter, Sydamerikas jättetrögdjur, Australiens jättewombat och många andra stora däggdjur utrotades av jagande förfäder redan för tusentals år sedan.205 Ekologihistorikern Mats Mogren menar också att dessa jägare dödade djur ”långt bortom vad försörjningsbehoven har föranlett”, vilket fått flera historiker att fråga sig om den tidens människor jagade villebråd av sociala prestigeskäl lika väl som av försörjningsskäl.206

202. Mogren 2014, s. 485. 203. Mogren 2014, s. 486. 204. Mogren 2014, s. 487. 205. Mogren 2014, s. 491. 206. Mogren 2014, s. 491.

99

Den stora ön Madagaskar, ca 40 mil öster om det afrikanska fastlandet, är ett typiskt exempel på jägarnas framfart. Så länge den isolerades från mäniskor bevarades den unika mångfalden av stora däggdjur. Ett exempel är elefantfågeln, en varelse utan flygförmåga, som var tre meter hög och vägde nästan ett halvt ton. Elefantfågeln försvann dock plötsligt, tillsammans med flera andra stora djur för omkring 1500 år sedan, just då de första människorna satte sin fot på ön. Mer avlägsna öar, som exempelvis Galapagosöarna, förblev däremot obebodda ända fram till 1800-talet och bevarade därmed i mycket högre utsträckning det unika djurlivet. Exempelvis jättesköldpaddan, som heller inte är rädd för människor.207 Historikern Yuval Noah Harari beskriver mänsklighetens framfart på djurlivet i tre vågor. Den första utrotningsvågen stod jägare- och samlare för. Den andra vågen hängde mer samman med jordbrukets spridning som sedan följdes av en tredje utrotningsvåg, som industrisamhället orsakar idag.208 Om vi människor insåg hur många arter våra förfäder redan har utrotat skulle vi kanske vara mer motiverade att skydda dem som ännu har överlevt. Tyvärr har dock inte heller de kristna alltid stått upp för skapelsen på ett sätt som står i överensstämmelse med förvaltarskapstanken i 1 Mos. Framförallt från 1700-talet och framåt tycks det finnas en minskad respekt för naturen som sådan. Detta beror till stor del på att man då fått en ny filosofisk grundförståelse som i hög grad separerade människan från den övriga skapelsen. Synsättet går tillbaka på en dualistisk förståelse av människan, med en tydlig uppdelning av själ och kropp, som spreds genom modernitetens fader René Descartes.209 Descartes förespråkar att människan ska bli mästaren och ägaren av naturen och att detta ska möjliggöra för varje person att: ”bekymmersfritt njuta av jordens frukter och alla resurser som finns där”.210 Miroslav Volf menar att även kristna teologer under flera hundratals år varit influerade av ett sådant ”cartesianskt” (och platonskt) tänkande, vilket bidragit till att förminska kroppens betydelse för anden men att det också tömt det kroppsliga och fysiska på allt andligt.211 Ett noggrant studium av Bibelns skapelseberättelser pekar dock på en mer integrerad syn av människan. En människa är inte bara en själ som bosatt sig i en kropp,

207. Harari 2014, s .78. 208. Harari 2014, s. 78-79. 209. Waddell 2010, s. 98. 210. Descartes 1637, s. 35. 211. Volf 1991, s. 143. Se också Moltmann 1991, s. 244-252.

100