Konungens återkomst

utan att det blir motsägelsefullt.229 Vi kan då se hur Guds rike utvecklar sig gradvis och målmedvetet, särskilt under vissa nyckelperioder, och att det är något som redan har kommit i och med Jesu framträdande men att det också fortfarande väntar på sin slutgiltiga fullbordan vid hans återkomst (Matt 25:31-34, Apg 1:12, Upp 19).

Cullman gav även en illustration som förklarar detta genom att hänvisa till ett skeende från andra världskriget. Militära historiker är överens om att de allierades invasion vid Normandie, populärt kallad för ”D-Day”, var den definitiva vändpunkten för andra världskriget. När de allierade väl hade säkrat ett brohuvud var det egentligen bara en tidsfråga innan den slutliga segern, kallade ”VE-day” (Victory in Europe-day), skulle komma. På ett liknande sätt menade Cullman att början till slutet i frälsningshistorien var Kristi kors, där han vann den ultimata och fullständiga segern för Guds rike. Men på samma sätt som den nazistiska krigsmaskinen hårdnackat stod emot de allierade, så att det blev flera blodiga strider från ”D-day” till ”VEday”, så kämpar även Satan emot det oundvikliga slutet. Tyvärr, påpekar Cullman, så kommer det att krävas många offer innan den slutliga segern, ”VE-day”, har kommit för Guds rike. Men segern är likväl säker.230

Som troende lever vi alltså just nu mellan dessa båda hållpunkter, och vi upplever ömsom framgång och ömsom tillbakagång för gudsriket. Men om vi lyfter blicken och ser det större perspektivet är vi på väg mot en överväldigande seger. Därför kan vi också sätta in vårt arbete för Herren i ett eskatologiskt perspektiv. För när vi tittar in i Bibelns sista kapitel ser vi att det där varken finns sjukdom, lidande, hunger, smärta eller någon djävul. Därför kan vi se varje helande från sjukdom, varje hungrande människa som blir mättad och varje befrielse från djävulskt betryck som ett steg på vägen mot det fullkomliga slutmål (eskaton) som Gud har tänkt.

I Apg 1:6 frågar lärjungarna Jesus om tiden nu är inne ”då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Jesus svarar dem att det inte är deras sak att veta vilka tider och stunder som ”Fadern i sin makt har fastställt” (v 7), men att deras primära uppdrag nu är att i Andens kraft vittna om honom ut över hela världen (v 8). Efter att Jesus sedan blivit upptagen till himlen (v 9-10) kommer löftet från änglarna att han också en dag: ”skall komma

229. Helyer 2008, s. 141. 230. Helyer 2008, s. 143-144.

105

tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen” (v 11). Frågan om Jesu återkomst har varit ständigt närvarande i den kristna historien och var redan från början en av de viktigaste frågorna också för både den svenska och den internationella pingströrelsen.231 Den första bok som Lewi Pethrus skrev och gav ut år 1912 på det nybildade Förlaget Filadelfia, Jesus kommer, blev snabbt en försäljningssuccé och dess budskap präglade den svenska pingströrelsen på ett avgörande sätt under mer eller mindre hela 1900-talet.232 Sedan 1990-talet har de eskatologiska frågorna dock minskat i betydelse i många pingstförsamlingar, bland annat på grund av en förändrad omvärld och ett teologiskt skifte.233 Författaren och teologen Mikael Tellbe menar att en följd av detta är att en form av ”eskatologiskt vakum” har infunnit sig på många platser.234 Även om det skulle vara önskvärt finns inte utrymme här att fullt ut beskriva de eskatologiska frågorna utan jag kommer nöja mig med att lyfta fram några centrala teman och framförallt beskriva eskatologin och Jesu återkomst från ett gudsrikesperspektiv.

Den längsta sammanhängande framställningen kring detta från Jesus själv finner vi i Matt 24-25, där han bara några dagar före sin död sitter på Olivberget och undervisar sina lärjungar (24:3). Det är dock uppenbart att inte allt Jesus säger i dessa två kapitel handlar om hans återkomst till jorden, exempelvis är det tydligt att 24:15-22 handlar om Jerusalems förstörelse år 70 och händelserna kring detta.235 Det är heller inte helt självklart hur man bör tolka de tidens tecken som Jesus här räknar upp, och att försöka fastställa den exakta tidpunkten för när återkomsten ska ske är inte heller fruktbart eftersom endast Fadern vet exakt när detta ska ske (24:36). Den tydligaste uppmaningen Jesus ger är dock att hålla sig vaken; ”Håll er därför vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer” (24:42). I liknelsen om de tio brudtärnorna uppmanas de troende att ständigt ha olja i sin lampa (25:4), och på det sättet vara redo när Brudgummen väl kommer för att hämta dem som är redo till bröllopsfesten (v 10). De som då inte var redo fick dock inte komma in utan blev kvar utanför (v 11-13).

231. Alvarsson 2010, s. 7-10; McQueen 2012, s. 64; McQueen 2010, s. 141; Althouse 2003, s. 1. 232. Stävare 2015, s. 104; Sahlberg 1977, s. 243-244; Carlson 1990, s. 219; Lindén 1980, s. 54; Josefsson 2005, s. 159. 233 En utförligare studie av detta skifte gör jag i min examensuppsats Ett sekel av pentekostal eskatologi 2016. 234. Tellbe 2001, s. 7-8; Tellbe 2013, s. 7. 235. Tellbe 1997, s. 105. Om man jämför Matt 24:15 med Luk 21:20 är det tydligt att det är Jerusalems förstörelse som avses här.

106

Paulus skriver också om Jesu återkomst till jorden i bl.a. 1 Thess 4:145:11. Där beskrivs hur de som då är ”döda i Kristus” först ska uppstå och att sedan ”vi som är kvar i livet” tillsammans med de uppståndna skall möta Herren i rymden för att sedan ”alltid vara hos honom” (v 16-17). Starkt influerade av irländaren John Nelson Darby (1800-1882) har många pingstförkunnare genom åren lärt att Jesu återkomst skall ske i två steg. Först skulle Kristus komma osynligt för kyrkan och rycka upp henne till himlen och sju år senare komma igen synligt med kyrkan.236 Lewi Pethrus och flera andra pingstförkunnare var starkt influerade av det här tänkandet, och lärde att Jesu återkomst skulle ske i två steg, med ett par års mellanrum.237 Ett noggrant bibelstudium ger dock ett delvis annat utfall, och många bibelforskare idag är överens om att texterna lär att Jesu återkomst till jorden bara sker en gång vid ett och samma tillfälle.238 Millard J. Ericksson lyfter fram att ordet ”möta” i 1 Thess 4:17 är det grekiska ordet apántäsis (apanthsiς), som endast förekommer två gånger till i Nya testamentet. Dels vid den eskatologiska texten i Matt 15:6, där de tio brudtärnorna går ut för att möta (apántäsis) Brudgummen. Det andra exemplet är när Paulus ska möta församlingen i Rom för första gången (Apg 28:15-16). När Paulus och hans resesällskap närmar sig Rom, och de troende får höra om deras förestående ankomst, begav de sig ända till Forum Appii och Tres Taberne för att möta (apántäsis) dem. Paulus blir mycket uppmuntrad av detta möte och han och den välkomnande gruppen fortsätter tillsammans till Rom. Ericksson menar att vi kan förstå Jesu återkomst i 1 Thess 4:17 på ett liknande sätt. De avsomnade rättfärdiga uppväcks för att möta honom ”i rymden”, tillsammans med de troende som då lever på jorden. Dessa två grupper bildar en enda stor skara och följer sedan med honom tillbaka till jorden, på samma sätt som de troende vände tillbaka till Rom efter att de mött Paulus.239

236. Faupel 1996, s. 97-98; Yong 2014, s. 36. 237. Gilbrant (okänt årtal), s. 52-53; Pethrus 1912, s. 26-27. Pethrus lärde dock att Jesu återkomst skulle ske efter den så kallade vedermödan men att församlingen osynligt (för de icketroende) skulle ryckas upp före vreden. Pethrus 1912, s. 46-47. Darby menade dock att den troende församlingen skulle ryckas upp före vedermödan och slippa det lidandet som skulle komma. Svensson 2016, s. 25-26. 238. Se exempelvis John A. Bertone och hans analys av 1 Thess 4:13-18 och 5:1-7. Bertone 2010, s. 68-79. Se även Tellbe 1997, s. 71-72 där han belyser Uppenbarelsebokens perspektiv på uppryckandet. Ladd 1980, s. 54-63; Tellbe 2013, s. 93-97. 239. Ericksson 1992, s 159-160. Se även Ladd 1956, s 89-92 samt Tellbe 2013, s 80-82.

107

Detta för oss automatiskt vidare till frågan kring vart de troende ska vara någonstans efter det att de fått möta Herren i rymden. Många förkunnare har lärt att de troende skulle ryckas upp, fira Lammets bröllopsmåltid och sedan tillbringa evigheten med Gud i himlen.240 Bibelstödet för att människan ska tillbringa evigheten i en avlägsen kosmisk sfär som vi betecknar som ”himlen” är dock ganska svagt, även om det är en invand tanke för många av oss.241 N. T. Wright hänvisar den här uppfattningen till den platonism som påverkat mycket av kristet tänkande. Han påpekar att de visioner som finns i Bibeln av himlen, exempelvis Upp 4-5, inte är en bild av den yttersta dagen när alla frälsta kommit till himlen till sist. Det är istället en bild av den nuvarande verkligheten, den andra och fördolda dimensionen av våra liv just nu. Wright beskriver istället himlen som ”Guds dimension”.242 Som Amos Yong påpekar handlar inte det kristna hoppet om (att komma till) en viss plats, utan det handlar om ett evigt liv med den gudomlige personen uppenbarad i Jesus genom Anden.243 Så i den meningen kan man ändå tala om att tillbringa evigheten i himlen, om man med det främst menar att få tillbringa evigheten med Gud.

I samband med Jesu återkomst sker också de troendes uppståndelse från de döda. Enligt Paulus ska de dödas uppståndelse ske i etapper. Den första uppståndelsen är Kristi uppståndelse, och vid hans återkomst ska sedan ”de som tillhör honom” uppstå (1 Kor 15:23). De troende som är i livet ska då som sagt också möta honom i rymden (1 Thess 4:16-17). I samband med Jesu återkomst ska också en förvandling av kroppen ske: ”Han ska förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet” (Fil 3:21). Genom den här förvandlingen ikläs den troende fullt ut sin odödliga härlighetskropp och döden uppslukas och besegras (1 Kor 15:53-55).

Enligt Uppenbarelsebokens kronologi åtföljs sedan Jesu återkomst till jorden av upprättandet av det tusenåriga fredsriket (kapitel 19-20). Satan binds (v 2-3) och de troende som får vara med om den första uppståndelsen blir ”Guds och Kristi präster” och regerar sedan som ”kungar med Kristus i tusen år” (v 5). Yong understryker de troendes deltagande i detta kommande rike. Han menar att vi kanske aldrig kommer få exakt klarhet kring den

240. Se exempelvis Pethrus 1912, s 88. 241. Tellbe 2013, s 240-241; Moltmann 1991, s 181-183. 242. Wright 2012, s 36-37. 243. Yong 2014, s 50.

108