En ny himmel och en ny jord

exakta karaktären av det tusenåriga riket på den här sidan evigheten, men att det ändå är tydligt att denna eskatologiska frälsning innefattar mänsklig medverkan i det gudomliga styret.244 På ett liknande sätt som i 1 Mos 1-2 kan man alltså säga att människan i det kommande millenniet kommer att samregera med Gud för att uppnå hans goda syften med skapelsen.

Genom kyrkans historia har just frågan om ett eskatologiskt jordiskt tusenårsrike varit svår att smälta i många sammanhang och både den romersk katolska, de ortodoxa och flera evangeliska kyrkor har fördömt denna lära på dogmatiska grunder.245 I den tidiga kyrkan, fram till 300-talet, och bland många anabaptistiska kyrkor och frikyrkor har dock läran om tusenårsriket varit viktig och levande.246 Jürgen Moltmann menar att förkastandet av den eskatologiska kiliasmen (tusenårsriket) genomgående har sitt ursprung i en historisk kiliasm, där man själv menar sig vara uppfyllandet av Bibeln profetior om tusenårsriket. Han menar att var och en som påstår att hans egen aktuella politiska eller kyrkliga verklighet är Kristi tusenåriga rike inte kan tolerera ett hopp om ett alternativt Kristi rike vid sin sida.247 Moltmann påpekar också att det hellenistiska inflytandet i kyrkan, samt en motvilja mot det man uppfattade som judiska element i tusenårsriket, varit två ytterligare viktiga komponenter till varför man fördömt denna lära.248 Ericksson påpekar också att man får stora exegetiska problem med Upp 20, där det ju talas om två uppståndelser, om man enbart tolkar tusenårsriket symboliskt, och därmed båda eller någon av uppståndelserna i Upp 20 symboliskt eller andligt. I så fall, menar Ericksson, måste man också vara beredd att tolka alla tal om uppståndelser i Bibeln symboliskt, vilket de flesta bibelläsare inte gör.249

Enligt Upp 20:7 ska Satan efter de tusen åren sedan släppas lös ur sitt fängelse och samla folken till strid mot de heligas läger och ”den älskade staden” (v 9). Denna armé ska dock besegras och djävulen ska sedan förpassas till den

244. Yong 2014, s 51; Moltmann 1997, s 168. Se även Luk 22:29-30, 1 Kor 6:2, 1 Kor 15:2328, 2 Tim 2:12. 245. Moltmann 1997, s 209. 246. Ericksson 1992, s 92-95. 247. Moltmann 1997, s 210. 248. Moltmann 1997, s 170-173, 213. 249. Ericksson 1997, s 85-88.

109

brinnande eldsjön och där plågas ”i evigheters evighet” (v 10). Sedan kommer den stora domedagen där var och en ska dömas ”efter sina gärningar” (v 13) och var och en som inte finns uppskriven i livets bok ska också kastas i den brinnande sjön (v 15). Detta är domens dag då Gud en gång för alla ska ta itu med ondskan som plågat och förstört skapelsen och skiljt människor från deras gudomliga syften. När vi läser texterna ser vi också att denna dom ska påverka även himlen och jorden; ”Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom och det fanns inte längre någon plats för dem” (20:11). Den nuvarande jorden och himlen ska alltså i någon mening försvinna. Frågan är hur det ska gå till.

Ett parallellt bibelsammanhang finner vi i 2 Pet 3 där Petrus jämför den yttersta domens dag med den dom som kom över världen i samband med syndafloden (v 6-7). Vid den yttersta domen är det dock istället elden som ska rena jorden: ”Men Herrens dag kommer som en tjuv. Den dagen skall himlarna försvinna med dån, himlakropparna upplösas i eld och jorden och allt som människan gjort där förgås” (v 10). Exakt hur man ska förstå detta finns det många olika uppfattningar om, men det är åtminstone tydligt att Gud på ”domens dag” (v 7) kommer att förändra förutsättningarna i skapelsen på ett dramatiskt och omvälvande sätt. Professorn i nytestamentlig teologi Robby Waddell menar dock att det inte nödvändigtvis måste förstås som att den nuvarande himlen och jorden helt kommer att upphöra att existera, ungefär som om man byter en gammal bil mot en ny, utan att det snarare handlar om en förnyad skapelse. Han påpekar att många tidiga kristna förstod detta som en förnyelse snarare än förstörelse av skapelsen.250 Waddell påpekar också att det i Upp 21:5 står att Gud ska göra ”allting nytt”, inte att han ska göra ”alla nya ting”.251 Detta pekar alltså på att det snarare handlar om en radikal förnyelse av den himmel och den jord som

250. Waddell 2010, s 107-109. Det finns även en tydlig koppling till Jesaja 65:17 som också talar om en ny himmel och en ny jord. I The Hebrew and Arameic Lexicon of the Old Testament beskrivs det hebreiska ordet för “ny” (châdâsh), i koppling till “himlen” och “jorden” i Jes 65:17, som ett adjektiv. Det härleds dock från grundordet שׁדח (châdâsh), som i adjektivform lämpligast översätts som ”ny” eller ”nygjord”. Men som verb betyder det ”omskapa, återställa” (piel) och ”förnya sig själv” (hitpael). Baumgarten & Koehler 2001. Stefan Green, som forskar i gammaltestamentlig exegetik, menar att adjektivet således måste översättas “nytt”, men att verbet från samma rot anger på vilket sätt “himlen” och “jorden” är nya i vers 17 och 66:22. Han menar att adjektivets funktionella betydelse i dessa två avsnitt därför blir: “förnyad” eller “transformerad”, vilket också går i linje med hur Waddell ser det. Green 2017.

251. ”Notice that it does not say that God is making all new things but making all things new. This distinction is of utermost importance.”, Waddell 2010, s 108.

110