1.2 Metodfrågor

Med en skriftligt dokumenterad trosåskådning blir den grundläggande metoden texttolkning. Det gäller att förstå det som står i texten, lyfta fram de bärande dragen och söka göra tankeinnehållet tydligt. Vägen till denna eftersökta förståelse är tolkning av texterna. Därmed är antytt att jag inte betraktar tolkning och förståelse som synonyma begrepp. Tolkning är enligt mitt synsätt metoden medan förståelsen utgör målet för tolkningsprocessen. Men hur tolkar man? Vilka tolkningsläror finns att tillgå? Hur man klassificerar tolkningsläror beror delvis på vad tolkningsresultatet primärt är avsett att få grepp om. Eftersom tolkningens avsikt är att återge textens systematiska mening blir den dominerande metoden systematisk tolkning. Metoden bygger på den principiella utgångspunkten att stora tänkares tankegångar bör uppfattas som motsägelsefria och konsistenta. Detta antagande om systematik kan förefalla vara ytterligt tveksamt med tanke på LPs trosåskådning såsom den kommer till uttryck i hans publicerade material. Torsten Bergsten t.ex. tycker inte bara att LP som teoretiker framstår som mindre imponerande om detta ställs i relation till den utrustade ledarbegåvning han var, men också att hans »ståndpunkter är märkligt inkonsekventa och osammanhängande«. 15 Tillvägagångssättet betyder inte att jag själv skulle hysa uppfattningen, att allt i LPs texter kan s.a.s. sättas på en enda formel. Mot denna bakgrund är några grundläggande överväganden och distinktioner nödvändiga, som jag här skall redovisa.

För det första gör jag en distinktion mellan »övertygelse« och »åsikt«. 16 LP själv använder distinktionen mellan »det väsentliga« och »det som är mindre väsentligt«. 17 Med en inriktning på övertygelserna och det väsentliga menar jag att det är möjligt att varsna ett samband mellan människosyn, samhällsuppfattning och gudsbild. Tas övertygelsen bort blir åskådningen en annan. Detta gäller inte »åsikterna«, vilka »are the stuff of debate and discussion«.

18

För det andra är texterna »öppna« och porösa. Det kan bero på att LP icke är fackteolog. Skillnaden mellan meningen med och meningen

15 Bergsten, 2010/1974, s. 200. 16 Jag har hämtat idéer till distinktionen från McClendon (1986, s. 22), där skillnaden mellan »convictions« och »opinions« diskuteras. 17 Lundgren, 1973, s. 58. 18 McClendon, 1986, s. 22f.

hos en utsaga bör uppmärksammas. Meningen hos en utsaga är vad utsagan betyder medan meningen med utsagan är vitsen med att fälla den. I stället för meningen med en utsaga talar man ibland om funktionen hos en utsaga. Man kan här knyta samman resonemanget med skillnaden mellan »teoretiska« respektive »ateoretiska« utsagor, bara man har i åtanke att en utsaga som är ateoretisk, dvs. där syftet är praktiskt t.ex. att påverka adressatens handlingsliv i vid mening, inte utesluter att det finns en teoretisk mening hos den.19 I LPs texter dominerar meningen med yttrandena, dvs. de är i den meningen ateoretiska. Anders Jeffner20 talar om att en teologisk lära kan ha en praktisk eller teoretisk tyngdpunkt eller ingen tyngdpunkt alls och att det inte alltid är en enkel sak att avgöra var lärans tyngdpunkt ligger. Distinktionen mellan meningen hos och meningen med utsagan kan här vara en hjälp. Om man utöver detta besinnar, att LPs material till stor del utgörs av predikningar, kan begreppet talhandlingar21 ytterligare åskådliggöra hur språket fungerar i denna kontext. Man kan illustrera med uttrycket »Jesus kommer« som också är namnet på LPs första bok, 1912. Genom att uttala satsen utför LP för det första en lokutionär handling, dvs. han säger något. I yttrandet ligger både referens och predikation. För det andra är talhandlingen illokutionär, dvs. LP varnar respektive tröstar med sin språkhandling, vilket framgår av det sätt yttrandet framförs på. Situationen bestämmer språkhandlingens art. Språkhandlingen är för det tredje perlokutionär, dvs. yttrandet är utsagt med syftet att uppnå en bestämd effekt hos åhöraren.22 Yttrandet har annorlunda uttryckt en flerdimensionell handlingskaraktär.

För det tredje är det med avseende på idéinnehållet relevant att diskutera förhållandet mellan centralt och perifert. LP har själv antytt dilemmat i uttolkningen av det för pingströrelsen centrala. Redan tidigt, berättar han, fick han känslan av »att tungomålstalandet inte alls var den dominerande faktor i väckelsen, som framför allt de utomstående gjorde det till«. 23 Glossolalin har intresserat många forskare. Nils G. Holm t.ex. menar att pingströrelsens normstruktur fordrar att varje pingstvän borde bli andedöpt. Genom att visa att tungotalet är knutet till andedopet, blir slutsatsen: »Ett visst krav på att varje medlem skall

19 Andersson & Furberg, 1986, s. 90ff. 20 Jeffner, 1978, s. 72. 21 Filosofilexikonet, 1988, s. 538; Gregersen, 1989, s. 27ff. 22 Filosofilexikonet, 1988, s. 538. 23 Medan Du stjärnorna räknar, 1953, s. 111.

tala i tungor är alltså för handen.«24 Vilken teologisk tanke ligger bakom detta inslag i normstrukturen? Om »andedopet« t.ex. teologiskt betyder att Gud har herraväldet över människan, krävs enligt min mening en analys både av antropologin och av teologin i strikt mening. En systematisk-teologisk tolkning kan bidra till att tydliggöra det egenartade och centrala.

För det fjärde införs distinktionen mellan manifest och latent innehåll. För kritikern är de självklara utgångspunkterna, om vilka det inte ordas, också intressanta. Detta gäller även förhållandet mellan den formulerade avsikten och handlingen. Jag skulle emellertid dra på mig en alltför stor arbetsbörda om denna aspekt systematiskt skulle genomarbetas. Generellt gör jag en skillnad mellan det teologiska systemets innehåll och den religiösa praktikens innehåll. Jag skiljer sålunda mellan en basal och en operationell nivå. Det finns rimligtvis handlingar som motsäger det teologiska innehållet. Samtidigt är det omöjligt utan att våldföra sig på materialet att tänka bort handlingens roll i denna kristendomsuppfattning. Inte ens när allt talar mot handling, ger LP upp.25 Endast i undantagsfall visar jag på spänningar i materialet, att bakom t.ex. altruistiska formuleringar ligger helt andra ambitioner, dvs. en latent eller maskerad ideologi.

För det femte är det rimligt att räkna med att LP i vissa texter och handlingar är taktisk, ja kanske manipulativ, 26 dvs. han ger i alla sammanhang inte uttryck för sin trosåskådning. Jag anknyter till åsikternas roll i åskådningen. Ord används inte bara i syfte att avslöja utan med avsikten att förleda och dölja, till och med dölja att man inte har några tankar. Den diskussionen är i och för sig lämpligare att föra när

24 Holm, 1976, s. 88. 25 Uppgiven inför människornas negativa attityd till förkunnelsen, skriver LP: »Om man kunde predika med en tunga som Gabriels, om man brunne, så att man förtärdes av nitälskan, skulle de ändå inte vakna. Om man gåve sig själv för dem, så att de såge blodet flyta för deras skull, skulle det icke röra dem.« Band 4, s. 15f. Trots denna uppfattning fortsätter han att tala, dvs. han handlar som om det inte förhölle sig på det sätt han skisserat för sina läsare/åhörare. 26 Se t.ex. brev från Tage Sjöberg 6.2.1948 (LPs arkiv, RAA): »Och Du minns säkerligen, då Du sade till mig i Örebro, att Du aldrig menade att få enighet med Baptistsamfundet utan endast Örebro Missionsförening. Men för att få med de senare tog Du med alla för att få dem till Stockholm. Din tanke var att ena endast de andedöpta.«

Jag diskuterar inte huruvida Sjöberg har rätt, men citatet visar, att människor i LPs närhet anade taktiska manövrer. Sjöberg fortsätter i samma brev att de taktiska steg som LP tagit »ibland gjort oss villrådiga och nära nog förtvivlade«.

konkreta textpassager analyseras, men jag vill antyda problemet utifrån förhållandet mellan t.ex. memoarerna och uppbyggelselitteraturen. Var och en finner snabbt skillnader i både stil27, språk och reflektioner. Adressaterna spelar uppenbarligen stor roll. Vilken text har företräde, var i författarskapet finns den »rene« LP eller LP »i sig«? Är predikningarna genuina medan memoarerna är tillrättalagda, anpassade, förfinade?28 Är LP taktisk i memoarerna och »sig själv« i predikomaterialet? Man kan vända på frågan: Är LP taktisk när han umgås med pingstvänner som han utövar inflytande över i egenskap av den referensperson han är för dem?29 Eller är han både taktisk och sig själv i båda kontexterna? Att jag inte väjer för att låta memoarerna spela en viktig roll beror på att mitt intresse är att se i vilken riktning LPs tankar söker sig när han reflekterar kring den kristna tron på ett sätt som predikosituationen knappast möjliggör. Att tonvikten läggs på texten innebär inte att jag ser den som utan värld och utan författare.30 Konkret betyder det att jag kommer att använda mina kunskaper om LP vid analysen av texterna. Det som inte finns i texten finns kanske i kontexten, exo-textuellt. Etnologers tal om »det kollektivt medvetna« är här användbart. Många nickade instämmande till LPs förkunnelse, vilket kan tolkas så, att här delades gemensamma baserfarenheter och språkliga symboler. Den omständigheten att kritik mot LPs uppfattning väller fram inne i rörelsen i synnerhet i samband med det politiska intressets framtoning blir av intresse. Vad vill denna kritik slå vakt om, vad är det man anser hotas genom LPs aktioner? Att bortse från denna typ av profileringsmöjligheter är att göra sig urarva. Kontexten

27 Om LP som stilist finns några kommentarer. Sandblad (GHT, 28.11.1953) menar att han är »föga benådad och så färglös och entonig som möjligt« och vidare (GHT, 25.2.1953): »han berättar, här [Den anständiga sanningen, 1953, åsyftas] som i tidigare böcker mycket enkelt och klart men absolut konstlöst.« Linder skriver med anledning av Medan Du stjärnorna räknar, 1953, att LP där i flera avsnitt är mera än »en flitig bokfabrikör« och att han har något »att berätta, formen ger sig själv och blir nyanserad och njutbar«. Stockholms-Tidningen 21.2.1953. Bloch-Hoell (1956, s. 423) omtalar att LP utgivit »en rekke velskrevne bøker«. 28 Till detta, se Lidman, 1968, s. 63: »Pethrus memoarer är inga brev. Det är en generaldirektörs glättade levnadsbeskrivning hopställd och dikterad för de frälsta posttjänstemännens egen jultidning. En officiell tjänstemans till oigenkännlighet polerade image för att underlydande och deras barn skall ha något att se och leva upp till.« 29 Till begreppet, se Unger, 1982, s. 127f. 30 Till terminologin, se Ricœur, 1988, s. 44, 77.