1.1 Uppgiften

1 Uppgift, metod, material och motivering

Jag presenterar först avhandlingens uppgift. Därefter diskuterar jag metodfrågor, som rör mitt sätt att närma mig LPs texter. I ett kort av snitt visar jag på olika materialtyper som corpus Pethrus innefattar. Till sist besvarar jag frågan: Varför en avhandling om LP?

1.1 Uppgiften

När uppgiften bestäms till att beskriva LPs kristendomsuppfattning med särskild hänsyn tagen till hans syn på människan, samhället och Gud, finns i bakgrunden till en sådan probleminriktning forskningsrön som kan tolkas så att LPs kristendomsuppfattning på ett avgörande sätt förändrades i samband med hans politiska engagemang. Uppgiftsformuleringen utgår från att en snäv inriktning på pneumatologi1 , eskatologi2 , helgelseförkunnelse3 eller kristologi4 försvårar möjligheten

1 Dunn (1970, s. 404) hävdar att varje kritiskt teologiskt studium av pentekostalismen måste inrikta sig på läran om Andens dop. Olika synpunkter kan inhämtas. Bruner (1971, s. 32): »In a word, the theology of Pentecostal movement is its experience, which is another way of saying that its theology is pneumatology«. Schmidt (1958, s. 144) å sin sida framhöll i sitt oppositionsinlägg vid Bloch-Hoells disputation att det »är missvisande, att man uteslutande fäster sig vid det ekstatiska draget inom densamma [dvs. pentekostalismen] (andedopet), låt vara att det inom rörelsen spelar en viktig roll«. Dayton (1980, s. 3; 1986, s. 379) menar att en inriktning på pneumatologin och då i synnerhet i snäv mening, dvs. glossolalin, lägger hinder i vägen för ett varseblivande av det faktum »that Pentecostalism asserts a distinctive gestalt of broader theological ideas«. 2 Anderson (1979, s. 79) hyser uppfattningen, att det centrala budskapet för den moderna pentekostalismen var »Jesus kommer snart«. Anderson menar sig ha belagt att en anmärkningsvärd ändring ganska snabbt skedde inom ideologin. Rollerna för eskatologin och pneumatologin kastades om. Glossolalin drog sig mot centrum i trosstrukturen och betoningen lades på den inre eskapismen i stället för som i eskatologin på den yttre och fysiska eskapismen från en eländig värld vid Kristi återkomst. Följden blev att glossolalin kom att bli ett mål i sig, inte ett eskatologiskt tecken. Se Bloch-

Hoell 1956, s. 384ff. för ett modifierat synsätt på pentekostalismens eskatologi. Jfr

Daytons framställning, (1987, s. 143−171). 3 Briem (1924, s. 178, 187) ansåg att i centrum för lärouppfattningen stod läran om den fullkomliga helgelsen. Därmed ställde han pentekostalismen helt på den amerikanska väckelse- och helgelsereligiositetens mark och drog trådarna tillbaka till Wesley. Dayton (1987) har visat hur »pentecostal« terminologi och föreställningsvärld började utöva inflytande över bl.a. helgelserörelsen.

dels att upptäcka det för LP egenartade, dels att kontextualisera hans tolkning av kristen tro. En ensidig inriktning på självsynen ger inte heller perspektiv som eftersträvas i detta arbete.5 Däremot är det möjligt att ge perspektiv på nämnda loci utifrån en vidgad analyskontext. För mitt sätt att närma mig uppgiften spelar en text i vilken LP utan att hylla trosbekännelser inte desto mindre sammanfattat en teologi i trosbekännelsens form stor roll. Trosbekännelsen lyder:

Vi tro, att Gud är densamme. Vi tro, att Jesus är densamme. Vi tro, att den

Helige Ande är densamme, och då verkar Han också på samma underbara sätt, bara Han får rum och mottaglighet. 6 Nyckelordet om Gud i bekännelsen är »densamme«, ett ord som används för att beteckna oföränderlighet, ordning och möjligheter. LP skiljer mellan »Gud är« och »Gud verkar« och antyder att korrespondensen mellan de båda tar människans hållning i beaktande. Människan förutsätts ha kapaciteten att ge Gud »rum och mottaglighet«. Bekännelsen syftar inte till att slå vakt om kontradiktioner mellan den immanenta och den ekonomiska triniteten, utan vill hellre påminna om vad som krävs om historien skall svara mot den immanente Gudens väsen och vilja. Annorlunda uttryckt: Gud måste ges möjlighet att visa vem han egentligen är. Trosbekännelsen uttrycker en theologia conditionalis, en om-teologi som sätter belysningen på människan. Den treenige Guden är. Det föränderliga är Guds aktivitet och frågan som sysselsätter LPs tankevärld »så gott som alltid« är denna: »Hur skall Guds rike och Guds verk kunna få uppleva samma seger, samma fram-

4 Spänningen mellan pneumatologin och kristologin inom den moderna pentekostalismen bekräftas av Linderholm (1925, 317f.), när han framför tanken att Kristuskulten ibland tillspetsas så att den strider mot trinitetsteologin. Jfr Medan Du stjärnorna räknar (1953, s. 179f.), där LP antyder en spänning mellan kristologi och pneumatologi: »Jag talade om andedop och välsignelse, men jag hade en känsla av att Anden var bedrövad. Det blev klart för mig, att jag hade predikat alldeles för litet om det som är själva grunden till vår frälsning − om korset och försoningen.« 5 Väljer man att undersöka den kombinationsbeskrivning som LP själv levererar har man att utforska de olika lärorna om rättfärdiggörelsen, helgelsen, dopet, andedopet osv. Genom att spåra idéernas historia kan man lätt känna igen augustinska, lutherska, wesleyanska, ickewesleyanska m.fl. motiv och leda dem tillbaka till rötterna. Men en sådan approach är knappast LPs egen väg. Frågan är i stället vad han försöker uttrycka med hjälp av dessa hänvisningar och idéer och inom vilken struktur de i hans konception faller in. Tar man varje locus för sig framträder atomismen. Vi är intresserade av att utröna ramen för trosåskådningen. Jfr Moltmann, 1979, s. 501–520;

Jeffner, 1978, s. 69f. 6 EH nr 42, 1942, s. 796. Jfr Band 5, s. 44, 149, 156; Band 7, s. 18f.

gång, som i den apostoliska tiden?«7 LP menar att om kristendomen idag inte är identisk med den religion som uppstod vid vår tideräknings början, är den inte kristendom.8 Tanken förutsätter att människan har en nyckelposition. Hon ger eller vägrar ge Gud »rum« och »mottaglighet«. Guds aktivitet i världen är relaterad till människans förhållande till Gud.

Att LP som förkunnare arbetade med bestämda förutsättningar om människan är ställt utom allt tvivel, men det innebär inte att en heltäckande eller genomförd antropologi är att förvänta i texterna. Vår fråga blir bred och öppen: Vilken människosyn framträder i förkunnelsen? Vilka konstanter bär upp synen på människan? Frågan om människan visar sig naturligt leda över till samhällsuppfattningen, dvs. människan uppfattas inte som ett isolerat jag9 utan förstås i relation till omgivningen i vid mening, där hennes handlingar på ett påfallande sätt inplaceras i ett instrumentellt perspektiv. Om något är människan aktör. Samhället uppfattas som summan av dess individer och deras handlingar och aktiviteter. »Vad människorna är, det är också samhället.«10 Talet om Gud är ymnigt och fragmentariskt. Trosbekännelsen antyder en »omså-förbindelse«11 mellan människan och Gud. Om människan ger Gud möjligheter att »verka« får livet och därmed samhället en annan gestaltning. Ger människan inte Gud rum i världen visar det sig lika tydligt, men på ett annat sätt. Gud, människa och värld hör samman. I denna trefald där Gud är en självklar förutsättning ges människan en nyckelroll.

Utifrån vilken infallsvinkel förstår LP människan? Förstår han henne i Guds ljus, dvs. är uppfattningen konstruerad uppifrån? Eller möter här en teologi som börjar med människan och hennes existens? I och med att LP utgår från att människan är skapad av Gud inbegrips att människan kan tala om Gud och erfara honom. Det rimmar inte med LPs baspostulat att hävda att människan av sig själv inte kan säga något om Gud. När trons möjlighet därför grundas i människans kon-

7 EH nr 42, 1942, s. 796. 8 »Folk tror inte, att kristendomen är densamma. Men det är den. Antingen är den densamma, eller också finns det ingen kristendom alls.« Band 5, s. 150. 9 Dagenledaren 26.11.1966, LP; Den anständiga sanningen, 1953, s. 249. 10 Dagenledaren 1.12.1962, LP. 11 Jfr formuleringen i samma artikel ur vilken »trosbekännelsen« är hämtad: »Om du och jag äro villiga att ställa oss till förfogande för den Helige Ande, som Jesus säger, så kommer den Helige Ande över oss.« EH nr 42, 1942, s. 793.

stitution är det alltför enkelt att se detta som ett utslag av en långtgående antropocentrism i Schleiermachers anda eller som ett förnekande av att tron är en gåva av den helige Ande. Oavsett om man accepterar den klassiska distinktionen mellan fides qua och fides quae eller inte, är i LPs tankegång såväl det ena som det andra i grunden något av Gud skänkt.

LP talar om Gud utifrån mänskliga livssituationer och förhållanden samt med hjälp av bilder hämtade från naturen. Förfaringssättet avslöjar element till en korrespondensteori, som gör sådant tal möjligt och meningsfullt. LP väjer inte för analogia entis, analogin mellan det ändliga och det oändliga varat.12 Gud, som snarare är en varelse än varandet självt, känner vi inte endast genom hans ord. Att också bibeltexter och teologiska traditioner spelar en betydande roll i detta tal är en truism.

Storheterna människan, samhället och Gud kan utifrån den bakgrundsskiss som här har givits bara separeras in abstracto. Arbetet kommer att visa att det är omöjligt att tala om människan utan att »samhället« och »Gud« drar in i utläggningen. Börjar vi med samhället kommer analysen också att handla om människan och Gud. Tar vi utgångspunkten i talet om Gud inbegrips däri ett tal om människan och samhället. Eftersom syftet här är att göra relationen mellan dem tydligare, menar jag att det riktiga − med ovan givna förbehåll − är att börja med människan.

Probleminriktningen leder till en rad konsekvenser för arbetet. Det systematiska teologiska greppet medför att endast ett relativt begränsat antal trostankar kommer att behandlas. Som systematisk är uppgiften en annan än ett referat och en oskyldig läsning av LP. Avståndet till referatet visar sig också däri att jag inte redovisar en genomgång av LPs produktion i kronologisk ordning. Det är bärande huvudtankar –grunddrag – som jag inriktar mig på att framställa, dvs. uppgiften är en annan än att endast översätta och/eller förmedla LPs tankegång. I tolkningen ingår momentet att förtydliga texten, vilket inte alltid är liktydigt med att entydiggöra den. Att förtydliga innebär begripliggöra även om yttrandet eller texten inte med nödvändighet får mer eller bättre mening än före tolkningen. Det kan ju framkomma att ytt-

12 Dalferth, 1988, s. 170.

randet är nonsens. Vad tolkningen då syftar till är att förstå yttrandet på det sättet.13

Som en följd av uppgiftspreciseringen avstår jag i princip från att diskutera olika tidsepoker eller skilda genre-typer i LPs författarskap. Jag ger i materialavsnittet en kort information om de skilda materialtyperna och när forskare tagit upp spörsmål om materialet till behandling med relevans för mina analyser diskuterar jag naturligtvis synpunkterna. Uppgiftsbestämningen leder fortsättningsvis till att jag inte finner det vara nödvändigt att utförligt redovisa historiska förhållanden. Dessa tecknas översiktligt nedan14 och kommer att aktualiseras när behov föreligger för att göra textens nyanser och anspelningar kända och klara. I någon större utsträckning konfronteras inte LPs syn med andra uppfattningar. Däremot används annat material i profilerande syfte. Ett mycket näraliggande och intressant material till konfrontation är annars Sven Lidmans trosuppfattning. På enskilda punkter hänvisar jag till Lidman. Syftet är att visa på spännvidden i de teologiska uppfattningarna inom den svenska pingströrelsen samt antyda att de båda pingstpastorerna i långa stycken talade ett likartat språk, men språk med avgörande betydelseskillnader. Eventuella motivförskjutningar eller utvecklingslinjer i LPs åskådning kommer inte att ges någon framträdande roll. Det är grunddragen som uppmärksammas.

LP som person utgör inte fokuseringspunkten för arbetet. Det är ingen biografi jag skriver, även om jag inser att liv och idéer är intimt sammanflätade. Sammanhang ses i det som sägs, tänks och görs, inte sammanhangen bortom. LPs egna ord tas för givna, vilket inte hindrar att de signalerar motsättningar och motsägelsefullheter. Koncentrationen sker på det som personen medvetet vill säga utan att vi därmed förfaller till att tro att författaren inte skulle kunna säga en sak och mena en annan eller ha dolda motiv. Skillnaden mellan tankamas medvetna innehåll och deras verkliga psykologiska betydelse har därmed berörts. Kort sagt är det texterna vi har för avsikt att tolka, inte primärt medvetandet bakom dem.

13 Furberg, 1982, s. 97f. 14 Biografiska notiser, s. 28ff.