1.2 Den odödliga människan

som Fadern, Sonen och den helige Ande«. Några egentliga utredningar av dessa tankar finns inte, men indirekt framkommer tanken på människan som helhet. Såsom Gud inte kan tänkas utan Fader, Son och Ande,71 kan inte heller människan tänkas utan ande, själ och kropp. Såsom Gud är en, är människan en. Monoteismen och enhetstanken korresponderar.72

Döden? Två aspekter på döden skall omnämnas. LP utgår från att döden hör till livet, dvs. döden kan inte ensidigt ses som en följd av synden. Men också det andra perspektivet föreligger i texterna, dvs. döden som en följd av synden. Vi har således dels den biologiska döden som är given i och med materien, dels den »andliga« döden, som en följd av människans synd. Det teologiska talet om döden som straff för synden är något annat än den biologiska döden. Människans död är kvalitativt annorlunda än den rent biologiska död som djuren erfar. Lever i egentlig mening gör endast den som lever i gemenskap med Gud. Eftersom död är frånvaro av denna gemenskap, kan människan i teologisk mening vara död före den biologiska döden, vilken varken lägger något till eller drar något ifrån den andliga döden. Död är för LP skilsmässa, åtskillnad, relationslöshet. Den biologiska döden skiljer primärt kropp och själ åt, inte nödvändigtvis Gud och människan. Döden är inte domen, men väl en väg till domen. Som ändligt väsen, dvs. skapad, måste människan dö antingen hon tror eller inte. Hur den biologiska döden artar sig för henne är avhängigt hennes tro eller brist på tro. Döden som naturfenomen blir i grunden teologiskt indifferent, utan att vara irrelevant.

Contra materialismen förespråkar LP en metafysisk idealism, som inte glider över i någon metafysisk dualism. Den metafysiska idealismen räknar med en »andlig« eller »transcendent« verklighet vid sidan av eller mitt i den för sinnena iakttagbara. Människans »mer än« materia kan formuleras så, att hon äger en själ eller en ande, som lever vidare efter det att kroppen lagts i jorden och förmultnat. LP gör som vi sett

71 Band 3, s. 70. 72 Jfr Moltmann, 1985b, s. 216.

inte halt där, utan menar att människan som helhet är odödlig. Evighetskategorin handlar om människans faktiska beskaffenhet. Mitt i sin dödlighet är hon odödlig, evig. När det om människan heter att hon är »en resenär« är poängen att hon har evigheten framför sig.73 Bibeln spelar ingen avgörande roll för denna tanke. »Om det inte funnes ett ord i bibeln om ett liv bortom den naturliga döden skulle jag ändå tro på en tillvaro bortom död och grav.«74

Men odödligheten opererar också på andra nivåer i textmaterialet. Evighetsbegreppet är bara endels det naiva eller det kvantitativa. Evigheten ligger inte endast framför människan, den finns också i henne, hon bär den med sig inlagd som den är i varje människas hjärta. Vi möter vad som med moderna termer benämns självtranscendensen. En tredje variant av evighetsbegrepp hos LP är det kvalitativa, dvs. evighet som delaktighet av gudomligt liv, vilket han kallar evigt liv, något som människan inte har i sig själv.75 Om detta har ordats ovan varför det här omnämns endast i syfte att ge profil åt de övriga evighetsbegreppen. Jag skall därför här endast beskriva det kvantitativa evighetsbegreppet och självtranscendensen.

1.2.1 Odödlighet som kvantitativt evighetsbegrepp När odödlighetstanken ställs mot uppståndelsetron brukar teologiskt två aspekter hamna inom synranden. För det första anses odödlighetstanken vara svår att motivera religiöst eftersom den sägs vara likgiltig för gudsbilden. Människan ställs enligt resonemanget i centrum, hållningen är antropocentrisk. Teocentriskt inriktad är däremot uppståndelsetron, som antas låta Gud vara medelpunkten för livsuppfattningen. För det andra påstås att till grund för odödlighetstanken ligger en uppspaltning av människan, dvs. dualismen som vi ovan berört. Uppståndelsetron däremot sägs slå vakt om den bibliska antropologins totalaspekt. Om odödlighetstanken som antropologisk konstant i LPs texter skall förstås, måste fyra ting betonas.

73 Band 7, s. 16. 74 Under den högstes beskärm, 1966, s. 312. Betraktelsen varur citatet är hämtat heter »Döden är livets förutsättning«. Stor roll i argumentationen spelar Fr. Weiss bok Livet och dess lagar. Weiss var professor vid lantbrukshögskolan i Danmark vid 1900-talets början. Denne, menar LP, har i nämnda bok formulerat sanningen om döden som livets förutsättning medan Jesus å sin sida har gjort det i »sin oförlikneliga aforism« om vetekornet som faller i jorden och dör. Under den högstes beskärm, 1966, s. 311f. 75 Band 4, s. 116.

För det första är odödlighet och evigt liv inte synonyma begrepp. Det anstötliga i odödlighetstanken med avseende på gudsbilden anges ibland vara att tanken ger uttryck åt människans hybris gentemot Gud samt att läran om själens odödlighet egentligen förgriper sig på Guds gudom. Anders Nygren skriver: »I stället för att mottaga det eviga livet ur Guds hand och såsom en gåva av hans oförskyllda agape pockar människan på att äga det såsom en rättmätig egendom på grund av själens gudomliga natur.«76 Såsom vi har tangerat skiljer LP mellan ett filosofiskt och ett teologiskt bruk av evighetsbegreppet. Odödligheten tillhör den mänskliga existensens struktur. Livet har sedan två alternativa existensformer där innehållet antingen är evigt liv eller evig död; evig har både en kvantitativ och en kvalitativ innebörd. »De kristna … lär med Guds ord, att människan är odödlig, vare sig hon kommer till tro eller ej. Även de ogudaktiga har sin odödlighet, de är evighetsvarelser också som gudsfrånvända. Det är icke odödlighet man får när man kommer till tro på Kristus, utan det är evigt liv.«77 Evangelium är inte källan till odödligheten, men väl till det eviga livet. Det eviga livet har människan icke i sig själv.

För det andra opererar LP med skillnaden mellan att vara odödlighetens källa och att erhålla odödlighet, få den sig tilldelad. Med denna distinktion utlägger han 1 Tim. 6:16, där det påstås att Gud allena har odödlighet. Men skillnaden är LP tämligen egal, dvs. den har inget praktiskt värde.

För det tredje vill LP med »odödligheten« djupast sett slå vakt om domstanken. Just därför att människan är mer än materia och något mer än en biologisk varelse ställs bestämda krav på henne. Utan evig tillvaro behövde hon inte »frukta för att leva och dö i sina synder«.

78 Odödlighetstanken är mot denna bakgrund snarare bestämd av teocentriciteten än av antropocentriciteten79 och ses utifrån tanken på gudsförhållandets ofrånkomlighet. Inte ens genom döden kan en människa fly bort från Gud. De mot vilka LP bl.a. argumenterar uppfattar domstanken som ett hot mot föreställningen att Gud är kärlek, och hävdar därför att människan blir odödlig när hon »kommer till tro på Jesus Kristus«.

80

76 Nygren, 1966, s. 240. 77 Band 10, s. 145. 78 Band 4, s. 94. 79 Tanken på evigheten framställs ibland som »en oroande tanke«. Se Band 10, s. 144. 80 ibid., s. 145

För det fjärde ligger den antropologiska ramen fixerad och fastlagd i och med skapelsen. Evangeliet bryter inte sönder denna ram, utan bygger på den. Odödlighetstanken och uppståndelsetron uppfattas därför inte som varandras konkurrenter, de förutsätter i stället varandra. Mot uppståndelsetron polemiserar aldrig LP. Det är helhetssynen eller ramsynen som bestämmer »blicken«: »Uppståndelsen förutsätter existens före uppståndelsen.«81 Det förnuftiga i synsättet understöds med vad vi kan kalla ett religionshistoriskt argument: »Men det är inte bara primitiva folk, som tror på livet bortom graven. Även folk, som har stått på höjden av kultur och civilisation, har trott på odödligheten.«82

Vill vi koncentrerat formulera vad LP åsyftar när han ordar om att människan har evigheten framför sig, är att säga, att odödlighetstanken bekräftar att »hos Herren är makten«. Den enskildes odödlighet anger att människan är i Guds våld och att hon inför Gud skall svara för sina gärningar.

1.2.2 Odödlighet som »självtranscendens« Med LP delar vi åsikten, att »odödligheten kan fattas på många olika sätt«83 och vi vänder oss nu till odödligheten som term i hans tolkning av människans transcendens. Människans behov av att »komma utöver sig själv« är en »längtan efter Gud«. 84 Människan har en extatisk karaktär och hon är en erotisk varelse.85 I transcendensen söker människan sig själv, och når fram till detta genom att söka sitt ursprung, sin fader. Människans fråga om Gud ligger inom den mänskliga horisonten. »Odödlighetstanken är således en av mänsklighetens stora tankar – en tanke som svarar mot människans djupaste av alla behov: driften att komma utöver sig själv, sin begränsning och själviskhet. Med andra ord: längtan efter Gud.«86 LP citerar sedan Augustinus bekanta ord om hjärtat som är oroligt innan det finner sin ro i Gud och anför Predi-

81 Band 10, s. 102. Jfr Nygren, 1940, s. 221, där framhålles, att apologeterna vände sig mot sådana kristna som påstod att »det icke finnes någon de dödas uppståndelse«.

Det skulle LP också ha gjort! 82 Band 10, s. 142, 141. 83 Band 10, s. 140. 84 ibid., s. 143. 85 Dvs. hon längtar efter Gud. Jfr Moltmann, 1979, s. 501. 86 Band 10, s. 143.

karens ord om evigheten såsom »nedlagd i människans hjärta«. 1912 skrev han: »Människoanden längtar även å sin sida efter Gud. Den irrar omkring utan vila, tills dess den finner sitt ursprung – sin fader.«87 Utifrån denna grundsyn kan LP tolka »gudlösheten« religiöst: »Mången tar vår tids nöjeslystnad, tygellöshet och laglöshet som bevis för att människan saknar gudsbehov. Men det är en feltolkning.« 88 Människans sökande är ett uttryck för hennes gudsbehov och är ett sökande efter Gud. Sökandet är skapelsebundet. Vad människan söker är rätt, men hon söker det på orätt ställe. Det timliga och förgängliga kan inte ge människan den verkliga vilan.89

Odödlighet, självtranscendens och evighetstörst ingår i det som LP kallar religion, vilket människan inte kan leva utan. Fenomenet inräknas i de antropologiska konstanterna. »Människan är obotligt religiös« menar han i Vem är denne?90 och i en artikel i Dagen 1951 finner vi följande rader: »Ju längre jag lever och lär känna människorna och deras liv förstår jag mer och mer att religionen är en naturdrift i människans liv. Alla normala människor har behov av religion. Det finns inga religionslösa hedningar.«91 Människan inte bara har religion, hon är en religiös varelse och kan inte bli något annat. Religionen är i denna mening att betrakta som en skapelsegiven livsyttring, möjlig att hindra att komma till tals och nå sin fullbordan, den kan förvridas och förvrängas, men den kan aldrig utplånas:92

Människans gudsförhållande går icke att tränga tillbaka, varken i den enskildes liv eller i den mänskliga samlevnaden. … Man har under olika tider och i olika länder sökt att ta ifrån människorna deras religion och trott, att man skulle kunna etablera gudlösa stater. Men det har aldrig lyckats. Om människan inte får det rätta ljuset och lär känna den levande och sanne Guden, så gör hon sig själv en religion. Det är på det sättet alla falska gudar och falska religioner uppstått. De är en frukt av människans okuvliga gudsbehov.93

87 Brudgummens Röst, nr 2, 1912, s. 18. 88 Västerut, 1937, s. 288. Se framför allt Band 10, s. 74f. 89 Band 10, s. 143. »Varför går människorna i stora skaror till nöjeslokalerna? Är det därför, att de ingen evighetstörst har? Nej, jag tror, att deras besök på nöjesetablissemangen just är ett utslag av deras evighetstörst.« Band 2, s. 24. 90 Band 10, s. 298. 91 Dagenledaren 7.6.1951, LP. 92 Dagenledaren 19.10.1963, LP. 93 Band 10, s. 298.