som Fadern, Sonen och den helige Ande«. Några egentliga utredningar av dessa tankar finns inte, men indirekt framkommer tanken på människan som helhet. Såsom Gud inte kan tänkas utan Fader, Son och Ande,71 kan inte heller människan tänkas utan ande, själ och kropp. Såsom Gud är en, är människan en. Monoteismen och enhetstanken korresponderar.72
Döden? Två aspekter på döden skall omnämnas. LP utgår från att döden hör till livet, dvs. döden kan inte ensidigt ses som en följd av synden. Men också det andra perspektivet föreligger i texterna, dvs. döden som en följd av synden. Vi har således dels den biologiska döden som är given i och med materien, dels den »andliga« döden, som en följd av människans synd. Det teologiska talet om döden som straff för synden är något annat än den biologiska döden. Människans död är kvalitativt annorlunda än den rent biologiska död som djuren erfar. Lever i egentlig mening gör endast den som lever i gemenskap med Gud. Eftersom död är frånvaro av denna gemenskap, kan människan i teologisk mening vara död före den biologiska döden, vilken varken lägger något till eller drar något ifrån den andliga döden. Död är för LP skilsmässa, åtskillnad, relationslöshet. Den biologiska döden skiljer primärt kropp och själ åt, inte nödvändigtvis Gud och människan. Döden är inte domen, men väl en väg till domen. Som ändligt väsen, dvs. skapad, måste människan dö antingen hon tror eller inte. Hur den biologiska döden artar sig för henne är avhängigt hennes tro eller brist på tro. Döden som naturfenomen blir i grunden teologiskt indifferent, utan att vara irrelevant.
1.2 Den odödliga människan Contra materialismen förespråkar LP en metafysisk idealism, som inte glider över i någon metafysisk dualism. Den metafysiska idealismen räknar med en »andlig« eller »transcendent« verklighet vid sidan av eller mitt i den för sinnena iakttagbara. Människans »mer än« materia kan formuleras så, att hon äger en själ eller en ande, som lever vidare efter det att kroppen lagts i jorden och förmultnat. LP gör som vi sett 71 Band 3, s. 70. 72 Jfr Moltmann, 1985b, s. 216.
II Människosyn. 1 »Människan är en evighetsvarelse«
73
