1.1 Skapelsetro: Gud »ger liv och anda åt allt«

1 Gud, livet och tillvarons gränser

I en artikel Gud och samhället1 kretsar LP kring fyra infallsvinklar på rubrikens tema, vilka får ge struktur åt framställningen. Först möter ett embryo till en skapelsetro, som går ut på att samhället dagligen är beroende av »Hans händers verk«. 2 Skapelsetrons ansats framhålles ytterligare genom talet om »försynens omsorg«. Eftersom detta tal huvudsakligen fokuserar de biologiska livsprocesserna kommer gubernatio-tanken i traditionell försynstro att här framstå i ett delvis annorlunda ljus. Mellan Gud och naturen råder ett idealt förhållande, men i vilken utsträckning och på vilket sätt ger texterna uttryck åt tanken att Gud styr samhället och historien? I vilken riktning frågan besvaras framgår möjligen dels genom att artikeln antyder, att det inte är så att Gud »har släppt rodret«, dels genom att människans ansvar framhålles. Mot bakgrund av dessa överväganden kommer de fyra infallsvinklarna att samlas upp under följande fyra rubriker: skapelsetro, naturen som ideal, naturens ordning samt frågan om det onda. Nämnda artikel är dock på intet sätt uttömmande till sin karaktär. Genom att uppspåra material i övriga skrifter – låta texter och citat samtala och spegla varandra – framträder tankarna tydligare.

1.1 Skapelsetro: Gud »ger liv och anda åt allt«3

Tanken på Gud som skapare är mera än en av flera möjliga utgångspunkter i kristendomsuppfattningen. Tanken fungerar närmast som en arkimedisk punkt utifrån vilken trosuppfattningen grundas. I Den anständiga sanningen, 1953, berättar LP, att »skapelsens under har från mitt livs gryning och alla åren igenom varit en fast punkt, som aldrig några av mina tvivel kunnat komma förbi«. 4 I bekännelseartade formuleringar uttrycks det grundläggandet credot så här: »Gud har skapat världen och Han förmår göra vad Han vill.«5 Över svaret på frågan:

1 »Gud och samhället«, i Dagen 23.3.1970. 2 ibid. 3 Band 8, s. 353. 4 Den anständiga sanningen, 1953, s. 228f. 5 Dagenledaren 21.4.1962, LP.

»Vem är det vi tror på?« svävar ingen osäkerhet: »Det är på honom, som har all makt i himmelen och på jorden – på honom, som ger liv och anda åt allt – på honom som för solar och stjärnor fram i deras banor.« »Och« – det är en av poängerna – »förmår han bära myriader av världar, skulle han då icke orka bära dina och mina bördor, vilka inför hans storhet och makt ter sig så oändligt små?«6

När jag påstår att tron på Gud som skapare är fundamental i LPs trosåskådning betyder det inte att utsagor om skapelsen kvantitativt dominerar i texterna. Ett av skälen till den sparsamma behandlingen kan vara, att skapelsetron i hans kultursituation var förhållandevis självklar och obestridd. Scenen växlar i Frikyrko-Sverige för pingströrelsens del när Maranata på 1960-talet gör entré. Utan att bortse från de inslag av kyrkopolitik, som är förhanden i uppgörelsen, är notabelt, att LP – delvis i alla fall – gör bruk av skapelsetron i argumentationen mot Maranata. I denna rörelse, menar han, har »fanatismen« sitt tillhåll. Vad som här sker, är nämligen, att man »ser bort från Guds under i naturen och det dagliga livet. Om vi upplever denna tillvaro rätt är vi ständigt i kontakt med Gud som skaparen och uppehållaren av allt.«7 Tillvaron såsom sådan sätter människan i en relation till Gud, som inte automatiskt betyder hennes frälsning. I den inledningsvis omnämnda artikeln uttrycks denna tankegång primärt i en förvåning över att människan söker lyfta sig ur relationen till Gud:

Det är ofattbart hur människan har kunnat komma därhän att hon kan utesluta Gud från samhällsgemenskapen. Samhället är ju dagligen beroende av skapelsen, som ju är Hans händers verk. Försynens omsorg är ju det varpå samhället grundar sin dagliga existens. Tänk om Han en enda dag droge in solens ljus, vattnets tillgångar, luftens livgivande beståndsdelar och tyngdlagens sammanhållande kraft. Tänk om Han ett enda år droge in sädens och jordens växtkraft och grönsaker och frukter upphörde att växa. Tänk om alla blommor vissnade och alla fåglar upphörde att sjunga. Hur skulle då våra myndigheter, som menar sig kunna leva och regera utan Gud, kunna ersätta allt detta?8 Att försynen i detta avseende gäller hela mänskligheten framgår vid den fortsatta läsningen av artikeln: »Gud är så nådig att han förser en otacksam mänsklighet med sina rika gåvor för dess uppehälle. Han

6 Band 8, s. 353. 7 Dagenledaren 28.6.1963, LP. 8 »Gud och samhället«, i Dagen 23.3.1970, LP. Jfr Timmermannen från Nasaret, 1970, s. 184.

låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.«9

I dessa citat gömmer sig utan tvekan en god andel traditionell försynstro, vilken just rymmer föreställningen att Gud uppehåller sin skapelse.10 Omständigheten att idén att människan skulle kunna »utesluta Gud från samhällsgemenskapen« existerar parallellt med föreställningen om Gud såsom skapare och uppehållare, ger oss anledning att fråga efter den traditionella försynstrons andra led, nämligen gubernatio-tanken, dvs. idén att Gud styr och leder sin skapelse. Det andra ledet uppfattas ibland som skapelsetrons kärna.11

Ett par metaforer som kretsar kring samhället som fartyg kan belysa tankegången. 12 Fartygsmetaforen undertrycker vissa detaljer, framhäver andra, organiserar kort sagt en samhällssyn. Olika personer fokuseras på fartyget: ibland kaptenen, ibland besättningen, ibland passagerarna. Vissa användningar av metaforen tycks ge vid handen att kaptenen, dvs. Gud, har lämnat fartyget åt sitt öde. Men skeendet är paradoxalt, skenet bedrar. »Det ser understundom ut som om Gud hade släppt rodret och låter samhället av idag driva för alla vindar. Men så är inte förhållandet.«13 Samhället som fartyg ger vid en första anblick intryck av att befinna sig i sjönöd beroende på att kaptenen har givit upp – »släppt rodret« – och låter skeppet driva för alla vindar. Så förhåller det sig inte. Att Gud inte har släppt rodret betyder att han inte har givit upp hoppet att få ordning på resan; att låta det bara driva är inte Guds hållning. Med intentionen att få ordning på resan vädjar Gud till besättning och passagerare att ställa sig till hans förfogande och överlåta både vilja och krafter åt honom. Även om det är »människans fria vilja« som komplicerar den utveckling »vi ser för våra ögon« betyder det inte att Gud har förlorat hoppet om människan, om samhället. Gud är med andra ord en Gud som hoppas, en Gud som inte ger upp.14

9 »Gud och samhället«, i Dagen 23.3.1970, LP. 10 Se t.ex. Aulén 1965, s. 163ff.; Hemberg & Holte & Jeffner, 1982, s. 88ff.; Hägglund, 1982, s. 63ff.; Tägt, 1982, s. 101f. 11 Wingren, 1968, s. 99. 12 Metaforvalet är intressant om man har en annan syn på metaforer än att betrakta dem endast som språkets ornament och utsmyckning. Till detta, se Soskice, 1987, s. 58ff. 13 »Gud och samhället«, i Dagen 23.3.1970, LP. 14 ibid.

I ett annat textsammanhang används fartygsmetaforen på detta sätt: »Människorna i vår tid liknar besättningen och passagerarna på ett stort fartyg, vilka är missnöjda med fartygets befälhavare och landsätter honom och som – när de sedan seglar fartyget på skären och det blir vrak – lägger skulden för skeppsbrottet på den landsatte kaptenen.«15

Metaforen handlar bara indirekt om Gud. I första hand uppmärksammas människornas beteende som LP tycker är inkonsekvent. Vill de segla på egen hand, så borde de väl ändå ta ansvaret i egna händer och inte skylla på Gud, när det går illa. Gud får ju inte vara med! Vad metaforen säger om Gud är svårare att tydliggöra. Är metaforens yttersta poäng att Gud i det svenska samhället är som en landsatt kapten, placerad vid sidan av och i avsaknad av förmåga – om inte passagerarna och besättningen ber honom – att ingripa medan fartyget –samhället är på färd mot skären? Eller vill metaforen säga, att samhället egentligen inte klarar sig utan Gud, men eftersom försöket görs, finns ingen anledning till en mot Gud riktad anklagelse »när det blir vrak« eller när det får bottenkänningar? Gud räddar inte fartyget om han inte »får vara med«. 16 Den senare tolkningen är troligen mest relevant. Katastroferna och olyckorna – »skeppsbrottet« – är i detta perspektiv att uppfatta som indirekta straff av Gud. På så sätt kan de samtidigt betraktas som konsekvenser av människans eget agerande och det nyckfulla och opålitliga i gudsbilden tonas ned.

Tre tankegångar har mött oss i inblicken i metaforanvändningen. För det första är det pläderandet för att Gud är Skaparen och uppehållaren av livet. När det gäller innehållet i skapelsetron är LP mera intresserad av att tillskriva världen dess beroende av Gud än att beskriva en kronologisk startpunkt för världens skapelse. »Gud är det mänskliga samhällets Gud. Även det moderna samhället tar för varje dag sin försörjning ur hans hand. Det är vår sak, som känner honom, att göra anspråk på en plats för honom vid samhällets rådsbord.«17 Skapelsetron med sin betoning på beroendet reducerar utan att göra omintet den betoning som läggs på människans autonomi. Människans självständighet betyder inte att hon är självtillräcklig. Ständigt – om hon vill eller ej – står hon i en relation till Gud, en behovsrelation som hon aldrig kan lyfta sig ur hur hon än försöker. Förhållandet är detsamma för

15 Band 7, s. 56. 16 ibid., s. 55 17 »Gud och samhället«, i Dagen 23.3.1970, LP.

samhället i dess helhet. För det andra aktualiserar tanken på människans frihet arten av hennes förhållande till Gud. Antingen kan hon inse sitt djupa beroende av Gud och låta det bli bestämmande i hennes liv, dvs. överlåta sig till honom, eller kan hon ta livet i egna händer, styra fartyget själv. Som korrektiv till människans beteende fungerar naturen med bortseende från människan. När LP betraktar blommor och fåglar, finner han ett ideal för människan. För det tredje har berörts –om än sparsamt och kanske mest indirekt – det förhållandet, att även om människan i sin frihet vänder sig bort från – eller mera aktivt: vänder sig mot – Gud, finns det gränser för hennes agerande. Världen såsom skapad utgör en ordning, vilken människan aldrig helt kan distansera sig från. Avviker hon från denna, drabbas hon. Inte minst framgår detta av de skiftande föreställningar om lagarna som LP exponerar, de »är nedlagda med skapelsen«. 18 Knyter vi an till metaforerna, kan »lagarna« och »ordningen« relateras till grunden och skären i havet. De finns där och människan måste besinna det.

Talet om tanken på ordningen med sin naturliga hemvist i den grekiska tankevärlden, förenar LP till synes utan svårighet med den mera bibliska tanken att Gud skapar nytt.19 Att skapa är enligt LP »att göra nytt«, men skapandet utgör aldrig något hot mot ordningen. Skapelse, lag och ordning hör samman. Genom ordningen skapar Gud. »Det ligger i Guds väsen att göra nytt. Hela skapelsen vittnar därom.«20 I detta perspektiv uppfattas människan själv som Guds möjlighet. »Att genom sin fortplantningsförmåga åstadkomma nytt liv är ju på sitt sätt en fortsättning av skapelsen.«21 Detta sätt att se på skapelsen får bl.a. till konsekvens att undren och »det övernaturliga« enligt LP egentligen icke strider mot det skapelsegivna.22 LPs tanke om den levande Guden banar väg för ett tänkande om möjligheter och resurser som ligger i skaparverket, vilka ses som en »förlängning eller utvidgning av livets och läkekraftens stora och obegripliga faktum«, men som måste aktualiseras. Människans ges en framträdande roll och medlet för hennes förbindelse med denna kraft eller dessa krafter är tron på

18 Timmermannen från Nasaret, del 3, 1972, s. 161. 19 Om grekiskt resp. bibliskt, se Pannenberg, 1981, s. 30f. Jfr Blumenberg, 1985, s. 132. 20 »Se, jag gör allting nytt«, i Dagen 5.1.1968, LP. 21 Timmermannen från Nasaret, del 3, 1972, s. 162. 22 Se framställningen i Hos Herren är makten, 1955, s. 220f., där LP refererar en diskussion med bl.a. Poul Bjerre. Jfr Dagenledaren 7.5.1969, LP.