4.2 »På Golgata blottas Guds hjärtelag«

gången är denna: Kärleken skulle helt enkelt förvanskas, ja, störta samman om rättfärdigheten nedtonas och icke hålles vid makt. Det indikerar att kärleken inordnas inom rättsordningens ram.

I predikosamlingen Gud med oss har LP i ett kapitel tagit upp tre invändningar som han mött mot tanken att Gud är kärleken. Den första framspringer ur en uppfattning om kärleken som går ut på att om Gud vore kärleken skulle han inte straffa det onda. För LP leder det till en orimlig gudsbild om Gud skulle bete sig totalt annorlunda än naturen och ett normalt samhälleligt rättssystem. Den andra invändningen tar fasta på att Gud tillåter olyckor och nöd gå över människorna. Gud fritas från dessa olyckor emedan han inte »får vara med« eller »sätts ur spelet«. I sitt svar griper LP tillbaka till huvudspåret i framställningen. Verkligheten är beskaffad på ett visst sätt, som människan måste besinna. Gör hon inte det befinner hon sig i samma risksituation som människorna på fartyget, vilka landsätter kaptenen och seglar på egen hand. Grunden och skären är ett bevis på att världen är Guds. Ordningen i världen är ett uttryck för Guds kärlek. Anarki är värre än lidande. Den tredje invändningen berör LPs eget problem, nämligen den nöd som drabbar de människor som uppriktigt tjänar Gud. Frågan om de troendes lidanden och prövningar är den svåraste att besvara.30 Svar på den kan erhållas endast sub specie aeternitatis. Det är först »i evighetens ljus« som »vi rätt skall förstå vinsten av den gudfruktiges vandring med Gud och betydelsen av de prövningar, som Gud låtit honom genomgå. Den som lever med Gud, han vet, att vad Herren än låter honom uppleva av prövningar och tuktan, så står det dock kvar, att Gud är kärleken«. 31 Inget kan för den troende människan falsifiera satsen Gud är kärleken.

4.2 »På Golgata blottas Guds hjärtelag«32

Genom att studera tillvaron kan människan, menar LP, inte endast bli varse Guds existens, utan också få se en skymt av Guds kärlek. Men i »Kristi död på Golgata blottas Guds hjärtelag«.

33

30 Band 3, s. 257. 31 ibid., s. 259. 32 Band 3, s. 260. 33 ibid. Se även Band 7, s. 22ff.

Hänger synd och lidande principiellt samman, gäller detsamma om kärlek och lidande. Gud kan låta människor som fruktar honom drabbas av lidande för deras frälsnings skull, ett lidande som inte kan betraktas som straff. Men inte heller Gud väjer undan för lidandet. Kärleken till Gud renderar människor lidande och Guds kärlek till människan renderar Gud lidande. »Gud ville frälsa världen, och han lät domen drabba sin Son.«34 Det som sker på korset är ett domsdrama. Innan Gud kan förlåta människan måste en uppgörelse ske, ett krav som tycks vara grundat i en rättsordningens idé.

Men domsdramat är också ett kärleksdrama mellan Fadern och Sonen för världens skull. »Det var Faderns kärlek, som gav oss Sonen, och det var Sonens kärlek, som bragte honom upp på korset för vår skull.«35 Denna kärlek överstiger och överbjuder »vida all jordisk kärlek«. 36 För att förstå denna kärlek bör man veta att LP skiljer mellan moderskärlek och faderskärlek. Den renaste och största kärlek som jorden känner är »en moders kärlek«. 37 Moderns kärlek är av utgivande slag, en mor offrar sig för sina barn. Modersprincipen tycks närmast innebära en ovillkorlig kärlek. En mor älskar sina barn, inte därför att de är henne till lags, utan därför att de är hennes barn. Hon älskar för livsgemenskapens egen skull.38 Mildhet och medkänsla knyts till moderskärleken medan faderskärleken framstår som villkorlig och rättviseinriktad. Den kan förloras, men också genom ånger återvinnas.

Distinktionen används inte explicit i relation till korshändelsen, utan LP framhåller att det som sker på korset är något större, något förmer än den jordiska kärleken när den är som störst. »Gud är ömmare än någon moder.«39 Guds kärlek är varken motsatsen till mänsk-

34 Band 3, s. 40. 35 ibid., s. 42. Jfr formuleringen Gud »tog sin egen Son från sitt hjärta och utgav honom till detta förnedrande jordeliv och till den fruktansvärda döden på korset«. ibid., s. 260. Liknande formuleringar kan på modernt teologiskt språk sägas uttrycka tanken, att Gud går ut ur sig själv i Kristus. 36 ibid., s. 43. 37 ibid. Timmermannen från Nasaret, del 3, 1972, s. 165f. Utifrån Nygrens distinktion mellan »agape« och »eros« är LPs kärleksuppfattning enkel att hänföra till »eros«kärleken. Dock finner jag det nämnvärt att även Nygren vid något tillfälle tillstår att moderskärleken kan rymma det allra högsta, vara ett käril för den gudomliga kärleken. Bexell, 1981, s. 97, not 87. 38 Timmermannen från Nasaret, del 3, 1972, s. 165. LP citerar dessutom dikten »Min

Moder« av Zachris Topelius. 39 Band 10, s. 252.

lig kärlek eller identisk med den. I korsdramat möter två principer, den kvinnliga-moderliga huvudsakligen representerad av Sonen och den manliga-faderliga representerad av Fadern.

Mönstret för relationen mellan Fadern och Sonen får flera beståndsdelar från viljans område. »Men från evighet var det Guds vilja, att Sonen skulle lida till släktets försoning.«40 Eftertryckligt framhålles att frälsningen är »Guds verk«, vilket ibland omnämns som »Faderns verk«. Tanken ges varierande formuleringar: »Jesu död på Golgata var ett resultat av Guds vilja«, »Gud själv föranstaltat om frälsningen i Kristus Jesus« och »det var Fadern som räckte honom kalken«. 41 Mot Faderns vilja svarar Sonens vilja. Det viktigaste hos Jesus »är hans lydnad intill döden, hans lydnad för Fadern«. 42 Att Gud ger eller sänder Sonen betyder inte att Sonen är passiv och viljelös. LP är mån om att betona frivilligheten i Jesu liv. »Frivilligt böjde han sig ned och tog på sig hela denna börda, som väntade honom. Frivilligt gav han sig.« Han bragtes inte på korset av fienderna, utan han »beslöt sig för att gå till Golgata. Eljest hade han aldrig kommit dit.«43 Faderns beslut att frälsa världen är när allt kommer omkring »beroende på den fria viljan hos Jesus«. 44 Den fria viljan och lydnaden står i ett nära förhållande till varandra. »Men hans lydnad gjorde att han böjde sig för Faderns vilja.«45 Med Jürgen Moltmann kan man tala om en inre konformitet mellan »the will of the surrendered Son and the surrendering will of the Father«, 46 en konformitet eller en viljegemenskap som har sina rötter i och vilar i kärleken till världen, till människorna. Både kärleken och viljan är sätt att träda i relation till världen.

Utropet Eli, eli lema sabaktani menar LP vara »en kärnpunkt i det stora försoningsdramat«. 47 Varje teologi som vill kalla sig kristen, måste enligt Moltmann komma till rätta med detta Jesu rop. Svårigheten i ropet ställer LP i frågans form: »Skulle han som alltid levat i oavbruten gemenskap med sin himmelske Fader plötsligt förlorat denna kontakt?«48

40 Band 3, s. 40. 41 ibid., s. 39. 42 Lundgren, 1973, s. 13. 43 Band 3, s. 40f. 44 Timmermannen från Nasaret, del 4, 1973, s. 21. 45 Lundgren, 1973, s. 13. 46 Moltmann, 1981, s. 82. 47 Timmermannen från Nasaret, del 4, 1973, s. 102. 48 ibid.

Jesu rop förbinds i utläggningen med den av Paulus i 2 Kor. 5:18−21 gjorda tolkningen av korshändelsen. LP förstår ropet från Jesus utifrån den teologiskt laddade satsen »att bli gjord till synd«. 49 Perikopen i vilken satsen ingår är ett kardinalställe för den variant av tolkningar av korset, som går under beteckningen försoningsmodellen.50 Med hänvisning till textstället kommenterar LP, att Jesus »gick in i syndarens ställe och upplevde hur synden skiljer människan från Gud«. 51 Jesus försätter sig genom sitt handlande i en relation till Gud som utmärks av övergivenhet. »Fadern överlämnade Jesus åt hans fiender och visade vid korset inga tecken på att vilja befria honom ur denna nöd. Han gav mörkrets makter fria händer och uthärdade att se dessa makter göra sitt värsta.«52 Vidare:

Jesus hade alltid haft en förblivande erfarenhet av Faderns närvaro och välbehag. Men nu, då han var ett med synden i den ofattbara mening som

Skriften framställer, var denna gemenskap bruten. Det mörker som insvepte naturen och den jordbävning som samtidigt skakade jorden, är en slående illustration till det mörker och den vånda som gripit Jesus, när han bar våra synder och skulle smaka döden för oss alla. Han fick erfara vad den andliga och eviga döden innebär, nämligen skilsmässa från

Gud.

53 LPs betoning på smärtan i Jesu rop är knutet till övergivandet. Ned i lidandets djup gick Jesus, vilket just beror på att »… den evige Fadern själv övergav honom« och »under korslidandet dolde Fadern sitt asikte för honom«. 54 Med den unika gemenskapen mellan Fadern och Sonen korresponderar en lika unik separation mellan de båda. Guds smärta är åtskillnadens, som har sina rötter i kärleken. Uttrycket »gjord till synd« understryker detta, men LP tillstår utan omsvep, att han är ur stånd att förklara eller utlägga innehållet i frasen. Å andra sidan menar han sig långtifrån vara ensam i denna okunskap: »Ingen kan förklara detta.«55

Vid en grov jämförelse mellan LPs utläggningar och moderna konstruktioner av korsteologi finner man att LP bygger på textavsnitt i

49 Timmermannen från Nasaret, del 4, 1973, s. 103. 50 Nordlander, 1982, s. 114. 51 Timmermannen från Nasaret, del 4, 1973, s. 103. 52 Dagenledaren 19.4.1962, LP. 53 ibid. 54 Dagenledaren 19.4.1962, LP. 55 Band 3, s. 38.

NT som är av central betydelse även för moderna utläggare. Den avgörande skillnaden mellan dem och LP tycks vara att LP betraktar Jesu rop som en station på vägen till försoningen. När detta är avklarat har Jesus »genomgått försonargärningens svåraste pass«. 56 Väl igenom mörkret och lidandet ljuder triumfen: »Det är fullbordat!« Sonen hade inte bara återfått kontakten »med honom som han kallade min Fader«57 utan Jesus »är fortfarande den undergivne Sonen som anbefaller sin ande i Faderns händer«. 58 Allt är som förr gudomspersonerna emellan, men projektet utåt visavi människorna har inträtt i en ny fas. Från Guds sida är projektet i princip genomfört: vägen till frälsningen är öppnad och är varje människas möjlighet. Försoningen betyder att Gud kan förlåta människan hennes synd och skuld. Synden var ett problem inte allenast för människan utan också för Gud.59 De inre hindren är i och med korsdöden undanröjda, rättfärdighetsnormen är tillgodosedd.60 I denna mening betyder försoningen något för Gud, som själv tagit initiativ till densamma. Fadern är dock inte genomgående subjekt i försoningsverket. Kristologin som är av kenosiskristologiskt märke lägger vikten vid vad Kristus uträttar som människa. Detta förhindrar emellertid inte att försoningen ses som en demonstration av den gudomliga kärleken. Korshändelsen borde ge människan mod att närma sig Gud. En av syndens effekter är att den jagar människan bort från Guds ansikte.61

Vad säger LP om Guds »hjärtelag«? På 1870-talet väcktes denna fråga i den s.k. försoningstriden och var en av orsakerna till bildandet av Svenska Missionsförbundet. LP anspelar vid något enstaka tillfälle på denna strid. Var står han själv? Att det inte råder en dualism mellan Guds kärlek och Guds rättfärdighet visar sig däri att korsdramat inte handlar om att rättfärdigheten förhandlar med kärleken eller att Kristus hembjuder ett offer åt Gud, som därefter blir i stånd att älska människorna. Egentligen är det fråga om ett tillfredsställande av det

56 Timmermannen från Nasaret, del 4, 1973, s. 104. 57 ibid., s. 105. 58 ibid. LP tolkar inte »ande« i ett trinitariskt perspektiv. Han avser människoanden.

Jesus är som varje annan människa i detta avseende. 59 Band 9, s. 267: »Den konflikt, som genom människans synd skapats mellan henne och Gud, är icke endast ett människans uppror mot Gud och en människans vägran att gå in på hans villkor, utan den är även ett den gudomliga rättfärdighetens och helighetens motsatsförhållande till det syndiga släktet och den syndiga individen.« 60 Jfr Wiles, 1979, s. 65f. 61 Under den högstes beskärm, 1966, s. 118; Band 3, s. 104, 253.