3.2 Handlingsbegrepp

val är gjort bekräftas det av Gud.10 I skriftutläggningen profileras människosynen.

Oavsett modell är synen på förhållandet mellan Gud och människa bestämd av tanken på människan som redskap och verktyg. Människan är ett medel som Gud vill använda för syften som han bestämt. Synen implicerar en uppfattning om det kristna livet som går ut på att det är arbete, tjänst och uppgift snarare än gåva. Syftet ligger inte primärt i livet, utan framträder med livet. Därför finns t.ex. en kritik även av bönen när den blir »ensidig«. 11 Den »enskilda gudsumgängelsen« kan överdrivas. Mystikens frälsningsmål, att skåda och njuta Gud, tycks lysa med sin frånvaro. Vad som gäller för en kristen människa, gäller för en andlig rörelse: hon och den är avsedd att bli till välsignelse. Samman med denna inriktning hör enligt LP viljan till expansion12 Inte minst mot denna bakgrund blir det nödvändigt att människan engagerar sig efter omvändelsen. Redskapstänkandet och instrumentaliseringen leder oss över till en djupare bearbetning av handlingsbegreppet.

Det är kanske signifikativt att många vet vad pingstvänner gör, men inte vad de tror på. Utan teoretisk diskussion gör jag en distinktion mellan handling och beteende. Utgår man från att ett förehavande är en handling om det har en subjektiv mening för den berörda personen, kan lätt ådagaläggas att LP lägger särskild vikt vid personens medvetenhet om vad han gör och varför. Den kristna människan skall vara medveten om att hon är ett redskap i Guds hand. När hon då utför Guds gärningar har detta självfallet en subjektiv mening för henne. Distinktionen gör det meningsfullt att förteckna möjliga handlingsbegrepp och söka visa vilket som passar bäst samman med det som kommer till uttryck i texterna.13 1. Traditionellt handlande, dvs. man gör det som har gjorts i det flydda utan att beakta alternativ.

10 Brytningstider – Segertider, 1969, s. 98. Bibelversen finns i Matt. 22:14; Band 10, s. 233f. 11 Band 10, s. 37. 12 ibid., s. 36, 39, 69. Jfr »Allt som har liv växer och utvecklas«, i Segertoner, 1960, förordet. 13 Se Campbell 1988, s. 203ff.; Rasborg, 1988, s. 90ff.; Filosofilexikonet, 1988, s. 205f.;

Bernstein, 1983, s. 184ff.

2. Rationellt handlande som kan vara av två slag. Dels »värde«inriktat. Ex. Gud skall älskas för sin egen skull. Dels »mål«-inriktat. Ex. på detta kan vara att man uppmanar människor att tro på Gud därför att tron fungerar t.ex. som en stabiliserande kraft i samhället. 3. Affektuellt handlande, dvs. handlande som är bestämt av ett behov att uttrycka sina känslor. Dit skulle pingstvännernas glossolalia kunna hänföras. Man torde här kunna skilja mellan reflexiv och rationell inriktning. 4. Kommunikativt handlande, dvs. handlandet går ut på att öka kommunikationen människor emellan genom att förtryckarmekanismer i samtalsrelationen upptäcks och utrensas.

Det är rimligt att tänka sig, att LP i olika sammanhang ger uttryck för olika handlingsbegrepp. I det följande söker jag fånga var tyngdpunkten ligger när handlingsmomentet påtalas. Med handlingen relaterar människan sig både till Gud och till medmänniskor. Tron, som är det centrala i livet med Gud, handlar när den är verklig och äkta.14 Att agera, handla, är det normala förhållningssättet i livet, inte att reflektera och konstruera teorier. Reflektionen och teorin tilldelas följdriktigt en sekundär position inom ramen för handlingsteologin.

En infallsvinkel som ger en vink om var tyngdpunkten är belägen finner man vid en undersökning av LPs självsyn. Som få andra i sin omgivning älskade han blommor. Vildmarkens blommor talade till honom och sade: »Vi blommar för Gud! Vi doftar för Gud allena!«15 När LP söker en lämplig metafor för sitt eget liv duger emellertid inte ödemarkens blomma. »Ödemarkens blomma är ingen bild av mitt liv.« Han fortsätter:

Granen i den skog, där jag föddes, är en bättre sinnebild för mitt öde. Den fälles och fraktas ned till bygden. Den lägges mellan sågklingorna och föres ut i marknaden för att användas till alla möjliga ändamål, till verktyg, som kan brukas för mer eller mindre påfrestande uppgifter, till möbler, som människor skall prisa eller kritisera, till golvträ, som man skall trampa på, eller kanske i sällsynta fall till ett fiollock, som med sin ton skall glädja någon människa.16 Användbarhetstanken är så självklar för LP att han egentligen inte ser någon kvalitativ skillnad mellan de metaforer han tillämpar på män-

14 Band 8, s. 254. 15 Den anständiga sanningen, 1953, s. 13. 16 ibid., s. 19f.

niskans liv. Även om människan är att likna vid en gran, skall hon »likt vildmarkens blomma« leva sitt liv »för Gud och för Honom allena«. 17 LPs känsla för handlingen belyses på ett talande sätt av att följande citat av W. Churchill fanns inramat och placerat på skrivbordet i hans bibliotek: »Ingenting är svårare för en gammal aktör än att plötsligt bli tvungen att sitta och titta på …« På dödsbädden upprepar han nyttoaspekten med människans liv.18

Betoningen på handlingarna ligger på målinriktning. Till framhävandet av målinriktningen hör, som jag nedan skall visa, dessutom att traditionella handlingar inordnas i mål-perspektivet samt att en reducerande hållning intas till affektuella handlingar. Kommunikationen, som onekligen spelar en avgörande roll i denna teologi, bestäms också den av måltänkande. Syftet är såsom vi hastigast blickade in i inte att utrensa förtryck som byggs in i kommunikationen. Det är resultatinriktningen, inte förståelseorienteringen som är tongivande. Av Lidmanforskaren Brattemo har t.ex. innehållet i den olust som Sven Lidman under 1940-talets senare del upplevde i Filadelfiaförsamlingen relaterats till »inte minst dess okänslighet inför individuella människoöden –som om medlemmarna var till för församlingens skull, inte tvärtom«.

19 Instrumentaliseringen från LPs sida är entydig och det finns enligt min mening inga skäl att ifrågasätta denna tolkning. Min uppfattning går snarare ut på att instrumentaliseringen funnits där från början samt att den vridits i en för Lidman acceptabel riktning under 1920- och 1930-talen. När LP – för att låna Sam Lidmans formulering – »bildligt transformerade ner den Helige Andes kraft till mer lätthanterlig och praktisk hushållsström, för att utnyttja dess energi inte endast för medlemmarnas andliga nöjens skull«, 20 reagerade Sven Lidman. Huruvida det är möjligt att frånsäga Sven Lidman denna instrumentalitet i den religiösa praktiken är en besvärligare fråga än vad Brattemo gör gällande. Man har att ställa frågan vilken typ av instrumentalisering Sven Lidman i alla fall stod ut med eller var blind inför. Även här måste –såsom i LPs fall – skiljas mellan »religiöst system« och »religiös prak-

17 Den anständiga sanningen, 1953, s. 20. 18 Till Ivar Lundgren lär han ha sagt när denne kom på besök: »Här ser du en spillra som ligger här till ingen nytta … skall jag vara kvar här vill jag vara frisk, så att jag kan uträtta något«. Dagen 5.9.1974, s. 19. 19 Brattemo 1986, s. 66. 20 Lidman, 1988, s. 290f.

tik«, mellan basal och operativ analysnivå. Det är tyvärr inte möjligt att här gå in på den stora frågan om den religiösa ideologin är falsk av det skälet, att den i realiteten inte är vad den utger sig för att vara.21

Med sin målinriktning försätter sig LP i en situation där det praktiska tvivlet blir det allvarligaste hotet mot tron. Om tron på Gud inte har några effekter, är till någon nytta, vad är då meningen med alltsammans? Följdriktigt attackeras den kristna människan just i detta centrum. »Det finns intet farligare än att tro på vad djävulen och världen ständigt tutar oss i öronen, nämligen att vi med vår gudsfruktan icke är till någon nytta.«22 Frågorna bör ställas: Vad menas med nytta? Till nytta för vem? Är nytta och mening ett och detsamma? LP sysselsätter sig tyvärr inte med dylika spörsmål, men menar förmodligen med nytta det som bygger upp livet, vilket implicerar att tron är till gagn för både den troende själv, Gud och samhället i vid mening. Ett indicium på att en sådan tolkning är möjlig framgår dels av att LP på försättsbladet till memoarboken Hänryckningens tid medtagit Pontus Wikners undran och strof: »Varför skulle jag söka Gud om det icke gjorde mig lycklig att komma till Honom?«, 23 dels ger följande citat stöd för tolkningen: »Blir människor sämre genom att tro på Jesus, blir deras moral sämre, blir de sämre medborgare i samhället, då har man all anledning att angripa en sådan kristendom. Men blir de bättre, varför skall man då angripa den makt, som gör dem till bättre människor?«24 Vad är t.ex. kännetecknen på »en god förkunnelse«? Jo, den »skall bringa frid, ro, vila, glädje och segerkraft i människors liv«. 25 Guds handlingar är om några målrelaterade: »När Gud gör människor till nya skapelser i Kristus, gör han det för ett bestämt ändamål. Hans mål med oss alla är att göra oss till nytta, välsignelse och frälsning för andra«. 26 Det är därför ett centralt tema att den kristne »sedan han lämnat sig åt Gud« bör komma »i verksamhet för Gud«. 27 Den verkliga tron »är icke sysslolös, den handlar«. 28 Ingenting är viktigare än denna aspekt, sysslo-

21 Om falsk ideologi, se Till Glädjen, 1981, s. 113ff. 22 Band 3, s. 84f. 23 Hänryckningens tid, 1954, försättsbladet. 24 Band 2, s. 127. 25 ibid., s. 129. 26 Den Kristne, nr 10, 1950, s. 290. 27 Band 10, s. 95. 28 Band 8, s. 254.

lösheten är djävulens verkstad!29 Här finns en klar korrespondens mellan människans behov av arbete och Guds behov av arbetare. Kommer människan inte »i verksamhet för Gud« leder det henne bort från Gud. Gud å sin sida är »för sitt verk beroende av villiga, trogna och uthålliga tjänare, av bedjare, offrare och arbetare«.

30

Samtidigt med den klara betoningen på den rationella målinriktade handlingstypen finner vi en reserverad hållning till både den rationella värde-inriktade31 och den affektuella handlingstypen. Gud sökes inte för Guds egen skull, utan målet är ett annat. Gud instrumentaliseras, dvs. han kan användas till något, t.ex. till människans lycka eller samhällets förbättring. Vidare kan anföras LPs förhållandevis klara avvisande av andedopsupplevelsen såsom en affektuell handling. Känslorna kan »skena bort med all välsignelsen«. 32 Upplevelsen av Andens dop gäller huvudsakligen »nyttan«, dvs. redskapet förbättras, och eftersträvar att ge ett bidrag till att människan skall bli i stånd att behärska sin livssituation, att agera för Gud i världen. »Vi behöver Guds helige Ande för att kunna vittna om Gud.«33 Faran i pingströrelsen är, »att det finns personer, som hemfaller åt att söka det besynnerliga i stället för att verkligen utge sig för världens frälsning«. 34 En kritik utifrån samma position drabbar »den extrema mysticismen«, 35 vilken på 1940-talet tillskrives bl.a. Sven Lidman. Det är en inåtvändhet »som utger sig för att vara – en djupare andlighet. Dess ingredienser är lättja, bekvämlighet, avund och – så gott som utan undantag – självförgudning«. 36 Traditionella handlingar som t.ex. bön, andliga betraktelser, gudsumgängelse och gemenskap vrids av LP i en rationell målinriktning. Han kritiserar »den extrema mysticismen« för »ensidighet«. Den har »på ett överdrivet sätt betonat den enskilda gudsumgängelsen«. 37 För LP gäller ora et labora!38

29 Arendt (1988, s. 370) menar att denna syn snarare är av romerskt ursprung än kristen. 30 Dagenledaren 14.8.1964, LP. 31 Möjligen skulle man kunna hänföra de uppmaningar från Gud som binder LP att genomföra vissa projekt till värde-rationaliteten. Ricœur, 1986, s. 186f. 32 Band 8, s. 68. 33 Band 3, s. 75. 34 ibid., s. 222f. 35 Band 10, s. 37. 36 ibid., s. 63. 37 Band 10, s. 37ff. 38 Jfr Bertilsson, 1986, s. 421.