3.4 I vilken mening är Gud fri?

inte överblicka alla effekter en handling eller olika tillstånd kan få. »Mer-syndromet« innebär inte primärt materiellt mer, utan åsyftar en rikedom som måste placeras i ett evighetsperspektiv.46 LPs syn kan uttryckas med Kierkegaards analys47 av det etiska stadiet. När människan väljer sina timliga och eviga plikter, väljer hon sig själv – »försonad med sin lott och sitt öde«48 – och träder i valets beslut in i ett ansvarigt förhållande till Gud. I detta förhållande med dess förpliktande livsföring ligger plikten inte utanför utan inne i henne. Med detta har hon att vara till freds och hon finner sin mening med och i livet vetande att Gud förser med det för livet nödvändiga.49

Även om LP hyllar bibeltextens ord »vinden blåser vart den vill«50 är det således ingen tvekan om att han ger intryck av att veta hur vinden kommer att blåsa, när den väl blåser. Den centrala frågan i en aktivists livsvärld är således inte hur vinden blåser, men väl att få den att blåsa och veta vart den blåser. Guds frihet är icke total. En dylik slutsats harmonierar med den maktreducering vi funnit i texterna. Kombinationen av allmakt och total frihet – inslag som är bärande komponenter i en teologisk absolutism – hotar nämligen »the reliability and regularity of all worldly experience«. 51 Regelmässigheten och reliabiliteten är inslag i trosåskådningen som slår vakt om det meningsfulla i det mänskliga engagemanget och den mänskliga handlingen. Gud är inget hot mot ordningen, utan dess förutsättning.

3.4.1 »Gud är sig lik« Genom att studera LPs grammatik finner vi att vad LP har »trott, tänkt och förkunnat« om Gud genomgående har framställts med hjälp av konditional satsfogning. En notis i detta sammanhang är att det konditionala om inte sällan byts ut mot det temporala då. Grammatiken uttrycker vad som regelmässigt händer om vissa villkor uppfylls.

46 Band 3, s. 10. 47 Kierkegaard, 1986, 82ff. 48 Timmermannen från Nasaret, 1970, s. 103. 49 ibid. 50 Se Vinden blåser vart den vill, 1936, Band 8, s. 3–101. 51 Yack, 1987, s. 253.

Teologiskt uttrycker LP denna tanke med den korthuggna frasen: »Gud är sig lik«. 52 I detta påstående, som fälls i ett tal vid predikantmötet i Stockholm 1950, ligger många intressen gömda. En ung predikant, Algot Niklasson, spelar huvudrollen i den »förnyelseväckelse« som är under uppsegling inom pingströrelsen i Sverige.53 I LPs uttalande ligger en legitimering av denne man. Samtidigt förefaller det som om LP har behov av att inför predikantsamlingen visa, att han själv inte är »akterseglad«. Inför auditoriet antyder han att han kan bedöma det som sker och påstår, att han »skulle ha kunnat i detalj förutsäga, att detta skulle ske så, som nu sker«. Argumentet till lyssnarna är: »Jag har läst i min Bibel och vet litet om historien och har klart för mig, att det är just så här, som Gud går till väga«. 54 Gud är inte Deus absconditus, som i grunden är omöjlig att få kunskap om eller att känna igen.

Grunden för påståendet, att han skulle ha kunnat förutsäga de händelser som timade, är inte gåvan att tala profetiskt, dvs. att direkt av Gud få kunskap om framtiden. »Jag skulle ha kunnat ...« är i stället ett kunskapsinhämtande om Gud som sker utifrån bibeln och historien. Metoden är av hypotetiskt-deduktivt märke, dvs. LP menar sig kunna göra förutsägelser om Gud utifrån kända fakta. Det finns en regelmässighet i Guds förhållande till människan och världen. »Han vandrar de vägar han fordom gick.« Premissen för det hypotetiska »Jag skulle ha kunnat …« är theologia conditionalis. Anledningen till att LP inte förutsade den s.k. förnyelseväckelsen på 1950-talet rör spörsmålet om människans frihet, inte Guds frihet.

3.4.2 Måste Gud? Om föreställningen att »Gud är sig lik« eller »densamme« framstår som ett hot mot Guds frihet, är tanken på tvång och nödvändighet en annan hotbild, om än inte för LP. Enligt honom kan man tala om Gud i termer av »måste«. Gud måste arbeta via människan, använda henne. Texterna ger knappast intrycket att Gud i frihet väljer att arbeta via henne, även om han skapat henne i frihet och fri. I skapelsen av människan begränsar Gud sig själv, reducerar sin egen frihet. Gud är

52 Band 10, s. 189. 53 Dahlgren, 1982, s. 56, 74f. 54 Band 10, s. 189.

fri för människan, inte från henne. Men frågan om »måste« kan drivas ytterligare ett steg. Är det så att det finns för det gudomliga livet obönhörliga principer, vilka inte Gud kan nonchalera?

För LP är det en truism att det finns principer som gäller även för det gudomliga livet.55 Gud beskrivs inte som en tyrann vars nyckfullhet är lag utan ordning utan snarare som en konstitutionell monark som lyder under rättfärdighetsprinciper som ligger utanför honom.56 Voluntarismen är påfallande uttalad i texterna men är inte konsekvent, inte absolut. Enligt LP betyder »måste« mer än en korrespondens till de krav som det religiösa medvetandet och intellektet kräver. »Måste« är mera än språkets begriplighet.57

Ett annat sätt att behandla »måste« på är att relatera den till den vanliga distinktionen mellan Guds vilja och Guds väsen. Distinktionen förekommer både när skapelsen och kristologin ventileras. I anslutning till kristologin kan frågan föras fram om inkarnationen var »nödvändig«. Hade den inträffat även om människan inte hade missbrukat sin frihet, fallit i synd? Med den extroverta bild av Gud som framträder i LPs beskrivningar är inkarnationen att uppfatta som en funktionell förutsättning för försoningen, framtvingad av synden. På en och samma gång är emellertid inkarnationen ett uttryck för Guds vilja att frälsa människan. Guds vilja att frälsa människan är hans egen fria vilja och är därför inget tvång underlagd. Gud kan således frälsa människan genom att sända sin Son, men han måste inte. Men vill Gud frälsa världen måste Gud inkarneras, dö, blod utgjutas. Och Gud vill emedan han älskar människan. »I Kristi död på Golgata blottas Guds hjärtelag.«58 Guds skapande och lidande kärlek är därmed inte baserad på ett grundlöst beslut. Guds frihet i LPs texter kan inte förstås utifrån den nominalistiska potentia absoluta-läran. I sin vilja att frälsa människan avslöjar Gud vem han är och utifrån detta är det oegentligt att tala om ett tvångsmässigt beslutsfattande. Det är när Gud skall genomföra sitt viljebeslut att frälsa människan som »måste« dyker upp i texterna. Gud måste gå till väga på ett visst sätt när han skall frälsa henne, han har att verka inom de strukturer och villkor som dels skapelsen innebär, dels uppstått i och med människans fall. Aktions-

55 Band 3, s. 94. 56 Jfr Lossky, 1978, s. 114. 57 Till detta, se Macquarrie, 1984, s. 28f. 58 Band 3, s. 260.

fältet eller handlingsalternativen bestäms inte suveränt av Gud allena. Vill Gud frälsa människan är frälsningsvägen en enda.59

3.4.3 Kan Gud ångra sig? En annan infallsvinkel på temat Guds frihet är spörsmålet om Guds ånger. Temat har ingen prononcerad roll i LPs författarskap om antalet beläggställen för »ånger« statistikförs. Men sammanknippas temat med de inslag i bönens teologi vilka vi beskrev som människans möjlighet att påverka Gud att handla, framstår ångerteologin som en väsentlig komponent i trosåskådningen. »Ångra sig« betyder enligt ordboken »ge återbud«, »ändra sig«, »gräma sig« och »förbrå sig«.

60 Ordet används ibland expressivt, det uttrycker känslor, medan ordet i andra sammanhang snarare får en informativ funktion, det ger upplysningar om ett sakförhållande. Här är det den senare innebörden som är relevant. Gud »ändrar sig« och formuleringen antyder en nyckfullhet hos Gud. Att denna »nyckfullhet« inte innebär att det är omöjligt för människan att komma underfund med Guds handlande skall utläggningen som följer visa. Det som i starten kan uppfattas som ett slag för friheten visar sig ha en motsatt effekt. Ångerteologin smälter väl in i Guds bundenhet till det mänskliga handlandet. »Ändra sig« skall förstås som en ändring av planerade aktioner. »Ångern« är handlingsinriktad, inte expressiv till sin karaktär. Den uttrycker inte känslor av grämelse eller förebråelse över ett felaktigt agerande hos Gud. Gud ändrar sig i förhållande till mänskligt agerande – i stället för aktion kan vi tala om re-aktion. På nytt dyker förutsägbarheten upp i förkunnelsen.

I en predikan kallad »En andra omvändelse« tar LP upp profeten Jonas uppdrag i staden Nineve. Jonas roll var att frambära ett bud »att staden skulle omstörtas inom fyrtio dagar«. När de stipulerade dagarna var till ända, var Nineve till det yttre som förr. »Jona fick stå som lögnare.« LP kommenterar: »Gud dömer aldrig ovillkorligt. Gud säger ’Domen kommer’. Men om människorna omvänder sig, ångrar Gud

59 »Det är egentligen mycket naturligt att tro, att Gud icke kunde låta udda vara jämnt utan att det måste till en uppgörelse. Denna uppgörelse skedde på Golgata, när Jesus tog vår plats och återlöste oss med sitt dyra blod.« Band 7, s. 14, 25f. »… ty skulle människorna frälsas, måste lagen och rättfärdighetsprincipen hos Gud ändå upprätthållas.« ibid., s. 25. 60 Ord för ord, svenska synonymer och uttryck, 1984, s. 753.