2.2 »Överlämnen eder själva åt Gud«

2.2 »Överlämnen eder själva åt Gud«32

LPs tolkning av människan framgår med besked att Gud inte har det grepp över människan33 och händelserna som han önskar och eftersträvar. Gud har avsikter med människan. Hur Gud skall få herraväldet eller övertaget över människan är överlåtelseteologin ett svar på. Termerna överlåtelse/överlämnande uttrycker något grundläggande i LPs uppfattning om människans rätta förhållande till Gud. Bakgrunden till uppfattningen är framför allt dualismen på viljeplanet: Guds vilja står mot människans och människans mot Guds innan »överlåtelsen« skett. Det finns ett »människans motstånd« som nedtystar »Guds röst« i människans inre.34 Dualismen övervinns genom att Gud kommer människan till mötes samt att hon »överlämnar« sig i hans händer. Problemet är hur denna överlåtelse skall bli fullständig, total, hel.35

LPs texter exponerar självfallet en ordo salutis. Vid något tillfälle har LP själv antytt, att i »de fundamentala lärorna är pingstväckelsen i stort sett ett med övriga protestantiska riktningar«. 36 Pingstledarens ord till trots menar Bloch-Hoell i sitt arbete Pinsebevegelsen att förhållandet mellan omvändelse, rättfärdiggörelse och pånyttfödelse »er i p. ikke teologisk gjennomtenkt«. 37 Eftersom intresset i vårt arbete är av övergripande art, att bli varse själva ramen inom vilken relationen mellan människan och Gud är tänkt diskuterar jag inte denna ordning eller de olika inslagen synnerligen ingående. Intresset för undersökningen är mera innebörden med momenten ifråga, vad de åsyftar. Vid en jämförelse med luthersk teologi blir markeringen av både den mänskliga aktiviteten och det mänskliga förståndet i LPs trosåskådning tydlig.

Som utgångspunkt för undersökningen av överlåtelseteologin väljer jag en text i Urkristna kraftkällor, 1925, som LP har givit rubriken »En hel överlåtelse«. Jag väljer denna text dels eftersom vi tidigare tagit del av smärre partier ur den, dels därför att den återkommer under

32 Band 5, s. 80. 33 EH nr 48, 1927, s. 601, LP. 34 Under den högstes beskärm, 1966, s. 25. 35 LPs tänkande tycks vara bestämt av marknaden med dess möjligheter att ingå kontrakt och överenskommelser. Ser man överlåtelsen till Gud som en variant av samhällsfördraget är det Hobbes och Rousseau som går igen här. Hos dessa överlåter individen alla sina rättigheter till staten som därefter har oinskränkt makt över dem.

Hos Locke däremot överlåter individen endast vissa rättigheter. Welin, 1989, s. 212. 36 Lewi Pethrus som ledarskribent, 1954, s. 117. 37 Bloch-Hoell, 1956, s. 334.

åren. Grundläggande bibelord för betraktelsen är Rom. 6:13. LP uppger att han citerar en gammal översättning, som lyder: »Överlämnen eder själva åt Gud.«38 LP skriver:

Gud kan frälsa, men han kan icke verkställa vår överlåtelse. Här är ett område, som behärskas av människans fria vilja, varför Gud är maktlös med avseende på vår frälsning, om vi icke överlämnar oss åt honom. Därför kallar också Herren på själarna så bevekande. Hans ord, uppenbarat i de heliga Skrifterna, är ett enda kärleksfullt lockande, men han överlämnar åt människan att själv bestämma, vem hon vill tjäna. Allt ligger i detta fall i människans hand. Vi kan icke frälsa oss själva, men vi kan överlämna oss åt Gud.39

Den här texten kan ge upphov till föreställningar om människan som inte bara autonom, utan också en självtillräcklig varelse. Emellertid finns i citatet formuleringar som gör motstånd mot en sådan tolkning. Klart framgår, att det är Gud allena som kan frälsa, dvs. människan kan inte frälsa sig själv. Men samtidigt framhålles, att Gud inte kan ordna människans överlåtelse på egen hand, dvs. människans överlåtelse ses inte som Guds eget initiativ,40 men sker väl som en följd av Guds initiativ.41 Överlåtelsen måste vara människans egen reaktion på det som Gud har gjort och gör. Gud, som skapat de nödvändiga och objektiva förutsättningarna och betingelserna för frälsningen, inväntar s.a.s. människans svar, hennes överlåtelse, under det han »kallar« och »lockar« henne. Något modernistiskt kristet tänkande är det svårt att tillskriva LP i detta avseende. Människans svar bestäms av den omständigheten att Gud kallar på henne.42 Att förhållandet har denna karaktär beror alltså primärt inte på människan utan på Gud själv, som överlämnat »åt människan att själv bestämma, vem hon vill tjäna«. Därmed visas ånyo att autonomin inte kan tolkas som självtillräcklighet. Det heter inte: »Allt ligger i människans hand«, utan: »Allt ligger i detta fall i människans hand.« Mot denna bakgrund framstår Gud som maktlös

38 Band 5, s. 80f.; Band 7, s. 87f.; Under den högstes beskärm, 1966, s. 81f. Jfr EH 5.10.1916, s. 160f. 39 Band 5, s. 80. 40 I LPs efterlämnade bibliotek fann jag David Hedegårds bok Ha pingstvännerna rätt?, 1944. På s. 52 skriver Hedegård: »Icke så att han [dvs. syndaren] av sig själv kunde tro. Skriften uppmanar ofta till tro på Jesus, men den låter oss också förstå, att vi behöva gudomlig hjälp för att kunna tro.« LP har i marginalen nedtecknat följande: »Nonsens. Så snart människan gör en ansats får hon Guds bistånd.« 41 Band 1, s. 94, 96, 98. 42 Jfr Lindberg, 1969, s. 89.

om människan står emot hans kallelse. Om självfrälsning är det emellertid aldrig fråga i LPs texter.43 Men människan är inte heller i den utsträckningen drabbad av synden att hon inte kan säga ja till Guds erbjudande. Hon är inget livlöst objekt som nolens volens frälses av Gud. Ja-sägandet är en viljeakt44 och som sådant ett självständigt handlande som ofta beskrives med termer som »överlåtelse«. Teologiskt kan uppfattningen etiketteras som nyanserad »synergism«.

45

Även här kan analysen underbyggas med en granskning av det enligt LP centrala i uppfattningen om Andens dop. Syftet är att visa att grunddraget är detsamma: allt rör sig om att Gud skall få herraväldet över människan genom att hon överlåter sin vilja åt honom helt och fullt, utan förbehåll. Låt oss dock innan vi fokuserar »andedopet« och dess mening sammanfatta det skrivna och samtidigt ge en randkommentar till Bloch-Hoells ovan nämnda aktualiserade spörsmål. När människan såsom det inledande citatet anger har »överlämnat« sig åt Gud har följande inträffat. Före omvändelsen, 46 som är att betrakta som en attityd där viljan riktar sig till Gud, har människan vaknat upp till medvetande om att hon behöver Gud, att hon är en syndare.47 När människan »söker Gud, har det skett en förändring i hennes vilja. Hon vill ha med Gud att göra.«48 Processen är, som vi sökt uppvisa, delvis ett resultat av Guds egen aktivitet gentemot människan.49 »Du måste få lust – du

43 I Den goda vägen, 1933, formuleras det självklara i detta avseende: »Vi kan icke, om vi också uppbjuder all vår förmåga, frälsa varken oss själva eller någon annan.« Och LP drar utifrån denna förutsättning slutsatsen: »Uppgiv därför allt självarbete och lämna dig helt i Jesu händer.« Band 7, s. 101. Tron spelas aldrig ut mot gärningar, men väl mot självarbete och gärningar som tillmäts förtjänst. 44 Tron kan därför mycket väl ses viljans perspektiv: »Tron är till stor del en viljeakt«.

Band 9, s. 29. Eller annorlunda uttryckt: »Alla människor har tro. Det är endast fråga om, huruvida de inriktar den på de gudomliga tingen.« ibid., s. 32. 45 Det beror självfallet på vad man menar med »synergism«. Enligt Hägglund har den »många former. Den innefattar pelagianismen, lika väl som de många åskådningar, som i mer nyanserad form hävdar att människans fria vilja medverkar med nåden också när det gäller omvändelsen och trons uppkomst«. Hägglund, 1982, s. 150. Jfr LPs efterträdare Willis Säwe som uttrycker synergismen än tydligare:»Frälsningenär nämligen resultatet av ett slags samarbete mellan Gud och människa.« Säwe, 1962, s. 72. 46 Jag delar Bloch-Hoells uppfattning utan att ha gjort några direkta statistiska undersökningar, att ordet omvändelse kanske inte brukas »så hyppig«. Bloch-Hoell, 1956, s. 334. Själv menar jag att termer som »överlåta«, »överlämna« klarare signalerar LPs teologiska uppfattning. 47 Band 1, s. 7f., 14. 48 Band 1, s. 203. 49 Band 3, s. 71f. Den helige Ande påverkar människan eller med LPs ord: »manar och kallar själar att lämna sig åt Gud«.

måste få vilja. … Gud har sin del i att det sker. Det sker genom hans nåd. Hans Ande söker dig, hans Ande väcker dig. Men sist är det du själv, som har avgörandet. Det är något inom dig, som säger ’ja’ .«50 Gud knackar på dörren, men väntar till dess att människan öppnar den. Gud bryter sig inte in.51 Omvändelsen – eller överlåtelsen – innebär således, att människan »öppnar dörren«, får sin synd förlåten och föds därigenom på nytt. Men »syndernas förlåtelse … är ändå inte allt. Sedan vi blivit kvitt det gamla, behöver vi kraft och nåd till att på rätt sätt uppleva och möta det kommande.«52 Synden är inte enbart skuld, den är en makt som människan kan befrias från.53 LP sammanfattar: »Pånyttfödelse är det första, som vi får uppleva, då vi bekänner våra synder och möter Jesus. Sedan kommer vi till vattendopet. … Sedan skall vi fortsätta till en ännu härligare erfarenhet: Andens dop.«54 Rättfärdiggörelse, syndernas förlåtelse och pånyttfödelse jämställs.

Jag skall i det följande inte primärt diskutera vägen till »andedopet«, dvs. hur man kan erfara detta, utan dess innebörd. Ett par aspekter vill jag dock för att missförstånd skall undvikas fästa uppmärksamhet på. Dels är det reningens roll, 55 dels den pånyttfödda människans förhållande till den helige Ande. Med hänsyn till den senare aspekten finns det texter som kan få läsaren att tro att det är först när människan erfar Andens dop som hon delaktiggörs av Anden. Det är dock inte möjligt att tillskriva LP en sådan uppfattning. I stället gäller att »varje troende själ har naturligtvis den helige Ande. Ty när vi föds av Gud, får vi barnaskapets ande, som vittnar med vår ande, att vi är Guds barn«. 56 Det är alltså inte så enligt LP att Anden i samband med den nya födelsen endast ger människan Kristus och att det i den erfarenhet som går under namnet Andens dop skulle röra sig om att Anden ger sig själv åt människan. Inte heller är distinktionen mellan att

50 Band 8, s. 267f. 51 Jfr Ware, 1986, s. 227. 52 Band 1, s. 8. 53 ibid., s. 34. ibid., s. 218f.: »Jesus borttager vår synd också i den meningen, att vi slipper leva kvar under dess makt.« Med tanke på möjligheten att bli befriad från syndens makt skriver LP: »Jag har sagt många gånger, att detta är det underbaraste i frälsningen.« ibid., s. 219. Borttagandet av skulden är då att uppfatta som en nödvändig förutsättning för denna erfarenhet. 54 Band 8, s. 35. 55 Jag utvecklar »renhets«-motivet nedan huvudsakligen i samband med analysen av människan som syndare. 56 Band 3, s. 213.

Anden är »med« och sedan »i« den troende särskilt användbar.57 Hur Andens dop skall beskrivas i förhållande till det som sker i nyfödelsen kan olika modeller brukas. Här betonar jag att det är en fördjupad överlåtelse det rör sig om, inget kvalitativt nytt. LP menar, att läsning av Guds ord och studier av erfarenheterna på detta område, leder till »slutsatsen, att det viktigaste av allt ifråga om Andens dop är, att den helige Ande får grepp om människans vilja«. 58 När den helige Ande –som uttrycket faller – »kommer över« människan sker »det, att Gud besegrar hennes vilja och får övertaget i hennes liv«.

59

Mot bakgrund av våra iakttagelser är det inte att förundra sig över att den helige Ande oftast förknippas med »makt« och »kraft«. På något sätt är vi här framme vid som är den bärande tankegången i hela kristendomsuppfattningen. »Om Gud får makt över människan, så att hon böjer sin vilja under Guds vilja, då får han makt över hennes liv i övrigt också.«60 Eller: om »tron är allt gudslivs kärna«, 61 så är själva »hjärtpunkten i en människas trosliv, om allt är uppgivet för Gud eller om vi undanhåller något från Guds hand och från hans disposition«. 62 Citaten ger näring åt uppfattningen, att Guds makt primärt är makt över människan, inte makt tillsammans med henne.63 Hon har emellertid givit sitt bifall till detta maktövertagande genom sin fria överlåtelse. Psykologiskt torde det med hänvisning till den aspekten inte vara ogörligt att tala om en symbios64 mellan Gud och människan. Genom den totala överlåtelsen övervinner människan sin egen maktlöshet och känsla av obetydlighet och blir en del av en större och mäktigare helhet. Människan ernår trygghet65 och en stolthet i delaktigheten i Gud66 och

57 Till dessa överväganden, jfr Martin & Mullen, 1984, s. 23. 58 Band 8, s. 49. 59 ibid., s. 51. 60 ibid., s. 50. 61 ibid., s. 324. 62 Band 2, s. 163. 63 Till denna distinktion, se Boesak, 1976, s. 47. 64 Människan behöver Gud, men Gud behöver också människan. För att ge profil åt maktfrågan måste frågan hur de behöver varandra ställas. Förhållandet mellan Gud och människa vilar självfallet på Guds överlägsenhet över människan. Men vilken överlägsenhet rör det sig om? Detta spörsmål har jag för avsikt att behandla i samband med Gudsbilden. 65 »Den människa, som gjort upp sin sak med Gud, kan vara trygg i alla livets förhållanden.« Band 7, s. 130. 66 Se framställningen i Band 1, s. 43f.

finner ett skydd för tvivlens plåga.

67 Den senare aspekten har i sitt följe inte endast att människan räddas undan tvivlet på meningen med sitt liv, befrielsen gäller också från tvekan mellan vilka beslut hon bör fatta.68 Kvintessensen i andedopet är alltså denna: »Andedopet betyder, att människan blir helt och fullt intagen av Gud, så att Gud har herraväldet över hennes liv i alla stycken.«69 Poängen i överlåtelsen är denna: »Du är Guds med allt vad du är och äger för tid och evighet. Alla broar är sprängda, och alla skepp är brända. Inga möjligheter finns till återtåg. Det finns endast två alternativ. Seger eller undergång. Detta är vad hel överlåtelse innebär [kursiv]. Men det är en underbar tillvaro. Det blir slut på slitningar och en delad håg«. 70 Att detta är kärnpunkten bekräftas av LPs tankar om överlåtelsens roll i det kristna livet.71 Viljeöverlåtelsen innebär nämligen en aktivering av viljan, inte viljelöshet eller resignation.72

67 Band 5, s. 24; Band 9, s. 137. 68 Bästa sättet att belysa denna aspekt är att ge en inblick i hur LP uppfattade sina skilda projekt. Jag väljer det största, nämligen tidningen Dagen: »Jag hade en inre drift som jag inte vågade svika. Jag fruktade mer för att Gud skulle låta en olycka gå över mig än för dessa människor [styrelsemajoriteten som avses]. Jag startade Dagen själv. Jag hade varken församlingen eller styrelsen med mig.« Lundgren, 1973, s. 132.

Som jämförelsematerial kan Lidmans uttalande »Jag tror på Gud, men jag tvivlar på mig själv« fungera. Lidman, 1924, s. 70. 69 Band 8, s. 67. Tanken uttrycks på ett annat ställe på detta sätt: »Ser du, när du blir andedöpt, då intar Guds kraft dig, och då uppfylles hela din varelse av den helige

Ande. Hela din person kommer under den helige Andes välde, så att han genomtränger dig och kontrollerar dig helt och hållet.« Band 2, s. 39. Att beakta är att

Andens totala kontroll ingalunda utgör ett hot mot självkontrollen. »Gripes man helt av Gud, tänker man alltid på hur ens eget uppträdande verkar på dem som ej äro frälsta.« Band 10, s. 19. Se även not 76 nedan. 70 Timmermannen från Nasaret, del 2, 1971, s. 108. LP synes som t.ex. Dostojevskij vara av uppfattningen, att för »att börja handla måste man först och främst vara alldeles lugn och konfliktfri och utan några som helst kvardröjande tvivel«. Dostojevskij, 1986, s. 21. 71 Så är t.ex. »dopets stora innebörd, att den som döpes överlämnar sig själv åt Gud för att tillhöra och tjäna honom«. Timmermannen från Nasaret, del 2, 1971, s. 107. Jfr också utsagan om helgelsen: »Och det finns ett slags helgelse, som helt enkelt innebär att man är överlämnad åt Gud, är ställd åt sidan för Guds räkning.« Band 10, s. 234. 72 Av det skälet använder jag inte den av den medeltida tyska mystiken präglade termen Gelassenheit. Visserligen tillskrivs den ett innehåll som avser uppgivande av den fria viljan, men inslagen av apatheia och Indifferenz tycks vara avgörande. Die

Religion in Geschichte und Gegenwart. Zweiter Band D−G, 1958, sp. 1309−1310; Lexikon für Theologie und Kirche. Vierter Band,1960, sp. 631−633; Praktisches Lexikon der Spiritualitet, 1988, sp. 490–491. Jfr Band 10, s. 134f. där sambandet mellan överlåtelse och aktivitet tydliggörs.

Snabbt kan man lägga märke till att överlåtelsen utifrån de citat jag anfört inte är påfallande förbunden med känslor som fruktan eller kärlek, men väl med maktlöshet och obetydlighet. Överlåtelsen förklarar LPs eget liv, varför han blev den han blev. Frågan varför Gud skall ha makt över människan ställs aldrig. Detta är något självklart därför att människan enligt LP behöver auktoriteter. 73 Men det är självklart också av det skälet att det välde som Gud så att säga gör anspråk på är en makt över människan till hennes bästa. Guds och människans intressen sammanfaller i LPs förkunnelse.

Det har påtalats att det finns inslag i överlåtelseteologin som positivt belyser förhållandet mellan skaparen och skapelsen i motsats till tendensen att deifiera människan.74 Vid något enstaka tillfälle använder LP ordet »underordning« i stället för »överlåtelse« och då med en tendens att framställa människan som ett »kryp« ur stånd att uträtta något. Två aspekter kan andragas.75 För det första eliminerar den helige Ande aldrig människans ande hur än språkbruket är fyllt med »övertag«, »grepp om«, »makt över« osv. Det finns en tredje väg mellan autonomi och heteronomi, vilken kan benämnas teonomi eller ontonomi. Den helige Ande upphör enligt LP aldrig med att vittna med »människans ande«. Anden våldför sig inte på människan. Att människan »frivilligt« underkastat sig betyder inte att friheten upphört att fungera. Den har överlåtits, men kan tas tillbaka när helst människan så önskar. För det andra balanseras »överlämnandet« eller Guds maktövertagande i andedopet och överlåtelsen med en naturlig teologi enligt vilken Anden uppfattas såsom verkande i samspel med människans naturliga förmågor. Här finns ingen vild Dionysios som förlorat kontrollen och förnuftet, som är oprövbar.76 En spänning huruvida det är Andens suveräna vilja eller människans behov som är över-

73 Band 7, s. 235. 74 Martin & Mullen, 1984, s. 35f. 75 Band 10, s. 150. 76 En tydlig illustration till detta inslag kan hämtas från Europapingstkonferensen 1939 i Stockholm. En tysk predikant gav uttryck åt tankar som LP uppfattade dels som om Anden påverkade förståndet i negativ riktning, dels som hot mot självkontrollen.

LP formulerar sin egen uppfattning på följande sätt: »Vi få kontroll som aldrig förr över vår vilja – över våra känslor – över vårt förstånd. Denna kontroll giver Gud oss nåd att få genom den Helige Andes fullhet och upplysning.« Europeiska pingstkonferensen, 1939, s. 90. Jfr Anderson, 1979, s. 10ff. Jfr Medan Du stjärnorna räknar, 1953, s. 282f.

gripande princip när Andens gåvor utdelas kan spåras.77 För LP själv torde saken vara så enkel som, »att Gud ger oss, vad vi behöver«,

78 dvs. Guds vilja och människans behov sammanfaller eller annorlunda formulerat: Skapelse och frälsning hör samman.

I materialet lyser LPs bristande förmåga att kritiskt granska sina egna projekt fram. Om Andens dop innebär, att människan är helt intagen av Gud, så blir konsekvensen gärna den att människans projekt också är Guds. Efter överlåtelsen sker en identifikation som så småningom resulterar i internalisering. Står man därför emot denna människa står man emot Gud. Menar då LP verkligen att Andens vilja är identisk med människans i det att Anden verkar samtidigt i och med människans vilja? Det är svårt att utifrån materialet entydigt besvara en sådan fråga. Viljeidentifikationen rör frågan om hur Gud verkar i världen. Att Gud inte är en absolut monark som dominerar människan har vi sett, men är det inte detta han egentligen vill vara, men utifrån andra premisser? Monarker tar i regel inte hänsyn till sina undersåtars vilja, men LPs Gud gör onekligen det, vilket förstärker benägenheten för viljeidentifikation. Som självständig part inför Gud och med intresset att klargöra vad som i den aktuella situationen är Guds vilja, kan följden bli att människan identifierar sin egen vilja med Guds. Implicit i överlåtelseteologin ligger nämligen tanken att Gud »måste ha någon att verka genom«. 79 Enligt Kierkegaard avskaffas Guds vilja vid ett sådant tillvägagångssätt och denne hävdar därför att människan först

77 Band 8, s. 75: »Då förstår var och en, huru underbart det är att bli döpt i den helige

Ande och få de gåvor, som Anden utdelar åt var och en, såsom han vill.« När i det följande en utläggning följer av 1 Kor. 12:11, fokuserar LP »vad som passar«: »Guds

Ande har en gåva till var och en. Och han ser, vilken gåva som passar. Han ger icke ögat gåvan att höra och örat gåvan att se…« Att det inte är underligheter som skall förknippas med Andens verksamhet, framgår tydligt när LP framhåller, att samme »Gud, som skapat oss, utdelar också Andens nådegåvor«. I samma arbete (s. 91f) betonas än klarare hur väl de andliga gåvorna passar till de naturliga gåvorna, eller – med LPs ord – »var och en fick andliga gåvor, allt eftersom de passade hans personliga utrustning«. Tanken är vidare den, att de naturliga gåvorna är en sorts käril i vilka de andliga gåvorna lägges. Människan är ett käril som skall fyllas. 78 Band 8, s. 25. Jag tror att detta är en viktig nyans hos LP när man jämför honom med senare tiders framgångsteologer. Hos LP är ordvalet och teologin: Gud ger oss vad vi behöver. I denna teologi ligger också föreställningen inbyggd att vi inte alltid känner våra behov. En kritisk diskussion mellan »önskningar« och »behov« är således möjlig att föra utifrån LPs kristendomsuppfattning och texter. 79 Band 2, s. 206.