5.3 Enheten

situation of being set apart, distinct and marked out from the world«. 33 LPs avvikande mening är en konsekvens av hans individualistiska syn på »församlingen«, dvs. medlemsorienteringen, vilken innebär att kan en kristen människa upphöra att vara kristen gäller det också den kristna församlingen. Kristi församling »är beroende av de olika lemmarna i Kristi kropp och de gåvor med vilka dessa är utrustade«.

34 Ståndpunkten är dessutom en följd av synen på renheten: utan den kan Gud inte verka i och genom församlingen. Församlingen blir om den fortsätter att kalla sig kristen utan att ta renhetsaspekten seriöst en pseudo-församling, den lever på en livslögn.

Friheten syftar till de kristnas enhet som samfundsväsendet förstört. Organisationer befrämjar inte enheten. I stället är det individualismen som levererar mönstret för frågans lösning: »Där de enskilda medlemmarna står i enhetsfrågan där står församlingen.«35 Med ansatsen i lokala församlingar innebär enhetsfrågan också en fråga om enheten inom pingströrelsen själv. Inte minst LPs uppfattning som gick ut på, att det bara skulle finnas en enda församling på varje plats, aktualiserar enhetsproblemet inom pingströrelsen.36 »Ofta mötte ju kritik från utomstående, som hade svårt att förstå, varför icke församlingarna kunde enas.«37 Förutom dessa två aspekter tycks LP livligt intressera sig för en tredje, en som ligger helt i linje med människosynen. Vi åsyftar

33 Küng, 1976, s. 442. 34 Band 8, s. 74. 35 Brytningstider – Segertider, 1969, s. 49. 36 LP insåg – som han säger – »att denna sanning stod … i ett motsatsförhållande till det inom frikyrkorörelsen i Sverige förekommande församlingssplittrandet«. Hos

Herren är makten, 1955, s. 147. Av de argument LP använder för att övertyga om tesens riktighet är förutom hänvisningarna till förhållandena i Jerusalem och Rom sådana fraser som »god verkan utåt«, »insamlade medel komma till bättre användning«, »slagkraften blir långt större«, »resurser den [dvs. den stora församlingen] förfogar över« osv. att uppmärksamma. Att notera är utöver detta LPs kritik av »den splittringslusta som blivit så karakteristisk för frikyrkligheten«. ibid., s. 152. Själv ser han inte den subjektivistiska utgångspunkten såsom bärande splittringsfröet inom sig självt. Den gemenskapsstyrka som LP både hävdar och anses ha tillfört pingströrelsen hämtar inte sin styrka från den egna principen utan från en rakt motsatt åskådning, dvs. på kvarlevandet av en kyrkoidé. Rörande spörsmålet vad som gör församlingen lokal, diskuterar LP huvudsakligen den geografiska aspekten. Jfr

Zizioulas, 1985, s. 253ff. 37 Hos Herren är makten, 1955, s. 147.

de textpartier som behandlar spänningen mellan »individ« och »kollektiv« där LP givit individen företräde samt kritiserat sin samtids kyrkor och samfund. Det som spörsmålet behandlar rör ytterst den lokala församlingens »verksamhetsmonopol« och dess konsekvenser för individen.38 Förvånande är inte att argumentet för enheten primärt tar mera praktiska aspekter i beaktande och i mindre utsträckning bygger på tanken om Guds enhet.39 Hur bevarar man solidariteten och sammanhållningen med ett bejakande av det enskilda initiativet?

LPs hantering av församlingsbegreppet röjer som tidigare framhållits en klart baptistisk problematik. Få torde kunna gensäga tesen, att betoningen runt 1913 och fram mot 1920 låg på föreställningen om den universella församlingen. Från 1920-talet och framåt och i synnerhet efter 1930 förändrades panoramat. Tonvikten kom att läggas på den fria bibliska församlingen, dvs. pingströrelsen blev under denna tid alltmera baptistisk i ecklesiologin. En vändning – vilket närmast då är att uppfatta som ett återvändande till en position omkring 1913 – kan hos LP noteras under 1960-talet när han för att hävda det enskilda initiativets roll tvingas göra upp med »församlingskulten«40 inom pingströrelsen. Pingstpredikanterna, menar han, beter sig som om kyrkofadern Cyprianus tes extra ecclesiam nulla salus tillämpad på verksamhetsfrågorna vore dagens sanning.41 Att »all verksamhet skall bedrivas genom församlingen« är »kyrkohistoriens farligaste villfarelse«. 42 Under 1960-talet föreligger dessutom parallellt med de universalistiska tendenserna enligt vilka lokalförsamlingen ges en mera nyanserad position öppningar mot ett påfallande spiritualistiskt synsätt, vilket bekräftar den religiösa individualismens dominerande roll. Om kristendom primärt är »gemenskap med Gud« är det att sätta likhetstecken mellan kristna kyrkor och kristendom ett lika fatalt grepp som att på-

38 Dagenledaren 14 januari 1969, LP. 39 Hos Herren är makten, 1955, s. 147f. 40 Brytningstider – Segertider, 1969, s. 205. »I stället för katolikernas Mariakult har vi fått en ’församlingskult’ .« 41 ibid., s. 207. Cyprianus program hade enligt LP tre huvudpunkter. 1. Den allmänneliga kyrkan borde vara en för saligheten nödvändig frälsningsanstalt. 2. Denna frälsningsanstalt vilade på episkopatet. 3. Kyrkans enhet berodde på episkopatets enhet. »Sätt församlingen i stället för kyrkan och föreståndaren i stället för biskopen så kan Cyprianus program nära nog passa på en och annan av våra svenska pingstförsamlingar.« 42 ibid., s. 206.

stå att det inte skulle finnas något som helst samband mellan dem. Men på goda grunder kan man göra gällande att LPs övergripande projekt är att värna om handlingskapaciteten i den kristna församlingen. Det förklarar hans »växlingar«: i vissa perioder lägges betoningen på den lokala församlingen medan det universella församlingsbegreppet nedtonas, i andra lägen betonas det senare vilket i släptåget har tydligare individualistiska tendenser och reducerar den lokala församlingens tendens att monopolisera verksamheten. Problemet blir att balansera betoningarna och bevara enheten. Det råder emellertid knappast några tvivel om att 1960-talets tongångar framspringer ur LPs eget behov att få arbetare till sin – som han också uppfattar vara Guds – vingård. Att så var fallet bekräftas av O. Djurfeldts iakttagelse. Denne menar t.ex. att texter som vi ovan tolkat som uttryck för aktualiserandet av idén om den universella församlingen, vilket på samma gång ådrog församlingskulten inom pingströrelsen kraftig kritik, mycket väl kan sättas i samband med LPs egen kamp att bereda vägen för Lewi Pethrus Stiftelse för Filantropisk Verksamhet43

Aktivitetsbetoningen leder till två för individen skilda problem. Det ena är när det enskilda initiativet hindras och omintetgörs av kollektivet. Det andra är när kollektivet »använder« individen på ett för individen otillbörligt sätt. LP själv ser endast det förstnämnda problemet och talar då om en spänning mellan »individ« och »kollektivism«.

44 Vad handlar spänningen om, var bränner det till? I Nya testamentet är lösningen idealisk:

Där hävdas det enskilda initiativet samtidigt som ett verksamt kollektiv.

Aldrig hindrade det erkända kollektivet, församlingen, den enskilde att fritt handla i enlighet med vad han trodde vara Guds vilja. Där praktiserades den andliga individualismen i sin fulla utsträckning. Den lokala församlingen framstår snarast som ett komplement till det enskilda initiativet [kursiv].45 Församlingen är en handlingsstruktur och citatet visar att LP vill att den skall var »öppen«, dvs. handlingsinriktad. Människan är till sitt väsen aktivitet och det är framför allt det enskilda initiativet LP är mån om och värnar om i dessa texter, inte den enskilde individen i och för sig. I Dagen diskuterar LP vid något tillfälle förhållandet mellan individ,

43 Djurfeldt, 1984, s. 67. 44 Brytningstider – Segertider, 1969, s. 36f. 45 ibid.

grupp och församling.46 Församlingen blir enligt framställningen en makromänniska och sociala helheter förklaras i individuella termer eller ses som ett resultat av individuella avsikter och handlingar. Det är när »vi är många« som »vi kan göra något« och följaktligen: »Hela pingstväckelsen i Sverige är resultat av personliga initiativ.«47 Det andra problemet som LP inte på något sätt antytt att han hyser betänkligheter inför är när antalet individer används som påtryckningsgrupp eller argument. Det finns flera exempel som kan illustrera olika dimensioner i problemet.48 LP var ytterst mån om att få pingstförsamlingarna att i lagens mening utgöra en enhet. Varför? Dels kunde internt i rörelsen bedömas vilka församlingar som skulle betraktas som pingstförsamlingar, dels utgjorde pingströrelsen på detta sätt enligt LP en styrka inför myndigheterna. Denna senare aspekt framkommer i LPs sätt att argumentera i samband med vad somliga uppfattar som kvalitativt nya signaler på 1940-talet när politiken tar alltmera av hans kraft i anspråk. Då är det dels viktigt att pingstvännerna är många och samlade, dels är den omständigheten att de är många i sig något ansvarsfullt och aktiverande. Jag citerar ur predikan Giv kejsaren vad kejsaren tillhör, som hölls 1944 och i vilken 1940-talet ställs mot 1920-talet:

Men idag är förhållandena helt annorlunda. Vi är icke så få längre. Vi har vuxit till en stor skara. Vi är också erkända på ett helt annat sätt. Man visar oss förtroende. Nu betyder vi något. Nu kan vi också göra något, och därmed följer ansvar. Man står icke i ansvarsställning, så länge man ingenting kan göra; men kan man göra något, så har man ansvar för vad man gör eller icke gör.49 Mot detta tänkesätt reagerade Ivar Lundgren på 1960-talet när KDS lanserades och gjorde sin existens kännbar i pingstförsamlingarna. Lundgren upptäckte nämligen att rörelsebegreppet i samband med försam-

46 Dagenledaren 9.2.1972, LP. 47 Brytningstider – Segertider, 1969, s. 39. 48 Ta t.ex. argumentationen rörande tillkomsten av den s.k. vigselnämnden. Förslaget att varje pingstförsamling, med anledning av den konsekventa kongregationalismen, skulle betraktas som ett trossamfund tilltalade inte LP. Myndigheterna försökte alltså ta hänsyn till den svenska pingströrelsens särform, något som LP avvisade. I och med vigselnämndens tillsättande »betraktas pingstförsamlingarna inför lagen som en enhet«. Dagenledaren 15.9.1952, LP. Jfr Sahlberg, 2009/ 1977, s. 240ff. Enligt § 1, moment 4 i Filadelfiaförsamlingens i Stockholm stadgar av år 1962 är församlingen »i enlighet med 4§, 2:a stycket i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 ett trossamfund«. 49 Band 9, s. 321f.

lingstanken väckte associationer som fick honom att tänka på en mänsklig påtryckningsgrupp. Med anledning därav skriver han: »Guds församling kan inte användas eller utnyttjas av människor för mänskliga syften, däremot vill Gud i sin församling använda människor för sina syften«. 50 Att Gud har ett »professionellt synsätt«51 vänder sig Lundgren inte emot, men att församlingsledarna har det är betänkligt. LP ser inte denna spänning enär han uppfattar sina projekt såsom inspirerade av Gud. Han har med andra ord fått uppdraget att genomföra sina planer, som är Guds. Det må gälla ny kyrka, Dagen, IBRA Radio eller KDS. Här kommer man pudelns kärna nära: vem tolkar Guds syften och vilket värde ges tolkningsdiskussionen? Med sin expansiva människosyn sätter LP värde på om det uträttas något och är därmed ingen förespråkare för anti-kollektivism eller anarkism. Individualismens moderation är avsevärd, men på ett annat sätt än vad LP själv menar. Att allt enligt hans mening sker för den enskilda människans frälsnings skull underlättar inte genomskådandet av ideologiska element.52 Problemkomplexet kan enligt min mening relateras till den omständigheten att församlingsgemenskapen bäst kan beskrivas som »arbetsgemenskap«, 53 dvs. den ensidiga betoning som lägges på både individen och därmed församlingen såsom instrument i Guds hand. Primärt är församlingsgemenskapen enligt LP inte som hos Luther »trosgemenskap«, eller som hos Melanchton »lärogemenskap« eller hos Calvin »livsgemenskap«. 54 Inte heller Sven Lidmans bestämning av församlingen som »ditt andliga vilo- och rekreationshem«55 är han trakterad av. Aspekterna – tro, lära, liv, vila – finns självfallet i LPs konception, men dessa syftar till något mera. Därför beskrivs församlingen med aktivitetstermer: »Gud vill ha en utgångspunkt för sin verksamhet på jorden. Världen har gått bort från Gud, och han kan icke utföra sitt verk genom världen. Därför måste han uttaga ur världen en skara, genom vilken han kan verka. Och denna skara är försam-

50 Dagenartikel 18.2.1964. Ivar Lundgren. 51 Till uttrycket, se Furberg, 1987, s. 60. 52 Jfr Lossky, 1973, s. 175f. 53 Se t.ex. Dagenledaren 15.2.1964, där LP talar om möjligheten att genom ett kristet politiskt parti absorbera »en del av den oanvändbara arbetskraften i de kristna församlingarna …«. 54 Till olika distinktioner kring kyrkogemenskaper, Adam, 1968, s. 357. 55 EH, nr 47, 1923, s. 561.