situation of being set apart, distinct and marked out from the world«.33 LPs avvikande mening är en konsekvens av hans individualistiska syn på »församlingen«, dvs. medlemsorienteringen, vilken innebär att kan en kristen människa upphöra att vara kristen gäller det också den kristna församlingen. Kristi församling »är beroende av de olika lemmarna i Kristi kropp och de gåvor med vilka dessa är utrustade«.34 Ståndpunkten är dessutom en följd av synen på renheten: utan den kan Gud inte verka i och genom församlingen. Församlingen blir om den fortsätter att kalla sig kristen utan att ta renhetsaspekten seriöst en pseudo-församling, den lever på en livslögn.
5.3 Enheten Friheten syftar till de kristnas enhet som samfundsväsendet förstört. Organisationer befrämjar inte enheten. I stället är det individualismen som levererar mönstret för frågans lösning: »Där de enskilda medlemmarna står i enhetsfrågan där står församlingen.« 35 Med ansatsen i lokala församlingar innebär enhetsfrågan också en fråga om enheten inom pingströrelsen själv. Inte minst LPs uppfattning som gick ut på, att det bara skulle finnas en enda församling på varje plats, aktualiserar enhetsproblemet inom pingströrelsen.36 »Ofta mötte ju kritik från utomstående, som hade svårt att förstå, varför icke församlingarna kunde enas.«37 Förutom dessa två aspekter tycks LP livligt intressera sig för en tredje, en som ligger helt i linje med människosynen. Vi åsyftar 33 Küng, 1976, s. 442. 34 Band 8, s. 74. 35 Brytningstider – Segertider, 1969, s. 49. 36 LP insåg – som han säger – »att denna sanning stod … i ett motsatsförhållande till
det inom frikyrkorörelsen i Sverige förekommande församlingssplittrandet«. Hos Herren är makten, 1955, s. 147. Av de argument LP använder för att övertyga om tesens riktighet är förutom hänvisningarna till förhållandena i Jerusalem och Rom sådana fraser som »god verkan utåt«, »insamlade medel komma till bättre användning«, »slagkraften blir långt större«, »resurser den [dvs. den stora församlingen] förfogar över« osv. att uppmärksamma. Att notera är utöver detta LPs kritik av »den splittringslusta som blivit så karakteristisk för frikyrkligheten«. ibid., s. 152. Själv ser han inte den subjektivistiska utgångspunkten såsom bärande splittringsfröet inom sig självt. Den gemenskapsstyrka som LP både hävdar och anses ha tillfört pingströrelsen hämtar inte sin styrka från den egna principen utan från en rakt motsatt åskådning, dvs. på kvarlevandet av en kyrkoidé. Rörande spörsmålet vad som gör församlingen lokal, diskuterar LP huvudsakligen den geografiska aspekten. Jfr Zizioulas, 1985, s. 253ff. 37 Hos Herren är makten, 1955, s. 147. II Människosyn. 5 »Såsom individen är, är församlingen«
146
