2.4 Sammanfattning

1930. »Vår nya utomordentliga lokal är uteslutande ett bönesvar«, skriver LP.49 Sätter man sig in i LPs egen skildring av kyrkans historia ges man fullgott material för vad som här kallas ett föregripande av Guds svar.50 Det andra exemplet hör hemma inom ramen för den politiska aktiviteten. Under bilden av ondskan som snaror, vilka utplaceras i samhället av fågelfängarna för att fånga i synnerhet de unga människorna, säger LP: »låt oss bedja för hela vårt folk … att de inte må fastna i de många fågelfängarnas snaror. Men låt oss också med Guds hjälp gå ut och … sparka sönder deras fällor.«51 Bönen kastar inte allt ansvar på Gud och lämnar åt honom att förändra världen så att människan kan luta sig tillbaka med knäppta händer. Gudstron är motsatsen till ursäkt för passivitet.

Sammanfattar vi avsnittet Hos Herren är makten kan vi göra gällande att det något ensidiga maktperspektiv som överlåtelseteologin tenderar att framhäva försiktigt nedtonas. Enligt överlåtelseteologin rör det sig om en makt över människan. När människan överlämnar sig till Gud lämnar hon odelat över rätten att bestämma över sitt liv. På så sätt får Gud makt över henne, dvs. makten är indirekt, delegerad. I denna föreställning är distinktionen mellan rätt och makt viktig. Gud har under alla omständigheter rätten till människan, men har inte alltid makt över henne, dvs. förfogar inte över henne i alla lägen. På människans och kulturens plan stämmer därför inte den monarkiska bild av Gud som dock idealt sett i sin funktion tycks eftersträvas. Genom att vi i analysen infört begreppen auktoritet, herravälde och inflytande framkom tydligare tanken på makten som en interaktion mellan människan och Gud. Makt framstår som något de utövar tillsammans mot fientligheten mot livet och människan. Utan människan framstår Gud som maktlös, medan människan utan Gud är hjälplös. Till modifieringarna av den monarkiska modellen hör således den dubbla rörelsen i inflytandet. I synnerhet modern som metafor för inflytandet ger en annan idéuppsättning än den patriarkaliske fadern. Gud påverkas av människan, dvs. han reagerar på hennes nöd i det han lider med

49 Band 2, s. 262. 50 Hos Herren är makten, 1955, s. 11ff. 51 Citerat efter Ny mark, 1966, s. 6.

henne, men också så, att när hon intar det rätta förhållandet till honom agerar han för henne. Det kan också beskrivas så att han agerar med henne i sin hand som ett redskap eller låter henne agera å hans vägnar, för honom. Guds agerande i världen är relaterat till människans beteende och aktioner. Idén om en totalt oberoende och oberörd Gud vore en absurditet enligt trosuppfattningen. Om Guds påverkbarhet är ett centralt inslag i gudsbilden finns andra tankegångar som går ut på att Gud såsom Gud egentligen är inte kan hotas av det han lider och erfar. Människan – eller för den delen de onda makterna – får aldrig makt över honom, kan aldrig manipulera eller lägga beslag på Gud. Gud är mitt i sin påverkbarhet Gud fullt ut och är i säkerhet vad gäller positionen i universum.

3 »Gud behöver redskap« 1

Makt är påverkan och relation. Därmed inte sagt att alla relationer och all påverkan är uttryck för makt. I de texter vi undersöker tenderar relationen mellan Gud och människan att instrumentaliseras varvid maktfrågan hamnar i blickpunkten. Tankefiguren av människan som Guds redskap är inte bara en grundläggande komponent i människosynen, den är dessutom något eftersträvansvärt och ingår i idealbildningen. Samtidigt har denna syn långtgående konsekvenser visavi gudsbilden: utan redskap står sig Gud slätt. Som varje hantverkare är beroende av sina verktyg för att kunna genomföra sin plan eller utföra sitt arbete, är Gud beroende av sina verktyg. En betydelsefull ändring i det teologiska tänkandet torde här vara för handen om man jämför med tidigare epoker. De mest ursprungliga av alla verktyg och redskap är händerna.2 Så har t.ex. i sin utläggning av Irenaeus’ teologi G. Wingren framhållit att suveränitetsdraget i gudsbegreppet är den lämpligaste utgångspunkten om man vill bli varse helheten. Suveräniteten innebär hos kyrkofadern att ingen är Gud behjälplig mer än hans egna händer, dvs. »Gud själv. Dessa Guds händer äro Guds Ande och Guds Son …«3 Gud tecknas som en arbetare med två händer.4 I den följande framställningen beaktar vi instrumentalismens konsekvenser för bilden av Gud, dvs. Guds beroende av redskap och att han i sitt beroende därjämte vill vara effektiv. Som redskap använder Gud människan för att forma världen, inte primärt för att underlätta arbetet.5 Verktyget förblir visserligen sin herres tjänare och kan varken styra eller ersätta handen, men Guds händer är inte nog. Under alla omständigheter är det på det sättet att Gud icke är en behovslös Gud som ensam är i stånd till en fullkomligt osjälvisk handling, utan Guds behov bestämmer människans handlingar. En fråga som finns fog att ställa i detta avsnitt är denna: Vad händer med talet om Gud som frihetens Gud? I förlängningen leder perspektivet som här rullas upp över i frågan om trinitets-

1 Dagenledaren 13.7.1963, LP. 2 »människans ur-verktyg«, Arendt, 1988, s. 146, 175. 3 Wingren, 1947, s. 26; 1974, s. 133. 4 Wingren, 1974, s. 133. 5 Jfr Arendt, 1988, s. 185, där skillnaden mellan för att och för den skull diskuteras. LP visar inget intresse för skillnaden mellan en saks nytta och dess mening.