2.4 Individualism: individ eller person?

eller icke gör.«90 Som vi senare skall se spelar denna tankegång en icke obetydlig roll som argument för det politiska engagemang som tog form. Ansvarstänkandet fungerar som ett aktiverande incitament.

Tanken på den ansvariga människan får sin förlängning i talet om att en av kristendomens hemligheter utgörs av »individualismen«91 Kristendomen står och faller med individkategorin. Vilken individualism ger texterna uttryck för? Två typer är grundläggande: religiös och instrumentell individualism. För att göra individualismen än tydligare inför jag i analysen distinktionen mellan individ och person, även om begreppen i vardagsspråket har samma innebörd.92

Individualismen förknippas med oberoende och den religiösa varianten innebär att människan icke är i behov av några mellanled i sin gudsgemenskap. »Kristendomen är en andlig religion, där varken tempel, ceremonier, prästerskap eller organisationer är nödvändiga för människans gemenskap med Gud. Varje människa har i evangeliets tidsålder gemenskap med Gud utan dessa mellanhänder.«93 Oberoendet relateras till bejakandet av den enskilda människans oändliga värde utifrån tanken på människan som en evighetsvarelse. Den libe-

90 Ny mark, 1966, s. 6. 91 Efterlämnat manuskript: Individualismens renässans, LPs arkiv, RAA. 92 Distinktionen skulle i och för sig kräva en omfattande utredning. Något sådant är inte möjligt här. Vad jag åsyftar är att i en trosåskådning där människans frälsning i princip motiveras utifrån hennes odödlighet, dvs. hennes ontologiska innehåll att existera för evigt, ligger inom riskzonen att det konkreta, det unika och det orepeterbara i hennes existens nedtonas. Det är detta jag tycker mig ha funnit i LPs texter, även om här självfallet finns inslag som pekar fram mot ett tänkande om människan som person. Summerar jag inslagen som motiverar distinktionen är det följande perspektiv jag har i åtanke: det allmänna, det numeriska, det funktionella och det instrumentella, vilka samtliga är att hänföra till individualism. Människans natur i allmänhet definieras objektivt: den äger odödlighet, vilja, förnuft, känsla osv., men person innebär det som skiljer den från »naturen«. Jfr Arbøl, 1986, s. 39; Arendt, 1988, s. 31f.; Dalsgaard Larsen, 1982, s. 276−326; Filosofilexikonet, 1988, s. 423, p. 2;

Zizioulas, 1985, s. 27–65. Theologische Realenzyklopädie, 1987, band 1, s. 124f. Strömbeck (1944, s. 163) som skriver utifrån pingströrelseorientering svarar på frågan: Vad menas då med person?: »Person – det är den självständiga individen – människan med fri vilja och med ansvar för alla sina handlingar.« Strömbeck lägger fortsättningsvis i uppsatsen tonvikten vid människan som aktör och laborerar där med skillnaden mellan aktörer och statister. 93 Brytningstider – Segertider, 1969, s. 22.

rala teologins gamla slagord brukas: »Människosjälen är det största värde, som existerar i denna världen.«94 Människans dignitet sammanhänger alltså med hennes ursprung och hennes frälsningsmöjlighet. Har människan något att komma med inför Gud är det inget annat än det hon har mottagit av honom. Men här dyker den instrumentella individualismen upp, övertygelsen om det betydelsefulla i varje människas historiska existens. Föreställningen om »Guds plan« har stor betydelse: »För varje människoliv har Gud en plan.«95

I centrum för LPs diskurs står handlingsorienteringen eller med hans egen term »verksamheten«. 96 Det rör sig dels om vikten av att upptäcka den enskilda människan snarare än den unika, dels om hur människan blir i stånd att bli Guds verktyg. Arbetsfördelningen är ett viktigt inslag i LPs uppfattning om individualismen. Primärt är det i sådana tankesvep den instrumentella individualismen har sina rötter.

Hur går Gud tillväga när han vill ha något utfört i världen? Svaret är: Gud väljer inte en församling, inte en kommitté inte ett kollektiv, utan en människa. Exemplen radas upp: Jesus, Luther, Wesley, Hauge … 97 Språkbruket kan här förvilla. Att Gud utväljer skall inte förstås som ett »ovillkorligt utväljande«, utan innebär, att den människa som »tar sin kallelse på allvar blir utvald och utrustad för sin uppgift i Guds rike«. 98

I detta perspektiv blir individens överordning över kollektivet begriplig. LP finner den i Jesu syn på människan. Jesus såg »människan som individ«. 99 Jesus framstår som individualismens verklige initiatör. Kring honom samlades skarorna, men även då, »sysslade han i allmänhet med enskilda individer«. Framställningen är polemisk, den ingår som ett led i uppgörelsen med samtidens kyrkor och samfund, som anses ha glömt bort den enskilda människan och fallit offer för en kollektivism som »är en fara för Jesu människobild«. 100 I den fortsatta utläggningen tillstår dock LP, att det finns en konfliktpunkt inbyggd i

94 Band 10, s. 87. 95 Band 9, s. 24f. 96 LP kommer med sin term »verksamhet« Webers definition av Betrieb (svensk översättning: verksamhet) mycket nära: »ett kontinuerligt målinriktat handlande av speciellt slag«. Weber, 1983, del 1, s. 37. 97 Band 5, s. 129−134. 98 Brytningstider – Segertider, 1969, s. 98. 99 ibid., s. 76f. 100 ibid., s. 22.

kristendomens egen syn på människan i och med att den träder fram med den kollektiva församlingstanken och rörelseidén. Det är svårt att utröna om denna konfliktpunkt är inbyggd i Jesu egen syn på människan eller om den tillkommer senare, vilket således skulle betyda, att det finns en skillnad mellan Jesus och det som följde efter honom, dvs. kristendomen. LP hyser själv stora sympatier för rörelsebegreppet. I stället för att tala om »vägen« eller »samfundet« väljer han »rörelsen«. Urkristendomen var en folkrörelse, dvs. en massrörelse. Inte endast spänningen mellan »individualism« och »kollektiv« ligger i öppen dag, utan också en spänning mellan individualism och personalism. Individualismen är självfallet inte gränslös och inte heller förnekas att människans livssituation kännetecknas av interdependens, men frågan är hur den senare värderas när den kristna människan föres på tal. Hon kan i och för sig vara i behov av sina medkristna, men idealet är ändå oberoendet,101 dock inte i den meningen att individuering 102 eller isolering bör odlas. Båda utgör hot mot församlingsidén som verksamhet. Men självständiga och oberoende människor, dvs. kristna människor som klarar sig själva, utgör en resurs i kollektivet och förstärker kollektivets möjligheter att bedriva verksamhet.103

Till oberoendet av människor som en gemensam nämnare i individualismen hör ensamheten och de stoiska drag som därvid framkommer. LPs eget liv blir paradigmatiskt för en kristen syn på livet.

Om den isolerande tendensen i hans liv och hans »djupt rotade kärlek till ensamheten« berättar memoarboken Hos Herren är makten.

104 Vi väljer i stället ett tänkt samtal om ensamheten mellan Johannes döparen,

101 »Det är en svaghet om en kristen gör sig alltför mycket beroende av andra människor. Vårt liv med Gud bör vara en mycket personlig sak … Det är viktigt att man rotas alltmer på detta sätt och gör sig oberoende av omgivningen, såväl människor som förhållanden. Gud har ordnat det så underbart att vi inte behöver någon mellanhand för att komma i kontakt med Honom.« Under den högstes beskärm, 1966, s. 214. 102 Med individuering avses den process varigenom medlemmarna i en grupp blir mera självständiga och oberoende gentemot gruppkollektivet ifråga, genom ökat engagemang och deltagande i andra grupper. Dahlström, 1988, s. 702. 103 Band 5, s. 165f. Församlingen som institution – som »verksamhet« – kan endast motiveras med att den åstadkommer mer än vad enskilda kristna skulle kunna göra. I ett sådant perspektiv föreligger risken att individen blir ett objekt, inte därför att verksamheten är inhuman, utan för att utförandet av uppgifterna underordnas verksamhetens mål. 104 Hos Herren är makten, 1955, s. 92f. Se även Den anständiga sanningen, 1953, s. 11ff.

som av LP kallas »ensamhetens man«,

105 och hans lärjungar. Ökenpredikanten kommer i samtalet in på esséerna och menar, att deras »ensamhetsbehov är i stort sett negativt«. 106 För Johannes döparen har ensamheten både »ett egenvärde« och ett djupare syfte, den rör sig inte bara om att »komma bort från det ytliga offentliga livets obehag«. Vistelsen i öknen syftar till »kraftsamling« och är en »härdningsprocess« inför den uppgift som Gud anförtrott honom.107 Ensamheten är nödvändig för en »människa som har ett gudomligt uppdrag«. Det är »i denna avskildhet« hon »kommer tillrätta med sig själv«, men också undgår att »bli påverkad av någon människa«. 108 Människan drar sig undan för att komma igen. Syftet är inte emigration, utan mästerskap. Någon lämpligare plats än ensamheten, öknen och naturen, finns inte, om man vill lära känna Gud och undgå att desinformeras av människor.109 »Du får aldrig lära känna Jesus så, som när du är ensam med honom. Vore du också i en öde öken ensam med Jesus, så bleve du mer förtrogen med honom, än om du hade tillgång till alla lärda verk om honom men försummade de ensamma stunderna i hans sällskap.«110

Kring denna aspekt bör LPs egna – som han betraktar – gudsupplevelser omnämnas. Oftast skedde dessa i ensamheten, i naturen, icke i stormiga väckelsemöten. LP, skriver Hjalmar Sundén, »kan ha upplevt urkristendomens under vid extatiska väckelsemöten, men detta utesluter inte, att även naturen för honom kan vara en uppenbarelse«. 111 Det är i ensamheten, i naturen, som LP är i stånd att ge sig hän. Självfallet kan indirekt i en sådan hållning avläsas ett omsorgsfullt värnande om oberoende och självständighet.

105 Timmermannen från Nasaret, 1970, s. 101ff. 106 ibid., s. 106. 107 ibid., s. 107. 108 ibid., s. 128f. 109 ibid., s. 129. 110 Band 7, s. 187. 111 Sundén, 1959 (1971), s. 110. Detta faktum röjer en djupare problematik. Mycket upplysande om LPs hållning i karismatiska möten är den anteckning han delger sina läsare rörande situationen i början av seklet när – som han säger – pingstväckelsen bröt fram i Västergötland 1907. Sin hållning i dessa mötessamlingar beskriver LP som registrerande genom att framhålla att han var kritisk till åtskilliga fenomen utan att han vågade framsäga den, »men jag följde med och såg med båda ögonen på vad som hände«. Band 8, s. 54.

LP vet självfallet att ensamheten är ett av den moderna människans gissel och menar inte att varje människa gillar den. Tanken på den starka människan framträder i texterna. »Det är endast de verkligt starka människorna som tycker om ensamheten.«112 Gud, ensamhet och styrka förknippas med människans uppdrag utan att ordspråket ensam är stark anförs.113 Det dominerande perspektivet på medmänniskan blir mot denna bakgrund tvåfaldigt. Dels utgör hon en risk, dvs. hon kan föra människan bort från Gud, leda hennes tänkesätt i en felaktig riktning eller påverka henne att avvika från den gudomliga planen, dels utgör hon en uppgift, dvs. hon skall vinnas för Gud. LP säger, att någon »sällskapsmänniska är jag säkerligen inte. I varje fall har jag ägnat liten tid åt denna uppgift [kursiv]. Jag förstår mycket väl betydelsen av det personliga umgänget, inte minst när det gäller att vinna människor för Gud. Men det är utan tvivel en av mina allra svagaste sidor.« 114 Accentuerandet av ensamheten får till följd att »offentligheten« också blir ett område där han »känner sig hemma«. Det är i de stora mötena »där individen liksom är försvunnen i ett samlat kollektiv, där uppgiften [kursiv] är att frambära och försvara det jag tror vara den gudomliga sanningen, där har jag helst rört mig, och där har jag också känt mig verkligt hemma«.

115

Tar vi fasta på stoiska övertoner som vi har mött hamnar frågan om synen på interdependensen, dvs. beroendet människor emellan, i blickpunkten. Som vi sagt i det föregående är det självklart för LP att människan är beroende av andra, 116 men beroendet av Gud och den till Gud gjorda överlåtelsen har som konsekvens att medmänniskornas

112 Timmermannen från Nasaret, 1970, s. 104. 113 LP »är den borne ledaren, starkt medveten om sin egenart, som oftast väljer att vara ensam med sitt innerstas tankar. Ensam är stark! I det fallet är han lik många andra stora andar, som mitt i händelsernas häftigaste virvlar förblir sig själva, oåtkomliga, hemlighetsfulla, attraktiva, starka, oböjliga och medvetna om sin ledarkaraktär.«

Säwe i EH nr 10, 1964, ledarartikel. 114 Hos Herren är makten, 1955, s. 93. 115 ibid. 116 Se hans diskussioner om människor som »drabbats«. »Nöden är självförvållad menar man, och därför bör de själva få bära konsekvenserna därav. Men det är inte så säkert, att deras misslyckande är självförvållat.« Därefter följer synpunkter på miljöns roll i vid mening, synpunkter som kan subsumeras under begreppet interdependens. Något obundet subjekt i alla avseenden är förvisso människan inte enligt LP. Se Hos Herren är makten, 1955, s. 71ff. Om interdependens, se Armgard, 1971, s. 32f., 94f.

betydelse reduceras. En av frälsningsvisshetens goda gåvor är t.ex. »att den i så stor utsträckning gör oss oberoende av människor«.

117 Sitt eget liv beskriver han med orden, att »jag tror att min överlåtelse till Gud för mig har inneburit, att människorna har betytt mindre för mig. Jag har uppskattat gemenskap och haft väldig glädje av det, men det har inte varit avgörande för mitt liv.«118 På basal nivå innebär detta att en kristen skall bygga sitt liv på Gud allena och inte förtrösta på sig själv, ej heller på någon annan människa, eftersom det är riskabelt att förlita sig på andra människor. På operativ nivå skvallrar citatet emellertid om en asymmetrisk maktrelation: majoriteten pingstvänner arbetade och offrade för intressen som var mer primära för LP än de var för dem själva. Överlåtelsens resultat beskrivs med referens till medmänniskan i följande citat: »Det är slut med att tjäna två herrar, Gud och Mamon. Det är även slut på människotjänsten. Den tjänst man gör människorna, den tjänsten gör man åt Gud. … Det är inte längre människorna vi tjänar, utan Gud.«119

Frågorna är berättigade: I vilken mening är individerna av betydelse? Vad är det som prioriteras när individen värnas kontra kollektivet? Frågorna skulle självfallet fått ett djupare svar om vi hade undersökt åskådningens operativa nivå på ett fullödigare sätt än vad som här har skett. Vi har funnit att individualismen och överlåtelseteologin bär med sig en isolerande tendens mellan människa och människa, vilket inte motsäger tanken att kollektivet förstärker individen. En numerisk livssyn avtecknar sina konturer. LP torde tänka att maximal individuell utveckling och prestation, som sker inför Gud, ytterst gynnar kollektivet. Det är väl endast en variant på köpmannaklassens något lättköpta tro, att om bara individernas fria initiativ respekteras, kommer samhället i stort också att garanteras hälsa och utveckling. Individualismen kommer därför att ha värde primärt som medel, inte som mål. Det är i denna mening som kristendomen står och faller med individualismen och framstår som något annat än personalism. Den överlåtna människan orienterar sig utifrån Gud och ser i medmänniskan inte någon som man gör sig beroende av eller att den kommunitära dimensionen utgör en konstitutionell del av personen. Förhållandet mellan människor är i stort uppgiftsbestämt, dvs. man skall »vinna män-

117 Band 5, s. 164ff. 118 Lundgren, 1973, s. 83. 119 Timmermannen från Nasaret, del 2, 1971, s. 108f.

niskor«, vilket självfallet betyder att de också skall vårdas.120 Syftet är alltså i första hand att påverka medmänniskan,121 inte låta sig påverkas. Kommunikationen är viktig endast om den är nyttig, den ges i sig inget eget värde. Det skulle nog betraktas som tidsspill. Åtskilligt i denna ensidiga religiösa och instrumentella individualism ger intryck av att korrespondera med den konkurrensegoistiska borgerliga individualismen.122 LP har när han driver sin individualism syftet att öka insatserna för vad han kallar människors frälsning. I detta arbete är individen både subjekt och objekt. Överlämnas arbetet åt kollektivet, församlingen, blir det inte utfört. Men en renodlad individualism är fjärran från pingstledaren. Hellre tänka rätt än fritt! Organisationen förstärker individen i dennes tjänst för Gud. Utomordentligt väl framkommer i denna strävan den paternalistiska123 attityden, som full av good-will och omsorg är oförmögen att känna igen och uppskatta medlemmarnas kapacitet att tänka annorlunda och i synnerhet kritiskt och självständigt.124 Den individualism som LP förespråkar låter sig alltså förena med en patriarkalisk människosyn. Förbunden med denna är i sin tur pragmatismen, som har som sitt primära syfte att påverka människor, inte att förstå dem.

120 Brytningstider – Segertider, 1969, s. 79. 121 Dagenledaren 5.2.1972, LP. 122 Theologische Realenzyklopädie, band 16, 1987, s. 125. 123 I det här sammanhanget avser jag den s.k. förmodade konsensus som LP utgår från finns bland de svenska pingstvännerna när han initierar sina projekt, dvs. deras vilja är för honom självklar. Patriarkalismen visar sig i försöken att fastställa andra människors behov. Vi får vad vi kan kalla kristendom för folket. 124 En utomordentligt upplysande illustration till detta förhållande är reaktionerna på den s.k. »vietnamskrivelsen«. En rad (80 st.) huvudsakligen akademiker inom pingströrelsen protesterade mot LPs åsikter rörande Vietnamkriget och raskampen i USA. Dagen 9.2.1968. LP skrev två ledarartiklar mot protesten, en kallad »Akademiska faran«, (Dagen 27.2.1968), den andra »Åsiktsförtryck«, (Dagen 8.3 1968). Att lägga märke till är att han därvidlag inte diskuterar frågorna, men väl de personer som undertecknat skrivelsen och varför. Sedan konstruerar han ett modellresonemang om akademiker som han själv tar avstånd från. Det hela leder till att han närmast menar att initiativtagarna till skrivelsen är ett hot mot enheten i den svenska pingströrelsen och att deras agerande utgör ett ifrågasättande av demokratins spelregler. Över sin egen faktiska roll som normbildare i pingströrelsen och att det finns skäl att bemöta de åsikter han på ledarplats levererar reflekterar LP icke, dvs. han erkänner inte andras auktoritet över honom, utan utgår från sin egen auktoritet över andra. Utifrån sådana här textpartier är det icke omöjligt att införa en metadimension i människosynen som skiljer mellan synen på den egna personen och synen på andra, dvs. åtskillnaden mellan ego- och alterideologi. Jfr Elander, 1985, s. 30f.