eller icke gör.«90 Som vi senare skall se spelar denna tankegång en icke obetydlig roll som argument för det politiska engagemang som tog form. Ansvarstänkandet fungerar som ett aktiverande incitament.
2.4 Individualism: individ eller person? Tanken på den ansvariga människan får sin förlängning i talet om att en av kristendomens hemligheter utgörs av »individualismen«91 Kristendomen står och faller med individkategorin. Vilken individualism ger texterna uttryck för? Två typer är grundläggande: religiös och instrumentell individualism. För att göra individualismen än tydligare inför jag i analysen distinktionen mellan individ och person, även om begreppen i vardagsspråket har samma innebörd.92 Individualismen förknippas med oberoende och den religiösa varianten innebär att människan icke är i behov av några mellanled i sin gudsgemenskap. »Kristendomen är en andlig religion, där varken tempel, ceremonier, prästerskap eller organisationer är nödvändiga för människans gemenskap med Gud. Varje människa har i evangeliets tidsålder gemenskap med Gud utan dessa mellanhänder.«93 Oberoendet relateras till bejakandet av den enskilda människans oändliga värde utifrån tanken på människan som en evighetsvarelse. Den libe90 Ny mark, 1966, s. 6. 91 Efterlämnat manuskript: Individualismens renässans, LPs arkiv, RAA. 92 Distinktionen skulle i och för sig kräva en omfattande utredning. Något sådant är
inte möjligt här. Vad jag åsyftar är att i en trosåskådning där människans frälsning i princip motiveras utifrån hennes odödlighet, dvs. hennes ontologiska innehåll att existera för evigt, ligger inom riskzonen att det konkreta, det unika och det orepeterbara i hennes existens nedtonas. Det är detta jag tycker mig ha funnit i LPs texter, även om här självfallet finns inslag som pekar fram mot ett tänkande om människan som person. Summerar jag inslagen som motiverar distinktionen är det följande perspektiv jag har i åtanke: det allmänna, det numeriska, det funktionella och det instrumentella, vilka samtliga är att hänföra till individualism. Människans natur i allmänhet definieras objektivt: den äger odödlighet, vilja, förnuft, känsla osv., men person innebär det som skiljer den från »naturen«. Jfr Arbøl, 1986, s. 39; Arendt, 1988, s. 31f.; Dalsgaard Larsen, 1982, s. 276−326; Filosofilexikonet, 1988, s. 423, p. 2; Zizioulas, 1985, s. 27–65. Theologische Realenzyklopädie, 1987, band 1, s. 124f. Strömbeck (1944, s. 163) som skriver utifrån pingströrelseorientering svarar på frågan: Vad menas då med person?: »Person – det är den självständiga individen – människan med fri vilja och med ansvar för alla sina handlingar.« Strömbeck lägger fortsättningsvis i uppsatsen tonvikten vid människan som aktör och laborerar där med skillnaden mellan aktörer och statister. 93 Brytningstider – Segertider, 1969, s. 22. II Människosyn. 2 »Det centrala hos människan är viljan«
99
