2.2 Makt som herravälde

niskan inte skall bli ett offer och en lekboll för egna och andras opålitliga meningar.13

Enligt Max Weber föreligger »makt« när en person kan få igenom sin vilja trots motstånd.14 Detta makttänkande är endimensionellt. Medan suveräniteten inte förbindes med underkastelse är herraväldet kopplat till legitimitet och grundat på en villighet att lyda, på en åtlydnad som kan formuleras som tro. Herraväldesföreställningen i denna mening är den dominerande tankegången i LPs texter. Steget mellan auktoritet och herravälde är med andra ord inte stort i texterna. Att erkänna en auktoritet betyder primärt att man accepterar dennes rätt att fatta beslut och ens egen plikt att åtlyda dessa. Däremot innebär det inte med nödvändighet att man samtycker till de beslut som fattas. Med begreppet »herravälde« är det detta inslag i »maktbegreppet« som tonar fram. Visserligen betonades i samband med utläggningen om människans »maktöverlämnande«, att framställningen förmedlar intrycket att Guds makt är en makt över människan snarare än tillsammans med henne. Människans överlämnande av bestämmanderätten över sitt liv har dock skett med vett och vilja. Medveten om vad hon gör, lyder människan villigt utifrån en tro på befallningarnas berättigande.

När Gud har makt över människan genomför Gud sin vilja i, med och genom människan, dvs. inte mot hennes vilja. Guds vilja utförs av människan. Vad sker då med allmaktens Gud, den suveräne Guden, i denna trosåskådning? Uttryck som »Gud är allsmäktig …«, »Det är himmelen, som har makten« och »Hos Herren är makten« antyder ju att LP ändå omfattar någon form av tro på Gud som allsmäktig, dvs. i stånd att genomföra sina avsikter oberoende av mänsklig hållning och attityd. I en text ges föreställningen om den suveräne Guden följande konturer:

Gud är suverän. Han gör, som han vill. Han är så oinskränkt i sin bestämmanderätt, att han kunde taga mig och kasta mig bort i ett evigt helvete, och jag hade intet att säga därom. Om han sopade bort människorna från jordens hela rund och läte dem stanna i helvetet, vem kunde stå upp och

13 Band 7, s. 235. 14 Weber, del 1, 1983, s. 37f.; Beronius, 1986, s. 51ff.

förebrå honom för det? Han är den förste och den siste. Och ingen kan säga, att hans handlingssätt strider mot den gudomliga kärleken.15 LP försöker tysta munnen på sådana som menar att helvetesläran strider mot både Guds kärlek och Guds allmakt. Men talar han inte i strid med sig själv och sina övertygelser? »Gud är suverän. Han gör som han vill«, är på en nivå en patetisk avvisning av människans kritiska frågor till Gud rörande hans handlingssätt i världen. Gud är sin egen norm och kan icke ställas till svars inför någon. Han är suverän. Det är upp till människan att underordna sig honom. Hon förstår inget, kan inget uträtta, hon är ett »kryp«. Det goda är gott emedan Gud vill det, det är inte så att Gud vill det goda eftersom det är gott. I denna betraktelse förebådar LP en teologisk absolutism som han själv ger tillräckligt med material för att förklara ogiltig. Först bestämmer han inslagen i bilden av Gud som människan som »kryp« har att »underordna sig« på följande sätt: »den allvise och kärleksfulle, den alltid rättfärdige och absolut helige Guden«. 16 Gudsbegreppet är etiskt bestämt, inte ensidigt voluntaristiskt. Vidare kommer han några sidor senare i samma skrift in på Noa och den stora flodens konsekvenser. »Gud måste sopa bort dem alla«, skriver han, men antyder, att det var Satan som var den segrande, den över människan triumferande. Gud »måste« ger ånyo en vink om gudsbildens eticering. De onda andarna »smädade Gud. Då menade de, att Gud icke kunde frälsa världen.« Sopas alla människor undan är det snarare ett utslag av Guds rättfärdighet än en demonstration av Guds makt. Gud måste, men vill inte? Ondskans herravälde krossas emellertid av Kristus på korset och vägen för människans frälsning öppnas.17 Här röjer sig Guds vilja. Gud vill människans räddning, hennes frälsning, inte hennes död och undergång. Det är denna tankegång som anger färdriktningen när Guds makt och vilja skall studeras. Gud behandlar inte människan nyckfullt. Människans fria vilja kan emellertid inte nonchaleras. »Gud är allsmäktig, det är sant. Men han har åt varje människa givit hennes fria vilja. Människan har haft tillfälle att välja. Hon har haft tillfälle att mottaga frälsningen eller förkasta den, och dock djärves hon säga, att Gud icke är kärleksfull, om hon kommer i helvetet!«18 Människan har

15 Band 10, s. 149f. 16 ibid., s. 150. 17 ibid., s. 153. 18 ibid., s. 150.

erhållit makten att göra både världen och sitt eget liv till något annat än vad Gud vill. Mot denna negativa och livsfientliga rörelse verkar Gud med medel som inte upphäver människans frihet. Denna självbegränsning och maktutövning sammanfattar jag med termen »herravälde«. Till frågan om helvetet och Gud skall jag återkomma i samband med Gud som domens Gud.

Ett problem med maktanalysen är omständigheten att makten substantialiseras. Så framhåller LP att Gud »har« makten eller att makten »är« hos Gud. Om det inte innebär, att LP använder »makt« i betydelsen »rätt«, framstår makten som ett ting, ett objekt. Makten skulle kunna låta bli att uttrycka sig som makt. Makt kan innehas utan att tas i aktiv användning. Mot denna bakgrund kan det traditionella talet om Guds allmakt behållas. Makt är med andra ord en Guds möjlighet. Gud skulle kunna, men gör inte. Maktinnehavet är en latent relation medan maktutövningen är en manifest relation. Som jag nedan skall uppvisa passar en sådan uppfattning om makten till den kenosis-kristologi som LP exponerar. Makt blir något som kan »avläggas«. Denna syn utvidgas till att gälla övriga gudomliga attribut. En term som ytterligare understryker substantialiseringstendensen är att makt ibland framstår som »resurser«, vilka då följdenligt inte heller alltid behöver tas i bruk.19

Inslaget av allmakten i gudsbilden i LPs tankegång är primärt att relatera till skapelsen.20 Där är makt ett utövande, praktik. Gud härskar suveränt, möter inget motstånd. 21 Vändes emellertid blicken från skapelsen till tillståndet i världen blir man i texterna varse att makt utövas mellan parter, mellan människan, Gud och djävul. Historien har fallit ur den kosmiska ordningens rytm och maktteologin måste kombineras med theologia conditionalis och överlåtelseteologin varvid den ovan skildrade herraväldesföreställningen träder i förgrunden:

19 Jfr utsagan om Jesus: »Han var icke i sin gudomshärlighet, det är sant, men han hade resurserna. Han kunde ha bett sin Fader, och mer än tolv legioner änglar hade blivit sända till hans hjälp. Men han överlämnade sig i stället frivilligt för vår skull åt döden på korset.« Band 7, s. 24. Till fenomenet att sammanblanda »power« och »resources«, se Dahl, 1984, s. 21f. 20 Band 8, s. 353. 21 Skapelsen är emellertid icke enbart ett utslag av Guds makt. Genom den visar Gud sin kärlek till människan. »Men den Allsmäktige Allfaderns väsen är kärlek … Varje blomma är ett uttryck för hans längtan att sprida glädje i denna sin skapelse.«

Timmermannen från Nasaret, del 4, 1973, s. 130.