2.1 »Jag har aldrig trott på den trälbundna viljan«

2 »Det centrala hos människan är viljan« 1

I relation till Gud blir bestämningen av människan dialektisk, hon kan välja att vara med eller mot. Hyser hon intresset att förverkliga sin av Gud givna bestämmelse – »Guds plan« – krävs av henne att hon kommer in i ett personligt och medvetet gudsförhållande, som »är en frivillig sak. Gud tvingar ingen av oss.«2 Det starkt profilerade voluntaristiska draget i LPs trosåskådning skall framställningen nu uppvisa.

Föreställningen om den fria viljan blir först analysobjekt. Därefter redogör jag för innehållet i vad jag kallar överlåtelseteologin. I ett tredje avsnitt lyfts ansvarstänkandet fram. Vilken typ av individualism som texterna uttrycker kartlägges i ett fjärde avsnitt. Slutligen ställes frågan om det i LPs texter finns material som fungerar kritiskt mot viljebetoningen.

2.1 »Jag har aldrig trott på den trälbundna viljan«3

I den lutherska traditionen möter man enligt Per Erik Persson »en påfallande skygghet inför talet om mänsklig vilja, strävan, aktivitet och anspänning«. 4 Synbarligen har LP, när han stiftat bekantskap med densamma, erhållit liknande intryck. Vid ett försök till teologisk positionsangivelse tar han nämligen avstånd från talet om »den trälbundna viljan« fastän han menar sig vara »lutheran i många avseenden« och sätter i stället friheten att välja: »… jag tror, att en människa har frihet att välja den moraliska och andliga väg, hon vill gå. Jag har heller aldrig trott på syndfullheten till den grad, att människan i sitt fallna tillstånd är en träl, som är dömd till ett liv i synd. I det fallet har vi båda dessa krafter inom oss: det goda och det onda, och det är vår vilja, som avgör, vilket inflytande vi skall låta få herraväldet i vårt liv.«5

1 Band 10, s. 135. 2 Band 9, s. 209; Band 1, s. 192. 3 Den anständiga sanningen, 1953, s. 228. 4 Persson, 1972, s. 23. 5 Den anständiga sanningen, 1953, s. 228.

Bloch-Hoell har uttalat sig generellt om pingstvännernas människosyn, och menar, att deras »basic attitude to anthropology is closer to the Roman Catholic than to the Lutheran«. 6 LPs uttalande ger vid handen att avståndet mellan lutherdom och svensk pingströrelse är avsevärt.

Avbildsmotivet gör sig också påmint när vi fäster avseende vid viljan. På en till LP ställd fråga om varför Gud låter så mycket ont ske i världen, bygger hela svaret på idén om människans fria vilja. »Gud har skapat människan med fri vilja«, skriver han, och textavsnittet fortsätter:

Det är detta som gör henne, som skriften säger, »nästan till ett gudaväsen«. Om han berövade henne makten att göra det onda toge han ifrån henne hennes fria vilja och hon vore inte längre människa. Hon vore då ett viljelöst djur. Människan som gått bort från Gud, får visa var hon hamnar med sin egen visdom. Det är människan som åstadkommer det onda i världen. Gud måste låta människan vara människa; en varelse med fri vilja.7 LPs behov av att ge människan en från djuren upphöjd ställning framträder ånyo. Vore människan »ett viljelöst djur« kunde några krav icke ställas på henne och inte heller kunde hennes förhållande till Gud eller omgivning ändras. Människan vore det totala tvånget underlagd, en tankegång som LP med eftertryck vänder sig emot.

I diskussionen rörande människans frihet ställs ibland alternativet: Antingen finns det en Gud som styr tillvaron och följden blir att människan inte är fri eller är människan fri men då innebär det att det inte finns någon Gud. I resonemanget träffar vi å ena sidan på den monarkiska gudsbilden, å andra sidan den ateistiska friheten. Utifrån den citerade texten är alternativet fyrkantigt. Den Gud som där kommer till synes är en Gud som skapar människan fri. Utan den fria naturliga viljan är människan inte människa. Med andra ord: Det utpräglat mänskliga vetter i sin förlängning mot det gudomliga.

Följden av dessa överväganden och perspektiv blir att människan i långa stycken framstår som autonom. »Människan är en fri varelse … Det är denna frihet och bestämmanderätt som gör henne till det höga väsen hon är. Därför ligger valet och ansvaret i hennes egna händer.«8

6 Bloch-Hoell, 1964, s. 115. 7 »Lewi Pethrus svarar på frågor«, i Dagen Extra nr 60, 1973. 8 » … tala om att livet kan bli bättre, mer innehållsrikt«, LP. Dagen Extra september 1970.

Här är dock att betänka att denna autonomi varken är självdefinierad eller att tolka såsom om människan vore självtillräcklig.9 Enligt LPs uppfattning hör autonomin med som ett led i Guds skapelse. Det är därför inte ett autonomibegrepp varmed menas att människan har att leva »som om Gud icke funnes«. Förkunnelsen går ut på det motsatta: människan behöver Gud, utan Gud klarar hon sig inte!

Vad är då problemets kärna vid diskussionen om viljans frihet? Om detta råder delade meningar. Jag ansluter mig närmast till åsikten, att det inte är fråga om ett enda problem »utan en stor familj av komplicerade problem«. 10 Diskuterar man viljans frihet inom kristen tro torde man emellertid vara tvungen att tillstå att det är relationen till Gud som är av primärt intresse.11 För LP är det självklart att människan besitter förmågan att utvälja det goda som leder till frälsning och gudsgemenskap. Entydigt ställer LP sig bakom talet om människans möjligheter på detta område: »… det är vår vilja som avgör vilket inflytande vi skall låta få herraväldet i vårt liv.«12 Ingen som tar del av en betraktelse som återkommer år efter år behöver sväva i ovisshet om LPs syn på den roll människans vilja spelar i relationen till Gud. I betraktelsen pointeras: »Gud kan frälsa, men han kan inte verkställa vår överlåtelse. Här är ett område som behärskas av människans fria vilja.«13

LP brukar inte distinktionen mellan coram deo och coram hominibus och skälet är att han inte har något behov av den. På ett liknande sätt som människan förändrar sin vardagsvärld genom att fatta vissa beslut, så sker också inför Gud. »När vi är villiga att säga ’ja’ till Guds avsikter, då börjar på allvar hans verk i och genom oss.«14 Den fria viljan framstår i citaten som förmågan att fatta beslut, en oundgänglig kapacitet om människan vill leva i gemenskap med Gud.15 Orden »du måste själv besluta« är – inte endast för V. Rydberg16 – protestantismens kärnord,

9 Min användning av autonomi-begreppet innebär således att jag skiljer mellan autonomi och autarkeia. Ett kristet autonomi-begrepp är enligt min mening omöjligt om det skulle innefatta idén om självtillräcklighet, men brukbart om man gör en distinktion mellan de båda begreppen. Jfr Kyrkans samhällsansvar, s. 55; Kasper, 1987, s. 149f. 10 Hemberg & Holte & Jeffner, 1982, s. 66. 11 Bring, 1950, s. 227f. 12 Den anständiga sanningen, 1953, s. 228. 13 Band 7, s. 87; Band 5, s. 80; Under den högstes beskärm, 1966, s. 81. 14 Band 5, s. 82. 15 Band 1, s. 26. 16 Om Rydberg, se Rohde, 1935, s. 63.

subjektivitetens frihetsbrev. Livs- och frälsningsfrågan för LP är en viljefråga, inte primärt en vetandefråga17: »… det viktigaste av allt är att människans vilja blir gripen och får del av Jesu frälsning«. 18 Det är »icke brist på övertygelse, som håller människorna borta från frälsningen i Kristus Jesus.«19

Nu finns dock texter som ger intrycket, att frälsningen är en sak för Gud allena: »… om icke vår frälsning sker såsom ett direkt Guds ingripande, så sker den icke alls.« Tanken är att människan varken kan frälsa sig själv eller någon annan, utan skall hon komma i gemenskap med Gud – »bli frälst« – måste hon »tro vad Herren säger« och/eller »lämna sig helt i Jesu händer«. 20 Gud kan frälsa, men det är människan som vill, som tror, som överlåter sig, handlingar som förutsätter »fri vilja«. Det heter därför: »… Gud är maktlös med avseende på vår frälsning, om vi icke överlämnar oss åt honom.«21

För att belysa viljebetoningen skall vi uppmärksamma det som betraktas som pingströrelsens signum, nämligen dopet i den helige Ande. Viljan spelar en liknande roll i denna diskurs. Man ser visserligen, skriver LP, »att andedopet berör människans känsla«, men man skall »inte glömma, att det viktigaste är det som icke syns. Det viktigaste på trädet är roten«. 22 Om nu roten i människans liv är viljan – »själva grunden till människans sinne är viljan«23 – är det viktigaste av allt i fråga om Andens dop »att den helige Ande får grepp om människans vilja«. 24

Överlåtelsetemat ligger i öppen dager. Syftet med den fria viljan är att den skall överlämnas, så att människan »ej själv bestämmer över sitt liv, utan även lämnar bestämmanderätten till Gud«. 25 Det betyder

17 På denna punkt strålar t.ex. LPs och Lidmans uppfattningar samman. Men de skiljer sig radikalt åt i själva tolkningen av människans vilja. Medan LP med emfas driver tanken på människans fria vilja, lägger Lidman betoningen på den trälbundna viljan.

Till detta, se Brattemo, 1984, s. 116f.; Sundberg, 1986, s. 134ff. 18 Band 8, s. 50. 19 Band 10, s. 21f. 20 Band 5, s. 77ff. 21 ibid., s. 80. 22 Band 8, s. 49. 23 ibid., s. 50. 24 ibid., s. 49. 25 Band 8, s. 51. I ett annat sammanhang menar LP att Skriften kallar det att människan »lämnar bestämmanderätten åt Gud« för »att korsfästas«. Under den högstes beskärm, 1966, s. 27f.

dock inte, att friheten är tagen från människan. Det är hon som har överlämnat den och kan därför ta den tillbaka. Ord som »innesluter hela det kristna livets innebörd« finner LP i Höga Visan 2:16a: »Min vän är min, och jag är hans.«26 Frasen uttrycker en »dubbelsanning«. Orden »tillhöra«, »tillhörighet« och »äga« förekommer rikligt i utläggningen. Tre aspekter är viktiga med avseende på människan som Guds »tillhörighet«. Först tillhör människan Gud emedan han har skapat henne. Människan är med andra ord »Guds rättmätiga egendom«. Den andra aspekten går ut på att människan är »köpt«, dvs. här åsyftas Jesu död för människan. Den tredje aspekten understryker betydelsen av »att tillhöra Jesus av fri vilja«. 27

Även om betoningen på viljan är påfallande är premissen för resonemanget denna: »Vi har ingenting att ge, om vi ej först fått mottaga vad Gud ger.«28 Människan befinner sig i det avseendet i ett läge som är av Gud gillat och stadfäst. Sådan är hon skapad. Till människan vädjar Gud att hon skall ge tillbaka vad hon har fått.29 I befrielsedramat –människan som Guds tillhörighet men i Satans våld – ges människan med sin fria vilja helt enkelt en nyckelroll. På frågan: Varför hjälper Gud inte människorna utan att de beder honom därom? svarar LP: »Jag förstår det inte till fullo«, men han undrar om det inte kan förhålla sig så här: »Människovärlden har frivilligt överlämnat sig i den ondes våld, och Gud kan icke göra något för att befria densamma, om det icke finns människor, som frivilligt överlämnar sig i hans hand.«30 Förutsättningen för denna tanke är som ovan framgått: Gud har förberett människans befrielse eller frälsning, skapat de nödvändiga förutsättningar för den som människan icke var kapabel att åstadkomma.31 Gemenskap med Gud kan aldrig människan ordna på egen hand utan Guds hjälp, men detta utesluter inte att människan har sin del i skeendet. Denna del kan lämpligen beskrivas som »överlåtelse«.

26 Band 1, s. 188. 27 ibid., s. 192f. Se även Band 2, s. 188. 28 Band 1, s. 189. 29 ibid., s. 192. 30 Band 2, s. 205. 31 Band 7, s. 13f.