3.1 Människan som redskap och medarbetare

3 »Människan är Guds redskap« 1

Instrumentalismen är central i individualismen. Jag skall här utveckla begreppet och uppfattar instrumentalismen som en form av pragmatism. Inslag av nytta och användbarhet ingår i föreställningen, men enär vi lägger betoningen på det senare är begreppet instrumentalism lämpligare att använda än pragmatism.2 I grund och botten blir vår uppgift i detta avsnitt att undersöka instrumentalitetens innehåll och roll i trosuppfattningen. Viljan är inte enbart en beslutandeförmåga utan också en aktivitet som Gud använder. I tre steg närmar vi oss texterna. Först diskuterar vi det för LP egenartade tänkandet bakom instrumentaliseringen. Därefter undersöker vi vilket handlingsbegrepp LP förespråkar och uppmärksammar därvid den accent som ges nyttan och användbarheten. Kraftterminologin som i texterna är så rikligt företrädd och korresponderar mot användbarheten tas upp i det tredje avsnittet.

3.1 Människan som redskap och medarbetare

Överlåtelse-teologin innesluter i sig föreställningen, att överlåtelsen har skett för ett större och vidare syfte. Överlåtelsen sker nämligen inte för överlåtelsens skull utan syftar till att göra människan till Guds redskap eller verktyg. För sin skapelse hyser Gud intentioner, som han vill se förverkligade. För detta behöver han redskap av vilka människan är redskapet par préférence. Gud är theos faber och frälsar inte världen »genom sin direkta påverkan utan att begagna mänskliga redskap«. 3 Tanken om människan som Guds redskap tillhör visserligen kristet allmängods, men bakom instrumentaliseringstänkandet kan olika perspektiv dölja sig, vilka i djupet berör både synen på Gud och synen på människan. Jag skall mycket summariskt anföra några modeller med syftet att inplacera LPs tankegång i en av dem.

1 Formuleringen är sällsynt, men tankefiguren möter genomgående i texterna. Band 5, s. 89f.; Band 10, s. 164ff., 188ff., 233. 2 Arendt, 1988, s. 185. 3 Band 10, s. 76.

Först finner vi en modell som går ut på att människan är Guds redskap om hon vill eller inte. Alla människor medräknas, ingen kan egentligen veta om han eller hon brukas för Guds syften. Människan är i princip ett bruksföremål. Som sådant skall hon användas, vilket betyder, att hon är skapad till gagn för någon. Denna uppfattning kan kombineras med en uppfattning om Guds makt, som går ut på att Gud får igenom sin vilja trots motstånd. Dels kan makten tänkas ske utifrån, dvs. människans vilja behöver inte sympatisera med Guds vilja, inte heller behöver människan vara medveten om att hon tjänar Gud, dels finner vi i tankegången att subjektet i handlingen snarare är Gud än människan. Människan är subjekt på en annan nivå, i subhandlingen. Slutsatsen blir att människan kan användas för syften som hon själv egentligen inte godtar. Redskapstänkandet har påfallande inslag av mekanisering och helt ogörligt torde det inte vara att tala om en reduktionistisk människosyn.

Enligt en andra modell ockuperas eller intas människan av Gud eller hans Ande, och blir på detta sätt ett verktyg åt Gud. Någon form av besättelse sker med eller mot människans vilja. Den fullständiga kontrollen av människan implicerar att människans medvetenhet och motivation undertrycks.4 Endast vissa människor är i denna mening Guds redskap, de av gudomen kontrollerade. Kontrollen sker inifrån, men människans medvetenhet, vilja och motivation engageras inte. Det är människans förmåga och aktiviteter som tas i anspråk och brukas av gudomen.

Den tredje modellen är den som dominerar i LPs texter och som han är talesman för. Språkbruket är dock aningen förvillande. Vissa textpartier kan få läsaren att tro att det rör sig om vår andra modell. Man måste emellertid komma ihåg, att »the self-presentation of Pentecostal piety is to be distinguished from the pentecostal piety itself«.

5 De som presenterar teologin är sällan tränade teologer. Vi har lagt märke till den omsorgsfulla betoningen av att Gud inte bryter sig in i människan. Människan blir aldrig Guds redskap i eminent mening contra sin vilja, inte heller fungerar hon som redskap utan att vara medveten om förhållandet. Dels framhålles: »Det är oändligt viktigt, att vårt gudsförhållande bygger på vad vi vet.«6 Dels: »Gud använder

4 Lampe, 1977, s. 55. 5 Lindberg, 1983, s. 7. 6 Band 8, s. 340.

vem han får.«7 Människan styrs av Gud inifrån med hennes samtycke. Det betyder inte endast att hon kan engagera och hänge sig helt och fullt i Guds verk, utan att hon bör göra det. Människan är inte något passivt instrument i Guds hand. Passionen för vita activa är klart uttalad. Människan som aktör tillskrivs både medvetenhet och förmåga till handling, men skall i agerandet låta sitt liv fullständigt domineras och formas av Gud. Guds makt är legitim och baseras på villigheten att lyda. Frågan gäller därmed inte i första hand huruvida Gud kan eller inte kan genomföra sina intressen contra människans planer. Poängen torde vara att Gud inte genomför dessa utan människans medverkan.8 Guds aktivitet förknippas således med människans förnuft, känsla och vilja, dvs. ett värnande om den personliga relationen och abnorma känslo- och medvetenhetstillstånd, extatiska fenomen,

9 under och tecken tilldelas inte i sig något högre värde.

För att förtydliga tankegången skall jag ge ett exempel på hur LP utlägger bibeltexter som tycks lägga tonvikten på Guds suveränitet, dvs. texter som inte ger intryck av att Gud inväntar den mänskliga aktiviteten eller viljan. Om lutherdomen, som vi har antytt, har svårigheter med människans aktivitet, har LP svårigheter med Guds självständighet och aktivitet, med Guds frihet. LP kommenterar vid ett tillfälle bibelordet »Många äro kallade, men få utvalda«. För det första avvisar han det paradoxala, dvs. att Gud skulle kalla många och endast välja ut ett fåtal. Ett sådant tillvägagångssätt stämmer inte med andra bibeltexter vilka framhåller den fria nåden i Kristus. Vore det som denna bibeltext tycks säga vore nåden inte fri. För det andra är en sådan utläggning ett hot mot människans ansvarighet. Ett ovillkorligt utväljande skulle ju befria människan från det personliga ansvaret för hennes liv och gärning. För det tredje lanserar LP tolkningen, att Gud kallar alla, men det är endast de som mottar kallelsen som får del av bröllopskläderna. Med andra ord: den som tar sin kallelse på allvar blir utvald och utrustad för sin uppgift i Guds rike. När människans

7 Europeiska pingstkonferensen 1939, s. 190. Den korthuggna frasen skall uppfattas som ett svar på följande spörsmål: »Några av de största namnen i den kristna historien äro katoliker och lutheraner. Varför välsignade Gud så underbart Luther? Han var ju barndöpare och hade icke ljus över de sanningar, som senare blevo levande för exempelvis

John Wesley. Hur kunde Gud använda honom?« 8 Band 1, s. 43. 9 Se kapitlet Vad är extas?, i Hänryckningens tid, 1954, s. 48–54.