8 Konferensåret 1918−1919

Detta kapitel berättar om några möten och konferenser inom Metodistkyrkan konferensåret 1918–1919, en omvändelseväckelse i Norrköping första halvåret 1919 samt årskonferensen sommaren 1919. Dessutom citeras ett kritiskt uttalande av Lewi Pethrus om samfundsorganisationer.

Helgelsemöten i Hälsingborg i september 1918

Gustaf Dahl och Ernst Wahl inbjöd till pingstmöte den 14–16 september 1918 i metodistförsamlingen i Hälsingborg. De önskade att »Herrens härlighet må uppenbaras och att Andens krafter märkbart må förspörjas till frälsning och helgelse« (Sv. Sb. 5/9 1918). I slutet av september skriver Dahl:

De senaste veckorna ha för denna församling varit kännetecknade av mycken välsignelse. Alltsedan min återkomst från [års]konferensen har det legat en djup förväntan efter att Herrens ande skulle utgjutas över oss. Denna förväntan har ock Herren mött. Broder A. Rosenqvist kom till oss den 7 september och ledde en veckas bön- och helgelsemöten. […] Herrens sannings ljus trängde ned i själarnas innersta grund på ett mäktigt sätt. Gamla saker gjordes upp, vilka legat hindrande för frid och glädje, och Herrens härlighet och helighet uppenbarades för oss. […]

Den serie möten, som broder R.ledde,avslutades merett stort helgelsemöte, numera vanligen kallat »pingstmöte« [den 14–17 september]. Broder E. Wahl med fru från Stockholm och J. A. Fogelqvist från Norrköping samt mina ämbetsbröder Lennarth från Malmö och Ericsson [C.E. Eriksson] från Råå deltogo i detta möte. Jag hade inbjudit Lennarth och Ericsson icke för att predika eller läsa avhandlingar, utan för att tillsammans med mig bedja, lära, höra och taga emot välsignelser. Detta gjorde de även och det så att både deras kropp och själ jublade. […]

Om ovan sagda möte kan jag endast säga, att det var det mest underbara denna församling upplevat. Så mäktigt vilade Herrens Ande över oss, att vi kunde tro att nästan vad som helst kunde ske. […] Somliga sökte frid och förlåtelse, andra ett högre mått av den Helige Ande, åter andra helbrägdagörelse för bräckliga kroppar. Det var pingst!

För min egen del ha dessa möten varit till välsignelse i mera än ett hänseende. Jag har intagit en reserverad ställning gent emot »pingströrelsen«, emedan jag på nära håll sett ledsamma avarter av den och det som hör till ett i verklig mening sunt andeliv. Men det sätt, på vilket Wahl och

Fogelqvist representerade den, har gjort att jag av allt hjärta ställer mig med i deras led, som vilja leda in ett djupare andeliv i våra församlingar.

Det är på tiden att vi leder in Guds Ands flod i sin fulla kraft såväl i vårt eget liv som i församlingarnas liv och verksamhet. (Sv. Sb. 26/9 1918) G.L. Lennarth skriver senare om pingstmötet:

Jag är glad över att jag fick vara med. Bröderna Rosenqvist, Wahl och Fogelqvist ha utan tvivel en stor mission att fylla i vår kyrka, och arbeta de överallt på samma sätt som i Hälsingborg, så tror jag att med tiden alla mina ämbetsbröder skola skänka dem och deras arbete sympatier. (Sv. Sb.

3/10 1918)

Sannolikt är det Pingströrelsen Lennarth syftar på när han skriver:

Den traditionella helgelserörelsen med ty åtföljande självberömmelse, hysteriska anfall och uttalande av svåra domar över »ogudaktiga församlingar och halvkristna« medlemmar har jag alltid tagit avstånd ifrån och kommer nog att göra det hädanefter också. (ibid.)

Lennarth inbjöd Wahl och Fogelqvist att komma till hans församling i Malmö. Ett »uppbyggelsemöte« ordnades den 15–17 februari 1919, där även Dahl medverkade (Sv. Sb. 23/1 1919).

Pingstmöten hölls under konferensåret också i bland annat Köping, Motala, Vetlanda, Visby och Östersund.

Evangelistkurs i Trefaldighetskyrkan hösten 1918

Hösten 1918 hölls den evangelistkurs som hade beslutats vid det möte i maj som Ernst Wahl hade inbjudit till (s. 154). 144 I en annons inbjöd »kursbestyrelsen« genom Theodor Arvidson och Trefaldighetsförsamlingens pastor, Anders Grönblad, till en »bibel- och evangelistkurs« i Trefaldighetskyrkan. Ämnena för kursen rörde sig »huvudsakligen inom följande fyra områden: 1) Livet i Andens fullhet. 2) Bibelstudium. 3) Bibelns frälsningslära. 4) Textbehandling« (Sv. Sb. 27/6 1918). Adolf Rosenqvist skriver:

144 Enstaka korta evangelistkurser för kvinnor och män hade ordnats sedan flera år tillbaka på initiativ av kyrkans ungdomsförbund.

Ingen må betrakta den som ett företag på sidan om samfundet eller kyrkan. Initiativtagaren är en man med varmt hjärta och varmt intresse för

Guds rike. (Sv. Sb. 22/8 1918)

Kursen ägde rum den 20–29 september 1918. Lärare var Theodor Arvidson, Per Nilsson, Karl Ljung, Anders Grönblad och Adolf Rosenqvist. Redaktör G.A. Gustafson höll »ett utmärkt missionsföredrag«. I inledningen till ett relativt omfattande referat från kursen skriver en av deltagarna, Waldemar Ernström, att Jesu löfte i Apg. 1:8 om att »när den Helige Ande kommer över eder, skolen i undfå kraft och bliva mina vittnen« gick i uppfyllelse under kursen. Av referatet kan man förstå att denna hade en tydlig pingstprofil även om man uttryckte sig försiktigt. Under kursen blev några helbrägdagjorda. »Ett par kryckor lämnades till och med kvar« (Sv. Sb. 3/10 1918). Hur många som deltog i kursen framgår inte av referatet, men Per Nilsson vill minnas att det var »ett trettiotal« (Nilsson 1922 s .58).

Möten i två lokalpredikantförbund

Den 2–3 november 1918 hade Mälardalens lokalpredikantförbund sitt halvårsmöte med 15 medlemmar närvarande. Vid ett enskilt samtalsmöte gällde en av frågorna »ett djupare andligt liv hos vårt folk«.

Såväl i inledningsanförandet som ock under samtalets gång betonades behovet av försakelse, ödmjukhet och bön samt först och sist ett högre mått av den Helige Ande. Samtalet fördes med den djupa andakt det höga ämnet krävde och blev rikt givande. Broder [C. G.] Lindgren från

Kungsör gladde sig över att metodisternas helgelselära äntligen ånyo började skymta fram. (Sv. Sb. 12/12 1918) Hösten 1918 höll Stockholmskretsens lokalpredikantförbund ett sammanträde med tio deltagare. Där togs »frågan om pingströrelsen« upp till behandling.

Br. V. Andersson inledde frågan genom ett längre anförande vari han sökte påvisa såväl det goda som avarterna i densamma. Ordet innehades därefter av samtliga närvarande men totalomdömet tycktes vara, att en allmän andlig uppryckning behövde äga rum. (21 A1, 16/11 1918 MKA)

Lewi Pethrus om »skökoväsen« i november 1918

I en artikel i Evangelii Härold i november 1918 skriver Lewi Pethrus om att baptister på en del platser lämnar sina församlingar och bildar fria församlingar. Pethrus menar att det bästa är att hela församlingen på platsen får klart för sig, vad bibeln lär om församling, och att den intet lär om samfund, och att så församlingen kan komma till ett enhälligt beslut om utträde ur det samfund, man tillhör. Så har skett på flera platser den sista tiden. För att nå fram till frihet på denna väg böra inga lovliga medel lämnas oförsökta. Först sedan de andedöpta, frigjorda själarna sökt att på detta sätt rädda församlingen ut till frihet, och det blivit ådagalagt, att församlingen som sådan icke låter rubba sig från sitt gamla obibliska samfundsväsen, då är det tid att taga upp en biblisk och andlig verksamhet vid sidan av den förutvarande försam-

lingens. (Evangelii Härold 7/11 1918)

Pethrus skriver också att kyrkligheten ökat bland de frikyrkliga förkunnarna och att dessa ville tituleras pastorer:

Har man hört dylikt nonsens! Gör det icke alldeles detsamma, vad folk kallar oss? Men meningen är ju den, att pastorstiteln låter mera kyrklig än predikanttiteln. Man har också mycket dryftat frågan angående en fastställd ritual för gudstjänsterna. Nu kunna vi snart gå till en frikyrka och där få se en »pastor« läsa innantill i handboken. Så går det, när man utesluter den Helige Ande från gudstjänsterna och låter sin egen åskådning bestämma verksamhetsmetoderna i stället för Guds ord. Om man icke skall ryckas med till detta skökoväsen, måste man hålla sig ren från allt som leder därtill. (ibid.)

Givetvis reagerade man mot ordet skökoväsen. Sannolikt kom representanter för Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionsförbundet överens om att Gustaf Mosesson, rektor för Missionsförbundets missionsskola skulle gå i svaromål. Där skriver han under rubriken »Andligt rus« bland annat att »pingströrelsen är högst betänklig på grund av de söndringar bland de sant troende, som den för med sig i nära nog varje församling, oavsett vilken organisation församlingen tillhör« (Svenska Morgonbladet 7/12 1918). Debatten – »samfundsdebatten« –kom att pågå fram till början av år 1920. Särskilt var det företrädare för Baptistsamfundet och Missionsförbundet – flera i ledande positioner –som inte sällan i skarpa ordalag bemötte Pethrus. Pethrus uttalande och den efterföljande debatten gjorde att vaksamheten torde ha ökat inom Metodistkyrkan mot influenser från Pingströrelsen.

Helgelsekonferens i Norrköping i december 1918

Mötet i Trefaldighetskyrkan i februari 1918 fick en uppföljning i oktober i ett »upprop till Sveriges metodistförsamlingar och dess pastorer«:

Tiden är ytterst allvarlig. För nya krav behöves ny kraft. En stark längtan efter en kraftig och allmän förnyelse av den Helige ande förefinnes. –Metodistkyrkans historia vittnar om, att Gud rikeligen brukat henne till sitt rikes uppbyggande. Men vi tro, att Herren i framtiden ännu mera än hittills vill bruka henne till välsignelse för vårt land och folk. Och det är i tanke därpå, som undertecknade tro, att det nu vore synnerligen lämpligt, att så många predikanter och församlingsmedlemmar som möjligt avskilde några dagar för att samlas och gemensamt bedja om nåd för ett mera helt överlämnande av sig själva åt Gud och hans tjänst och mottagande av ett fullare mått av den Helige Ande. (Sv. Sb. 31/10 1918)

En tre dagar lång helgelsekonferens skulle hållas i Salemkapellet i Norrköping med början på kvällen onsdagen den 11 december 1918. Mötet hölls »på inbjudan av Södra distriktets föreståndare«, Albert Löfgren (Sv. Sb.19/12 1918). En vädjan riktades till enskilda och till församlingarna att betala sina pastorers resekostnader.

Uppropet var undertecknat av »Alb. Löfgren, G. Dahl, E. Wahl, J. Ad. Fogelqvist, J. G. Philipsson, N. Lellky och K. G. Ljung«. Det meddelades också att »då P. Nilsson samt A. Rosenqvist m. fl. lovat att stanna även över lördagen den 14 och söndagen den 15 december, fortsättes konferensen även nämnda dagar«.

Redaktör G.A. Gustafson skriver om mötet och jämför uppenbarligen Metodistkyrkan och Pingströrelsen med avseende på pingstväckelsens uttryck:

Redan från början skall det sägas med tacksamhet till Gud, att mötet blev en andlig högtid i ordets bästa bemärkelse. Det var en samling inför Gud och det rådde en sådan sans och stillhet, som gjorde det möjligt för själarna att stilla sig inför Gud och växa sig starkare genom hans kraft. […]

Det mänskliga, som alltid splittrar, förrycker och kyler, hölls tillbaka, och

Kristus var Mästaren i brödernas krets och Frälsaren, till vilkens allas ögon blickade upp. (Sv. Sb. 19/12 1918) Under torsdagen och fredagen var det bönemöten kl. 10–11. Sedan följde möten för troende och kl. 4–6 em. var det enskilda möten för predikanterna. På kvällarna hölls väckelsemöten kl. 8 em.

Fredagens möte för troende inleddes med ett orienterande föredrag om helgelsen av Per Nilsson, varpå följde flera korta tal. Något olika meningarkunde väl förmärkas i någon detalj, men stundens allvar var så mäktigt, att en strid om ord, som vid dylika tillfällen så lätt plägar uppstå,

undgicks. (Sv. Sb. 19/12 1918) Den kvinna som hade lyssnat till Adolf Rosenqvist i Linköping pingsthelgen 1916 (s. 114) var också med i Norrköping. Gösta Rosenqvist återger hennes berättelse:

Vid den bönestund som vi samtliga sedan deltogo i, följde pastor R. det apostoliska exemplet med handpåläggning och bön. Där och då fick jag också uppleva: Han – Jesus – skall döpa eder i Helig Ande och eld. Han, vars skorem vi icke äro värdiga att upplösa! […] Dagen efter detta välsignade bönemöte kom jag underfund med att mitt svåra gallstenslidande var fullständigt borta. (Rosenqvist s. 86)

Den egentliga konferensen avslutades på fredagskvällen. Mellan 20 och 30 pastorer hade deltagit.

Om ett annat tillfälle berättar Adolf Rosenqvist:

Vid middagsmötet i torsdags blev en lärarinna döpt med Anden, en fru började tala med tungor för första gången, en tredje sjöng en sång i Anden, på en himmelsk melodi, som klingade som änglasång, och uttytt rörde sig innehållet om vår käre Frälsares snara återkomst. Pris ske Gud för all

hans nåd! (ibid. s. 80)

Här ska också nämnas att Anna Lewini var inbjuden av Theodor Arvidson att medverka i några »böne- och väckelsemöten« i S:t Peterskyrkan i Stockholm 4–6 december 1918 (Sv.Sb.28/111918). Dessa möten hade sannolikt en »pingstprofil«.

Väckelse i Norrköping år 1919

En metodistförsamling som i hög grad påverkades av pingstväckelsen under väckelseåren var Salemförsamlingen i Norrköping. Församlingen fick under första halvåret 1919 uppleva en omvändelseväckelse som varade nästan sex månader.

Lördagen den 4 januari 1919 kom John Ongman till Norrköpings andra baptistförsamling med det annorlunda namnet Adelfia. Sista mötet med honom ägde rum tisdagen den 13 januari kl. 8.15 em. Flera blev frälsta under dessa möten, och Ongman upplevde att tiden var inne för en väckelse i Norrköping. Han föreslog att en av församling-

arna i staden skulle utlysa en böne- och fastedag. Blev det ingen väckelse skulle man fortsätta med en sådan dag till och om inte det räckte, ytterligare en dag. Karl Ljung tog rådet ad notam och i Salemkapellet hölls under de närmaste dagarna tre böne- och fastedagar. Folk strömmade till. I Salem hölls sedan från den 5 januari »väckelse- och uppståndelsemöten« med Anna Lewini (Norrköpings Tidningar 4/1 1919). Väckelsen kom snabbt. Redan lördagen den 18 januari annonserade Lördagsbönekretsen att bönemötena »å Sveasalen inställas så länge väckelsemötena pågå« (ibid.18/11919). Torsdagen den 23 januari hölls avskedsmöte för Anna Lewini, men väckelsen fortsatte, nu med evangelisten Waldemar Ernström som »det synliga redskapet för den yttre framgången« (Hjelm 1950a s. 89). Under väckelsen blev hundratals människor frälsta145 och många blev andedöpta. Den 23 februari 1919 »intogs i full förening med församlingen sjuttio personer« (Sv. Sb. 6/3 1919). Under verksamhetsåret 1918–1919 ökade medlemsantalet med 119 (+36 %).146

Några möten vintern och våren 1919

Pingstmöten hölls vintern och våren 1919 på flera platser, bland annat i Malmö den 15–17 februari 1919 med pastor G.L. Lennarth som inbjudare. I detta möte medverkade Gustaf Dahl, Ernst Wahl och Adolf Fogelqvist. Deltagare kom från flera metodistförsamlingar i sydvästra Skåne.

Vid åtminstone ett tillfälle hölls ett ekumeniskt pingstmöte:

145 Per Nilsson skriver att man »på ett års tid bad med ett tusental själar, som sökte frälsning« (Nilsson 1922 s. 60) medan C.G. Hjelm, medlem i Salem, skriver: » Efter

Ongman utbröt en väckelse bland 600 själar vintern 1919«. Att väckelsen inte bara påverkade Salem förstår man av att någon skriver att »vi ha här bön varje dag kl. 10 f. m. i de olika församlingarna. Gud vare tack för den andens enhet som visar sig bland de olika friförsamlingarna« (Sv. Sb. 6/2 1919). Edvin Lundin skriver i början av juni: »Huru många som under denna väckelse funnit Gud, kan jag ej säga, men de äro dock över 400« (Sv. Sb. 3/7 1919). Lundin tänker då på Salemförsamlingen. –

Om ordningen under dessa väckelsemöten skriver C.G. Hjelm: »P[hilipsson] stod vid dörren tillsammans med fyra stora starka poliser, som hjälpte P. att hålla styr på denböljandemassanavvassaarmbågarochstoraknytnävar,somalltidsloguppmot väggarnaisalensnedredel.Varjekvällåkteautomatisktvidettgivetögonkast från[P.] ett visst gäng ut för trapporna och nästa kväll var de där igen« (Hjelm 1950a s. 90). 146 Under konferensåren 1918–1921 ökade medlemsantalet i Salem från 310 till 500.

Även systerförsamlingen Bethel fick del av väckelsen; under nämnda tidsperiod ökade medlemsantalet från ca 350 till ca 475. I slutet av perioden gjordes emellertid en »resning« då ca 100 »okända« avfördes från matrikeln. Någon motsvarande rensning gjordes inte i Salem.

En uppbyggelsekonferens för det andliga livets fördjupande kommer att hållas i Alingsås den 23–26 januari. Konferensen anordnas av samtliga frikyrkoförsamlingar i staden, och komma talare från de olika samfunden att medverka. (Sv. Sb. 16/1 1919) 147

Edvin Lundin skriver om ett besök i Falun under påskhelgen 1919 och berättar något om var församlingen hade fått uppleva sedan årsskiftet:

Redan på årets första dag kunde man märka Andens susning och än mer, man fick även erfara Andens kraft till Guds barns helgelse och syndares frälsning. Vid varje möte som sedan hölls, förökade Gud skaran av dem, som blevo frälsta. Längre fram i januari höllos en serie möten, vilka leddes av fru Lewini samt bröderna Rosenqvist och Fogelqvist. Under dessa möten uppenbarades Guds kraft på ett särdeles mäktigt sätt. Huru många, som blev frälsta, kan jag ej säga, men visst är, att det var ett ganska stort antal och dessutom fingo många av församlingens medlemmar erfara en verklig förnyelse i den Helige Ande. (Sv. Sb. 15/5 1919)

Per Nilsson skriver i en lång artikel i Svenska Sändebudet i juni om verksamheten på Gotland. Han använder uttryck som »alla möten från början till slut gingo i Andens tecken«, »bön om uppfyllelse av Guds Helige Ande«, »en Andens högtid« och »altarrunden omringades gång efter annan av dessa som sökte frälsning, Andens dop eller helbrägdagörelse för sina kroppar« (Sv. Sb. 3/6 1919).

Årskonferensen sommaren 1919

Årskonferensen år 1919 ägde rum i Kristinehamn den 31 juli–4 augusti. Den ende av distriktföreståndarna som rapporterade något om en pågående pingstväckelse inom kyrkan var Albert Löfgren (Södra distriktet):

Det rikare andliga liv, som med stor glädje erfors det förra året, har under detta åränytterligare utvecklatsig. Vi hålla på,tyckes det mig,att komma upp ur vågdalen, och vår verksamhet bäres upp av Andens mäktiga våg till kraft, glädje och frimodighet. Många hava mottagit rik förnyelse av den Helige Ande. Gudstjänsterna besökas mera talrikt än förut. Längtan efter bön om »mer, mera av Jesus« är djup och allvarlig.

I de flesta församlingarna hava människor blivit frälsta, och i några har det varit större väckelser. Salemförsamlingen i Norrköping har haft ett underbart år. Över sexhundra personer hava blivit omvända till Gud.

147 I Nyköping ordnades ett pingstmöte 16–18 mars 1919. Bland de talare som var annonserade finner vi Karl Ljung och Lewi Pethrus. Det var Evangeliska brödraförsamlingen (Pingströrelsen) med sin pastor Elias Hane som inbjöd till mötet.

Tecken och under hava skett ibland folket. Även i Västervik, Hälsingborg,

Huskvarna, Malmö S:t Markus och Norrköping-Bethel ha ett större antal personer under året bekänt sig mottaga förlåtelse och nyfödelse. Norman hade varit distriktföreståndare ett år vid denna konferens. I ett brev från omkring 1945 skriver han om ett långt samtal han och Adolf Rosenqvist hade haft om andedopet. Det torde ha varit under årskonferensen 1919:

Jag hade börjat resa som distriktsföreståndare då, och den frågan var ständigt på tal. En del av vad jag sett syntes mig mindre gott. Varken min personliga läggning eller min uppfattning gåvo mig någon plats bland dem av de våra, som sade sig vara inne på denna nya väg. För min del blev samtalet med din far synnerligen givande. Han var sund och hade aldrig något emot att höra på andras synpunkter. (Rosenqvist s. 67–68) I de fyra distriktföreståndarnas gemensamma rapport framhölls behovet av evangelister »för det andliga arbetet inom församlingarna och på predikoplatserna, synnerligast på vintern«. Ungdomsförbundet hade tillsatt en kommitté »med avseende på evangelistfrågan« och nu ville föreståndarna att årskonferensen skulle utse tre medlemmar och besluta att »den så förstärkta kommittén må utgöra konferensens styrelse för frågan om evangelisters utbildning«. Årskonferensen biföll förslaget. Även Gustaf Dahl och Karl Ljung hade lämnat in förslag som rörde evangelistfrågan. De ville »att konferensen uttalar sig för att biskopen må utnämna två konferensmedlemmar som evangelister under detta konferensår«. De önskade också »att konferensen genom sluten omröstning må få giva sin önskan tillkänna vilka [som] böra utnämnas«. Kanske trodde de att ett sådant förfarande skulle öka sannolikheten att pingstbetonade evangelister utsågs. Beslutet blev emellertid att frågan skulle tas upp vid nästa årskonferens.

Under årskonferensen hölls fyra av dagarna uppbyggelsemöten kl. 5 em. I dessa talade bland andra Anders Grönblad, G.L. Lennarth, Karl Ljung, Gustaf Dahl och Adolf Rosenqvist. Per Nilsson var inte annonserad, men han deltog i konferensen. Ingenting nämns i referaten från konferensen i Svenska Sändebudet om helgelse, andedop eller andeutgjutelse. I konferensens avslutningsmöte utnämndes Gustaf Dahl, Karl Ljung och Per Nilsson för ytterligare ett år i Hälsingborg, Norrköping respektive Visby.