9 Konferensåret 1919−1920

Utöver referat från några möten och konferenser under verksamhetsåret 1919–1920, innehåller detta kapitel några uppgifter från årskonferensen sommaren 1920 och något om »samfundsdebatten«.

Referat från möten och sammankomster

I Norrköping hölls den 3–17 december 1919 en evangelistkurs. Den var redan i maj beslutad av Salemförsamlingens styrelse, men ansvaret övertogs efter årskonferensen av den kommitté »för evangelisters utbildning« som utökades vid sommarens årskonferens (s. 168). Enligt två referat i Svenska Sändebudet (13/11 och 20/11) var G.A. Gustafsson, Nils Lellky, Per Nilsson, Adolf Rosenvist och Erik Ström »föredragshållare«. Överlärare Axel Swartz (s. 122), Norrköping, höll »ett mycket intressant och fängslande föredrag om andedopet«. En av deltagarna vid kursen i Norrköping var C.G. Hjelm, då 16 år. Han gick ut som evangelist i januari året därpå (s. 310). Referaten från kursen ger inget intryck av att »pingsten« satte sin prägel på kursen vilket man ändå kan förmoda var fallet.

En helgelsekonferens hölls i S:t Peters kyrka i Stockholm den 9–11 december 1919 (tisdag–torsdag). Den samlade 50–60 predikanter och elever vid Teologiska skolan. Syftet med konferensen var enligt Theodor Arvidson, som var mötets värd, att »få ett par dagar till gemensam stillhet och bön om Andens fullhet«. Gustaf Wagnsson »erinrade att intet annat kan göra oss dugliga i det arbete som Herren insatt oss i, än Guds kärlek«. »K.A. Jansson läste Apg. 1:8148 och framhöll«, att »kraften att vara framgångsfulla vittnen […] få vi, då det blir hos oss ett stort och skriande behov därav, så att vi ej kunna leva den förutan«. Herbert Lihndaker »inskärpte, att vi först måste bliva altarmänniskor innan vi kunna bli välsignelse-människor«. Karl Ljung framhöll att »Gud kan och vill fylla alla våra behov i härlighet i Kristus

148 »Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.«

Jesus. På ett härligt sätt!«. G.A. Gustafsson »talade om det glödande kolet från altaret […] som bränner bort det orena, som inviger och som iståndsätter till Herrens tjänst«. Adolf Rosenqvist »ledde ett gott böneoch eftermöte« på tisdagskvällen. Onsdagens eftermiddag och kväll liksom torsdagens eftermiddag var avskilda »för predikanterna till enskilt samtal och bön«. På torsdagskvällen var det böne- och väckelsemöten i alla Stockholms metodistkyrkor.

Det är ett gott tecken och i hög grad glädjande, att det, som under de första tiderna i så gott som varje predikan inskärptes och utgjorde en så viktig del av metodistpredikanternas förkunnelse, rening i Jesu blod, rening i hjärtat och i livet och uppfyllelsen av den Helige Ande, får alltmer plats i bön, i förkunnelse och i erfarenheten. Uttrycken äro väl delvis olika mot då och även i många avseenden företeelserna. Men saken är i grunden densamma: Hela människans odelade hängivenhet åt Gud till heloffer på altaret och det stilla förblivandet där. (K.A. Jansson i Svenska

Morgonbladet 12/12 1919)

Försommaren 1920 rapporterade Gustaf Dahl från sin församling i Hälsingborg:

Även detta [konferens]år ha vi haft god och välsignad tid inom vår församling här. Rätt många ha vi fått se söka Herren, och av dem har ett tjugofemtal förenat sig med församlingen i full förening. Bönens ande är varm och innerlig. Ofta få vi på ett mäktigt sätt erfara Herrens krafts uppenbarelse. Några fester, konserter och liknande ha vi ej att förtälja om – Gud vare lov! Men vi se huru det gamla Gudsordet verkar, gläder, inspirerar och upplyfter. […] För såväl predikanter som medlemmar bör den saken stå levande, att bönens ande hålles verksam året om i församlingen. Detta är mer betydelsefullt än alla »övningar« av olika slag, som beklagligt nog »stjäla« så mycken tid och så mycket intresse i många församlingar. (Sv. Sb. 3/6 1920) Från samma församling och med hög sannolikhet vid samma tid har en besökare berättat enligt Per Nilsson om ett möte där bankdirektör Hilding Hedberg149 predikade:

Då jag kom till kyrkan var denna med den mindre salen så fullpackad av folk, att det var nästan omöjligt att komma in. […] Hela mötet präglades av den största hänförelse, och då eftermötet började, steg det till sin höjdpunkt. Tungotal och lovprisning till Herren hördes från varje del av kyr-

kan. (Nilsson 1922 s, 61)

149 Hilding Hedberg tillhörde inte metodistförsamlingen i Hälsingborg även om han underentidhadeettförtroendeuppdragi församlingen (sevidareipersonregistret).

Samme Hedberg var med vid en bibelkurs i Växjö sommaren 1920. En av eleverna (och den ende manlige) var den 17-årige C.G. Hjelm, som rapporterade från kursen i Svenska Sändebudet:

Icke genom någons styrka eller kraft skall det ske, utan genom min ande, säger Herren Sebaot (Sakarja 4:6).

Växjö församlings och ungdomsförenings inbjudning till bibelkurs [10–18 juli] hade hörsammats av många ungdomar, huvudsakligen från sydligare Sverige. Från Malmö, Hälsingborg, Norrköping, Motala, Råå, Göteborg, och Borås m. fl. platser hade sammanlagt minst ett femtiotal efter den levande Guden längtande ungdomar anlänt. – Kursen hade anordnats för att Gud skulle möta själar, som kände behovet av att undfå den uppståndne Frälsarens mäktiga kraft. Kursen blev också av stort andligt värde. […]

Pastor Dahl höll en serie bibelstudier över bibliska karaktärer, såsom Jesus, Maria, Maria Magdalena och Johannes Markus.– Pastor Rosenqvist skildrade profeten Elias liv […] en Herrens tjänare, mäktig i Andens kraft men ändock en människa såsom vi. […] – Pastor C. Ericsson från Råå behandlade ämnet: Bönelivet. […] – Dessutom höll bankdirektör Hedberg från Hälsingborg tisdag och onsdag föredrag över ämnet: Tidens tecken. – Varje afton höllos böne- och väckelsemöten i kyrkan, då tal höllos av kursledarna och undertecknad. Vid dessa möten var Guds Andes kraft utgjuten på ett märkligt sätt. […] Pastor K. Karlsson och en damkör från Hälsingborg medverkade med härlig, av den Helige Ande inspirerad sång. […]

Den bästa enhet var rådande mellan både ledare och deltagare. Där Guds Ande är, där är frihet. (Sv. Sb. 29/7 1920)

I början av 1960-talet skriver Hjelm om samma konferens:

Pingstbetonade metodister hade sommarkonferens utanför all kyrkoordningoch disciplin. Karl Karlsson var pastor. Adolf Rosenqvist, Gustaf Dahl och C. E.Eriksson, sedermera Engstad, kom dit. Ett alldeles extra inslag var bankdirektör Hilding Hedberg från Skånska banken i Hälsingborg, en excentrisk herre, som talade tyska på middagen och franska vid kaffet, som handrack ur en rysk servis efter Nikolaus II […]. På bönemöten talade han i tungor. – Jag vill lova att vi hade eldfängda möten. Inte underligt att vi oupphörligen sjöng sången av Barratt om kildevandet, som rinner opp på det höje fjellets topp. Karl Karlsson sjöng tio gånger bättre än han predikade. […] Under växjömötena kom vi i riktig metodisthänryckning. Vi kunde saligen skratta en hel natt. Det fanns inte några som helst möjligheter att hindra dessa våldsamma salighetsutbrott. Värst var Adolf Rosenqvist. Anden flög från honom över på mig. Fenomenet fortsatte från avslutningsmötet hela natten på tåget mot Stockholm. (Hjelm 1965 s. 78–79)

Josef Magnusson, pastor i S:t Paul i Stockholm, undervisade om nådegåvorna i Svenska Sändebudets pingstnummer 1920 och skriver:

Angående gåvorna att bota sjuka och tungomålstalandets gåva är det mycket tal i våra dagar, som vi alla veta. Här fordras stor visdom, ty eljes kunna villfarelser och svärmeri bliva följden. (Sv. Sb. 20/5 1920)

Samfundsdebatten

En längre artikel av G.L. Lennarth i september 1919 i Svenska Sändebudet under rubriken »Om andedop och tungomålstal« var inte i första hand riktad till tidningens läsekrets. Den var en kommentar till »samfundsdebatten« i Svenska Morgonbladet (s. 163) och hade publicerats i denna tidning den 8 juli. Den 11 september hade T.B. Barratt bemött artikeln i Evangelii Härold vilket sannolikt var anledningen till att Lennarths artikel publicerades i Svenska Sändebudet. Här följer ett utdrag:

Mycket har skrivits på sista tiden om den s. k. nya rörelsen, men icke allt har varit uppbyggligt. […] Jag ser i denna rörelse något gott, och frågan är då, hur vi skola på bästa sätt kunna taga vara på detta goda och utnyttja det till våra församlingars fromma.

Att utan vidare ställa sig avvisande mot denna rörelse är säkerligen långt ifrån klokt, ty den åsyftar ett innerligare och varmare andligt liv i församlingen och vill att den enskilde troende skall […] åtnjuta »Guds barns härliga frihet«. Å andra sidan gäller det att vara vaken och ha urskillningsförmåga, ty allt gott kan […] missbrukas. Tyvärr finna vi åtskilliga troende, som så gå upp i detta nya och tro sig vara så helt ledda av Guds ande i allt, att de anse den […] vara motståndare till Anden, som inte kan gilla allt vad de säga och göra. […]

Att bliva »andedöpt« eller mottaga »dopet i den Helige Ande« kan icke och får icke betyda en i alla detaljer lika och på samma sätt förnimbar upplevelse. […] Man ser […] vid varma möten, hur en och annan får en mer eller mindre våldsam skakning i kroppen, och det säges att den personen blir »andedöpt«. Ingen bör då förvåna sig över att en och annan står där en smula undrande, och tanken ligger mycket nära till hands att andedopet måste ske i samband med vissa yttre företeelser. När man sedan får höra andedöpta personer försäkra, att tungotalet är ett säkert tecken för att inte säga det enda »tecknet« för att en människa har fått andedopet – ja, då blir villervallan stor. […]

Vill man söka efter säkra tecken på att en person äger Anden i rikt mått är det bäst att söka dem i Andens frukter (Gal. 5:32). Det är inte svårt att från bibeln och erfarenheten finna stöd för mitt påstående, att en per-

son kan äga en Andens nådegåva utan att därför vara fylld med den Helige Ande. […] I min egen församling har Gud genom sin ande varit kraftigt verksam senaste vinter. Bekymrade ha funnit frid med Gud, många Guds barn ha blivit frigjorda, sjuka ha genom bön och tro blivit friska, även i fall, där läkare hyst föga eller intet hopp. Tungomålstal har även förekommit en och annan gång. Allt har samverkat till Guds ära. (Sv. Sb. 18/9 1919) Barratt hävdar i sin artikel i Evangelii Härold att tungotalet är tecknet på andedopet.

Samfundsdebatten fortsatte under hösten 1919 och fick ny näring av en artikel av Lewi Pethrus i Evangelii Härold. Där återkommer uttrycket skökoväsen:

Ju mer Guds Ande får rum hos de troende, skall det skökoväsen, som de olika samfunden i mer eller mindre grad representera (Upp. 17:5) bliva uppenbart för dem, och de uppriktiga själarna taga avstånd därifrån.

(Evangelii Härold 27/11 1919) Theodor Arvidson skriver om detta uttalande:

Det må tillåtas mig att nu offentligt säga vad jag förut enskilt sagt till broder Pethrus: Denna din »kyrkopolitik« söndrar såsom få andra ting. Liksom Paulus öppet uppträdde mot Petrus i Antiokia på grund av avsöndringen från en grupp kristna (Gal. 2:11) så måste det nu också sägas ett öppet ord i denna sak. Alla borde dock veta att »skökoväsen« kan det finnas och finnes i de s. k. fria församlingarna lika mycket som i dem, som äro anslutna till samfund. […] Samfundsgemenskapen är inget hinder för Guds Andes verksamhet. Och bristen på samfundsordning är ingen hjälp mot synd i församlingen. Det är kyrkopolitisk bluff att påstå något sådant, även om det sker i god tro och i bästa avsikt. (Svenska Morgonbladet 9/12 1919)

Årskonferensen sommaren 1920

Årskonferensen 1920 hölls i Gävle den 29 juli–2 augusti. Detta år leddes konferensen av Anton Bast från Köpenhamn som hade tillsatts av generalkonferensen våren 1920 som biskop över Norden.150

Distriktföreståndarnas gemensamma rapport till årskonferensen innehåller inget om väckelser. Evangelistfrågan tas upp och kabinettet säger sig stödja de förslag som kommit fram att utnämna konferens-

150 Anton Bast från Köpenhamn var den förste skandinav som blev biskop inom

Metodist-episkopalkyrkan. Inför generalkonferensen 1920 hade en nordisk samarbetskommitté föreslagit honom. Han ledde sedan årskonferenserna 1920–1924.

evangelister. Deras avsikt var att »tillråda biskopen att utnämna en eller flera sådana, såvida ej andra utnämningsfrågor göra det omöjligt«. Det blev möjligt och Waldemar Ernström tillsattes som konferensevangelist.151

Med undantag för Albert Löfgren innehåller distriktföreståndarnas rapporter inget om andeutgjutelse eller förnyelse. Löfgren (Södra distriktet) skriver:

De senaste årens verksamhet har till stor del karakteriserats av allvarliga bemödanden att få ett rikare andligt liv i församlingarna. Enskilt och gemensamt hava predikanterna ödmjukat sig inför Gud och bedit om en förnyelse av den Helige Ande hos sig själva, i församlingarna och över hela den andliga verksamheten. Och många församlingsmedlemmar bedja ivrigt om samma gåva. Han tackar Gud för »den förnyelsens ande, som är verksam ibland oss«.

Under konferensen hölls tre uppbyggelsemöten. Talare vid dessa var Anders Grönblad, Filip Haglund, Frithiof Åhlén, Adolf Rosenqvist, Carl Lindström och Gustaf Dahl. Karl Ljung och Per Nilsson var således inte med på talarlistan.152

Sista dagen hölls avslutningsfest i Betlehemskapellet, där biskopen läste upp »utnämningslistan och förklarade konferensen avslutad«. Där fick Per Nilsson veta att han skulle flytta från Visby till Slitekretsen (Slite och Kappelshamn). Han skriver: »Deras tanke var att isolera mig därute på norra Gottland«. Att bli förflyttad från Visby till Slite ansåg nog samtliga medlemmar i Årskonferensen vara en skymf.

153

Omedelbart efter det utnämningslistan blivit uppläst, sade Anden i mitt inre: »Aldrig. Du skall ej gå dit, ty denna utnämning är icke av mig.«

(Nilsson 1922 s. 69)

Per Nilsson meddelade kabinettet omedelbart efter mötet att han inte tänkte flytta till Slite. Han föreslog att kabinettet skulle »tillåta mig att verka, fritt efter som Anden ledde, detta utan att göra anspråk på något

151 Ernström var enligt Hjelm »rikt begåvad«. Han fängslade sin publik som talare, var en utmärkt pianist och »sjöng som en trubadur« (Hjelm 1950a s. 89). Ernström hade gripits av pingstväckelsen och hade under väckelsen i Norrköping (s. 165) talat i tungor offentligt. – Ernström blev under årskonferensen intagen som provmedlem. 152 På söndagens förmiddag kl. 11 hölls fem parallella gudstjänster, de »största« i Missionskyrkan och Metodistkyrkan samt tre »mindre«, varav en hölls i Frälsningsarméns lokal och där predikade Per Nilsson och Petrus Bäckström. 153 I Visby skulle Nilssons lön ha blivit 3 500 kr/år. Lönen i Slite var ca 1 600 kr. Antalet medlemmar var drygt 100.

ekonomiskt understöd från kyrkans sida«. Distriktföreståndarna vägrade och »hotade mig med anklagelse och ställande inför kommitté«.

Jag ville emellertid ej låta saken gå dit hän, varför jag till sist ansåg mig nödsakad att begära mitt utträde ur svenska årskonferensen. Dock gjorde jag detta med tydligt förbehåll att detta icke gällde mitt utträde ur kyrkan, utan att jag önskade få min sak avgjord inför den samlade årskonferensen, vid dess nästa sammanträde. (Nilsson 1922 s. 69−70) Anklagelsen måste ha gällt Nilssons vägran att »fullgöra det arbete, till vilket han blivit behörigen utsedd« (Kyrkoordningen 1920 § 267). Eftersom årskonferensen var avslutad skulle en kommitté ha fått i uppgift att rannsaka och döma honom, varefter målet slutligen skulle avgöras vid årskonferensen 1921 (om rannsakning: s. 194). 154

Per Nilsson skriver att han natten efter sin utnämning hörde Gud tala till sig: »Gå ut ifrån dem. Jag skall leda dig en annan väg, på vilken jag skall göra dig till ännu större välsignelse«. Men han tvekade: »Nu först fick jag erfara, huru fast jag vuxit vid kyrkan, och huru svårt det var att slita dessa band« (Nilsson 1922 s. 70–71). Tre veckor före konferensen hade han och några andra personer varit samlade till bön i baptistkapellet i Visby. Han hade varit försänkt i bön och känt hur någon lade sin hand på hans högra skuldra. Ingen fanns i närheten. Han förstod då att det var »något från andens värld, varför jag förblev stilla« (s. 263). Han säger sig ha upplevt ett andeväsen vid sin högra sida som talade om för honom att en svår prövning väntade honom. Efter konferensen menade han att förflyttningen till Slite var den prövning som han hade förvarnats om.155

Gustaf Dahl fick förflyttning till Östersund för att ersätta Fredrik Åhgren som skulle bli föreståndare för Teologiska skolan i Uppsala. Dahl hade varit åtta år i Hälsingborg och det var nog svårt för biskopen att förlänga förordnandet ytterligare ett år. Styrelsen i metodistförsamlingen i Hälsingborg protesterade mot utnämningen, men »de styrande i kyrkan hade sagt sitt« (Ruth Angsvik RGA).

154 Nilsson kan ha gjort bedömningen att han skulle bli fälld av kommittén och därmed suspenderats från sin tjänst fram till årskonferensen sommaren 1921, vilket skulle ha begränsat hans möjligheter att försörja sig inom kyrkan som evangelist. 155 I och med att Per Nilsson inte tillträdde sin tjänst i Slitekretsen beslöt distriktföreståndaren att den som under det föregående konferensåret hade haft denna tjänst skulle stanna kvar, vilket i sin tur medförde flera förändringar inom och utom Östra distriktet dit Gotlandsförsamlingarna hörde.