10 Konferensåret 1920−1921

Per Nilsson återvände till Visby ett par veckor efter årskonferensen 1920 och hade sin första mötessöndag i församlingen den 22 augusti. En vecka senare höll han sin avskedspredikan.

Söndagen den 12 september predikade Per Nilsson i Filadelfiakyrkan i Stockholm tillsammans med G.E. Söderholm, som under sommaren avgått som präst inom Svenska kyrkan och anslutit sig till Pingströrelsen. Lewi Pethrus meddelade veckan därpå i Evangelii Härold att Per Nilsson »nu lämnat sin befattning inom metodistkyrkan, för att gå ut som fri evangelist« (Evangelii Härold 16/9 1920). Söndagen därpå predikade Nilsson i Filadelfiaförsamlingens förmiddagsmöte i Auditorium.

156

En tid efter årskonferensen fick Per Nilsson ett brev från distriktföreståndare Gustaf Wagnsson, i vilket han enligt Nilsson skriver att kabinettet vid ett möte hade beslutat att om han tog tillbaka sin ansökan om utträde skulle han »få resa och verka fritt«. Per Nilsson accepterade erbjudandet. En majoritet inom kabinettet var nog i och för sig nöjd med att Nilsson hade lämnat Årskonferensen, men det fanns problem. Han hade sannolikt ett så stort stöd av såväl medlemmar i Årskonferensen som församlingar att det kan ha riktats allvarlig kritik mot kabinettets behandling av honom. Det var dessutom inte önskvärt att någon metodistpredikant gick över till Pingströrelsen vid denna tid med hänsyn till spänningen mellan rörelsen och de etablerade samfunden. Risken fanns också att medlemmar inom Metodistkyrkan skulle dras med. Det skulle dessutom troligen vara svårt att förklara varför Nilsson mer eller mindre hade tvingats att lämna kyrkan.

Vid kvartalkonferensen den 5 oktober 1920 i Salem i Norrköping väckte Karl Ljung ett förslag:

Enär det kommit till vår kännedom att pastor P. Nilsson, vilken vid konferensen i Gevle 1920 vägrade mottaga utnämning till Slite, hos biskopen ämnar anhålla om att få återtaga sin avskedsansökan samt erhålla annan utnämning, vilja vi hos biskopen anhålla, att pastor Nilsson för 1920–21

156 Auditorium (senare Vinterpalatset) var belägen vid Norra Bantorget. Lokalen hade sittplatser för ca 2 000 personer.

utnämnes till biträdande pastor i Norrköping Salem. Dock utan att församlingen, enär pastor Nilsson på enskild väg garanterats lön, ikläder sig något ansvar för hans underhåll. (NMA) Först i början av december verkställde biskopen utnämningen. Då hade Nilsson medverkat som lärare i en evangelistkurs, den andra i ordningen som ordnats på uppdrag av Årskonferensens och Epworthförbundets gemensamma kommitté för evangelistkurser. Den ägde rum under tiden 1–15 november 1920 och hölls i Salem i Norrköping. Utöver Nilsson lärare var G.A. Gustafson, Karl Ljung, Adolf Rosenqvist och Einar Ström lärare. Även distriktföreståndare Albert Löfgren hade medverkat med föredrag om Gamla testamentet. Flera hade blivit helbrägdagjorda under kursen och »Guds ande var oss mäktigt nära och talade härliga trösterika ord till oss« (Sv. Sb. 16/12 1920).

Välkomstmötet i Salemförsamlingen för Per Nilsson hölls måndagen den 31 januari 1921. Vem eller vilka som hade garanterat hans lön är inte känt, men det kan ha varit Ernst Wahl och Adolf Fogelqvist.

Under hösten 1920 hade Nilsson drabbats »nervositet och sömnlöshet« och var sjuk i omkring tre månader. Han började ifrågasätta sina andliga upplevelser, men när han kom upp i predikstolen släppte tvivlen mig för tillfället, och jag kunde ibland tala med kraft, men så snart jag kom ned från predikstolen var jag åter i klorna på tvivlets demoner. […] Om nätterna ropade jag i min nöd till Gud, och då jag icke gjorde det, slogs jag med djävulen. (Nilsson 1922 s. 73)

Vistelsen i Norrköping från slutet av januari 1921 gjorde att hans hälsa förbättrades och redan i slutet av mars kunde han börja resa parallellt med att arbeta som pastor i Salem. Vid den här tiden föreslog han att biskopen, Anton Bast, skulle utnämna Karl Ljung till distriktföreståndare och att han själv skulle bli föreståndare för Salemförsamlingen i Norrköping. Han hade också framfört denna tanke till två av distriktföreståndarna, men hade inte fått någon respons.

I april 1921 publicerades en längre artikel (drygt tre spalter) av Per Nilsson i Svenska Sändebudet under rubriken »Andeutgjutelse och helbrägdagörelse«. Där skriver han om sin tid i Salem i Norrköping:

Det pågår allt fortfarande ett underbart Herrens verk. Ja, min uppfattning är att Guds kraft aldrig varit mäktigare utgjuten över denna församling än vad den för närvarande är. […] Väckelsen utåt är visserligen inte densamma som för två år sedan, men så är den så mycket mera genomgrip-

ande inåt. (Sv. Sb. 14/4 1921)

Han skriver om ett möte då »flera kommo igenom till ett dop i Helig Ande«, och om ungdomsföreningens årssammankomst, då »vågor av himmelsk salighet gingo fram över oss och så gott som hela ungdomsskaran jublade inför Herren«.

Verket i Salemförsamlingen har icke ännu nått sin fulla mognad, men vi äro på rätt väg, ty vi närma oss »apostlagärningarna« eller den ursprungliga församlingens återställande, det börjar snart bliva där, alldeles som man läser om metodismens första tid. (Sv. Sb. 14/4 1921)

En månad senare återkom han med en lång rapport (drygt två spalter) om »frälsning, andeuppfyllelse och helbrägdagörelse«. Han berättar om ett besök i Östersund där flera helbrägdagörelseunder hade inträffat. Han avslutar artikeln med en deklaration:

Ingenting skall få hindra mig från att gå den väg Herren stakat ut för mig eller från att fylla den mission, som min välsignade Frälsare givit mig att utföra, nämligen att bland vårt folk förkunna hela fullheten av Kristi evangelium om frälsning, andeuppfyllelse och helbrägdagörelse, detta till dess Jesus kommer. (Sv. Sb. 12/5 1921)

Sista artikeln – »Något om Herrens underbara verk« – publicerades den 30 juni (drygt två spalter) och då hade årskonferensen börjat. Av den framgår att han efter Östersund hade besökt Bomhus, S:t Petri i Gävle, S:t Markus i Stockholm, Boxholm och Nässjö. Mötena hade samlat mycket folk och enligt Per Nilsson hade flera helbrägdagörelseunder skett.

Nilsson nämner inget om tungotal i artiklarna utom möjligen indirekt:

Och jag försäkrar att han under Andens kraft fick sin tungas band lossade, ty under en kvarts timme prisade han Gud med överfullt hjärta och med

»hög röst«.(Sv. Sb. 14/4 1921)

Årskonferensen 1921

Årskonferensen 1921 ägde rum i Uppsala den 29 juni–4 juli 1921. I början av konferensen fick Per Nilsson veta genom sin distriktföreståndare att kabinettet enhälligt hade beslutat att han skulle utnämnas till vårdhavande predikant i Slitekretsen (Nilsson 1922 s. 77). Han lämnade då in en ansökan om tjänstledighet för det kommande verksamhetsåret.

Alla frågor som rörde tjänstledighet bereddes av kommittén för konferensförhållanden. Kommitténs första möte hölls den 30 juni och då behandlades tre ansökningar. Dessa gällde Per Nilsson, Gustaf Dahl och Karl Ljung. De två sistnämnda var två av kommitténs fjorton ledamöter.157

1) Per Nilsson hade insänt en skrivelse med begäran om ett års tjänstledighet för att få fritt ägna sig åt evangelistverksamhet. Kommittén kunde icke bifalla denna begäran, utan beslöt rekommendera att br. Per

Nilsson skulle av vederbörande [distriktföreståndaren för Östra distriktet] anställas som konferensevangelist. 2) G. Dahl begärde att bliva tjänstledig nästa år för att antaga lärareplats vid ett bibelinstitut i Jönköping. Kommittén ville ejpå grundavden rådande predikantbristen tillstyrka detta, men inför br. Dahls ultimatum att han annars »måste lämna kyrkan« föll kommittén till föga och för att rädda br. Dahls samvete för nöd, beslöt kommittén att tillstyrka hans begäran. 3) K. G.Ljung begärde, iöverenstämmelse med§ 186 inya Kyrkoordningen, ett års tjänstledighet. Kommittén ville icke heller tillstyrka denna begäran av samma skäl eller att stor brist på predikanter nu råder. (01 F3B 1 MKA) Beträffande Per Nilsson följde kabinettet kommitténs rekommendation och Nilsson tillfrågades om han »var villig att taga tillbaka [sin] begäran om tjänstledighet«, vilket han var (Nilsson 1922 s. 77). Han föreslogs sedan att tillsammans med två andra utnämnas till konferensevangelister. Årskonferensen biföll förslaget med 83 röster mot 7. Beslutet visar att det fanns ett inte obetydligt stöd för Per Nilsson bland predikanterna. Själv ansåg han att det var »en verklig heder för svenska årskonferensen, att den vågade reagera« mot den behandling som kabinettet hade utsatt honom för (Nilsson1922 s.77).

Gustaf Dahl hade i Östersund kommit i kontakt med en »pingstbönegrupp« som hade bildats under konferensåret 1920–1921 med deltagare från olika församlingar, bland annat metodistförsamlingen. Dahl skriver senare att »de samlades ofta och jag kände mig redan då så ett med dem, att jag kallade dem ’mina egna’ « (Evangelii Härold 3/5 1923). Dahl torde i hög grad ha påverkats av denna gemenskap och »för sitt samvetes skull« kunde han inte fortsätta som församlingsföreståndare (Ruth

157 De fjorton ledamöterna var Fr. Åhgren, J. Magnusson, A. Grönblad, C.J. Nelson,

K.G. Ljung, E. Axelson, J. Adelbert, August Nilsson, G. Dahl, Johannes Carlsson, H.

Rabe, J. Melin, A. Rudström och A. Hultqvist. Det framgår inte av protokollet vem som ledde mötet.

Angsvik RGA). Han var dock inte beredd att lämna Årskonferensen utan valde att ansöka om tjänstledighet och arbeta som lärare vid Svenska Alliansmissionens bibelinstitut i Jönköping.

Den paragraf som Karl Ljung åberopade gjorde det möjligt för biskopen, efter omröstning i årskonferensen, att bevilja en predikant ledigt under ett år för exempelvis studier och vila (s. 349). Ljung accepterade troligen kommitténs beslut, varför frågan inte togs upp till omröstning i årskonferensen. Han fick vara kvar som pastor i Salem i Norrköping –hans femte år i församlingen.

En dryg vecka efter att konferensen avslutades hölls en »sommarkonferens« i metodistkyrkan i Råå, där Carl Erik Eriksson var pastor och CarlF. Israelsson lokalpredikant. C.G. Hjelm som var en av de inbjudna talarna berättar att konferensen samlade »en rad pingstbetonade meto-

distpredikanter« (Hjelm 1965 s. 112).