Andrew Eks erfarenheter

Andrew Eks erfarenheter I detta avsnitt redovisas texter som har skrivits av Andrew Ek – eller som återger berättelser av honom – om händelser och upplevelser som har samband med väckelsen i Los Angeles vintern och våren 1906. Underlaget utgörs främst av följande källor: ● En artikel, »Väckelsen i Los Angeles«, i Svenska Tribunen den 6 februari 1907. Den skrevs utifrån »ett längre samtal« som tidningens redaktör Richard Edhelberg hade med Andrew. – Edhelberg har missuppfattat honom på flera punkter; samtalet kan ha varit ostrukturerat och felen uppkom antagligen när han sammanställde materialet till en överskådlig berättelse. Han ifrågasatte troligen inte de uppgifter som Andrew lämnade. ● En artikel, »Vækkelsens gang i Sverige«, av Tomas Ball Barratt i Byposten den 27 juli och 24 augusti 1907. Denne fick vid ett besök i

Göteborg i maj 1907 ett samtal med Andrew som berättade om väckelsen i Los Angeles (s. 73). – Barratt var synnerligen produktiv som skribent. Han förde dagbok, skrev betraktelser, predikningar och artiklar med teologiskt och kyrkohistoriskt innehåll, reseskildringar, mötesreferat med mera. Vissa av hans texter i Byposten förefaller att utan redigering återge anteckningar som skrivits ner under de tilldragelser de handlar om eller de samtal han refererar. »Vækkelsens gang i Sverige« tycks höra till denna kategori. Den är delvis svår att tolka om man inte känner till sammanhangen. Barratt lyssnade troligen mer kritiskt till Andrew än vad Edhelberg gjorde, bland annat för att han hade större kännedom om väckelsens förlopp och innehåll än denne. Detta och hans egna erfarenheter kan ha gjort att de var överens om att ändra en del av de uppgifter som Andrew lämnade.17 ● Ett referat från ett vittnesbörd av Andrew vid en konferens i Hamburg i december 1908 (s. 84). Det publicerades i januarinumret av

Confidence år 1909. – Texten har sannolikt skrivits ner under fram-

17 Barratt reste till USA hösten 1905 för att samla in pengar till en lokal, »Håkonsborgen«, som skulle användas i den religiösa och sociala verksamhet som han bedrev inom

Metodist-episkopalkyrkan i Norge. Insamlingen misslyckades emellertid. En tid före återresan – den 15 november 1906 – hade han blivit döpt i Anden och talat i tungor efter att ha fått vägledning genom brev från Azusa-missionen. Han skriver: »Håkonsborgen var borte for bestandig, men så var den Helige Ånd kommet i steden« (Barratt s. 139).

Barratt kom att kallas pingstväckelsens apostel i Europa eftersom han, direkt eller indirekt, medverkade till väckelsens utbredning i flera europeiska länder.

förandet och sedan i stort sett inte bearbetats. Den är fragmentarisk till sin karaktär. ● En skildring i Andrews anteckningsbok år 1914 (AEa) om vistelsen i

USA, hemresan och första tiden i Sverige. Texten omfattar ca 1 000 ord, vilket motsvarar drygt två sidor i föreliggande skrift. Tanken tycks ha varit att få den publicerad. ● En artikel med rubriken »Pingstväckelsens början i Los Angeles våren 1906. Berättat av ett ögonvittne«, publicerad i Julens Härold 1917 (Ek 1916). – Denna text har nedtecknats av någon utifrån ett manuskript från Andrew eller efter en intervju med denne. Redaktören har skrivit relativt fritt men Andrew torde ha godkänt slutresultatet. Andrew har säkert påverkats av andras berättelser från väckelsens början.

Exempelvis var han en kortare tid under hösten 1913 tillsammans med Frank Bartleman, vilken var väl insatt i förhållandena (s. 119). ● En liten skrift av Andrew från år 1933 med titeln Då elden föll. Av ett ögonvittne (Ek 1933). – Ett av flera syften med denna skrift kan ha varit att korrigera och komplettera uppgifter i G.E. Söderholms bok år 1927 om pingstväckelsen (se s. 237 nedan). Liksom år 1916 har

Andrew tagit hänsyn till uppgifter som han hade fått ta del av efter år 1907. Andrew gav själv ut skriften och tvingades därför av ekonomiska skäl att begränsa sig. Den har 16 sidor, det vill säga ett »ark oktav« vid tryckningen, och formatet är markant mindre än A5.

Väckelsens början. Vi ska här se hur Andrew skildrar något av det som hände i Los Angeles i mars och april 1906, utifrån referaten av hans samtal med Edhelberg i februari 1907 och med Barratt i maj samma år samt hans berättelser åren 1914, 1916 och 1933. Observera att Andrew skriver om sig själv som »vi«, vilket var det vanliga vid den aktuella tiden i texter som var avsedda för publicering eller i mer formella brev. Han skriver emellertid vid några tillfällen omväxlande »vi« och »jag«.

Februari 1907

Edhelberg skriver:

En del troende i staden hade länge haft en längtan efter väckelse, en längtan, som omkring ett år före väckelsens utbrott ledde dem att börja bedja enskildt och gemensamt härom. De, på hvilkas hjärtan denna nöd låg tyngst, voro några negrer. De bådo utan återvändo och bådo allt ifrigare, att Gud skulle utgjuta sin Ande till helgelse för de troende och frälsning för syndare. Våren 1906 fingo de höra från Hudson [!] i Texas att en neger-

predikant där, f. d. baptistpastorn W. J. Seymour, höll möten, på hvilka behandlades frågan om dop i Den Helige Ande och eld. De […] bådo honom komma till Los Angeles. Han kom, full af Den Helige Ande och hade med sig en man och en kvinna, båda negrer, hvilka likaledes mottagit

Andedopet. Den gamla apostoliska läran härom var emellertid ny för Los Angeles.

Talet om dop i Ande och eld väckte förvåning och motstånd och pastor

Seymour fick icke uppträda i någon kyrka. Några svarta öppnade då först ett privat hus, där mindre bönemöten höllos. Så fick man slutligen en mycket primitiv lokal, som rymde omkring 600 personer. Det var en f. d. kyrka, som numera liknade en stor gammal lada. Såväl här som i husen hölls sedan en daglig bönekamp, som slutade med att Guds Ande kom med sådan kraft vid ett möte i kyrkan, att huset skakades som af en stark jordbäfning, alldeles som det skedde i Jerusalem på första pingstdagen.

Den förste, som började tala med tungor, var en ung gosse. Sedan fick den ene efter den andre samma gåfva. (SvT 6/2 1907) Här har Edhelberg förmodligen missuppfattat Andrew och introducerat lokalen vid Azusa Street för tidigt – den dagliga bönekampen torde ha varit vid Brae Street. Han borde ha skrivit så här:

… Några svarta öppnade då först ett privat hus, där mindre bönemöten höllos. Där hölls sedan en daglig bönekamp, som slutade med att Guds

Ande kom med sådan kraft vid ett möte i huset, … Edhelberg skriver sedan om mötena vid Azusa Street:

Mötena blefvo till trängsel besökta af alla folkslag i staden och alla stånd och ingen syntes kunna motstå den utomordentliga kraften i pastor

Seymours tal. Han var en mycket oansenlig företeelse, låghalt och enögd neger som han var, men hans ord hade en sådan makt, att de starkaste motståndare föllo omkull i sågspånen på golfvet och ropade om nåd och frälsning. Seymour höll korta predikningar och stundom talade han med

tungor. (SvT 6/2 1907)

Maj 1907

Barratt skriver i sitt referat att Andrew »var med i væckelsen i Los Angeles næsten fra begyndelsen«. Han går sedan över till Seymours bakgrund och kallelse till Los Angeles i februari 1906:

For nogle aar forud havde dr. Parham og hans elever paa missionsskolen faaet aandsdaaben med det bibelske vidnesbyrd (tunger og profetisk tale).

En kvinde som havde værit i berøring med vækkelsen der, var bekjendt [»känd«] for sin dybe gudsfrygt, traf sammen med prædikant Seymour i

Texas. Han fik sin aandsdaab idet hun bad for ham. (Bp 27/7 1907)

En av medlemmarna i bönegruppen i Los Angeles »havde hørt om Seymour, skrev til ham og bad ham besøge dem«. När han väl var på plats blev »han mistænkt af de andre«, men vilka de var preciseras inte.

Nogle venner tog dog emot ham. De holdt møder i private huse, fastede og bad indtil svaret kom. Da faldt den Helligaand paa dem tre aftener i rad, saa husene rystede og jorden skalv. En negergut, atten aar gammel, var den første der [»som«] blev døbt med den Helligaand og talte med tunger. Han har siden udfoldet [»utvecklat«] en kraftig virksomhed. Seymour selv fandt det nødvendigt, at de bad for ham og hans aandskraft blev fornyet. (ibid.)

År 1914

I sin anteckningsbok nämner inte Andrew mötena på Brae Street. Han skriver endast att i april månad 1906 »började den stora andliga väckelse som skulle sprida sig till alla nationer, den började i L.A. ibland negrer, då även de vita kommo med« (AEa).

År 1916

Av artikeln i Julens Härold framgår att det »fanns i Los Angeles en liten församling av bedjande och Gud hängivna negrer«.

Dessa negrer hade […] hört om ett underbart nådens verk, som en längre tid pågått bland de svarta i Texas och särskilt i en bibelskola därstädes, vilken leddes av en pastor Parrham [!]. Den lilla negerförsamlingen beslöt sig vid denna tid – det var i början av år 1906 – för att kalla en av eleverna [Seymour] i ovan nämnda bibelskola till Los Angeles. […] De allra flesta troende förstodo honom icke utan stängde sina dörrar för honom. Endast de få negrer av vilka han blivit kallad, gåvo honom »rum i härbärget«. Dessa hade dock ingen predikolokal utan samlades till möten hos en av deras familjer. Där bestämde de sig för att under bön och fasta, liksom lärjungarne i förstone bida efter uppfyllelsen med den Helige Ande. I detta hem blev också den första själen andedöpt och begynte tala med nya tungor enligt Apg. 2:4. Därmed hade då pingstväckelsen börjat i Los Angeles. Den ene efter den andre blev sedan döpt i den Helige Ande. Nyheten härom spred sig bland de troende, så väl vita som svarta, och stugan, där elden först föll, blev snart för trång. (Ek 1916 s. 56–57)

År 1933

Andrew skriver under rubriken »Negerevangelisten Seymour kallas till Los Angeles«:

Broder Seymour var en av de elever, som fått undervisning i Parhams

Bibelskola i Topeka, Kansas. Trots att han var där, när Anden föll så underbart, hade han icke ännu fått erfara ett bibliskt andedop. Han fick det dock

senare, vilket blev till stor välsignelse för honom. Han såg icke så vidare bra ut till det yttre, ty han var enögd och låghalt samt klädd på ett mycket enkelt, tarvligt sätt.

När kallelsen kom till honom från några vänner i Los Angeles så tog han emot inbjudan och reste. […] Alla voro dock icke belåtna med evangelisten bland de vänner, som kallat honom. De förstodo inte allt i förkunnelsen och icke heller trodde de, att det var så noga med helgelselivet, som han framhöll. Flera hem stängdes därför för honom men andra höllos öppna, och mötena fortsattes.

En del av vännerna, som kallat Seymour, beslöto att avskilja en tid till fasta och bön. Ett hem blev öppet för dessa vänner och efter en tid av ungefär 10 dagars väntan inför Herren, föll den Helige Ande över en yngling, och han begynte tala i nya tungor. Detta skedde den 9 april 1906. Längtan blev nu allt större bland Guds folk, och Anden utgöts allt kraftigare. Flera blevo döpta i Helige [!] Ande och eld. Själva voro vi med vid dessa möten och kunna bevittna detsamma. (Ek 1933 s. 4−5)

Andrew fortsätter direkt med att skildra en episod under ett bönemöte. Där hade Seymour känt »strid i Anden och satte sitt lilla, skarpa och genomträngande öga på oss« – förmodligen är det hans konstgjorda öga som Andrew syftar på.18 Tre av deltagarna i bönemötet bekände att de hade syndat, och »när allt var uppgjort blev det jubel bland vännerna igen, och Anden verkade till frigörelse«.

Snart blev hemmet för trångt, där mötena höllos, och vännerna måste se sig om efter lokal. Efter mycket sökande funno de en gammal metodistkyrka, som kunde få hyras. (ibid.)

Ett flertal påståenden och uppgifter i texterna ovan kan möjligen ifrågasättas, men jag begränsar mig till följande: (1) Enligt »februari 1907« hade Seymour tidigare varit baptistpastor, och han ska ha kommit till Los Angeles samtidigt som Farrow och Warren. (2) Seymour var enligt »1907 februari« andedöpt när han kom till Los Angeles, och enligt »maj 1907« hade en kvinna (Farrow?) kommit i kontakt med väckelsen i Topeka och sedan träffat Seymour i Texas och denne hade blivit andedöpt när hon bad för honom. Andrew var givetvis år 1907 införstådd med vad man menade med andedop inom Apostolic Faith-rörelsen. Enligt »1933« var Seymour inte andedöpt när han kom till Los Angeles.

18 En reporter skriver 1906 att Seymour i ett möte fixerade sitt konstgjorda öga på »olyckliga otroende« (LAT 18/4 1906).

(3) Enligt »1916« deltog Seymour i en bibelskola i Texas, och enligt »1933« var det i Topeka. Andrew skriver att Seymour var där »när Anden föll så underbart«, vilket syftar på andeutgjutelsen i Topeka år 1901. Han rättade inte till felet när han år 1949 gav ut en ny utgåva. (4) Den 9 april ska enligt »1907 februari och maj« huset vid Brae Street ha skakat när Anden föll. I de övriga texterna nämns inget om detta, vilket vad gäller »1916« och »1933« kan bero på att texterna inte fick bli för långa. I det källmaterial som jag har studerat har jag inte funnit något liknande (se dock s. 54). (5) Enligt »1907 februari och maj« var det »en ung gosse«/»en negergut« som var den förste som talade i tungor när Anden föll den 9 april och huset skakade. Även enligt »1933« var det en yngling som var den förste. Jag har inte funnit någon uppgift om att en ung man ska ha varit den förste som blev andedöpt i Asberys hem, men så kan det naturligtvis ha varit. (6) Andrews berättelse år 1933 om bönemötet då några medlemmar bekände sina synder förekommer inte i de övriga texterna. Jag har inte stött på denna episod i något annat källmaterial. (7) Enligt »1933« ska Anden ha fallit efter tio dagars väntan. Det troliga är att det var efter tre dagar.

Jag återkommer till Andrews relation till gruppen i Asberys hem (s. 52).

Andrew Eks andliga erfarenheter. Efter att Andrew hade kommit till Los Angeles i december 1903 fick han kontakt med the Union Rescue Mission. Troligen behövde han hjälp med mat och husrum. Denna mission hade en kristen ekumenisk inriktning och man försökte omvända de hjälpsökande. Där blev han »förd till Herren Jesus« den 23 april 1904 (AEa). Han blev medlem i KFUM (YMCA) och i »Missionsföreningen«, en församling med rötter i Svenska Missionsförbundet. »Full frid med Gud« – förmodligen utifrån en metodistisk syn på omvändelsen – fick han uppleva först den 16 mars 1905 och det var i William F. Manleys gemenskap. Denne var enligt Andrew »en i ordet levandegjord och med Andens kraft rikt utrustad predikant« (Ek 1916 s. 54).

Han gick i spetsen för anordnandet av stora lägermöten [tältmöten] som varade i flera veckor åt gången, där Guds folk från skilda håll kommo tillsammans för att under fasta, bön och ordets betraktelse vänta efter Gud. (ibid.) Andrew döptes »i vatten utanför San Pedro i Stilla Oceanen« den 13 maj 1905. Dopet förrättades av Manley. Dagen därpå blev han i dennes

tält i Los Angeles genom »händers påläggning afskild för Evangelistkallet« (AEa). Han hade då en tid haft »a great desire to witness for the Lord« (Conf 1909/1). Dagen därpå reste han ut som evangelist inom The Household of Faith. Under de fyra månader han var borta från Los Angeles besökte han flera städer utmed västkusten, bland annat San Francisco, Oakland, Tacoma, Portland och Seattle. Han vittnade ofta »i sämre kvarter och på gatorna« (Pg april 1909).

Under vistelsen på dessa platser erfor jag mycken nåd och kraft från Gud, då jag vittnade om frälsningen i Kristus. Då mitt hjärta ständigt var hungrigt efter mera kraft fr. höjden sökte jag alltjämt efter stilla stunder inför

Herrens ansigte. Jag erfor alltid en tillförsel av ny kraft o frimodighet närhelst jag sjöng eller vittnade om min frälsare, inför dem jag kom i beröring med, antingen det var på möten eller på öppna fria platser. (AEa) Sammanlagt hade han färdats omkring 350 mil när han återvände till Los Angeles i mitten av september, då han sannolikt utsågs av Manley att »verka som kolportör« (SvT 6/2 1907). Han besökte inte bara dennes möten under hösten och vintern utan lyssnade även till andra helgelsepredikanter, bland annat till en vid namn Brownley. Andrew beskriver denne som en »begåvad, frimodig och andligt utrustad broder«. Han »kom genom Andens tillskyndelse från Chicago till Los Angeles« och höll under flera månaders tid tältmöten i staden. Han predikade »rättfärdiggörelse och frigörelse genom tron« (Ek 1916 s. 54). I dessa tältmöten fick Andrew under hösten 1905 vara med om en upplevelse som han uppfattade som sitt andedop. Brownley predikade och Andrew lyssnade uppmärksamt.19

His heart was filled, and he began to sing a new song. He sprang up from his chair and ran round the pulpit preaching – preaching. Then he sat up and clasped his hands and said, »I’m in heaven.« He believed that he spoke in Tongues at this time, but after the Revival broke out he became more

hungry. (Conf 1909/1) Första gången Andrew såg Seymour var i ett möte i Brownleys tält. Seymour hade, när det gavs tillfälle att vittna, berättat att han kom från Texas och att där hade »Jesus döpt de sina i den Helige Ande enligt skriften, och att under och tecken skedde i Jesu namn« (Ek 1916 s. 56).

19 En av de få som nämner om Brownleys tältmöten är Bartleman (1925) och av hans framställning kan man förstå att mötena pågick hösten och vintern 1905/1906.

Så småningom blev det tillfälle för Andrew att besöka den nya lokalen vid Azusa Street. År 1916 berättar han:

Första gången vi inträdde på detta rum, funno vi en liten skara troende sittande i en cirkel framme i lokalen och den svarte predikanten, Seymoure [!], mitt ibland dem. (Ek 1916 s. 57)

Och sjutton år senare:

Det var den gamla, kära fängelsemissionärinnan, Mother Wheaton, som ledsagade oss till denna mission första gången. Hon sporde, om vi ville följa med till en negermission på Azusagatan, vilket vi gjorde med glädje.

Framkomna dit funno vi en skara saliga vänner sitta i en ring mitt på golvet, sjungande och prisande Gud, och med slitna biblar i sina händer. Br. Seymour ledde mötet. Vi kände genast, att dessa vänner hade fått mycket av

Gud, varför jag begärde förbön och böjde mig i sågspånen tillsammans med dem. [Jag] hade då varit döpt i Anden ett halvt år men kände behovet

av förnyelse. (Ek 1933 s. 5) »Någon egentlig förändring« upplevde han emellertid inte efter förbönen vid sitt första besök vid Azusa Street.

Han gick från mötet upp på ett närbeläget högt berg, [20] där han i ensamhet hade en bönekamp med Gud. Under det han där bad, omgafs han plötsligt af ett starkt sken. Han bad på svenska, men rätt hvad det var förlorade han herraväldet öfver sin tunga och började tala språk som han ej förstod. Efter denna erfarenhet gick han tillbaka till lokalen och uppmanade dem att än en gång bedja för honom. Under det att han där låg i bön restes han upp såsom af en osynlig hand, med oemotståndlig makt, och började predika på, såsom han antager, indianernas språk, samt uttydde sitt tal på engels-

ka. (SvT 6/2 1907)

Vid sitt samtal med Barratt år 1907 hade Andrew berättat att da han fik sin Pinsedaab tog det ham saa volsomt saa han skreg i vilden sky. Broder Seymour opfattede det vistnok [»förmodligen«] saaledes at en uren Aand havde modsat sig den Helligaands indtrængen og gik hen till ham og sagde »Jeg byder dig at forlade [‘lämna’] ham i Herrens navn«. Saa blev han stille og fyldtes med ubeskrivelig kraft og glæde. (Bp 24/8 1907) År 1909 när han berättade om sitt andedop hade han sagt att han stod uppe på berget och bad för Los Angeles med händerna utsträcka och började tala i tungor. Han kände sig emellertid inte säker på att tungotalet var äkta och gick därför tillbaka till lokalen och begärde förbön. Då

20 I Hamburg i december 1908 berättade Andrew att han hade rest »med elektrisk järnväg« till detta berg (Pg april 1909), sannolikt med tåget till Pasadena.

kom Guds kraft över honom och han började tala i tungor. Talet uttyddes och var en varning till avfällingar – »interpretation was given, and it was a warning to backsliders« (Conf 1909/1).

Efter denna förnyelse blev Andrew aktiv inom Azusa-missionen.

Andrew menar att »väckelsens eld syntes sätta fart från denna tid, och många kommo från olika håll för att se, vad som hänt« (Ek 1933 s. 5–6).

Många fingo nu i Azusamissionen mottaga Andens dop, och allt flera sökande själar hittade vägen till denna plats. Varje dag pågingo mötena från kl. 10 på f.m. till sent på kvällen. Då och då fick man se någon sitta och intaga sin måltid i något hörn av lokalen, och ibland hände det att vita och svarta åto ur samma matsäck. Även kunde det hända, att någon kom körande dit med en kärra full med goda apelsiner, och det smakade förträffligt att få läska sig med sådan härlig frukt. Inga långa predikningar höllos utan mest fria vittnesbörd av sådana, som erfarit Andens dop. De berättade denna sin erfarenhet, och därigenom väcktes allt flera att söka detsamma. Inga sångböcker ej heller orgel fanns till att börja med. Vännerna sjöngo gamla, trosfriska väckelsesånger utantill samt många djupa, härliga sånger om Jesu blod. Något, som alltid väckte stor uppmärksamhet, var den s.k. himmelska kören. Den utgjordes av en skara andedöpta, som i Anden sjöngo samstämmiga, himmelska melodier i tungor. (Ek 1933 s. 6) År 1916 berättar Andrew att de andedöpta sjöng i »olika stämmor, som sammansmälte i den skönaste harmoni«. »Detta var det underbaraste, vi varit med om under denna väckelse« (Ek 1916 s. 60). Om samma fenomen skriver The Apostolic Faith: »It is beautiful music, no instruments are needed in the meetings« (ApF sept. 1906). Det hade också hänt »att de härligaste änglakörer sjungit paradissånger öfver den församlade folkskaran« (SvT 6/2 1907). Även The Apostolic Faith skriver om änglar som sjunger: »The Lord […] translates old songs into new tongues, he gives the music that is being sung by the angels« (ApF sept. 1906).

Det går inte att avgöra om Andrew hade någon speciell uppgift i verksamheten, men vi kan nog förutsätta att han tillbringade ganska mycket tid där och engagerade sig i olika uppgifter. Han torde ha blivit känd av åtskilliga pastorer, evangelister och missionärer som sökte sig till Azusa Street för att studera väckelsen eller uppleva sitt andedop. Om det var så att han försörjde sig som kolportör fick han säkert tillåtelse att sälja böcker och tidningar till mötesbesökare.