8. Pågen blir man

8. ”PÅGEN” BLIR MAN 21

Sommaren 1955 var jag på ett ungdomsläger i Kantsjö, en liten by mellan Högbrännan och Djuptjärn. Huvudtalare var Wasti Feldt (senare Wasti Feldt-Johansson). I det så kallade eftermötet till en av kvällsgudstjänsterna frambar hon ett profetiskt budskap. I sin profetia berättade hon om en liten flicka som brukade sitta på stugtrappan, titta på flyttfåglarna och längta till varmare länder. Jag funderade på om det kunde vara mig hon talade om. Vidare sade hon att flickan och hennes familj kommer att emigrera till ett land långt bort där det är evig sommar. Sedan berättade hon detaljer i mitt liv som hon inte kunde känna till och på så sätt blev jag övertygad att det var mig hon profeterade om. För mig var detta en mycket stor upplevelse och man kan säga att det var en viktig milstolpe på min väg till en missionsgärning. 13 år gammal började jag på Umeå läroverk. Detta sammanföll med att pappa och tre av mina bröder fått arbete på byggandet av Stornorrforsens kraftverk. Vi hyrde en liten sommarstuga i byn Baggböle (10 km väster om Umeå centrum). Det var en mycket liten stuga och den saknade helt uppvärmningsmöjligheter, så det här med att frysa förföljde mig. Vi fick tränga ihop oss i en jättelik våningssäng och i ett försök att få lite värme använde jag sovsäck. För lite mat och dålig sömn gjorde att jag alltid kände mig trött. För att få liv i mig på mornarna fick de formligen skaka mig ur sovsäcken. För att komma till skolan i Umeå åkte jag buss, men först måste jag gå i en halvtimme till busshållplatsen. På vintern var det mörkt och kallt, både när jag gick till bussen och när jag kom hem från skolan. Ofta fick jag gå i djup snö. Jag har aldrig i mitt liv frusit så mycket som jag gjorde då. Någon lunch serverades inte i läroverket och ingen mat hade jag med mig, så jag var alltid hungrig. När min syster, som arbetade i Umeå, förstod hur det låg till sa hon till mig att komma till henne på lunchen så skulle hon ge mig mat. Det var en halvtimmes gångväg till henne, så jag fick småspringa dit, slänga i mig maten och springa tillbaka för att vara på plats när nästa lektion började.

8. ”Pågen” blir man Sven berättar: 15 år gammal var jag på ett ungdomsläger i Skanör. En dag när vi var i bön så hörde jag åter hur Herren liksom talade till mig och sa: ”Sven, du skall bli predikant.” Då bad jag om ett tecken, ett bevis, på att det var Gud, som talat till mig. Jag bad att någon skulle komma och fråga mig den dagen om jag skulle bli predikant.

Den dagen hade vi friluftsmöte i parken. Några av deltagarna på ungdomsveckan hade av någon anledning blivit osams med en del av ungdomarna från bygden. Dessa hämtade förstärkning för att kunna ge oss stryk. När jag, som en av de sista, gick hem från platsen för friluftsmötet hade jag plötsligt en hel grupp av de här ungdomarna runt mig. Jag hade min Bibel i handen. De började knuffa på mig och en började

dra i Bibeln. ”Låt bli min Bibel”, sa jag. Då svor han och använde Jesu namn. På detta svarade jag: ”Du skall inte missbruka Herren din Guds namn för Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” ”Ska du bli predikant?” blev hans replik då. Och så lät de mig bara gå. Först senare på kvällen kom jag att tänka på att det var precis vad jag bett om, att någon skulle fråga mig om jag skulle bli predikant. Då förstod jag att det var Gud som kallade mig och att det fanns en Guds plan för mitt liv.

Ett par år senare satt jag i ett missionsmöte. Det var en missionär som talade om Indien. Det högg tag i mig och åter kände jag att missionsarbete var Guds plan med mitt liv. Jag trodde då att det var till Indien jag skulle. Upplevelsen var så stark att jag omedelbart ville ta min portfölj och åka iväg.

När jag berättade detta för min far så var hans kommentar att jag kanske först borde skaffa mig ett yrke. Han föreslog att jag skulle söka till Tekniska skolan i Hässleholm. Jag sökte och blev antagen. Jag minns, att när jag kom in på mitt rum i Hässleholm böjde jag mina knän och bad: ”Herre, jag skall försöka gå igenom den här skolan och om du hjälper mig så att jag klarar av det, så skall jag ge min ingenjörsexamen tillbaka till dig.” Hela skoltiden hade jag bara en målsättning, att förbereda mig för missionsarbete. Efter ett tag upplevde Hässleholms Tekniska Skola i början av 1960-talet. jag att jag borde göra något för mina kamrater på skolan. Jag satte upp ett upprop på anslagstavlan där jag frågade om det fanns några troende elever som var intresserade av att samlas en gång i veckan på lunchtimmen. Det var 23 stycken, tillhörande olika samfund, som svarade på uppropet. Tillsammans formade vi en kristen ”teknistgrupp”. Vi hade bönemöten, sångövningar och på helgerna hade vi möten i olika kyrkor. Vi var i pingst- och missionskyrkor och en gång var vi till och med i en statskyrka. Efter den gudstjänsten träffade jag en f.d. evangelistsyster (då pensionär) från Sionförsamlingen i Matteröd. Hon sa: ”Sven, inte var ni väl i statskyrkan?” Mitt svar blev då: ”Jo, se det var vi och vi hade ett härligt möte där.” Bakgrunden till hennes fråga var att man på den tiden, hur det är i Sverige idag vet jag inte, från frikyrkligt håll tyckte att statskyrkan var nästan så långt man kunde komma från Gud. Hur som helst blev vi en grupp som fick vara till stor välsignelse.

Jag vill gärna berätta om ytterligare ett par upplevelser från tiden i Hässleholm. Många kamrater gav mig gliringar, man kan väl säga att det var mobbning, men jag upplevde det aldrig som mobbning utan som att jag var förföljd för min tro. Det snarare hjälpte mig, styrkte mig och gjorde mig mycket fastare i min tro. Samtidigt lärde jag mig hur man kan bemöta argument mot Bibeln och min tro. Så det var en mycket lärorik tid för mig. Jag blev lite av specialist på att besvara frågor och ofta vann jag Sven i Hässleholms Tekniska Skola. diskussionerna. Till exempel fanns det historier som jag läst som passade in i olika sammanhang. Exempel på en sådan historia var domaren som ville ha ett ja eller nej av den åtalade. Ja, men hävdade den åtalade, det finns frågor som man inte kan svara ja eller nej på. Det tror jag inte, sa domaren. Jaså, sa den åtalade, kan domaren vara snäll och svara ja eller nej på denna fråga: ”Har domaren slutat ta mutor?” När jag en gång blev ansatt av en kamrat som absolut ville ha ett ja- eller nej-svar på en fråga ”så att du inte kan slingra dig som du brukar” kom jag att tänka på den historien och sa: ”Du vet väl att det finns frågor som inte kan besvaras med ja eller nej.” ”Det finns det inte alls.” ”Okej”, sa jag, ”kan du då svara på följande fråga: Har du slutat att muta lärarna?”

Då fick han erkänna att det fanns frågor som inte kunde besvaras med bara ja eller nej utan att man måste förklara sig.

Vid ett annat tillfälle satt vi i skolans matsal och åt. Jag brukade alltid be Gud välsigna maten. Jag knäppte mina händer, böjde mitt huvud och bad en tyst bön. En av mina kamrater, som var kommunist, frågade: ”Vad gör du Sven?” ”Jag ber Gud välsigna maten, gör du aldrig det?” ”Nej, se det gör jag aldrig.” ”Nej, jag borde väl inte vara förvånad, eftersom grisarna hemma inte heller gör det.”

Jag lärde mig alltså att vända frågorna till fördel för mig själv så att kamraterna inte skulle skratta åt mig utan åt den som försökte trakassera mig. Men ganska snart förstod jag att människor inte kom till tro på Gud för att jag vann i diskussionerna. När detta stod klart för mig blev