8. ”PÅGEN” BLIR MAN
Sommaren 1955 var jag på ett ungdomsläger i Kantsjö, en liten by mellan Högbrännan och Djuptjärn. Huvudtalare var Wasti Feldt (senare Wasti Feldt-Johansson). I det så kallade eftermötet till en av kvällsgudstjänsterna frambar hon ett profetiskt budskap. I sin profetia berättade hon om en liten flicka som brukade sitta på stugtrappan, titta på flyttfåglarna och längta till varmare länder. Jag funderade på om det kunde vara mig hon talade om. Vidare sade hon att flickan och hennes familj kommer att emigrera till ett land långt bort där det är evig sommar. Sedan berättade hon detaljer i mitt liv som hon inte kunde känna till och på så sätt blev jag övertygad att det var mig hon profeterade om. För mig var detta en mycket stor upplevelse och man kan säga att det var en viktig milstolpe på min väg till en missionsgärning. 13 år gammal började jag på Umeå läroverk. Detta sammanföll med att pappa och tre av mina bröder fått arbete på byggandet av Stornorrforsens kraftverk. Vi hyrde en liten sommarstuga i byn Baggböle (10 km väster om Umeå centrum). Det var en mycket liten stuga och den saknade helt uppvärmningsmöjligheter, så det här med att frysa förföljde mig. Vi fick tränga ihop oss i en jättelik våningssäng och i ett försök att få lite värme använde jag sovsäck. För lite mat och dålig sömn gjorde att jag alltid kände mig trött. För att få liv i mig på mornarna fick de formligen skaka mig ur sovsäcken. För att komma till skolan i Umeå åkte jag buss, men först måste jag gå i en halvtimme till busshållplatsen. På vintern var det mörkt och kallt, både när jag gick till bussen och när jag kom hem från skolan. Ofta fick jag gå i djup snö. Jag har aldrig i mitt liv frusit så mycket som jag gjorde då. Någon lunch serverades inte i läroverket och ingen mat hade jag med mig, så jag var alltid hungrig. När min syster, som arbetade i Umeå, förstod hur det låg till sa hon till mig att komma till henne på lunchen så skulle hon ge mig mat. Det var en halvtimmes gångväg till henne, så jag fick småspringa dit, slänga i mig maten och springa tillbaka för att vara på plats när nästa lektion började.
8. ”Pågen” blir man Sven berättar: 15 år gammal var jag på ett ungdomsläger i Skanör. En dag när vi var i bön så hörde jag åter hur Herren liksom talade till mig och sa: ”Sven, du skall bli predikant.” Då bad jag om ett tecken, ett bevis, på att det var Gud, som talat till mig. Jag bad att någon skulle komma och fråga mig den dagen om jag skulle bli predikant. Den dagen hade vi friluftsmöte i parken. Några av deltagarna på ungdomsveckan hade av någon anledning blivit osams med en del av ungdomarna från bygden. Dessa hämtade förstärkning för att kunna ge oss stryk. När jag, som en av de sista, gick hem från platsen för friluftsmötet hade jag plötsligt en hel grupp av de här ungdomarna runt mig. Jag hade min Bibel i handen. De började knuffa på mig och en började
21
