19. Bröllop, jobb och barn

19. BRÖLLOP, JOBB OCH BARN 49

Till sist sa jag till Stanley: ”När jag ber över min situation känns det som att jag kanske skall åka till Australien för att hjälpa Mariannes bror. Han är just i färd med att starta en församling i Mount Isa. Så nu ringer jag Australienska ambassaden och frågar om det finns någon plats på emigrantflyget.” Det var nämligen så, enligt det visumbeslut jag berättat om tidigare, att jag måste vara i Australien senast den 28 januari 1968. Och vi var redan i mitten av januari. Ambassaden berättade då att det var tre personer som inte hade bekräftat om de skulle åka med. Onsdag den 17 januari fick jag besked att jag hade en plats på flyget fredagen 19 januari.

Jag ringde Stanley och berättade hur det låg till. Samtidigt sa jag att om han på något sätt kunde göra det troligt att det skulle lösa sig med underhåll för Pakistan så var jag villig att vända även om jag redan var på flygplatsen. Om så inte skedde skulle jag ta det som ett tecken från Gud att jag skulle resa till Australien. Men inget nytt besked kom från Stanley så på fredagen flög jag från Göteborg till London för att därifrån flyga till Australien.

I samband med resan växlade jag in mina sista pengar till australienska dollar. Det jag växlade in var 1000 kr. Det var mycket intressant eftersom när jag ett år tidigare ansökt om visum till Australien måste ange hur mycket pengar jag skulle ta med mig. Eftersom jag inte hade några pengar ”drog jag bara till” med 1000 kr. Återigen bekräftade Gud att jag var på rätt väg. Det jag nu hade att ta med mig var just 1000 kr. Ett kort ögonblick tänkte jag att det var väldigt dumt att jag inte angett 10000 kr eller varför inte 100000 kr istället. (Nu skrattar Sven riktigt gott.)

Resan gick bra och jag anlände till Mariannes föräldrahem i Cairns. Det var hennes mamma som öppnade då jag knackade på dörren. Det tog en bra stund innan jag fick träffa Marianne eftersom hon hade huvudet fullt med hårrullar och vägrade komma ut från badrummet innan hon fått ordning på håret. Det visade sig att hon inte hade aning om att jag skulle komma. Mitt sista brev hade inte kommit fram på grund av att posttjänstemännen i Australien strejkade.

19. Bröllop, jobb och barn Sven berättar: Ett par veckor efter min ankomst till Cairns tog Marianne och jag tåget till Mount Isa. Marianne fick omgående arbete som barnmorska på sjukhuset och fick bo i en av sjukhusets personalbostäder. Själv fick jag bo hos Mariannes farbror och faster, Hilding och Ingrid Eriksson, på deras kycklingfarm. Jag hjälpte till på gården samtidigt som jag sökte arbete, men det var inte lätt att hitta något sådant. Mina första månader i Australien var en tuff tid när det gällde jobb.

Efter ett par månader fick jag mitt första arbete. Det var ett semestervikariat som gatsopare. Min arbetsgivare var väldigt imponerad av hur rena gatorna blev. (Naturligtvis skrattar Sven hjärtligt när han berättar detta.) När vikariatet var slut fick jag fortsatt anställning i kommunen eftersom jag skött mig väl. Nu som anläggningsarbetare. Arbetet bestod till exempel i att gräva diken för vattenledningar och dylikt. Under den här tiden skadade sig den ordinarie gravgrävaren svårt och blev sjukskriven en längre tid. Mitt arbetslag fick då även hjälpa till med att gräva gravar, så på mitt CV kan jag även ange ”Gravgrävare”.

Ganska snart började jag hjälpa till i församlingen som söndagsskollärare. Första gången jag undervisade var det barn till en av Mariannes kusiner där. De var fyra respektive sju år gamla. När de kom hem från söndagsskolan berättade den yngsta att det var Mariannes fästman som undervisat. Hennes mamma frågade då vad jag berättat om. ”Det vet jag inte, troligen var det väl svenska.” Fortfarande fanns det utrymme för förbättring av engelskan. Den 11 maj 1968 vigdes vi av pastor Walker i Metodistkyrkan. Mariannes föräldrar och syskon, de som fanns i Australien, var med liksom vänner från församlingen i Mount Isa. Jag saknade naturligtvis mina föräldrar och syskon, men det var lite långt att resa från Sverige för ”bara ett bröllop”. Hilding och Ingrid fick vara mina ställföreträdande föräldrar under bröllopet. Efter att ha jobbat några månader i kommunalt arbete fick jag anställning som förman på Steelcon, ett italienskt företag. Företaget utförde framförallt anläggningsarbeten i gruvan i Mount Isa.

Församlingens arbete intog en central roll i Mariannes och mitt nya liv i Australien. När jag varit i Australien ett halvår höll jag min första predikan på engelska. Jag kommer inte ihåg om man hade några speciella kommentarer efteråt, men hoppas att åhörarna förstod lite mer än söndagsskoleleverna gjorde i början. Utöver de vanliga gudstjänsterna hjälpte Marianne även till med kvinnosamlingar.

19. BRÖLLOP, JOBB OCH BARN 51

I oktober 1968 började Marianne arbeta som sjuksköterska på en privatklinik. Hon jobbade där till april 1969 då hon fick lov att sluta på grund av för högt blodtryck i samband med graviditet. Det var så pass illa att man övervägde att lägga in henne på sjukhus eftersom hon dessutom hade blödningar. Men en evangelist som var på genomresa bad för Marianne och blodtrycket gick ned.

Vi tyckte det skulle vara bra för Marianne att få vara några månader tillsammans med sina föräldrar i Cairns. Jag sa upp mig från mitt jobb och vi reste dit. Jag försökte få arbete inom mitt yrkesområde men inget företag tyckte jag var kvalificerad nog. Mariannes föräldrar, Elsa och Ludvig Eriksson, jobbade båda på ett slakteri. De ordnade så att även jag fick arbeta där. Så på mitt CV kan jag även skriva ”Slaktare”, även om jobbet där bara varade i ett par månader.

I augusti 1969 var vi tillbaka i Mount Isa. Det var tydligen mitt öde att ständigt söka arbete. Jag kom i kontakt med ingenjörsfirman McIntyre & Associates som sökte en kvalitetskontrollant. Jag var egentligen inte kvalificerad för jobbet, men direktören var villig att låta mig försöka. Om de var nöjda med mitt arbete skulle jag efter en månad få löneförhöjning. Fick jag ingen löneförhöjning så var det ett tecken på att jag skulle sluta. Efter en månad fick jag 10 % löneförhöjning och inom ett år höjdes min lön med totalt 40 %, så tydligen var Marianne med sonen David 1970. de nöjda.

Den 3 oktober 1969 föddes David. Han föddes under stor vånda. Efter 36 timmars värkar beslöt läkarna att göra kejsarsnitt. Efteråt sa läkarna att om man väntat en halvtimme till så skulle livmodern ha brustit och då skulle troligtvis Marianne dött.

Vi hyrde nu ett eget hus. Genom att hyra ut ett rum så fick vi lite tillskott av pengar och på så sätt kunde Marianne vara hemma och ta hand om David. Men det var inte bara hyresgästen som bodde hos oss. Genom vårt engagemang i församlingen kom vi i kontakt med personer som kom till Mount Isa för att söka jobb. Under tiden de sökte arbete och bostad bodde en del hos oss, liksom predikanter som besökte vår församling.