17. Känslor och frieri

En vinterkväll är vi på väg in till Nalenpalatset, där Filadelfia har cafénatt för ”ungdomar på stan”. Plötsligt ser vi en hare som ligger påkörd på vägen. Jag stannar bilen för att slänga den av vägen men känner då att den fortfarande är varm vilket innebär att den alldeles nyss blivit ihjälkörd. ”Här har vi köttet till pensionärerna” säger jag till Lars-Ivar. Vi vände och åkte hem. Jag flådde och styckade haren. Jag var van vid att flå och stycka djur sedan min uppväxt. Och så frös vi in köttet. Men det kändes lite snålt med en hare till 30 personer så vi köpte även några köttbitar. Men det visade sig vara helt onödigt, för bara någon dag innan vi skulle ha middagen var det en anka som flög upp framför bilen och slog ihjäl sig mot kylaren. Så Gud försåg oss med kött. Alla åt och tyckte det smakade gott. När pensionärerna hade ätit färdigt berättade vi hur vi fått tag på köttet.

Det var en mycket värdefull upplevelse att vara evangelist på Mälaröarna. Vi, Lars-Ivar Nilsson och jag, var där i knappt ett år. Lars-Ivar gick vidare till en tjänst som ungdomspastor i Trollhättan. Själv fick jag ett telefonsamtal från Sven O Svensson som ville att jag skulle komma och bli ungdomspastor i Elimförsamlingen i Örebro. Jag sa att jag måste pröva om detta var i enlighet med Guds vilja. ”Hur lång tid behöver du för detta”, frågade Sven O Svensson. ”Ge mig två veckor”, svarade jag.

När de två veckorna gått hade jag tältmöten på en plats i Uppland. Jag bodde hos pastorn på orten och en dag kom han och sa med respekt: ”Det är telefon till dig. Sven O Svensson vill tala med dig.” ”Och vad säger Herren då”, frågade Sven O Svensson. ”Han säger att det inte är hans vilja att jag skall bli ungdomspastor i Örebro utan att jag skall förbereda mig för en missionstjänst.” Det blev alldeles tyst i telefonen men efter en stund sa han: ”Om du någonsin ändrar dig så låt mig få veta det.” Han var nog inte så van vid att någon sa nej tack till honom.

Vi går tillbaka till hösten 1966.

Sven berättar: Under tiden jag gick på bibelskolan träffade jag Marianne några gånger i Filadelfiakyrkan. Jag uppfattade det som om hon var ganska ensam och erbjöd mig vid ett par tillfällen att skjutsa henne hem. Men det var bara på det medmänskliga planet, som ”taxiservice”. Jag hade inga känslor för henne och när hon klev ur bilen ”skakade jag bara hand” med henne och sa: ”Gud välsigne dig”.

Vid ett sådant tillfälle berättade Marianne att hon efter nyår skulle åka till England men att hon först skulle fira jul hos några släktingar i Norrland. Jag trodde alltså att jag aldrig skulle se henne igen.

Julen 1966 tog Lars-Ivar och jag hand om en alkoholist som lämnat sig åt Gud. Han hade en mycket trasslig bakgrund med bland annat fängelsevistelser. I ett försök att hjälpa honom fick han bo hos oss. Några dagar in på det nya året åkte han med Lars-Ivar in till Stockholm City. Han sa till Lars-Ivar att han behövde köpa ett par nya skor så Lars-Ivar släppte av honom vid en skoaffär. Tyvärr köpte han inga skor utan brännvin och försvann sedan. Lars-Ivar kom tillbaka ut till Skå och berättade att han ”tappat bort” vår inneboende. Jag blev förargad på LarsIvar för att han inte begripit att det inte skulle fungera att ”släppa lös” mannen ensam.

På kvällen tog jag bilen och åkte in till Stockholms City i ett försök att hitta mannen. Eftersom det var mycket kallt tänkte jag att han kanske är på Centralstationen för att värma sig. Jag gick runt och letade i ett par timmar. Vid 22-tiden stod jag och lutade mig mot räcket vid ”ringen” på Centralstationen. Jag funderade på att åka hem eftersom mina ansträngningar att finna mannen var resultatlösa. ”Ringen” är en öppning mellan de två våningsplanen, så man kan stå på övre plan och se när folk passerar på nedre plan. Bäst jag står där och tittar kommer Marianne gående på det nedre planet. Hon råkar titta upp och vinkar till mig. Jag vinkar tillbaka. När hon kommer upp till det övre planet pratas vi vid lite grand. Hon berättar bland annat att hon inte fått arbetstillstånd i England och inte kan resa dit som planerat. Hon har alltså ändrat sina planer och blir kvar i Sverige tills hon skall resa hem till Australien i september 1967. Då säger jag att vi kanske kan träffas någon gång. ”Kommer du på gudstjänst i Skå så lovar jag att bjuda på kaffe.” Vi växlar telefonnummer. När det är gjort åker jag hem till Skå och tänker inte mer på henne. Vi, Marianne och jag, träffades väl någon gång i Filadelfiakyrkan, jag minns inte så noga. Men en gång ringde hon. Efter telefonsamtalet sa jag till Lars-Ivar: ”Marianne ringer och pratar i över en halvtimme men jag har ingen aning om varför hon ringde.” ”Hon är ute efter dig”, säger Lars-Ivar och skrattar. ”Nej, nej, det är hon inte alls.” ”Jo, det är hon alldeles säkert” säger Lars-Ivar.

Jag har tidigare berättat om pensionärsmiddagen. Inför den ringde jag Marianne och frågade om hon ville komma och visa diabilderna från Australien och Papua Nya Guinea. Det gjorde hon gärna och på så sätt träffades vi då.

17. KÄNSLOR OCH FRIERI 43

Under vårvintern 1967 skulle sångarna i Pingstkyrkan Bromma medverka i en gudstjänst i Tystberga. Anders Nilsson, som tidigare varit pastor i Bromma, var nu pastor i Tystberga och tyckte det skulle vara roligt att få besök av sina gamla församlingsbor. Jag tyckte också det skulle vara trevligt att träffa både Anders och vännerna från Bromma, som jag nu inte såg så ofta, så jag beslöt att åka med till Tystberga.

Jag skulle få åka med en äldre man. Han var ungkarl och berättade att han bjudit två änkor att åka med i hans stora bil. Jag skrattade och sa: ”Ska du ha två kvinnor med dig så måste jag åtminstone få ha en.” Vid den här tidpunkten hade jag nog börjat få ett visst intresse för Marianne. Jag ringde upp henne och frågade om hon ville åka med. Det ville hon.

När vi sedan satt bredvid varandra i kyrkan upptäckte jag att hon hade lackade naglar, målade läppar och halsband. Jag skämdes som en hund eftersom en del kunde tro att vi var ett par. Innan vi skildes åt den kvällen sa jag till Marianne: ”Om du vill träffa mig något mer får du sluta att måla naglar och läppar och slänga halsbandet.” När hon gick slängde hon igen dörren så ilsket att jag trodde att hon aldrig mer ville träffa mig. (På 1960-talet ansåg en del pingstvänner att det var fel att måla naglar och läppar, att bära örhängen och halsband. Det är annorlunda idag och jag har sett Marianne med både halsband och färg på läpparna. Författarens anmärkning.)

Under ganska lång tid träffade jag inte Marianne men så blev jag inbjuden till Göran Appelgrens, en av ungdomarna i Pingstkyrkan Bromma, studentskiva. Jag tog då mod till mig och ringde Marianne. Jag frågade om hon ville följa med på studentfesten. Det ville hon. Efter festen skjutsade jag hem henne till hennes bror i Sollentuna, där hon nu bodde.

När vi var framme tänkte jag i vanlig ordning bara ta i hand och som vanligt säga ”Gud välsigne dig”. Men Marianne gick inte ur bilen. Hon har senare berättat för mig att hon hade bestämt sig för att inte gå ur bilen förrän jag hade kysst henne. (Marianne hade vid den här tidpunkten fortfarande inte berättat något för Sven om profetiorna över sitt liv eller vad hon upplevde första gången hon såg honom. Författarens anmärkning.) Det tog ett par timmar innan vi kom så långt att jag kysste henne.

Det var först nu jag insåg att Marianne möjligen var en fru för mig. Samtidigt förebrådde jag mig själv att jag kysst henne när jag inte var säker på att hon var den som Gud valt åt mig. Det förflöt en tid men sedan började jag be till Gud: ”Herre, du måste verkligen visa mig om Marianne är den rätta för mig. Om så inte är fallet, så är jag beredd att säga till henne att det inte kan bli någonting mellan oss.” På ett tisdagsbönemöte i Skå koncentrerade jag mig helt på att be över detta. ”Herre du måste verkligen visa mig nu om Marianne skall bli min fru.” Helt plötsligt fick jag en absolut visshet och frid över att hon var den rätta och

efter det har jag aldrig tvivlat. Jag vet att hon är den som Gud valt åt mig.

Marianne berättar: Vid tiden för denna händelse bor jag hos min bror i Sollentuna. Jag har just berättat för min bror att jag är intresserad av Sven men att han inte verkar speciellt intresserad av mig. När vi träffas är det ”Frid syster” och när vi skiljs är det ”God natt syster”. Jag känner mig desperat eftersom tiden går och ingenting händer. Snart är jag tvungen att åka tillbaka till Australien eftersom mitt visum är på väg att gå ut.

Plötsligt blir jag väldig orolig och börjar gå runt i rummet. ”Vad är det för fel på dig?” undrar min bror. ”Jag vet inte” svarar jag ”men jag känner på mig att Sven kommer att fria när vi träffas på fredag.” ”Hur kan du veta det?” undrar min bror. ”Det är väl inget som du kan veta.” Han tycker jag beter mig konstigt.

Sven berättar: Fredagen kom och jag träffar Marianne: ”Marianne, jag skall bli missionär. Jag vet inte om vi kommer att ha något hus att bo i, jag vet inte om vi kommer ha någon mat på bordet eller ha några pengar. Jag vet bara att Gud har kallat mig att bli missionär. Vill du gifta dig med mig?”

Marianne berättar: Jag tänker, äntligen friar han, men vad är det för frieri? Jag hade länge vetat vad mitt svar skulle bli om och när Sven friade men hade ändå hoppats att frieriet skulle vara lite mer romantiskt. Att han skulle säga något i stil med att han tyckte om mig. ”Jag vet inte” svarar jag.

Blidö i Stockholms skärgård 1967. Marianne har just anlänt med båten och Sven hämtar henne samtidigt som alla lägerdeltagarna radar upp sig för att beskåda fästmön.