17. KÄNSLOR OCH FRIERI
En vinterkväll är vi på väg in till Nalenpalatset, där Filadelfia har cafénatt för ”ungdomar på stan”. Plötsligt ser vi en hare som ligger påkörd på vägen. Jag stannar bilen för att slänga den av vägen men känner då att den fortfarande är varm vilket innebär att den alldeles nyss blivit ihjälkörd. ”Här har vi köttet till pensionärerna” säger jag till Lars-Ivar.
Vi vände och åkte hem. Jag flådde och styckade haren. Jag var van vid att flå och stycka djur sedan min uppväxt. Och så frös vi in köttet. Men det kändes lite snålt med en hare till 30 personer så vi köpte även några köttbitar. Men det visade sig vara helt onödigt, för bara någon dag innan vi skulle ha middagen var det en anka som flög upp framför bilen och slog ihjäl sig mot kylaren. Så Gud försåg oss med kött. Alla åt och tyckte det smakade gott. När pensionärerna hade ätit färdigt berättade vi hur vi fått tag på köttet. Det var en mycket värdefull upplevelse att vara evangelist på Mälaröarna. Vi, Lars-Ivar Nilsson och jag, var där i knappt ett år. Lars-Ivar gick vidare till en tjänst som ungdomspastor i Trollhättan. Själv fick jag ett telefonsamtal från Sven O Svensson som ville att jag skulle komma och bli ungdomspastor i Elimförsamlingen i Örebro. Jag sa att jag måste pröva om detta var i enlighet med Guds vilja. ”Hur lång tid behöver du för detta”, frågade Sven O Svensson. ”Ge mig två veckor”, svarade jag. När de två veckorna gått hade jag tältmöten på en plats i Uppland. Jag bodde hos pastorn på orten och en dag kom han och sa med respekt: ”Det är telefon till dig. Sven O Svensson vill tala med dig.” ”Och vad säger Herren då”, frågade Sven O Svensson. ”Han säger att det inte är hans vilja att jag skall bli ungdomspastor i Örebro utan att jag skall förbereda mig för en missionstjänst.” Det blev alldeles tyst i telefonen men efter en stund sa han: ”Om du någonsin ändrar dig så låt mig få veta det.” Han var nog inte så van vid att någon sa nej tack till honom.
17. Känslor och frieri Vi går tillbaka till hösten 1966. Sven berättar: Under tiden jag gick på bibelskolan träffade jag Marianne några gånger i Filadelfiakyrkan. Jag uppfattade det som om hon var ganska ensam och erbjöd mig vid ett par tillfällen att skjutsa henne hem. Men det var bara på det medmänskliga planet, som ”taxiservice”. Jag hade inga känslor för henne och när hon klev ur bilen ”skakade jag bara hand” med henne och sa: ”Gud välsigne dig”. Vid ett sådant tillfälle berättade Marianne att hon efter nyår skulle åka till England men att hon först skulle fira jul hos några släktingar i Norrland. Jag trodde alltså att jag aldrig skulle se henne igen.
41
