Pohjolan hauskat onnelat

Teksti: Larserik Häggman

Suomi on maailman onnellisin maa, sen saimme tänä keväänä kuulla jo kolmannen kerran peräkkäin. Toisena oli Tanska, joka muutama vuosi sitten oli onnellisin. Huonoiten sijoittunut Pohjoismaa oli listalla seitsemäs.

Olemme siis onnellisia, mutta myös kaiken maailman muilla mittareilla aina tilastojen kärjessä. Olemme siis hyviä, mutta hyvälle on myös hyvä nauraa.

Tanskassa vuosia asunut ja kaikissa Pohjoismaissa kiertänyt britti Michael Booth, julkaisi muutama vuosi sitten mainion kirjan ”The almost nearly perfect people, Behind the myth of the scandinavian utopia”, joka ylistää Pohjolaa ja Pohjoismaita tavalla, joka panee miettimään, itkeäkö vai nauraa.

Tanskalaisista saamme tietää, että he maksoivat eniten veroja maailmassa ollessaan maailman onnellisimmat. Puolueeton Ruotsi puolestaan omaa maailman suurimpiin kuuluvan asetehtaan. Suomalaisilla on Yhdysvaltojen ja Jemenin jälkeen eniten aseita maailmassa ja islantilaisten enemmistö uskoo haltijoihin. Norja taas on maailman rikkain maa.

Kirja on melkoinen sekoitus faktatietoa ja pohjoismaalaisille hyvin tunnettuja ennakkoluuloja, mutta ote on täynnä sekä huumoria että kateutta.

Boothin mielestä Pohjoismaiden välinen tasa-arvo on viikinkiyhteiskuntien perua ja sukupuolten välinen tasa-arvo ainutlaatuista ja aitoa. Hän kiinnittää myös huomiota pohjoismaalaisten häveliäisyyteen ja tiettyyn ujouteen ja vaatimattomuuteen, jota pidetään hyveenä ei heikkoutena, kuten muualla.

Koko Pohjolaa leimaa Boothin mukaan vahva usko Janten lakiin, jonka mukaan on tyypillistä väittää ettei kenekään pidä luulla olevansa muita kummenpi tai ainakaan parempi.

Näitten yhteisten piirteiden lisäksi Booth on matkannut kaikkiin Pohjoismaihin ja yllättynyt monesta erosta maitten välillä.

Tanskan kohdalla Booth uhraa paljon tilaa veroille, joita hän pitää maailman korkeimpina, eikä sen takia jaksa oikein ymmärtää miten Tanska sijoittuu niin hyvin onnellisuustilastoissa. Hänen laskelmiensa mukaan tanskalainen päättää itse vain kolmanneksesta omista tuloistaan ja kuitenkin tuloerot Tanskassa ovat Pohjolan suurimmat.

Norjan vierailujen tuloksena Booth pitää norjalaisia Pohjolan nationalisteina ja ihmettelee suuresti kansallispukujen käyttöä ja kansallispäivän viettoa, jota hän vertaa esimerkiksi suomalaisten hillittyyn tapaan. Norjalaisten suhdetta luontoon hän pitää merkityksellisenä, mutta asettaa maan öljytuonnon toiseen vaakakuppiin ja jää ihmettelemään.

Islantilaisilla on Boothin mielestä viikinkisydän, joka on kova. Kerrottuaan pitkään talousseikkailuista ja holtittomasta lainanotosta hän päätyy havaintoon, että islantilaisten pohjoismaisuuteen kuuluu amerikkalainen unelma.

Suomi ja suomalaiset ovat selvästi Boothin suosiossa niin erikoisuutensa, rehellisyytensä kuin merkillisen ristiriitaisen historiansa puolesta. Suomalaisilla on taistelijan geeni ja he edustavat hyperpohjoista skandinavismia. Tähän hän päätyy kerrottuaan ensin joulupukista, historiasta ja maailman parhaasta koulujärjestelmästä.

Ruotsiin Booth suhtautuu kaksijakoisesti. Kansankodin rakentaminen on toisaalta upeaa, mutta samalla se voi olla totalitaarista. Esimerkkinä hän mainitsee siirtymisen oikeanpuoliseen liikenteeseen kansan tahdon vastaisesti. Luurankoina Ruotsin kaapissa on pitkään kestänyt rotuoppi ja Saksan kanssa käyty kauppa maailmansodan aikana.

Kaiken kaikkiaan Bothin kirja tarjoaa hauskaa luettavaa, kunhan ei suhtaudu siihen liian vakavasti eikä ota kaikkia väittämiä tosiasioina. •

Ricky John Molloy / norden.org

Nordens lyckoriken

Finland är världens lyckligaste land, fick vi denna vår höra för tredje året i rad. Tvåa var Danmark som för några år sedan var lyckligast. Det sämsta nordiska landet kom på sjunde plats. Text: Larserik Häggman

Vi är alltså lyckliga, men också med all världens andra mätare återfinns vi alltid i toppen. Vi är alltså bra, men det kan också vara bra att skratta åt det goda.

Britten Michael Booth som bor i Danmark och har besökt alla nordiska länder publicerade för några år sedan en utmärkt bok ”The almost nearly perfect people, Behind the myth of the Scandinavian utopia”. Den rosar Norden och de nordiska länderna på ett sätt som gör att man inte vet om man skall skratta eller gråta.

Om danskarna får vi veta att de samtidigt som de var världens lyckligaste betalade mest skatt i världen. Det neutrala Sverige har igen en av världens största vapenfabriker. Finländarna har mest vapen i världen efter Förenta staterna och Jemen och en majoritet bland islänningarna tror på älvor. Norge är världens rikaste land.

Boken är ett verkligt sammersurium av fakta och för nordbor välkända förutfattade meningar, men greppet är fyllt av både humor och avundsjuka.

Enligt Booth är den nordiska jämlikheten ett arv från vikingasamhällena och jämställdheten mellan könen unik och äkta. Han fäster sig också vid nordbornas hövlighet och en viss blygsamhet och anspråkslöshet, som ses som en dygd och inte som på andra håll som en svaghet.

Hela Norden präglas, enligt Booth av en stark tro på Jantelagen, enligt vilken det är typiskt att hävda att ingen skall tro sig vara mer speciell eller åtminstone inte bättre än andra.

Utöver de gemensamma dragen har Booth rest i alla nordiska länder och blivit överraskad av många olikheter länderna emellan.

Yadid Levy / norden.org

För Danmarks del ägnar Booth mycket utrymme åt skatterna som han anser högst i världen och därför inte kan förstå hur Danmark placerar sig så högt i lyckastatistiken. Enligt hans beräkningar besluter en dansk själv om bara en tredjedel av sin inkomst och ändå är inkomstskillnaderna i Danmark störst i Norden.

Som ett resultat av sina resor i Norge betraktar han norrmännen som Nordens nationalister och förundrar sig stort över bruket av folkdräkter och nationaldagsfirandet, som han jämför till exempel med finländarnas återhållsamma sätt. Norrmännens förhållande till naturen finner han betydelsefullt men sätter landets oljeproduktion i den andra vågskålen och förundrar sig.

Islänningarna har enligt Booth vikingahjärtan och de är hårda. Efter att ingående ha beskrivit de ekonomiska äventyren för tiotalet år sedan och den då ansvarslösa upplåningen drar han slutsatsen att islänningarnas nordism innefattar en amerikansk dröm.

Finland och finländarna gillar Booth klart när han pekar på säregenheten, ärligheten och en märkligt motstridig historia. Finländarna sägs ha stridsmannagener och representera en hypernordisk skandinavism. Den slutsatsen drar han efter att först ha berättat om Julgubben, historien och världens bästa skolsystem.

Till Sverige förhåller sig Booth tveeggat. Byggandet av folkhemmet är å ena sidan ypperligt men kan samtidigt vara totalitärt. Som exempel nämner han övergången till högertrafik mot folkets vilja. Bland benranglen i Sveriges skåp lyfter han fram den långvariga rashygienen och handeln med Tyskland under världskriget.

Sammantaget bjuder Booths bok på roande läsning bara man inte tar den för mycket på allvar och inte uppfattar allt som hävdas som fakta. •