Gene Simmons och Paul Stanley i Kiss, 1976
Vykort från XXX
R Ö F M E N DRÖ
R E N N Ä V S N E G N O T E B 1
Det kallades ”nybrutalism”, den progressiva framtidsarkitekturen som hyllade den råa betongens ärlighet och inte ville hyckla genom att dölja den bakom puts eller annat ovidkommande tjafs. Betong var vackert. Betong var monumentalt. Med betong kunde man bygga massiva, praktiska och närmast bunkerliknande megakonstruktioner som i ett slag löste den gamla tidens tröttsamma trångboddhet. Det tänkandet behövdes inte minst i Lund, som under 1960-talet hade upplevt en närmast explosionsartad tillströmning av studenter, från 6 450 studenter 1960 till 21 000 tio år senare. Under första halvan av 1970-talet räknade man dessutom med att den här siffran skulle nå upp till svindlande 35 000 studenter. Men myllret av unga akademiker skapade extrem växtvärk. Studenterna hade ingenstans att bo och kåren hade växt ur sina lokaler i AF-borgen vid Lundagård. Det behövdes ett radikalt nytänkande, gärna en modern och rymlig studentstad där man kunde kombinera de olika behoven av studentlägenheter med lokaler för föreläsningar, tentor, motion och såklart trivselfaktorer som restaurang, pub, festlokaler och mycket annat.
Uppdraget att rita ett nytt centrum för hela studentlivet gavs till Bengt Edman, som var en av de ledande nybrutalistiska arkitekterna i Sverige och verksam i Lund. Hans lösning blev Sparta, en modern och funktionell dröm för den oförfalskade betongens vänner, tänkt att sudda ut gränserna mellan inne och ute genom att samma mörka tegel och råa betong användes överallt. När statsminister Tage Erlander våren 1968 tog det första spadtaget anade nog ingen av de närvarande dignitärerna att detta ambitiösa framtidskomplex i lärdomsstaden skulle gå till historien som södra Sveriges mest legendariska rocktempel, för evigt förknippat med artister som den vuxna generationen ansåg vara ytterst tveksamma och ibland direkt destruktiva förebilder för det uppväxande släktet. Det var inte för att hysa boaormar, marijuanarökande sologitarrister, tonåriga groupies, misstänkta satanister, transsexuella New York-bohemer, giljotiner, glittersminkade androgyna popsångare och läderklädda hårdrockare som Tage fattade spaden. Men det var så det blev. 9
Alice Cooper Förband: Flo & Eddie 21 november 1972 Under konserten slängde Alice ut en gigantisk ballong i publiken. Den hoppade omkring i publikhavet en stund ända tills någon tryckte till den med en glödande cigarrett så att den small. Då visade det sig att ballongen var fullproppad med hönsfjädrar som yrde runt överallt. Anders Stark
”
Det var den första riktiga hårdrocks-
konserten som arrangerades på Olympen. De sålde t-shirts med en blodig amerikansk flagga som det stod ”Alice Cooper – School’s out” på. Peter Faleborn
”
Vrålhögt och uselt var väl det snällaste
vi kunde säga om ljudet. När vi lomhörda och skrikandes till varandra gick ut på gatan, var vi överens om att vi hört ”Public animal #9”, men vilka de andra låtarna var kunde vi inte avgöra. Allting drunknade i vad som lät som en stor tågkrasch. Nästa dag i skolan pep och surrade det så mycket i huvudet att jag
”
gav upp och gick hem efter Alice Cooper var verkligen en
några timmar. På busshåll-
totalupplevelse med boaormen, gil-
platsen träffade jag min kom-
jotinen och de fejkade dollarsedlarna
pis från gårdagen. Vi var båda
som Alice slängde ut i publiken när
lika omstuvade i skallen efter
de körde ”Elected”. I efterhand var
”stenkrossen” kvällen innan
det oerhört kul att man fick se ori-
och längtade bara hem till en
ginalbandet med gitarristerna Glen
tyst säng. Ulf Westerberg
Buxton och Michael Bruce och Dennis Dunaway, som var en stor förebild 26 som basist. Janne Borgh för mig
Dennis Dunaway (t.v.) och Glen Buxton
”VÄRLDENS VIDRIGASTE SHOW Det är svårt att tänka sig en vidrigare show än den Alice Cooper bjuder på. Kalla det för dekadent rock, transvetism, skräckteater eller vad ni vill men något smaklösare får man leta efter. Cooper spelar transvestit för att chocka publiken, men ingen orkar reagera på smaklösheterna längre.” Björn Fremer, Kvällsposten
27
O
lympen var nersläckt när de satte en strålkastare på Ian Hunter vid sin flygel. Han spelade några ackord och började sjunga på ”American pie” med den där typiska superbrittiska dialekten. ”Long, long time ago, I can still remember how that music used to make me smile”, men när han kom fram till sista raden ”the day that music died” gjorde han en konstpaus och lade till ”… or did it?”. Sedan började han hamra fram sina pianoackord medan en röst i högtalarsystemet sa
”Ladies and gentlemen, it’s the golden age of rock’n’roll”
– och sedan kom hela bandet in med fullt ljus och ljud i ”The golden age of rock’n’roll”. Det där var en konsertöppning man aldrig glömde. Mikael Widell Ian Hunter
44
”Höjdpunkterna var annars ”Drivin sister”, ”Violence” och ”Crash street kids”. Ruffig och uppkäftig musik som talar direkt till gruppens publik.” Lennart Persson, Arbetet
Mott The Hoople Förband: Sju Kronor 10 oktober 1974 Mick Ronson (närmast kameran), Ian Hunter och Overend Watts. Bakom honom skymtar Julius Malmström.
”
Zappa hade egenheten att inte låta musi-
kerna veta förrän strax före konserten vilka låtar som skulle spelas. En kvart före konserten öppnades dörren till logen och så delade han ut låtlistan. Saxofonisten Napoleon Murphy Brock gick omkring med listan och kollade igenom låtarna med de andra musikerna. ”Den är lugn, den kan vi också, men hur fan går den där nu igen?” Det var Zappas sätt att hålla musikerna på tå under varje konsert. Roland Svensson
Frank Zappa & The Mothers 2 mars 1976 Jag blev snart något av en liten maskot som Julius kunde skicka in när stämningen behövde lättas upp. Ibland handlade det om att övertyga artister om att Grönstedts Monopol var en särklassig svensk konjak, minst lika bra eller helst vida bättre än den överskattade Rémy Martin. I andra fall var det lokalerna som inte stämde. Frank Zappa var lite smågrinig på att Olympens scen var för liten och vägrade spela. Han satt med en groupie från Köpenhamn och verkade mer intresserad av henne än av spelningen. Så då fick man försöka få honom på lite gott humör. ”Kom igen nu, det sitter nära 3 000 studenter där ute som inget hellre vill än att se dig på scen. Det är klart att du måste spela, vad gör det om scenen är lite för liten?” Och till slut gav han med sig. Claes Aurell
”
Det var ohyggligt mycket gitarrspel, det ena långa improviserade och
oförutsägbara solot efter det andra. Senare fick man veta att han vid den här tiden spelade in alla gitarrsolon och utifrån dem plockade han sedan ut fragment som blev till nya låtar. Jag spelade själv gitarr och var öppen för all sorts musik. Men här fick man verkligen kämpa hårt för att försöka hänga med i vad som hände. Peter Olsson
80
”Det började med långa, eftertänksamma solon på gitarr från Zappa, medan resten av gruppen höll sig i bakgrunden. Men det slutade med att saxofonisten och sångaren Napoleon Brock störtade fram och tillbaka över scenen med Nixonmask över ansiktet medan Zappa och ur-Modern Roy Estrada på bas vräkte fram varma och häftiga rockackord.” Christer Olsson, Norra Skåne
Stinkfoot Dirty love Filthy habits How could I be such a fool? I ain’t got no heart I’m not satisfied Black napkins Advance romance Honey don’t you want a man like me? The Illinois enema bandit The torture never stops Chunga’s revenge Zoot allures I’m the slime San Ber’dino 81
n det gjorde liskt bra som Sparks, me Det var inte alls lika musika var helt tan Ma för. owen man var där inget. Det var ju scensh y sköt ut hle Fre Ace n av scenen, precis där gen. Vi stod på högra sida e Gene had rs” yea precis innan ”100 000 raketer från sin gitarr. Och såg alloch ren sta n stod där ensam i strålka Simmons ett bassolo. Ha honom. på n nne mu ur t började det rinna blod deles spöklik ut. Plötslig Anders Holst Det var jävligt läskigt. yer” i huvudet när och senaste LP:n ”Destro Man hade ju ”Kiss alive” e kamera och båd raden och hade med oss de kom. Vi satt på tredje bara stegsom an änt byggt upp en enorm förv bandspelare. Man hade ted the wan u ”Yo : det ka introduktionen av ban rades fram till den klassis s!”. Kis … hottest band in the world best and you got it – the ken till med ljudvägma t set e had rig ald n ma Det var ett teaterdrama rna på scen. Jag ljuseffekter och explosione alla a, ern kläd et, ink gen, sm men när det började och vuxen som var där, kände mig ganska kaxig man lite spak. Det på Gene Simmons blev rinna blod ur mungiporna såg läskigt ut. bilderna från den lans mörkrum och såg hur Dagen efter stod jag i sko igen, fast nu i svartkvällen innan tonade fram där magiska upplevelsen t var det mycket lät hemsk och musikalisk vitt. Men bandinspelningen , vad bra det var. tidigare. ”Såg Kiss igår. Fan sämre än Sparks ett halvår Anders Torgander skrev jag i dagboken. Men fan vad illa det lät”,
”
ucka i taket och tsligt öppnades en brandl Det spöregnade ute. Plö Julius sig en oväntad dusch. trummisen Peter Criss fick
”
mtband, men des Kiss mest som ett skä För mig som var 23 år kän t fattade man varför knik och blodspottande med all överdådig pyrote ingen och jag job. De hade förstärkt bevakn de gick hem hos kidsen ns sida. Men det var gången på Gene Simmo bade som vakt vid scenin äxade av scenma upp, alla satt som förh lugnt – ingen försökte kom showen. Hans Nordin
”
fick ett plektrum av Ace Jag stod längst fram och st eBay för en tid sedan me Frehley, som jag lade ut på för par lap dra få några hun för att se om man kunde första plektrumet som det a var sig det. Det visade med sitt namn på, så det Ace Frehley tryckte upp t som bjöd på det. Till slu fanns många samlare rn Bo den Hendrik van gick det för 4 000 kr.
”
mpen. De sprufarande sitter kvar på Oly Kiss lämnade spår som fort e få bort efteråt, men n som vi förgäves försökt tade iväg ett konfettireg att få bort helt. När tågvinden och gick aldrig det hade fastnat uppe i ens gamla lokaler met som invigdes i Olymp jag besökte det nya gym s-konfettin fortfaet och såg att delar av Kis 2011, tittade jag upp i tak i springorna. Julius rande satt kvar där uppe
” 88
De hade en gigantisk ljus n me s, ramp där det stod Kis hade många av glödlamporna lite des gått sönder så det kän oask fattigt. Jag gick på Tun k gic lan precis bredvid och jag när ofta in på Olympen Man inte hade något att göra. fetkon kunde hitta bitar av och ut tin som Kiss sprutade Sim se fläckarna efter Gene så h mons blodampuller. Oc och kunde man stå på scenen kroc låtsas att man själv var h stjärna. Rikard Swärd
”
89
tid lätt nuterna var det all De sista 15–20 mi och såg jag även band stolar. ta sig in, så därför al sönderhoppade sjuanatt ant i d kor nre me oly har om: Weather Black Sabbaths publik e alls brydde mig artister som jag int sh och så viTransfer, Peter To Report, Manhattan man inte gillade nsert med någon dare. Även en ko e än ingen konr ju trots allt bättr särskilt mycket va något. e det åtminstone sert alls. Då händ stod dörrarna en ert ath-kons Under Black Sabb minuter. Det ade efter bara 20 plötsligt obevak . Jag rusade hade öppnat sig var som om himlen Vakterna hafrade inte länge. in, men lyckan va g och slängde golvet, bar ut mi fade mig inne på entrédörrarna. t en bit utanför mig bryskt i golve ll Charlotta Linde
”
Jag hade börjat jobba som vakt på konserterna och under
Black Sabbath-spelningen var min plats var att sitta uppe på scenen, precis vid Tony Iommis monitorhögtalare. Jag hade någon form av enkelt öronskydd, men det hjälpte inte så mycket. Ljudet från hans gitarrförstärkare en bit bort och monitorn precis intill var galet högt. Trycket från den ganska stökiga publiken var enormt och det fanns inga kravallstaket, så jag var fullt upptagen med att ingen skulle ta sig upp på scen och tänkte inte så mycket på volymen. Det var inte förrän mot slutet av konserten som jag upptäckte att det hade börjat blöda ur vänstra örat. Trumhinnan hade spruckit. Det bultade och gjorde ont en bra tid efteråt. Till slut läkte det, men det blev en permanent hörselnedsättning. Mikael Widell
rd bakom trumTony Iommi och Bill Wa Osbourne. y Ozz a: sid ta morna. Näs
AC/DC Black Sabbath Förband: 21 april 1977
EN VANSINNIG KONSERT,
MEN ÄNDÅ FANTASTISK
Michael Hansson, Helsingborgs Dagblad
107
BÄSTA
HÅRDROCKARNA
I STA’N
– MÄKTIGT JUBEL PÅ OLYMPEN! Göran Holmquist, Helsingborgs Dagblad
Med sina fem spelningar på Olympen 1976–82 ligger det irländska mjukhårdrockbandet Thin Lizzy från Irland högt på maratonlistan. Gitarrister som Brian Robertson, Gary Moore och Snowy White kom och gick, men i ständigt fokus stod alltid den i hårdrockssammanhang ovanligt lågmälde och uttrycksfulle stjärnan Phil Lynott. Thin Lizzys första spelning på Olympen skulle ha varit som förband till Geordie i maj 1974, men eftersom Gary Moore hoppade av bandet någon dag före spelningen ställde man in och ersattes av det danska bandet Zig Zag, Thin Lizzys spelningar: oktober 1976, maj 1979, april 1980, februari 1981, februari 1982. Phil Lynott spelade även med sitt Phil Lynott Band på Akademiska föreningen 24 oktober 1982.
Thin Lizzy 9 maj 1979 122
Phil Lynott, Gary Moore och Scott Gorham.
138
nska n
40-ta l
låtar
.
VÄS EN
Ramones 31 augusti 1980
TO
LÖS
AKA
TT M
”På stund den sena tals r ste P iktigt hil Sp sofis ector tiker -prod ade. Men ucerade live ä LP:n r det låter En ti prec Ramo is so De g mmes ö m 77 nes lider s non . från riff t stop. Och ill rif f på under d 78 va en ti rvs h den h astig inner het.” band Måns et vä Ivars l me son, d ett Syds ve
Vänster: Marky, Johnny och Joey Ramone. Överst: Längst till vänster turnéledaren Monte Melnick och längst till höger Dee Dee Ramone.
139
D
et skulle ha spelats handboll på Olympen i Lund, men en arkitektmiss på 50 cm gjorde att det blev rock’n’roll istället. När Stefan Julius Malmström öppnade dörrarna för 70-talets rockcirkus förvandlades arenan till södra Sveriges hetaste konsertlokal. Vecka efter vecka från tidigt 1972 rullade några av dåtidens största stjärnor in med sina turnébussar på det nybyggda studentområdet. Paul McCartney med Wings på första turnén efter Beatles uppbrott, Alice Cooper med både boaorm och giljotin, Sweet, Kiss, T. Rex, Roxy Music, Lou Reed och en närmast ändlös rad av internationella toppartister. De bästa ögonblicken från mer än tre decennier finns samlade här i form av bilder från såväl press som fans, kryddat med författaren Sven Lindströms underhållande intervjuer och texter samt många citat från dåtidens tidningsrecensioner.
Välkommen till Olympen och 250 fullmatade sidor som tar dig längst fram till scenen – och bakom den. Sven Lindström är född 1956, bosatt i Malmö och har skrivit om musik i Sydsvenskan och Nationalencyklopedin. 2007 utkom hans kritikerrosade biografi ”Att vara Per Gessle” och under 2013 kom ytterligare två uppmärksammade böcker: ”Han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix” och ”Roxette – den osannolika resan tur och retur”. Hans första konsert på Olympen var Nils Lofgren med Tom Petty & The Heartbreakers som förband i juni 1977.
EN PRODUKTION FRÅN
I SAMARBETE MED
ISBN 978-91-87581-09-0
9 789187
581090
ss « Queen « ABBA « Eric Clapton « Tom Petty « Gasolin' « Tina Turner « Gyllene Tider « Pulp « Mötley Crüe « Accept « M C « Alice Cooper « Toto « Patti Smith « Sparks « Faces « Public Enemy « Emmylou Harris « Miles Davis « Frank Zappa « K