Mitt eget Sixties - Rolf Hammarlund by Premium Publishing

9 mitt eget

sixties rolf hammarlund

Mitt eget Sixties är en bok som kastar nytt ljus över sextiotalets popmusik – sammanställd av Rolf Hammarlund, mannen bakom den populära TV-serien Sixties! Rolf lyckas i sina möten med artisterna skapa en behaglig, avspänd atmosfär som får dem att öppna sig – även i mer känsloladdade samtalsämnen. De berättar ofta minnen från besöken i Sverige och de svenska folkparkerna. Det var faktiskt hos oss många av de unga världsstjärnorna gjorde sin utlandsdebut! För första gången får vi i boken uppleva allt som artisterna avslöjade för Rolf – även det som inte fick plats i Sixties-avsnitten i TV. Samtal med artister och medlemmar ur grupper som Beatles, Beach Boys, Supremes, Animals, Procol Harum, Simon & Garfunkel, Byrds, Shadows, Who, Four med Beatles Tops, Bee Gees, Hollies, Rolling Sto- Rolf producent nes och drygt 25 andra legendariska George Martin. namn! Här finns för första gången alla nu samlade med egna fascinerande stories om detta så epokgörande årtionde! Rolf Hammarlund (f. 1950) minns också sitt eget sextiotal som ung popmusiker med över 500 spelningar på olika ungdomsgårdar och klubbar. Och om Tio-i-Topp, Bildjournalen och besöken i Swinging London! Mitt eget Sixties är rikligt illustrerad i färg med hundratals läckra bilder på artisterna från deras storhetstid, flera av dem här publicerade för första gången. Formgivingen är generös med tidstypiska faksimiler ur Bildjournalen, skivomslag och även Rolfs egna bilder som togs i samband med TV-intervjuerna. Mitt eget Sixites är den perfekta läsupplevelsen för alla som varje vecka bänkade sig framför TV:n för att se favoritprogrammet Sixties! Förord av Per Gessle.

en bok om att vara ung och musikgalen på 60-talet

mitt eget

sixties INTERVJUER MED YARDBIRDS SMALL FACES SIMON & GARFUNKEL BEACH BOYS DONOVAN RONETTES BOBBY VEE KINKS BEE GEES MONKEES PETER & GORDON SUPREMES FOUR TOPS HOLLIES martha reeves MAMAS & PAPAS OCH MÅNGA FLER!

rolf hammarlund producent för TV-serien Sixties

Om författaren: Rolf Hammarlund är född i Stockholm 1950. Han spelade i olika popband under sextiotalet. Sjuttiotalet ägnade han åt studier parallellt med arbetet som musiklärare. Han läste bland annat nationalekonomi, statskunskap, kulturgeografi, sociologi, kriminologi (för Leif G.W. Persson!) samt avslutade med två år på Film- och TV-utbildningen på Dramatiska Institutet. Rolf har sedan 1980 varit verksam som journalist och producent inom Sveriges Radio och Sveriges Television (SVT). Han har producerat musikdokumentärer om bland andra Beatlesproducenten George Martin och konstnären/musikern Klaus Voormann. Under senare år har Rolf producerat de populära TV-serierna Sixties och Seventies för SVT. Mitt eget Sixties är hans första bok.

Mitt eget Sixties isbn 978-91-89136-64-9 av Rolf Hammarlund Premium Publishing Box 301 84 Warfvinges Väg 34 se-104 25 Stockholm Grafisk form: Anders Weston/Honky Tonk Projektledning: Wille Wendt Bildresearch: Rolf Hammarlund och Roger Holegård Text: Rolf Hammarlund Bildrepro: Göran Lindsjöö Tryckeri: Fälth & Hässler, Värnamo Papper: MultiArt silk 115 gr. © 2010 Premium Förlag – en division av Internal AB Alla rättigheter reserveras för respektive upphovsrättsinnehavare. Ingen del av denna bok får kopieras, lagras i databaser, återutsändas, tillgängliggöras eller spridas digitalt eller i annan elektrisk eller mekansik form eller spridas utan skriftligt medgivande av rättighetsinnehavaren.

INNEHÅLL Förord ................................................................................. 9

The Who ...................................................................... 281

Simon & Garfunkel .............................................. 297

Bobby Vee & Brian Hyland ............................... 1 3

Martha Reeves & The Vandellas ............. 3 1 1

The Ronettes ............................................................ 31

Manfred Mann ......................................................... 325

Gerry & The Pacemakers ................................. 37

The Monkees .......................................................... 337

The Beatles i Hamburg ..................................... 49

Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich ....... 349

The Swinging Blue Jeans ................................ 55

The Mamas & The Papas ............................... 361

Peter and Gordon och Billy J Kramer . ... 71

Procol Harum .......................................................... 375

The Beach Boys ....................................................... 81

The Bee Gees ....................................................... 385

The Shadows ............................................................. 95

The Tremeloes ...................................................... 397

Brian Poole & The Tremeloes ..................... 103

The Spencer Davis Group . .......................... 405

Cilla Black . .................................................................. 1 1 3

The Zombies ............................................................ 417

The Searchers ......................................................... 121

The Four Tops . ...................................................... 433

The Supremes ........................................................ 135

Yoko Ono ................................................................... 445

Georgie Fame .......................................................... 133

The Beatles ............................................................. 455

The Rolling Stones ............................................. 147

Creedence Clearwater Revival ................ 469

Donovan ....................................................................... 169

The Troggs .............................................................. 485

The Byrds ................................................................... 181

Paul Jones ................................................................. 497

The Yardbirds .......................................................... 191

The Small Faces ................................................... 515

The Animals .............................................................. 201

Blood, Sweat & Tears ...................................... 533

Mary Quant .............................................................. 215

Percy Sledge ........................................................... 549

The Hollies ................................................................ 227

Svensk 60-talspop ............................................ 559

George Martin ....................................................... 239

Tack ................................................................................ 577

The Kinks ......................................................... 253

Fotocredits .............................................................. 577

The Lovin’ Spoonful .......................................... 267

Namnregister

Bakgrund

.....................................................................

.....................................................

578

Spelglädje på Johanneshovs Isstadion tisdagen den 28 juli, 1964. Andra föreställningen var inte slutsåld...

BAKGRUND D

en allra första popgrupp som jag såg live var The Beatles sommaren 1964. Jag var 13 år och fick åka ut till Johanneshovs Isstadion, tillsammans med två äldre grannflickor, för att se mina stora idoler. Nära tjugo år senare, i oktober 1983, gjorde jag min första intervju med en popartist. Det råkade bli Paul McCartney. Jag arbetade med nyheter och program på Sveriges Radio i Eskilstuna och gjorde ett program om 20-årsjubileet av Beatles spelning i Eskilstuna sporthall. På ren chans åkte jag till London och lyckades, efter många timmars detektivarbete, få en intervju med Paul, medan han arbetade med ett nytt album i musikstudion. Efter att ha börjat på den absoluta toppen i popen, borde det ju bara kunnat gå utför. Men jag hade fått blodad tand när det gällde musikprogram. Året efter ville Sveriges Radio i Stockholm att jag skulle göra ett entimmes program om Merseybeatmusiken. Alltså om de grupper och artister som, förutom Beatles, tog världen med storm 1963 och 64. På en fyra dagars resa i England lyckades jag göra inbokade intervjuer med Billy J Kramer i London, Gerry Marsden uppe i Norwich där han spelade med sina nya Pacemakers, John McNally i The Searchers i hans hem utanför Liverpool, Ray Ennis i Swinging Blue Jeans i Formby norr om Liverpool och slutligen med legendariske musikproducenten George Martin i London. Jag har efteråt undrat hur jag bar mig åt för att hitta dem alla innan internet och hemsidor fanns och alla förfrågningar om intervjuerna måste göras på fax. Men det här var nog embryot till det som, många år senare, skulle bli TVserien Sixties. Efter att jag börjat på Sveriges Television 1987, växte planerna alltmer fram på att göra en entimmes dokumentärfilm om Beatlesproducenten George Martins liv och musikresa. Det blev en ny intervju med Paul McCartney. Dessutom medverkade Ringo Starr, liksom svenska musikmänniskor som Benny Andersson, Per Gessle, Anders Glennmark och Michael B Tretow. George Martin gav också en lång intervju i sin studio i London om hela sin 11

karriär. Allt från musikstudierna i blåsinstrumentet oboe på Guildhall School of Music, till inspelningarna av klassisk musik i Abbey Roadstudion under 50-talet och popinspelningarna på 60- och 70-talen. Det hela resulterade i musikdokumentären George Martin – den femte Beatlen 1990. Den första och så vitt jag vet hittills enda gjorda. Den resulterade också i en vänskap, som skulle leda till fler intervjuer under åren. Under resten av 90-talet kunde jag då och då läsa om hur en efter en av sextiotalets musiker och artister dog och tankarna växte fram på att dokumentera berättelserna från dem som fortfarande fanns i livet. Att låta dem själva berätta sin egen historia om exempelvis turnéerna i Sverige, som faktiskt var mångas första utlandsturné. Eller vad som fick dem att ägna sina liv åt musik. Samtidigt ville jag försöka fånga just den sextiotalskultur med musik, klädmode, popkonst, ungdomsgårdar och klubbar, som vi svenskar tog till oss under detta popens mytomspunna decennium. Det har blivit en bra bit mer än hundra intervjuer nu i de 21 Sixtiesprogrammen som sänts och det känns för mig som något av en kulturinsats. Artisternas berättelser kunde ibland vara upp till en timme långa och jag använde i de flesta fall endast fem minuter av dem i TV-avsnitten. Det fanns alltså många kul historier och minnen som inte fick plats. Jag kände därför att för deras skull borde jag låta fler ta del av vad dessa legendariska sextiotalsikoner berättat för mig. I den här boken finns ett femtiotal av originalsamtalen med i sin helhet. Jag ska också berätta lite mer om intervjupersonerna och vad de betydde för oss och för mig, då de stod på höjdpunkten av sina karriärer. Jag gör inte några anspråk på att redovisa allt i deras liv. Jag har valt bort mycket av deras mörka perioder med eventuella drogmissbruk och personliga problem. Jag har istället försökt fokusera mer på musiken och vad den betydde för dem under de här åren. Jag ska också berätta lite om hur det var att vara ung och musikgalen själv under 60-talet. Bland annat om hur jag, precis som hundratals andra unga killar, var med och startade ett popband 1964 och spelade ända tills 60-talet hade tagit slut. Kort sagt lite om mitt eget Sixties. 9

TAKE GOOD CARE OF MY ITSY BITSY BABY

THE KIDS ARE ALRIGHT

The Who

281

The Who pรฅ Sverigebesรถk. Fr.v. Keith, Roger, John och Pete.

282

he Who var tveklöst ett av sextiotalets största och mest inflytelserika band. Med sina råa, rhythm’n’bluesliknande, men ändå melodiösa låtar av gitarristen Pete Townshend, kom de med något helt nytt 1965 och bildade skola för den så kal�lade modskulturen.

Sommaren 1966 var jag på fem veckors språkresa i den sydengelska kuststaden Eastbourne. En söndagskväll i augusti åkte jag och vår gitarrist Bosse till grannstaden Hastings för att se The Who spela ute i The Ballroom, som låg längst ut på piren i Hastings. Vi hade under några soliga sommarveckor stiftat vår första bekantskap med alkohol på pub- och klubbkvällar. Främst genom rom and coke och vodka-limedrinkar. Så vi var i fin form och förväntansfulla, när vi stod längst framme vid scenkanten i den gamla lokalen. The Who var ett av mina absoluta favoritband under 60-talet och jag hade redan sett gruppen på Hovet i Stockholm hösten 1965. Då lånade de instrumenten av ett av de svenska förbanden och var inte alltför försiktiga med gitarr och trummor. Men den här konserten i Hastings blev något alldeles extra omtumlande. En fantastisk upplevelse, såväl musikaliskt som visuellt. Sångaren Roger Daltrey, som gav ett argsint, farligt intryck, kastade sig runt på scenen och svingade mikrofonen i cirklar med hjälp av sladden, så att mikrofonstativen flög åt alla håll. Gitarristen Pete Townshend, som inte heller gav publiken ett leende, levererade gitarriff som skar som en kniv. Han vräkte sin fina Rickenbackergitarr i golvet och stötte den våldsamt flera gånger mot sina höga Marshallhögtalare. Stämskruvarna fastnade då i högtalarhålet och de tunga högtalarlådorna med förstärkaren på, brakade i golvet någon decimeter från oss. Men den som gav det mest bestående intrycket, var ändå trummisen Keith Moon som spelade i extas eller som i ett rus. Det kändes som om hans trumpinnar var överallt på trumsetet samtidigt och hans scennärvaro var fantastisk. Efteråt, när man läst om hans kopiösa alkoholintag och självutbränning på olika droger, har jag förstått att han nog faktiskt spelade i ett rus. Den ende som stod blickstilla på scenen var basisten John Entwistle, som med ett stenansikte betraktade hur Keith Moon krossade sitt trumset till kaffeved efter sista låten. Efter konserten stod vi och väntade vid ingången till piren, när Roger Daltrey kom ut med snabba steg och såg ursinnig ut. Jag hasplade ur mig att det 283

SIXTIES

var en fin show och han log lite. Några minuter senare kom Pete Townshend och John Entwistle bärande på en bår med en utslagen, till synes medvetslös Keith Moon.

är jag fyrtio år senare sitter på The Whos kontor i norra London och väntar på att göra den inbokade intervjun med Roger Daltrey, en av de två nu levande Whomedlemmarna, har jag bestämt mig för att fråga vad som hände den där söndagskvällen den 21 augusti 1966. Kontoret, som ligger på en liten lugn gata invid en av Londons kanaler nära Camden, ser lite slitet ut på fasaden. Men det är stort, ljust och trivsamt när man kommer in. Det här har varit The Whos högkvarter i många decennier. Överallt på väggarna i korridorerna och rummen hänger guldskivor och turnéaffischer och vi slår oss ner i några sköna skinnfåtöljer. När jag är där har The Who precis avslutat en flera månader lång USA-turné, bland annat för att marknadsföra ett nytt studioalbum med nyskrivna låtar av gitarristen Pete Townshend och Roger vill väldigt gärna prata om den nya skivan som han är väldigt stolt över. – Endless Wire är slutet på en period som har varit enormt knepig, känslomässigt för Pete och mig själv. Senast vi spelade in tillsammans var 1982 och då hade Keith dött tre-fyra år tidigare och kemin inom bandet fungerade inte bra. Så 1982, bestämde vi oss för att lägga av, för ett tag. Huvudsakligen för att se om en time-out skulle göra det bättre. Så 1989 träffades vi igen och bytte trummis till en studiomusiker som hette Simon Phillips och personkemin hade förbättrats, så Pete sa att han kanske skulle försöka skriva låtar till ett nytt album. Men inget hände och man kan ju inte hetsa någon som skriver till att börja skapa. Han måste få inspiration. Så inget hände förrän 2001. Vi hade gjort en och annan konsert, till exempel Quadrophenia 1996, då vi hade plockat in Zak Starkey på trummor. Då hade personkemin blivit riktigt bra och det började verkligen kännas som The Who igen. Så Pete blev allt mer och mer inspirerad och började trevande skriva nytt material. Men så dog ju tragiskt John Entwistle 2002 och det gjorde oss så chockade att vi tappade ytterligare två år. Men någonting med Johns död fick också fart på Petes lust att skriva låtar. Vi blev på sätt och vis befriade från kravet att vara just The Who i sin gamla skepnad. Och det är där vi är nu. Vi gav några konserter, bland annat för välgörenhet och vi upptäckte att det finns något nytt, något extra. Även om det inte har det enormt vilda och galna som ”the old Who 284

THE KIDS ARE ALRIGHT

had”. Det hade klingat av. Men något nytt moget hade tillförts, som gjorde det ännu mer kraftfullt på något sätt. Så förra året ringde han och sa: ”Nu har jag låtarna, in i studion med dig”. Och här är vi. Musikaliskt är det lite gamla Who, tillbaka till grunden. Men det är också ett mer moget och intellektuellt album. Det är också ett mer ”andligt” album. Ett bra dokument av tiden efter ”nine eleven” och osäkerheten i det samhället. Roger Daltrey och jag enas om att Black Widows Eyes är favoritlåten på albumet. – Jag tycker personligen att den låten är genialisk. Endast Townshend kan skriva om ett så mörkt ämne som ”Stockholmssyndromet”. Jag är säker på att ni i Sverige kommer ihåg när bankrånaren kidnappade några flickor och de blir kära i kidnapparen” (Norrmalmstorgsdramat 1973). Petes text handlar om det fruktansvärda gisslandramat i Beslan i Ryssland och den obeskrivligt mänskliga sidan av det, kallad ”Stockholmssyndromet”. Det finns så mycket innehåll i den låten och live visar den vår dynamiska bredd. Jag tror inte det finns något band därute som har samma dynamiska bredd som The Who. Pete har skrivit med en symfonisk kvalitet. Det är en ljudvägg, men den är sinnrikt utspridd och helt plötsligt kan han skriva för endast en gitarr och en sångstämma. Jag får alltid en melodislinga av Pete på en nyskriven låt. Men sedan får jag själv tänja den och göra utvikningar som passar till låtkänslan och texten. Jag vill gärna förändra något i melodin i varje vers, tillföra någon nyans och möjligen komma tillbaka till huvudmelodin mot slutet. Jag avskyr låtar som låter likadant hela tiden, de tråkar ut mig. Vi spelar Black Widows Eyes och några andra av de nya från albumet på konserterna nu. Problemet är att vår sångkatalog är så enormt stor 285

SIXTIES

och publiken kräver ju att få höra många av de välkända Wholåtarna. Vi spelar aldrig längre än två timmar och många låtar är upp mot åtta minuter, så ska några nya in, åker några gamla ut och det är inte lätt att välja. Delar av albumet spelades in på Eel Pie Island i västra London, där Pete Townshend bor. Jag frågar om The Who spelade mycket på det legendariska stället Eel Pie Island på sextiotalet. Roger skrattar och svarar: – Alla spelade på Eel Pie Island. Vi spelade där 1964 och det var ett mycket konstigt ställe, där alla i min ålder spelade. Ronnie Wood, Stones, Rod Stewart, alla spelade på ön. Roger Daltrey och Pete Townshend har nu musicerat tillsammans sedan 1961, då de tillsammans med basisten John Entwistle bildade gruppen The Detours i stadsdelen Shepherd’s Bush i London. De spelade mycket på Goldhawk Club i Shepherd’s Bush. – Vi var Shepherd’s Bushpojkar och jag var medlem i en kör väldigt tidigt. Så jag visste att jag hade en naturlig förmåga att sjunga. Jag har absolut gehör, så sjungandet var inget problem för mig. Men sedan så hörde jag ju Elvis Presley och de tidiga rock’n’rollkillarna. Wooaah! Det var inte direkt musiken, utan friheten i musiken som tog tag i mig. Så jag tänkte direkt: ”Detta är för mig, jag vill vara där”. Sedan var det en annan kille som hette Lonnie Donegan, som sjöng gamla amerikanska folksånger, kan man nog kalla dem. Det han gjorde var att få mig att förstå, att det här kan jag också göra. Lonnie Donegan var mycket viktig, eftersom han fick oss att förstå att vi också kunde spela, skrattar Roger. Varken jag, eller Pete Townshend, eller John Entwistle kom från välbärgade hem så vi hade inte råd att köpa instrument. Därför tillverkade vi egna instrument i början. Men musiken var våra liv och vi spelade allt som fanns då på hitlistorna och framträdde ofta på födelsedagsfester och på bröllop. På den tiden, när vi var The Detours, var vi också ett rent coverband med låtar av Buddy Holly, Everly Brothers, Cliff Richard and The Shadows, Elvis, Gene Vincent, Eddie Cochran, Del Shannon, Johnny Cash. Till och med Acker Bilk och Kenny Ball, som var mer jazz. Men John kom från ett jazzband och Pete spelade ju banjo. Det enda som vi inte hade med var trombon, så jag fick bli trombonist, skrattar Roger glatt. Och musikmodet ändrades ju varje månad. När vi sedan hörde musik med James Brown och de på skivmärket Stax, du vet Wilson Pickett och de artisterna, så ville man bara spela det. Vi kunde ju inte spela det så bra som de killarna. Men vi fick något från den musiken, som bidrog till vår egen. 1964 hade man bytt namn till The Who. Men en ny manager klädde upp dem i senaste klädmodet och gav bandet en modsimage, som ganska snabbt skapade en trogen skara fans i Shepherd’s Bush. 286

THE KIDS ARE ALRIGHT

En av rockv채rldens legendariska trummisar, Keith Moon.

287

9 mitt eget

sixties rolf hammarlund

en bok om att vara ung och musikgalen på 60-talet

mitt eget

rolf hammarlund producent för TV-serien Sixties