Charlie Parker kom aldrig till Vingåker by Premium Publishing

eller ”Var kan man få ett järn i den här hålan?”

Rune Öfwerman var som en ständigt roterande dynamo inom den svenska populärmusiken, och alldeles särskilt inom jazzen. Han tillhörde vårt lands ledande pianister och var dessutom fenomenal på att attrahera de allra bästa musikanterna. De blommade upp ihop med Rune. Det var fest kring honom. Han fick vänner överallt, i hela världen. Man fick garva mycket ihop med honom. Det var ingen slump att just han lanserade Kalle Sändare... Rune var en gudabenådad historieberättare, i hård konkurrens med Dompan, Rune Gustafsson, Sture Nordin, Charlie Norman och Putte Wickman. Historier som berättades om och om igen i turnébilarna, kors och tvärs igenom Sverige på väg till nästa Folkpark. De bästa av dessa kan avnjutas i denna rikligt illu strerade bok. Rune har med bibehållen träffsäkerhet lyckats sätta dem på pränt – väl genomfört strax före sin egen plötsliga sorti.

KOM ALDRIG TILL VINGÅKER!

Rune Öfwerman – istället för mina memoarer

Det är inga vanliga memoarer. Nästan sanna rakt igenom. Väldigt roliga rakt igenom. Här finns legender som Toots Thielemans, Egil Johansen, Stan Getz och en massa andra stjärnor. Den ende som aldrig fick lira ihop med Rune var Charlie Parker...

Charlie Parker kom aldrig till Vingåker!

STORYS FRÅN SVENSKA JAZZENS GULDÅLDER

RUNE ÖFWERMAN – istället för mina memoarer RuneOfwerman_CharlieParker_Cover_151002.indd 1

2015-10-02 17:25

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 6

2015-09-29 10:44

Charlie Parker kom aldrig till Vingåker!

RUNE ÖFWERMAN – istället för mina memoarer

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 1

2015-09-29 10:44

TACK TILL FOTOGRAFERNA Omslagsbild: Bengt H. Malmqvist / Premium Rockshot; Omslagets baksida frv v. Jan Allan; Sven-Eric Delér / Premium Rockshot; Lennart Wetterholm; sid 8 Cathy Björk; sid 23 överst Sven-Eric Delér / Premium Rockshot; sid 28 överst Bengt H. Malmqvist / Premium Rockshot; sid 32 ö.v. Bengt H. Malmqvist / Premium Rockshot; sid 32 n.v. Sven-Eric Delér / Premium Rockshot; sid 45 Lasse Westman; sid 46 ö.v. Arne Schweitz; ö.h. Jan Allan; n.h. Sven-Eric Delér / Premium Rockshot; sid 52 ö.v. Sven-Eric Delér / Premium Rockshot; m.v. Sven-Eric Delér / Premium Rockshot; n.v. Jan Allan; sid 95 n.v. Bengt H. Malmqvist; n.h. Torbjörn Calvero / Premium Rockshot; sid 126 n.v. Bengt H. Malmqvist / Premium Rockshot; n.h. Tony Landberg; sid 158 n.v. Helena Norén; sid 159 m.h. Bengt H. Malmqvist / Premium Rockshot; n.v. Tony Landberg; sid 179 Calle Ballonka / Premium Rockshot; sid 190 Två första bilderna: Jan Allan; Porträttbild: Torbjörn Calvero / Premium Rockshot; sid 197 Ulla Vrethammar; sid 202 Bengt H. Malmqvist / Premium Rockshot; sid 207 n.v. Staffan Öfwerman; m.h samt n.h Per-Åke Persson; sid 208 ö.v. Tony Landberg; ö.h. samt n.m. Staffan Öfwerman; sid 214 Staffan Öfwerman. Övriga fotografier i denna bok är hämtade ur Rune Öfwermans privata arkiv. Stort tack till Jan Bruer som hjälpt till med att analysera personer på vissa fotografier. Förlaget har gjort sitt yttersta för att försöka namnge fotograferna till samtliga bilder. Vi ber eventuellt förbigångna fotografer kontakta Förlaget för ett tillrättaläggande i framtida upplaga.

CHARLIE PARKER KOM ALDRIG TILL VINGÅKER! Rune Öfwerman ISBN 978-91-87581-17-5 Premium Publishing Box 30184 SE-104 25 Stockholm Besöksadress: Warfvinges väg 34 Telefon 08-545 689 20 E-post: info@premiumpublishing.com www premiumpublishing.com © MMXV text Rune Öfwerman © MMXV bokutgåva Premium Förlag – en div. av Internal AB Grafisk form: Staffan Öfwerman Bildtexter: Lasse Westman Sammanställning av bilder och texter: Dag Häggqvist, Lasse Westman och Staffan Öfwerman Tryckt inom EU av Bulls Graphics, Halmstad Papper: MultiArt silk 115 gr Alla rättigheter reserveras för respektive upphovsrättsinnehavarare. Ingen del av denna bok får kopieras, lagras i databaser, återutsändas i någon form eller spridas digitalt eller i annan elektrisk eller mekanisk form utan skriftligt medgivande av rättighetsinnehavaren.

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 2

2015-09-29 10:44

INNEHÅLL Förord 5 Charlie Parker kom aldrig till Vingåker!

Roffe – vilken musik! Vilka historier!

När Ernie bet Simon

Samba med Sylvia

Dag Häggqvist

101

Mitt rakvatten och andra skivor

127

Några av dom bästa man hörde

157

Bra musik och en massa problem

169

Brassen som inte tålde solen

173

Rupert Davies

181

Frau Flech

191

Kalle Sändare

199

PS. 205 Finalord – Dag Häggqvist

209

Gazell, Sonet & Rune – historik

213

Skivinspelningar med Rune Öfwerman

215

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 3

2015-09-29 10:44

Förord Alla som kände Rune kan höra hans röst rakt igenom den här boken. Ni andra också hoppas vi. Är det någon man skrattat ihop med, så var det med Rune. Han frågade mig något år före sin bortgång om jag ville kasta ett öga på en memoarbok han höll på med. Han sa att han hade lite svårt att hålla fast vid en linje i storyn. Det berodde på att hans polare, levande och döda, hela tiden avbröt honom i hans tankegångar. ”Dom avbryter varandra också” sa Rune. ”Alla anser att just dom har den rätta versionen av allting. Jag hamnar bara i en massa stickspår. Det är som i antikrundan”. I texterna han skickade mig undan för undan var det mycket riktigt ett myller av avvikelser och stickspår. Underbart, sa jag. ”Var rädd om stickspåren”. Vad jag fick i mina händer var historier skrivna av en genuint muntlig berättare som fått med sig sin berättarglädje in i det mer högtidliga skrivandet. Det här är Runes historier men också Sture Nordins och Puttes och Dompans och Rune Gustafssons historier... De kommer ur det kollektiva minnet. De berättades natt efter natt efter spelningar. De berättades i bussar och bilar på väg till spelningar. Man vred och vände på historierna. Vad sa Röjarn egentligen den där gången... I alla kulturer har man berättat samma gamla historier om och om igen för att få ut nya poänger men också för att befästa sin gemenskap och förstå varför allting blev som det blev. Själva livet alltså; Varifrån och Varthän och Var kan man få ett järn i den här hålan... Ungefär som Homeros alltså! Rune var en sentida Homeros som lyssnade och kunde skala fram kärnan i en story. Så har jag tänkt många gånger. Historierna han berättar kommer från honom själv

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 5

2015-09-29 10:44

men ingår också i mytologin kring jazzen. Hur många historier om Röjarn och Roffe finns det inte! Det handlar också om en musikerjargong som kunde vara grym mot publiken. Thore Jederby var den snällaste av alla basister. Men om oss i publiken sa han alltid ”packet”. Det var tungt. Det här var en jargong som finslipades under en generation och som sedan tunnades ut, kanske beroende på att själva jazzen blandades (och berikades) med främmande utifrånklanger. Nya Fusioner. Nytt tugg! Nya historier! Och Rune själv gick vidare. Han producerade allt mellan himmel och jord, från Sylvia Vrethammar till Kalle Sändare. Han gjorde inspelningar på Gazell och Sonet med unga musiker som han kunde vara farfar till. Det har hänt en del i branschen under hans liv. Ingen musiker säger Packet om oss i publiken längre. Eller... När Rune kom igång hakade hans historier i varandra. De flesta handlar om turnélivet. Lasse Gullin stående i en snödriva i lågskor efter en avåkning. Småbilar packade med musiker och basfiol och trummor på taket. Det hände att Rune delade pensionatsrum med Sture Nordin och Jack Norén som sov skavfötters med strumporna på. Det vimlar över huvud taget av svettiga strumpor i den här boken. Rune ansåg att alla neuroser och blockeringar och all dålig musik samlades i strumporna. Framför allt alla bakfyllor. Alla i Runes band hade order om att ha ett lager strumpor med sig på turnéerna och byta inför varje spelning. ”Nu byter vi strumpor” kunde han säga i turnébilen varpå alla krängde av sig och slängde ut sina strumpor genom bilfönstret. Bärplockare hittade strumpor utmed dikesrenarna. Mystiskt! Den här boken handlar förstås om musik. Jazzmusik. Den enda musik som gällde när vi växte upp. Rune hade en kort period som

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 6

2015-09-29 10:44

dixielandpianist i Norra Latin men spräckte alla tradjazz-ramar när han chartrade bop-trumpetaren Roffe Ericson till en skoldans. Tusen spänn skulle Roffe ha. Skolkurator Bruce betalade! Rune berättar en hjältesaga om hur han som 15-åring ville lära sig spela boogie-woogie. Vad han gjorde? Han ringde upp boogie- woogie-kungen Charlie Norman! Det säger en del om den själv känsla som bar honom genom livet. Det vanliga var ju att man fick tunghäfta vid mötet med någon idol; fotbollsspelare, poet eller alt saxofonist. ”Keep cool” var det enda trummisen Jack Norén sa när jag stammande försökte konversera honom i skivantikvariatet på Brunke bergstorg. Jag tror att en av hemligheterna med Runes trygghet var hans bohemiska men praktiskt begåvade morsa Anna-Lisa. Hon skymtar i boken. Som cigarettsmugglerska! Jag tror att han älskade henne! När Rune borde ha pluggat inför studentexamen drog han till Tyskland och spelade för amerikanska soldater. Och hans mamma följde med honom! Mycket musik. Nya historier. Men ingen studentexamen. I boken lyfter han fram Roffe Ericson. Vi var många som beundrade honom oerhört som musiker men också som cool typ, elegant och lakonisk i snacket. Ett gammalt ex av New York Times stack upp ur ulsterfickan när han kom in på Nalen. Han satt alltid och läste i turnébussen. När en sida i boken var klar rev han ur den och slängde ut den genom fönstret. Sidorna låg som en snitslad bana mellan folkparkerna (varvade med svettiga strumpor). Sist langade han ut omslag och pärmar. Texterna i den här boken har Dag Häggqvist och Runes son Staffan Öfwerman samlat ihop från spridda hårddiskar. Det är naturligtvis mycket mer än en bok om Rune Öfwerman. Det är ett äreminne över vår generations musik, vi som var unga runt det magiska året 1950 då Charlie Parker kom till stan och bestämde våra liv för alltid, åt ena eller andra hållet.

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 7

2015-09-29 10:44

Sist jag hörde Rune spela var med sin trio Dambergs Trea (så hette krogen intill Nalen) på Nordens Ljus-pråmen kort före sin död. Han kompade Britt Damberg, sångerskan som han levde och spelade och spred glädje ihop med under sina tio sista år. Rune fick den begravning han förtjänade. Scenen där han spelat på Nalen var ombyggd till altare. Salen och hela Nalen var fylld med händer och fötter. Musiker som inte spelat ihop på årtionden träffades och fortsatte dra samma historier. ”Lever du” hörde man. Framme på scenen, exakt där Rune suttit och spelat så många år med Carl-Henrik Norin, stod urnan med hans aska. Lasse Westman

Nalen 14 januari, 2014.

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 8

2015-09-29 10:44

Arne Bills orkester, med bl a en hit som hette Trollebotwist. Fr v stående: Svante Bärjed, Rune, Arne Bill, Henry Gustafsson. Trumpetaren är Arne Ryskog, trummis Rolf ”Slangen” Svensson.

Charlie Parker spelar på Nalen i Stockholm. Rune är givetvis på plats. Längst ner till höger i bild.

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 28

2015-09-29 10:44

Roffe – vilken musik! Vilka historier! Roffe Ericson var, enligt min personliga åsikt den störste jazz ambassadör vi haft i Sverige. Han hade spelat med alla som var värda att spela med. Haft eget band med amerikanska musiker och spelat med dom bästa i Tyskland. Jag har tidigare berättat om mitt samarbete med Roffe 1952. I september det året emigrerade han återigen till USA. När Roffe kom till USA första gången – någon gång på 40-talet – så bodde han vid några tillfällen hos en blivande god vän till mej, som heter Rolf Björk. Han var utbildad på Handelshögskolan i Stockholm men var också en utmärkt vibrafonist med Lionel Hampton som förebild. Rolf Björk berättade, att när han kom hem efter jobbet på en bank i L.A. så satt Roffe Ericson med en revolver mot huvudet och sa att han tänkte ta livet av sej. Rolf Björk upptäckte att revolvern aldrig var laddad, men det var väl ett rop på hjälp. Roffe måste ha haft en ganska tuff tid vid sitt första besök i USA. Vet inte om det blev mycket bättre vid andra och tredje besöket. Men han jobbade med flera storband, till exempel Charlie Barnet, Count Basie, Woody Herman och även med Charlie Parker, med flera. När han spelade med Charlie Barnet, så var dom ute på en lång turné och gjorde så kallade ”one-nighters”, det vill säga man spelade en kväll på hotellets nattklubb för att dagen efter sätta sej i bussen och åka till nästa hotell eller klubb. Den, som kom för sent till bussens avgång på morgonen, fick böta en dollar. Roffe kom alltid för sent – det var omöjligt att få den mannen i säng! Roffe berättade för mej, att när de musiker i Woodys band, som

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 29

2015-09-29 10:44

hade drug-problems, inte kunde få tag i det dom behövde, så blandade man istället riven muskotnöt med kall mjölk och svalde den grötiga massan. Vi var några stycken här i Sverige, som inspirerades och beslöt att prova blandningen. Inget jag rekommenderar – jag liksom många andra fick hjärtklappning och ögonlocken hängde på halv stång och obehaget satt i under två till tre dagar. 1950 kom Roffe tillbaks från USA och det var då jag träffade honom och engagerade honom med mitt skolband. På hösten samma år bildade Roffe tillsammans med Dompan det så kallade dröm bandet med Lars Gullin, Rolf Blomquist, Gunnar Svensson, Yngve Åkerberg och Jack Norén. Roffe trivdes aldrig ihop med Dompan och det fanns väl gammalt groll från skoltiden, som hängde kvar hos Roffe. Bland annat skulle Arne ha jagat Roffe med en brandsläckare någonstans – kanske på ett hotell. Och så hade de båda olika musikalisk uppfattning om vad som skulle spelas i bandet. 1952 under sommaren ingick jag som pianist i Roffes kvintett. På hösten återvände Roffe till USA för andra gången. Han lämnade ett stort musikaliskt tomrum efter sig – och jag saknade hans sätt att berätta historier. Det var alltid kul att höra honom berätta samma historia om och om igen – den blev värre och värre för varje gång. Roffe introducerade mej till Damon Runyans värld – författaren som bland annat låg bakom ”Guys and dolls” samt tecknaren Chass Addams, bland annat känd för att ligga bakom TV-serien Familjen Addams. Roffe gick igenom varje teckning i boken ”Drawn and quartered” och kommenterade med 100% entusiasm. När Roffe satt i turnébussen och läste en bok, så slet han ut den sida han just läst och kastade ut den genom fönstret. Till sist hade han bara pärmarna kvar, då skrattade han och så åkte också pärmarna ut genom fönstret.

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 30

2015-09-29 10:44

En gång på hemväg från Sundsvall träffade vi Simon Brehms kvintett, som hade blivit strandsatta på grund av något fel på turnébilen. Dom fick alla plats i vår buss plus en flaska renat, som någon hade med sej. Den vandrade runt och späddes ut med juice. Simons trummis Röjarn blev så entusiastisk av det här sammanträffandet, att han utbrast: ”Tänk att få lira i ett sån´t här band med så många musiker! Då slipper man snacka med dom, som man inte gillar!” Vi hade under sommaren flera olika vikarier för Carl-Erik Lindgren, som vid den här tiden var upptagen med att skriva en jazzbok. Bo-Göran Edling, Bjarne Nerem och Michael Flagstaff fick rycka in. ”Lyssna på Bjarne, han berättar en historia när han spelar” sa Roffe till mej och tillfogade: ”alla stora jazzmusiker har någonting att berätta i sina solon, andra spelar bara fraser och kopierar”. Så sant – vilket jag också fått belägg för under senare år. En alldeles lysande trumslagare kom att spela med oss en helg i Ånge. Han hette Affe Johnson och kom från Östersund, där han jobbade i en herrekiperingsaffär. Det var första gången jag fick spela med en trumslagare, som kompade på rätt sätt. Det vara bara att flyta på hans cymbalspel – allting gick av sej själv! Affe hade tidigare spelat med Simon Brehms band under en sejour i Schweiz. Där lyckades han komma över en jättestor Zidjan-cymbal, som han blev förtjust i. På hemvägen från Schweiz passerade bandet Paris och man besökte en jazzklubb där Kenny Clarke spelade trummor. Kenny hade då en toppcymbal som var hälften så stor som den som Affe hade köpt i Schweiz. Den lät dessutom mycket bättre än Affes. Så när Affe kom hem till Östersund, gjorde han om sin stora cymbal till en lampskärm och fortsatte sälja herrkalsonger! Sista jobbet med Roffes kvintett var någonstans i Värmland och vi hade Röjarn Nyberg som vikarie på trummor. Efter middagen på ortens hotellrestaurang kom Roffe på att han glömt kontraktet hemma och

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 31

2015-09-29 10:44

Rolf Ericson har kommit hem från Staterna med den nya musiken. Här är han i Runes kvintett i början av 50-talet, innan han och Dompan bildar sittt berömda storband. Fr v: Bengan Wittström, Robert Edman och Rune. På knä: Michael Flagstad tenor och Roffe. Fråga: vart tog alla orkester-svidar vägen? Rune med de mytomspunna svenska uppfinningarna Tubonen och Klavitronen.

Rune, Egil Johansen och Sture Nordin poserar i snö.

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 32

Rune hemma i lägenheten i Näsby Park på 60-talet; de mörktjocka glasögonbågarnas decennium.

2015-09-29 10:44

därför inte visste adressen till folkparken, där vi skulle jobba och inte heller vid vilken tid vi skulle börja. Vi gick i samlad trupp till närmaste telefonkiosk och Roffe började planlöst slå i en telefonkatalog. Han visste inte vad folkparkschefen hette i efternamn. Röjarn slet åt sej katalogen och skrek: ”Titta på Andersson, det heter dom alltid!” Roffe bröt ihop... Som sagt – Roffe försvann till USA och kom tillbaks i maj 1956 med en kvintett amerikanska musiker samt sångerskan Ernestine Anderson. Musikerna var Cecil Payne, Art Taylor, John Simmons och Duke Jordan. Roffe berättade efteråt för mej, att han hade fått en packe med specialskrivna arrangemang som skulle passa kvintetten. Så innan dom skulle lämna USA, hade Roffe bokat in tre repetitionsdagar. Till den första dagen kom alla utom en, nästa dag kom endast två och den tredje kom ingen av musikerna. Den enda som fanns på plats var Ernestine. När dom skulle flyga till Sverige, så hamnade planet i en storm eller också var det så, att en storm var på väg. Planet fick gå ned på New Foundland och alla passagerare inkvarterades för natten. Efter ett par timmar kom pursern från planet och väckte Roffe och sa att nu var planet klart för avgång. Roffe fick i uppgift att väcka sina musiker, vilket var en näst intill omöjlig uppgift – dom vägrade lämna sina sängar. När Roffe med hjälp av några från besättningen lyckades få ombord sina musiker, så satt alla passagerarna redan fastspända i sina stolar och hade suttit så länge. Stämningen på planet var inte den bästa. Planet landade sedan i Göteborg och da’n därpå skulle man upp med tåg till Stockholm, vilket bandet missade. Nästa tåg var enligt Roffe ett ”mjölk-tåg”, som stannande vid varje station. Under väntan på att tåget skulle komma, låg basisten på en soffa på Göteborgs central och frös av abstinensproblem och skrek ”Shit” med jämna mellanrum.

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 33

2015-09-29 10:44

Men dom kom till Stockholm och spelade samma kväll på China- teatern. Det var inte Guds bästa barn Roffe fått med sej från USA och att han lyckades hålla ihop bandet så länge var en bragd. Innan bandet deporterades tillbaks till New York såg Metronome till att bandet dokumenterades på skiva. Jag besökte då Metronomestudion, som på den tiden låg på Karlavägen, för att lyssna och prata med Roffe. ”Ser du den där djäveln bakom trummorna?” frågade Roffe mig. ”Kommer du ihåg Jack Norén?” ”Art Taylor är tio gånger värre – nej förresten hundra gånger värre” och då menade inte Roffe sättet att spela. Den första gruppen returnerades och istället kom Freddie Redd, Tommy Potter och Joe Harris. Bandet kompletterades med Lars Gullin, vilket visade sej inte vara så klokt, då Lasse ofta var indisponerad. Det här bandet dokumenterades också av Metronome i olika konstellationer, bland annat gjorde pianisten Freddie Redd tre EP-skivor med sin trio; skivor som idag knappast säljs för under 1.000 kronor styck! När turnéerna var över åkte jag tillsammans med Roffe ned till Norrköping för att lyssna på Count Baises storband i Folkets Park. Det svängde så hårt om dom, att Roffe under den första delen av konserten bet mej så hårt i axeln att det blev ett stort märke efter hans tänder. Tur att jag inte var gift då... Roffe föreslog, att vi i pausen skulle gå upp bakom scenen och hälsa på Basie. Vi gjorde så och när vi kommer upp får vi se Basie komma strosande, rökande på en ”sticka”. ”Rolf!” skrek Basie och kramade om honom. Han bjöd oss också på var sitt bloss av ”jazz-cigaretten!”. Någon berättade för oss, att han hade hört folkparkschefen beklaga sej över att Count Basie betalade sina musiker låga löner. Och hur han kunde veta det? Jo, folkparkschefen hade sett tre av musikerna stå och röka på samma cigarett! Joe Harris trivdes så bra i Sverige, att han beslöt sej för att stanna och blev en tid trumslagare hos Ernie Englund, där då också Peanuts

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 34

2015-09-29 10:44

Holland spelade. Också Åke Persson var med i bandet. Jag måste passa på att infoga en liten historia om Joe och Peanuts. Det var så, att Joe inte tyckte om att kallas ”black” – han var dessutom ganska ljus. Peanuts däremot var svart och hade ingenting emot sin hudfärg. En eftermiddag efter en konsert i Eskilstuna, stod Peanuts utanför turnébussen och skrev autografer åt lokala barn. Plötsligt ropar Peanuts in i bussen – ”Joe – dom frågar efter den andre negern!” Åke Ejemoh, som var pianist i Ernies band vid den här tiden, brukade spela ”Gamle Svarten” på pianot, när Peanuts kom in på estraden. Efter jobb med Ernie bildade Joe Harris ett eget band där bland annat basisten Conny Lundin ingick. Conny bodde hemma hos läkaren Jan Forsby i kedjehusen i Norskogen i Näsby Park. Alla hus i Norskogen såg likadana ut, förutom att några var större och några var mindre. När Joe skulle köra hem Conny efter turnéerna, så hittade Conny aldrig till Jannes hus utan dom fick åka runt och runt i området tills Conny kände igen sej. Joe Harris bodde senare i ett annat område i Roslags Näsby och en väninna till min syster berättade för mej, att dom var så glada för att Joe Harris hade flyttat in där. Förut hade området kallats ”negerbyn” men nu, när dom hade fått dit en ”neger”, så tyckte hon att namnet var mer relevant! I början på 60-talet var Roffe tillbaks i Sverige och hade gift om sej och fått en son. Claes Lindroth, Röjarn och jag skulle spela i Åre under julveckorna och vi behövde en blåsare med oss. Vi kontaktade Roffe redan tidigt på hösten för att höra om han ville åka med och han fick ta med fru och barn utan extra kostnad. Roffe tackade nej, då han befarade, att han skulle vara bokad just den tiden. En vecka innan vi skulle ta tåget till Åre, ringer Roffe och säger, att han är ledig. Det blev problem att ordna sovvagn åt Roffe och hans familj, men han fick sovvagn till Östersund. Resten av resan fick dom tillbringa i en sittvagn.

RuneOfwerman_CharlieParker_150929.indd 35

2015-09-29 10:44

eller ”Var kan man få ett järn i den här hålan?”

KOM ALDRIG TILL VINGÅKER!

Rune Öfwerman – istället för mina memoarer

Charlie Parker kom aldrig till Vingåker!

STORYS FRÅN SVENSKA JAZZENS GULDÅLDER

RUNE ÖFWERMAN – istället för mina memoarer RuneOfwerman_CharlieParker_Cover_151002.indd 1

2015-10-02 17:25