Finland: Enkla säkerhets lösningar för plankorsningar testas

Enkla säkerhetslösningar för plankorsningar testas

Tekniska vägskyddsanläggningar i Finland har varit i bruk sedan 1930- talet. Anläggningarna är dock kostsamma och har främst installerats på järnvägar med hög trafik vid orsningar med riksvägar. Därför provas enklare och billigare typer av vägskyddsanläggningar vid plankorsningar med låg trafik. Hittills hr försöken visat att lågprisanläggningarna fyller sin funktion vid dessa plankorsningar.

heten förbättrades. Samtidigt började vägskyddsanläggningar baserade på reläsatser i standardiserat utförande bli mer allmänt förekommande. Reläsatserna baserades på samma relälogik som i de fritt förbundna anläggningarna och som man hade fått praktisk erfarenhet av under många år. Reläsatserna kunde även på ett kostnadseffektivt och enhetligt sätt integreras i reläställverk varvid både trafiksäkerheten och användarvänligheten tog ett steg framåt vid plankorsningar belägna vid stationer.

Lågprisanläggningarna förefaller fylla sin uppgift utmärkt vid plankorsningar med gles trafik

I Finland började man förse plankorsningar mellan järn- och landsvägar med vägskyddsanläggningar i större skala redan under 1930-talet. Vid 1960-talets början hade ett enhetligt fritt förbundet relälogikbaserat utförande av automatiska ljus- och ljudsignalanläggningar visat sig vara driftsäkert. Anläggningar av detta utförande infördes i stor omfattning vid stambanorna. I den efterkrigstida knapphetens period medförde ett enhetligt utförande underhållskostnadsinbesparingar. Anläggningarna var dock mycket dyra och de installerades endast i närheten av de stora städerna och i plankorsningar med riksvägar, vid vilka riskerna uppskattades vara större.

Ungefär från 1970 fick ljus- och ljudsignalanläggningarna efter hand fällbommar tack vare extra statliga anslag, varvid trafiksäker-

Ny teknik tas i bruk

Under 1990-talet togs ny teknik i bruk i samband med att elektroniska vägskyddsanläggningar, baserade på bland annat Simatic- och Hima-logikkretsar, konstruerades och driftsattes. I dessa anläggningar tillämpades samma logiska grundprinciper som i de reläbaserade anläggningarna. Detta utförande och de krav som ställdes på funktionssäkerheten hos de i logikmodulerna ingående programmen ledde emellertid inte till vare sig lägre anskaffnings- eller livscykelkostnader. Däremot förbättrades feldiagnostik- och övervakningsfunktionerna, vilket förbättrade driftsäkerheten.

I 2010-talets Finland befann man sig i en situation med många leverantörer som erbjöd vägskyddsanläggningar men de var alla besläktade med sina föregångare från 1960-talet. Anläggningarna som uppfyller strikta säkerhetskrav lämpar sig väl för vägar med tät landsvägstrafik som korsar järnvägar med tåg som framförs med höga hastigheter och för tillämpningsfall där vägskyddsanläggningen styrs av många yttre beroenden.

Enklare teknik

I Finland fanns emellertid tusentals plankorsningar utan något slag av vägskyddsanläggning, ofta vid lands- och järnvägar med gles trafik. Vid dessa plankorsningar inträffade dessvärre proportionellt sätt flest plankorsningsolyckor. Man hade att överväga, huruvida man kunde tillämpa billigare lösningar. Alternativet var att lämna en stor mängd plankorsningar tekniskt oskyddade även om tekniken hade gjort stora framsteg.

Till vänster: Ett tomt timmertåg från Alholmen korsar landsväg 741 och närmar sig infarten till Bennäs 17 juni 2018 på den då nyligen elektrifierade sidobanan Bennäs–Jakobstad–Alholmen. Vägskyddsanläggningen med ljud- och ljussignaler samt halvbommar är typisk för den finska statsbanan.

FOTO: ANDERS JÄRVENPÄÄ

Ovan till höger: Uppmärksamhetsljus med blinkande gult sken vid en provanläggning styrd av ”lokväska” på sträckan Toijala–Valkeakoski. Anläggningen är nu tagen

ur drift. FOTO: TOMI ANTTILA

Till höger: Vanlig typ av vägskyddsanläggning med ljud- och ljussignaler samt halvbommar. Lokalgodståg 65623 vid Tuulimäki på väg från Kontiomäki till Vuokatti.

FOTO: ANTTI ROIVAINEN

Enkla säkerhetslösningar för plankorsningar testas

Den nationella myndigheten för undersökandet av olyckor gav 2013 en rekommendation om att undersöka lågprisvägskyddsanläggningars tillämpningsmöjligheter i Finland. Samtidigt lättades regleringen så att provanläggningar blev möjliga. Myndigheter och aktörer var väl införstådda med att en lägre kostnadsnivå möjligen kunde medföra kompromisser i både driftsäkerhet och funktionalitet jämfört med det man var van med, men å andra sidan skulle det vara möjligt att införa vägskyddsanläggningar vid fler lands- och järnvägar med gles trafik. Tanken var att dessa lågprisanläggningar inte skulle ersätta de traditionella vägskyddsanläggningarna utan genom att komplettera dem förbättra säkerheten i hela järnvägssystemet.

Lovande resultat

De första proven inleddes med så kallade uppmärksamhetsljusanläggningar som fick sin driftström från solpaneler och som manövrerades av en slags ”lokväska” i järnvägsfordonet med hjälp av GNSS-positionsbestämning. Landsvägstrafiken varnades med blinkande sken. Resultaten var lovande.

Under senare år har den andra generationens lågprisanläggningar blivit driftsatta. Ur vägtrafikantens synvinkel påminner de i stor grad om traditionella ljud- och ljussignalanläggningar och någon ”lokväska” behövs inte. Anläggningarnas funktion baserar sig på axelräknarteknik, men axlarna räknas inte. Endast axelns passage och rörelseriktning detekteras. Tekniken tillämpas exempelvis i Schweizer Electronics Vamos-produkter, som för närvarande provas i Finland.

Väl etablerad

Den kostnadseffektiva axelräknartekniken för hinderfrihetskontroll och fordonsdetektering istället för spårledningar är väl etablerad vid den finska statsbanan sedan ett halvt sekel och används i stor omfattning. Fordonsdetekteringen vid nästan samtliga nya vägskyddsanläggningar av traditionellt utförande baserar sig i dagens läge på axelräknarteknik.

Lågprisanläggningarnas driftsäkerhet, funktion och uppfattbarhet har utretts under proven. Utredningarna har påvisat, att en stor del av plankorsningsolyckstillbuden kan förhindras genom att fästa vägtrafikantens uppmärksamhet vid järnvägstrafiken på något sätt. Lågprisanläggningarna förefaller fylla sin uppgift utmärkt vid plankorsningar med gles trafik. Olyckor som exempelvis beror på vägtrafikantens bristande hälsa eller fingrande på mobiltelefonen eller radion under körning, kan givetvis inträffa oberoende av eventuell vägskyddsanläggning.

De finländska erfarenheterna av enklare säkerhetsarrangemang vid plankorsningar är uppmuntrande, men de förutsätter ett nytt tänk och en förmåga att optimalt bestämma den acceptabla tekniska och funktionella säkerhetsnivån som erfordras under skilda omständigheter. Kan det vara så att de mest strikta säkerhetskraven tillämpade överallt inte är det säkraste alternativet när man betraktar säkerheten i hela järnvägssystemet?

TOMI ANTTILA Översättning: Anders Järvenpää

Lyhyt yhteenveto suomeksi

Maanteiden ja rautateiden tasoristeyksien varoituslaitokset ovat olleet käytössä Suomessa 1930-luvulta alkaen. Laitokset ovat kuitenkin olleet kalliita ja niitä on lähinnä asennettu radoille, joilla on tasoristeyksiä vilkkaasti liikennöidyillä valtateillä. Suomessa kokeillaan sen tähden nyt yksinkertaisempia ja edullisempia varoituslaitoksia vähäliikenteisillä radoilla. Tähän mennessä kokeilu on osoittanut, että nämä edullisemmat laitokset täyttävät tehtävänsä tällaisilla radoilla.