Kåseri Christel Kvant

Musfeber - då åker munskyddet fram!

Snålblåsten drev genom trädgården, men det var bara att skynda sig in i växthusets lilla skyddade värld. Sätta på elementet, knäppa på radion på danska P2 och låta den klassiska musiken fylla tillvaron. Visst – jag hade skurspann, såpa, diskmedel och fönsterskrapa med mig. Det var ingen sinnekur som väntade, men ganska mysigt ändå.

Jag älskar mitt lilla växthus och nu skulle det bli fint och få nya vårblommor.

Egentligen borde jag ha klippt ner vinrankorna tidigare. Gula, spröda vinblad täckte golvet och satt fastklistrade i glastak och fick pillas loss med naglarna. Det var i alla fall roligt ett tag, särskilt med uppmuntran från Mozart.

MEN SÅ BEHÖVDE JAG en grenknipsare för att få av en vinranka som sekatören inte bet på. Grenknipsaren stod nedkörd i en flätad lövkorg, tillsammans med häcksaxar, säckväv, odlingsväv och lite annat smått och gott.

Det måste ha varit ett tag sedan jag haft ärende i den korgen. För när jag drog fram grenknipsaren frigjorde sig en odör så vedervärdig, att jag skrek rakt ut.

Där, djupt inne i korgens mitt, hade mössen byggt bo. Käkat upp säckväv för att skapa lite rymd och öppen planlösning, dragit in några stearinljus men bestämt sig för att äta på dem istället för att tända dem,

och jag kunde också se resterna av vindruvsklasar, som släpats dit från mina rankor.

Musmys på hög nivå.

Hade det varit i en barnbok hade man tyckt det var sött, men då hade man ju sluppit lukten. För möss verkar inte ha några fördomar mot att kombinera toalettbestyren med resten av boendet – och här hade det uppenbarligen kissats och bajsats och ätits och sovit i samma härliga bo.

I ETT SÅDANT LÄGE ser man sig instinktivt om efter någon som kan befria en från allt detta och vänligt uppmana en att komma tillbaka om några timmar när allt är borttrollat och ersatt med såpdoftande friskhet.

Men så är det ju inte här i livet. Det var bara att stänga av Mozart, kavla upp ärmarna och bita ihop. Allt måste bort. Allt måste skuras, Klorin måste till. Jag gjorde allt jag måste, andades in ångor så motbjudande att jag efter en stund drabbades av en hemsk misstanke: kan detta vara farligt?

Kvällen innan hade jag sett ett nyhetsinslag om en man som drabbats av sorkfeber efter att bara varit ute i skogen och huggit ner ett par granar. Han hade blivit så sjuk att han kom i teve. Och här stod jag och djupdök rakt in i ett musbo!

EN SNABB GOOGLING bekräftade misstanken: det finns även något som heter musfeber. Inte att leka med det heller: tvärtom i stånd till att slå ut njurarna och kräva dialys efter feberattackerna. Använd alltid munskydd vid städning av uthus och andra platser där ni misstänker att det kan finnas musbon! lydde rådet.

Det kändes som lite av ödets ironi om jag, som varit nästan överförsiktig och hållit mig hemma och ensam med mannen som enda sällskap för att slippa undan coronan, i stället skulle drabbas av musfeber. Plötsligt framstod corona som en sjukdom med viss klass. Något som kungen och drottningen och alla partiledarna kan få utan att tappa anseendet. Jag tror inte någon av dem ens skulle erkänna om de drabbades av musfeber. Särskilt inte ett valår.

Hur detta avlöper vet jag i skrivande stund inte. Men ta i alla fall ett varningens ord, kära läsare: Munskydd på! Inte bara i kollektivtrafiken – även när ni städar i trädgårdsskjulet! ●

CHRISTEL KVANT

är författare, journalist och fotograf med inriktning på trädgård. Musfeber – även då när Beatrix Potters "Stadsmusen Johnny" gavs ut 1918.