Reportage: Att hämta sig från sorg

”Jag har nog förstått att han är död”

När Stefan, hennes livskamrat och kärlek i 38 år, dog kunde hon inte ta in det. – Jag blev så oerhört förvirrad. Nu har Hjördis Gustafsson skrivit en bok till hjälp för andra som också går igenom dödsskuggans dal.

TEXT: MAGGAN HÄGGLUND FOTO: THERESIA KÖHLIN

Titeln på den poetiskt vackra och skärande smärtsamma bok som Hjördis Gustafsson skrev efter maken Stefans död 2015 är Jag har nog förstått att han är död. – Att skriva var ett sätt att ta reda på vad som hänt, säger hon stillsamt när hon berättar om hur hon med några års distans, kombinerat med de dagboksanteckningar hon gjorde då, gav en bok om sorgen.

Att skriva är att förstå och ta vara på tiden. Jag får fatt i vad som hänt och känts och närmar mig någon slags försoning.

Försoningen. Som hon nådde till slut. – Jag bär inte på någon ilska eller bitterhet, men det var taskigt att Stefan skulle dö, det var det. Jag kan inte se någon mening i det.

Och med honom dog också hennes framtid så som hon hade tänkt den.

Jag lever i en annan värld än mina vänner som är i par.

De reser. Gud, vad de reser. Över hela världen.

Inte bara en resa om året, utan flera.

Det blir jag avundsjuk på, fast jag inte längtar efter att resa.

Det är det där till synes bekymmerslösa som stör mig.

De åker bort.

De kopplar av.

De har pengar.

De har varandra.

Det har det som jag trodde jag skulle ha.

HJÖRDIS SKRIVER OM den långa sjukdomstiden. De där små såren som inte ville läka på Stefans huvud. Och beskedet om skivepitelcancer – äh, det dör man inte av. Nej, de flesta gör inte det. – Vi tog för givet att han skulle klara det, men det blev bara fler och fler operationer. Man ramlade ner i ett hål precis när man fick ett besked, sedan så kravlade man sig upp därifrån …

I tio år kämpade de tillsammans mot cancern som tog mer och mer av Stefans kropp och av deras gemensamma hopp.

Hjördis jobbade fortfarande heltid som etnolog på en forsknings- och utvecklingsenhet. Stefan gick i pension och ▲

Skriver om sorg och försoning

Namn: Hjördis Gustafsson. Ålder: 70. Familj: Vuxna barn, barnbarn, många vänner. Bor: I liten lägenhet på Södermalm i Stockholm och i hus i Grisslehamn. Tidigare verksam som: Forskningsassistent vid FoU Södertörn. Intressen: Skrivande (arbetar nu med en roman), trädgårdsarbete, umgås med barn, barnbarn och vänner. Medlem i PRO Maria. Aktuell: Med boken ”Jag har nog förstått att han är död”.

tillbringade mer och mer tid i huset i Grisslehamn.

De firade sina 30 år ihop i Rom.

Men livet skulle komma att förändras. Sjukdomen begränsade deras levande liv med resor och skratt och värme. De slutade planera. De fick börja leva för dagen. De fick börja leva som mycket gamla människor. Fast han var bara 63 och hon 60.

De hann fira 38 år ihop i Grisslehamn, i dödens skugga.

Vi äter köttfondue och lyssnar på musik. Vi pratar. Det är sorgligt och trevligt.

OCH STEFAN som tidigare sagt att det skulle faktiskt inte göra något om han dog, han hade redan levt ett så rikt liv – han ville ändå så gärna leva lite till.

Stefan säger att Lalehs Vårens första dag handlar om honom, det är hans låt. Hon sjunger att hon vill vara med och att hon vill se. Hon vill leva längre, hon vill vara med lite till, hon vill finnas lite till … Vi lyssnar. Jag gråter.

Och Hjördis som älskat den här mannen sedan de möttes på jobbet på ungdomsavdelningen på Långbro sjukhus där bägge arbetade som vårdare. Då var hon 26 och ny på jobbet. – Han hade en själslig styrka som jag gillade och han hade lätt för att se roliga saker i livet. Jag är mycket allvarligare. Ibland kunde det där driva mig till vansinne – ”men kan han inte vara allvarlig …”

Och det kunde han. Också.

När jag frågar vad hon minns när hon tänker på Stefan får hon tårar i ögonen. Saknaden kommer alltid att finnas där. – … då tänker jag på värme och skratt och sällskap. Tänker att en sån här dag hade vi nog tagit en långpromenad och kanske gått in någonstans och satt oss …

De var bra på att sitta och titta på saker tillsammans, de två.

Men skivepitelcancern spred sig och tog Stefans syn och grävde en krater i hans skalle. – Sista året var hemskt.

Kanske allra värst var att de som alltid varit så nära nu började spricka isär.

Någon gång slutade han ta initiativ till att krama mig och att svara på mina kramar. Han är inbunden i sig själv.

Och så småningom behöver han vårdas på heltid av andra.

På hospice får han ett rum med utsikt mot träden. --- Jag lämnar Stefan, som jag älskat och bott med i 38 år, och går ensam hem. --- Det är förfärligt och det är tryggt.

Sista tiden hoppas Hjördis att hennes älskade ska få dö. Det gör han i juni 2015.

Och förvirringen som drabbar henne när han dör är totalt oväntad. – Jag förstod inte att han var död. Det går inte att föreställa sig. Man fattar att en person ska dö men man förstår inte vad det innebär.

Han är död? Men var är han?

I hallen hänger Stefans ytterkläder och arbetskläder, på samma krokar som de alltid gjort.

Och mitt i allt den krassa dödens administration:

Det är brev till dödsboet från Karolinska sjukhuset, en faktura på 805 kronor för balsamering. Ska man behöva ta emot ett sådant brev?

DET VAR FÖR SMÄRTSAMT att fatta att han som alltid funnits där i 38 år inte längre fanns.

Han är död? Men var är han? – blev ett förvirrande soundtrack i Hjördis nya liv.

Hon klarade inte att ta in det. Och hon grät, grät, grät. – Nu så här efteråt inser jag ju att det också handlade om min egen identitet. Vem är jag utan honom?

Ett vackert foto på Stefan vid havet i Grekland blev ett slags övergångsobjekt, en snuttefilt i väntan på att hon en dag skulle förstå.

Idag står fotot i bokhyllan. Hjördis tittar kärleksfullt på det: – Han älskade havet, han älskade att simma.

Hon har återvänt till Grekland, deras Grekland, ensam. Första gången grät hon hejdlöst när planet landade.

Men det var också där i Grekland som hon så småningom själv började landa.

Jag sitter långa stunder i husets trädgård, alldeles still. Jag ser en dam sopa altanen i grannhuset, båtar som styr kosan ut från fastlandet mot ön Thassos, bilar som åker på rad längs havet. Den meningslöshet jag kände för bara 1,5 månad sedan är borta. Jag är här. Jag klarar av att vara här. Jag kommer till ro.

Och när hon är åter i Sverige märker hon att något har förändrats. Hon har nog förstått att Stefan är död. För nu kan hon prata med honom. ▲

Jag kan prata med Stefan när jag går på broar, är på höga berg, ser mycket himmel. Jag berättar om mig, barnen och barnbarnen. Han tycker att det är bra att jag skriver om honom, och att jag mår bättre.

Hon skrattar lite när hon säger att han skulle behövts nu, de borde vara två för att hjälpas åt att ta hand om de yngsta barnbarnen, 2 och 5 år, och de skulle kunna sitta tillsammans i soffan och prata om och förundras över dessa mirakulösa barnbarn (väninnorna har ju egna som de tycker är världens underverk). – Stefan själv trodde absolut inte på ett liv efter detta men jag brukar titta efter ett moln och tänka mig att där sitter han. Idag är det molnfritt, men man ser en liten månskära, så då skulle jag nog tänka mig att han satt på den … ●

Fotnot: Kursiverad text är direkta citat ur ”Jag har nog förstått att han är död” © Hjördis Gustafsson och Parus förlag.

Vinn boken!

JAG HAR NOG FÖRSTÅTT ATT HAN

ÄR DÖD Vi lottar ut tre exemplar. Du kan delta i utlottningen på pro.se/ tavlingar eller skicka ett vykort med namn och adress till: PROpensionären, Box 3274, 103 65 Stockholm. Märk ditt svar Jag har nog förstått. Senast 22/4 vill vi ha ditt svar.

”Lär dig att pendla i sorgen”

– Sorgen är olika från person till person, men nästan alla blir chockade över att den är så oerhört stark, säger Birgitta Anderson, hälso- och sjukhuskurator vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna.

I hennes rum har många, många suttit med sin djupa sorg och försökt hitta rätt i kaoset. – Sorgen går aldrig över, men man lär sig att leva med den, säger Birgitta Anderson.

Och alla, även i de fall döden var väntad, chockas över hur oerhört stark känslan är. Det är kaos och smärta och det känns i kroppen, i hjärnan och i hjärtat.

Birgittas rum fylls dagarna i ända av starka känslor, tårar, förtvivlan men också av skratt och småprat. – Vi pratar om högt och lågt. Men det som är speciellt är att här drar vi igång direkt och pratar allvar, det är på riktigt.

Alla har sin egen sorg och måste hitta sin egen väg genom den men här är några av Birgittas bästa råd, grundade på lång erfarenhet: ● Inse och acceptera att sorg känns även i kroppen. Du kan känna ett tryck över bröstet eller få svårt att andas. ● Först är allt kaos. För de flesta är första tiden ett flytande kaos och brännande sorg och saknad, i ett senare skede övergår det till en existentiell chock. ”Vem är jag nu? Hur ska jag kunna leva och hitta mening i mitt liv?” ● Försök att hålla rutiner trots att allting känns meningslöst. Gå upp ur sängen varje dag. Gå ut och ta en promenad. Se till att du äter och dricker – ta det du faktiskt vill ta. Är det bara glass och coca-cola du vill ha, så får det bli glass och coca-cola. ● Försök hitta ”små handtag” att hålla dig i under dagen. Även om du lider av en total meningsförlust och känner att inget spelar någon roll så hitta de små detaljerna som du faktiskt kan hålla dig i medan kaoset stormar runt dig. ● Hitta platser där du kan prata om din sorg. Du behöver få berätta, du behöver få bearbeta det ofattbara, överjävliga som hänt. – Egentligen borde det finnas små fina hörn, nästan som butiker eller kaféer, på stan där man kunde få gå in och prata om sin sorg, säger Birgitta med ett leende.

Men i väntan på sådana oaser får du söka dina platser, dina personer. Det kan till exempel vara en vän eller en bekant som förstår. Kanske någon som varit med om något liknande, eller bara någon som du ändå känner kan möta dig och ge tröst. Någon som är sann, någon som får dig att känna dig sedd och hörd.

Men det kan också vara en kurator som du får kontakt med via vården. Ibland kan det vara bra att få prata med ett proffs. Inte behöva vara rädd för att såra eller göra någon förskräckt, få sänka garden och släppa ut alla känslor. – Kyrkan har också fantastiska redskap när det gäller att bearbeta sorg. Du behöver inte vara troende för att till exempel gå med i en av deras sorge-

grupper, tipsar Birgitta. ● Acceptera att olika känslor kommer upp. Du är i grunden ledsen men du blir kanske ilsken, småsint och irriterad på omgivningen. Det är naturligt. ● Lär dig att pendla i sorgen. – Det går inte att vara i den starka sorgen hela tiden. Var i den en stund. Sedan måste du få snyta dig, sätta på kaffet och kanske ta en bakelse. Du måste pendla i din sorg. Det är ungefär som när ett litet barn slår sig, gråter hejdlöst, blir tröstat och sedan säger Birgitta Anders- ”nu har jag gråtit klart” och börjar leka son, hälso- och sjukhuskurator, Karolinska universitetsigen, säger Birgitta Anderson. ● Sök dina nya sammanhang. – Känslan av sammanhang har fått sjukhuset. sig en riktig törn när någon närstående har dött. Det är en förlust av tryggheten i livet. Du har blivit ensam kvar och nu måste du hitta en ny mening i ditt liv. Det är ett inte lätt, det är inte för inte det kallas sorgearbete. Men arbetet kan leda till en fördjupad kunskap om dig själv och ditt liv. ● Upptäck öarna av meningsfullhet i

havet av kaos.

Det kan vara några ord i förbifarten, som får Birgitta att förstå att nu har det vänt för den sörjande. Ett träningspass har känts riktigt bra eller man har varit ute i skogen och hört fågelsång. Det är små öar av meningsfullhet som man plötsligt upptäcker i sorgens ofantliga hav av kaos. Det förändras. – Men det blir aldrig som förut. Sorgen försvinner aldrig, den finns kvar där som en följeslagare genom livet. Men sorgen är också en form av kärlek, säger Birgitta Anderson. ●

Ett perfekt sätt att resa!

Flodkryssningar

Sköna intryck på en flodkryssning är många och i sällskap med andra förstärks upplevelsen mångfalt. En flodkryssning ska vara avkopplande, vacker, intressant och trevlig. Det är ett perfekt sätt att resa och upptäcka Europas floder och ger dig det bästa av många världar.

KLASSISKA DONAU

Under denna klassiska kryssning på Europas mäktigaste flod besöker vi fem huvudstäder och sju av de tio länder som Donau passerar under sitt lopp. Utöver kulturella strandhugg och intressanta sightseeingturer i Bukarest, Belgrad, Budapest, Bratislava och Wien, kryssar vi genom den imponerande Järnporten, som med sina branta bergssidor och smala passager är en av Donaus mest storslagna platser. På vår flodkryssning bor vi på ombonade M/S Der Kleine Printz.

Avresa från Stockholm, Köpenhamn, Göteborg 6/5, 26/5, 15/10 • 11 dagar • Pris från 22 695 kr.

RHEN & MOSEL

Njut av Rhendalens vackra vyer, utsökta viner, riddarborgar, slott och Moseldalens hänförande romantik längs flodlandskapet. Rhens längsta biflod, kallad moder Mosel, sträcker sig ca 55 mil från källan i Frankrike, via Luxemburg, in i kultur- och odlingslandskapet Rheinland-Pfalz och kryssningen går främst på de slingrigaste delarna. På dagliga utflykter kan du utforska allt det som bjuds längs två av Europas allra vackraste floddalar. Koppla av och njut ombord på trevliga M/S Leonora.

Avresa från Stockholm 4/9, 2/10, 16/10 • 8 dagar • Pris från 18 995 kr.

Allt detta ingår i priset: » Flyg till Bukarest retur från Wien » Transfer t/r » Del i utsides 2-bäddshytt påhuvuddäck » Kryssning och utflykter enligt program » Helpension från middag dag 1 till frukost dag 11 (exkl. dryck) » Vinprovning ombord » Underhållning och aktiviteter ombord » Lokala auktoriserade guider » Grand Tours färdledare Allt detta ingår i priset: » Flyg till Frankfurt t/r » Transfer t/r » Del i utsides 2-bäddshytt på huvuddäck » Kryssning och utflykter enligt program

» Vinprovning ombord » Helpension från middag dag 1 till frukost dag 8 (exkl. dryck) » Underhållning och aktiviteter ombord » Lokala auktoriserade guider » Grand Tours färdledarePantone Warm Gray 2U 100%

Pantone Warm Gray 4C 100% TÅGRESOR | FLODKRYSSNINGAR | HÄLSORESOR | TEMARESOR | LÅNGTIDSRESOR | MUSIKRESORGT Röd C-0 M-100 Y-65 K-30 RESOR MED OMTAN K E OCH KVALITÉ Det mesta ingår i resans pris!

Se vår hemsida för fler resor | Boka på grandtours.se eller ring oss på 08-24 15 25.