”Jag har nog förstått att han är död” När Stefan, hennes livskamrat och kärlek i 38 år, dog kunde hon inte ta in det. – Jag blev så oerhört förvirrad. Nu har Hjördis Gustafsson skrivit en bok till hjälp för andra som också går igenom dödsskuggans dal. TEXT: MAGGAN HÄGGLUND FOTO: THERESIA KÖHLIN
T
64
Det blir jag avundsjuk på, fast jag inte längtar efter att resa. Det är det där till synes bekymmerslösa som stör mig. De åker bort. De kopplar av. De har pengar. De har varandra. Det har det som jag trodde jag skulle ha. HJÖRDIS SKRIVER OM den långa sjukdomstiden. De där små såren som inte ville läka på Stefans huvud. Och beskedet om skivepitelcancer – äh, det dör man inte av. Nej, de flesta gör inte det. – Vi tog för givet att han skulle klara det, men det blev bara fler och fler operationer. Man ramlade ner i ett hål precis när man fick ett besked, sedan så kravlade man sig upp därifrån … I tio år kämpade de tillsammans mot cancern som tog mer och mer av Stefans kropp och av deras gemensamma hopp. Hjördis jobbade fortfarande heltid som etnolog på en forsknings- och utvecklingsenhet. Stefan gick i pension och
▲
iteln på den poetiskt vackra och skärande smärtsamma bok som Hjördis Gustafsson skrev efter maken Stefans död 2015 är Jag har nog förstått att han är död. – Att skriva var ett sätt att ta reda på vad som hänt, säger hon stillsamt när hon berättar om hur hon med några års distans, kombinerat med de dagboksanteckningar hon gjorde då, gav en bok om sorgen. Att skriva är att förstå och ta vara på tiden. Jag får fatt i vad som hänt och känts och närmar mig någon slags försoning. Försoningen. Som hon nådde till slut. – Jag bär inte på någon ilska eller bitterhet, men det var taskigt att Stefan skulle dö, det var det. Jag kan inte se någon mening i det. Och med honom dog också hennes framtid så som hon hade tänkt den. Jag lever i en annan värld än mina vänner som är i par. De reser. Gud, vad de reser. Över hela världen. Inte bara en resa om året, utan flera.
P R O M E D L E M ST I D N I N G
NR 2 • 2022
