Kåseri Christel Kvant

Flytta – och bli en ny människa?

Ungefär som nyår, fast tio gånger mer, är det att flytta. Fullt av visioner och nya föresatser. Själv känner jag att jag ska bli en ny och bättre människa, på alla plan. Jag ska exempelvis laga mer mat och alltid kunna ta emot barn och barnbarn med grytor och nybakade kakor, även om de kommer oanmälda, som de ju till min outsägliga glädje kan göra nu när vi flyttat nära.

Ovanpå detta ska jag passa på att skaffa mig ordning och kontroll över allting. Aldrig har förutsättningarna varit bättre än efter den stora utrensning som ägde rum innan flyttlasset gick från stad till by.

Väl på plats får jag veta att vår föregångare i det lilla radhuset varit en riktig pedant. Först är det grannen som säger det. Vi ska veta att det är ett välskött hus vi tar över. För att inte tala om rabatter och stenlagda gångar. Ja, långt ut på de allmänna ytorna gick hon fram mot ogräs och oordning.

ÄVEN NÄR DOTTERN beskriver sin avlidna moder är det ordet pedant som kommer först. Sådant kan väcka olika slags känslor. En del kan kanske bli lite nervösa och känna sig obehagliga till mods. Själv blir jag bara imponerad och taggad. Det är ju just vad jag själv också ska bli!

Det börjar emellertid inte så bra. Den stora utrensningen till trots

visar det sig att det som är kvar inte går att pressa in på de nya kvadratmetrarna, som är ungefär två tredjedelar av vad vi haft tidigare.

Flyttgubbarna bygger ett berg av möbler och flyttlådor i vardagsrummet, vars fina utsikt över den skånska nejden blir helt skymd. Den kan inte ens upplevas från uteplatsen, eftersom det inte går ta sig fram till altandörren för allt som är i vägen.

Det blir nästan som en chock. Även för flyttgubbarna.

De konstaterar att det som inte får plats i huset får stuvas in i garaget, som tack och lov hör till bostaden. Även detta fylls från golv till tak. Bilen får stå på gatan.

I det läget är det bara att kavla upp ärmarna och packa upp flyttlådor och göra förnyade uppdelningar av vad som ska sparas och vad som ska berika återvinningsanläggningen i den här kommunen. Vi lyfter och bär, släpar och stuvar.

DET ÄR INTE TILLRÅDLIGT i den här åldern. Snart får jag veta hur det känns att drabbas av ischias, och även det blir en chock. Att något kan göra så ont! Och att det drabbar mig!

Det hade jag verkligen inte väntat mig. Jag tycker liksom inte det är min stil. Dessutom strider det helt mot mina ambitioner att bli pedant. Medan mannen hänger upp rena skjortor i de garderober som utsetts till hans, haltar jag fram i en konstig gammal överdimensionerad kjol som av misstag klarat sig undan första utrensningen. Jag kan nämligen inte hitta lådorna med mina vanliga kläder. De är antagligen inne i djupet av garaget. En kjol som blivit smutsig i flytten blir i alla fall tvättad, efter att vår företrädares rara dotter hjälpt oss att begripa oss på tvättmaskinen. Men struken blir den inte, för strykjärnet har inte dykt upp ännu, och om jag ska leta efter den i garaget nu, kollapsar jag av ischiassmärtor. ”Du får aldrig en andra chans att göra ett första intryck.” Det uttrycket föresvävar mig när jag hälsar på de nya grannarna.

Något säger mig att de aldrig kommer att beskriva mig på samma sätt som min företräderska. ●

CHRISTEL KVANT

är författare, journalist och fotograf med inriktning på trädgård. Jag jobbar på min nya läggning som pedant.

FOTO: COLOURBOX