9789100115234

per hagman

Vänner fÜr livet Roman

albert bonniers fĂśrlag

Hagman_Vanner for livet.indd 3

2010-03-18 14:30:39

Av Per Hagman har tidigare utgivits: Cigarett 1991 Pool 1993 Volt 1994 När oskulder kysser 1997 Skugglegender 2000 Att komma hem ska vara en schlager 2004 På annat förlag: Match 1996 Habibi 2004

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011523-4 © Per Hagman 2010 ScandBook AB, Falun 2010

Hagman_Vanner for livet.indd 4

2010-03-18 14:30:39

Ni armes ni violence et sans haine Albert Spaggiari

Tack till mina föräldrar och Hans Isaksson Tack även Catharina Rehnfeldt Remerciements à Pascale et l’équipe Nautic et le quartier de la libération Thanks to Elinor & Gaz

Hagman_Vanner for livet.indd 5

2010-03-18 14:30:39

Hagman_Vanner for livet.indd 6

2010-03-18 14:30:39

Innehåll

Prolog I Tack för en fin show Madrasser med hål i Alla falska alltid Oskulden på Vasagatan Teen Shaheen Brezjnev II Paris Turf 100, Promenade des Anglais När oskulder kysser Pilen av ljus III Slagen som hjärtat hoppar över Din tunna jacka Se lite människor Video Look IV Vatten över glas Ikrjanschik Bonjour again Klockan i hjärtat Départ imminent Måne över Jumeirah Beach Epilog

Hagman_Vanner for livet.indd 7

2010-03-18 14:30:39

Hagman_Vanner for livet.indd 8

2010-03-18 14:30:39

Hon är tillräckligt vaken för att konstatera hur öm hon är och ska bara piggna till några ögonblick innan hon stiger upp, klär på sig och lämnar hotellrummet. Som badar i sol.

Hon vet att pengarna ligger i den slampiga handväska hon använder vid sådana här tillfällen och som han bredvid gav komplimanger för i går. Liksom för skorna, vars snör­ ning långt upp på vaden han log åt och betraktade länge. ”Du minns?” sa han. ”Naturligtvis”, log hon tillbaka. ”Du vet att jag tycker så mycket om dem.” ”Jag vet.”

Hon har lätt för att minnas den sortens detaljer och vet hur tacksamt det är att använda sig av dem.

Så slampiga handväskan ligger i fåtöljen. Skorna med sladdriga snörningar nedanför. Det kommer inte ens att ta ett par minuter att klä sig, gå ut i badrummet, ordna håret, säga ett kanske lagom ironiskt au revoir chéri med tillhörande slängkyss.

Men hennes huvud är tungt. Som om hon hade druckit för mycket kvällen innan. Så hon ligger kvar.

Bara några ögonblick, tänker hon.

Hon får det. Hon får låta ömheten minnas natten.

Bara några ögonblick. Ömheten. Knappast för att han var speciellt stor. Snarare för att nyheten Viagra verkar ha blivit en sådan självklar­ het.

9

Hagman_Vanner for livet.indd 9

2010-03-18 14:30:39

Men vad är solkigast? Kvinnan som egentligen vill vara hos den hon älskar men lika skamset som trotsigt ligger här och låter ömheten minnas natten, eller medelålders man­ nen marinerad i en kombination av potenshöjande medel och annat?

Hur små är vi inte?

Han var så intensiv och outtröttlig att det nästan skänkte uttrycket ”hålla på hela natten” bokstavlig innebörd. Som om män så rika och effektiva att de kan ägna sig åt sådant här ändå måste maximera valutan för pengarna. Mannen sussande bredvid som en sorts sexualitetens allra gnidnaste lilla småsparare?

Vad handlar det annars om?

Hon är så bra på minerna och leendena han tycker om, så bra på hur han vill ha henne: lagom förtjust och skräck­ slagen inför det omättliga sexmonstret. Han älskar när hon strålar av generad upphetsning och fascination.

Har hon kanske än en gång varit tvungen att låta sig tas i både fysisk och själslig mening för att till slut endast oskuld ska återstå?

Hon pressar bort den tanken. Och alla de andra som leder till sådant som påminner om ynkligt rättfärdigande.

Nu är det som det är och hon har gjort något dumt i tron att det handlade om att vara mån om sin egen självständighet eller stolthet.

När de flera år tidigare träffades för första gången presen­ terade han sig som Eugene och det är förmodligen vad han heter. Brittisk sydafrikan stationerad i Qatar.

Han sökte hennes sökare så fort han var i Europa och ungefär var tredje gång ringde hon upp.

Det här var en tredje gång. Sökarnumret sedan länge utbytt men han fick det nya av precis samma anledning som hon nu ligger här: ängslighet.

Livet också utbytt, men natten kanske den cigarett som 10

Hagman_Vanner for livet.indd 10

2010-03-18 14:30:39

en nybliven ickerökare kostar på sig för att bekräfta att det inte längre är gott? Inte värre än så?

Det håller naturligtvis inte.

Hon vet att natten varit en sårat aggressiv tro på själv­ ständighet. Likt en tjurig tonårings överilade ligg i tro på att sätta hårt mot hårt bara för att. Bara för att.

Hon vet redan att hon är så besviken på sig själv att det gränsar till rädsla inför att ha blivit en självdestruktiv män­ niska.

Men det får hon inte tänka på just nu.

Så hon tänker på annat.

Som till exempel att hon kan den här mannen.

Typiska typen. Redan första gången de sågs kom han in på hur väl han kände både Lady Dianas bror och Margaret Thatchers son. Hon hade velat säga att hon imponerats mer om en sådan som han inte kände dem.

En typ av kropp hon föraktar. Bleka ungefär fyrtiofem­ åriga businesskroppen som ibland är på gym och därför har armar liksom önsketänkt muskulösa men vars mage är av den skvalpigt dallriga och håriga sorten. Helt enkelt den håglöst halvdant tränade medelålders manskroppen?

När han ligger på rygg och hon tar honom i munnen låter hon alltid ena handen vila högst upp på det mjuka berg som är hans buk. Hon vet att han tycker om det. Att det skänker honom trygghet. Därför att han upplever det som att hon då är helt obekymrad av hans fetma, ja kanske till och med får känslan av att hon älskar hans stora håriga mage?

Eller så är hans känsla lite mer raffinerad än så.

Kanske tänker han att hon är en trasig tjej som njuter av den äldre mannens faderliga fetma på det mörka viset?

Man kan vrida på det hur många varv som helst. Mörker inuti henne eller honom. Njuta av det, roas, äcklas. Hela böcker skrivs om sådana känslor och alla har rätt, ingen har rätt.

11

Hagman_Vanner for livet.indd 11

2010-03-18 14:30:39

Mörker rör överallt vid mörker och hon är så trött på det.

Men han är trevlig, alltid vänlig på det charmiga viset, aldrig det kyliga. De hade kunnat vara vänner. Förmodli­ gen behandlar han henne med samma vänliga charm som businesskollegorna i Qatar. Lättsam och bekväm, själviro­ nisk och trygg. Aldrig något dark eller kinky, bara porrsex enligt formulär 1A. Men för mycket.

I natt. Det hade gått för honom tre gånger och han käm­ pade så hårt för att komma en fjärde och till slut kände hon sig som en trasa och hon fick verkligen bita ihop och hade han inte till slut gett upp så skulle hon ha blivit tvungen att be honom lägga av.

Som en trasa kände hon sig. Eller som en tidigare djupt älskad och intensivt omfamnad teddybjörn, vars ägare fru­ strerat vägrar inse att teddybjörnen inte längre ger samma omedelbara utdelning.

Barnet som blivit äldre och mekaniskt slänger hit och dit med nallen som vore den just en död trasa eller boll istället för en nyss förmänskligad teddybjörn.

En man som åldras i hyperrapid när han knullar. Det kunde ha varit rörande. Men han var manisk. Ett förtvivlat och mekaniskt kämpande för att det skulle fungera en gång till, bara en gång till. Teddybjörnen en gång till, bara en gång till.

Tills mannen som ville vara man regredierade till grinig pojke, kvinnan till trasa.

Nu ska hon just till att sätta sig upp när han lägger handen på hennes ena bröst. Varsamt tar hon bort den. Då vänder han sig mot henne, greppar henne om livet och försöker vrida henne mot sig.

Hon visar att hon vill ligga kvar, varpå hans sömndruck­ na kropp närmar sig hennes. Han har stånd och hon är så 12

Hagman_Vanner for livet.indd 12

2010-03-18 14:30:39

öm och hon vill härifrån nu och hon har varit mer än väl till lags och natten är faktiskt över.

Lite lätt spjärnar hon emot och han lägger upp ena benet över henne, låter ena handen borra sig in under hennes stjärt. Inget konstigt i det, men hon bara orkar inte och blir irriterad av att han inte tycks förstå. ”Ta det lite lugnt”, skrattar hon medvetet nyvaket.

Därefter startar nedräkningen av det fåtal sekunder som leder fram till ögonblicket hon aldrig kommer att glömma.

Han är tung och han är kåt och han är över henne och hon tänker att hon lite lagom skämtsamt ska slå honom i huvudet med lampan som hon vet står på nattduksbordet.

Så hon sträcker ena armen bakåt och söker efter den utan att se var handen famlar.

Samtidigt som hon faktiskt särar på benen.

Hennes högerarm rakt bakåt, letande på nattduksbordet tills den hittar lampfoten som känns vansinnigt tung. Men det är ju bara skärmen hon ska slå honom med och när hon tar i med all kraft för att lyfta lampan pressas hennes underliv upp mot honom, till hans förtjusning.

Han ler och hon ger honom en trött leende grimas till­ baka och det handlar om ett så kort ögonblick.

Ett så väldigt kort ögonblick.

När han pressar sig mot henne blir kraften i hennes arm så mycket större och lampfoten lyfts så mycket lättare.

Hon hinner konstatera att det hon lyfter är alldeles för tungt för att vara en lampa men för sent: han gör hennes arm till en hävstång och först halvvägs in i detta korta ögonblick tittar han upp och ser ut som någon som just fått syn på en ensam fågel uppe på himlen.

Det är hans allra sista blick. Medan hon begriper att det är det tunga marmoraskfatet hon genom hans tyngd svingat upp med sådan plötslig kraft och som någon eller något måste hejda.

13

Hagman_Vanner for livet.indd 13

2010-03-18 14:30:39

Om inte båda hans händer varit fastkilade under hennes stjärt skulle han kunna värja sig, styra bort den arm som hon för detta korta ohyggliga ögonblick saknar kontroll över.

Men hans allra sista blick är den som överraskat ser fågeln på himlen.

Som om hon nästan – men bara nästan – hinner skrika åt honom ” ja men ta upp händerna och skydda dig då din idiot” och kanske är det precis vad han själv hinner tänka att han ska göra men utan möjlighet att få upp de inkilade händerna. Ögonblicket av askfat så tungt att hon aldrig hade kun­ nat lyfta det med armen sträckt bakåt om inte han hjälpt till med sin kroppstyngd. Ögonblicket av ingen lampfot. Ögonblicket av ingen lampa vars skärm hon skämtsamt avvärjande ska ge honom ett litet slag med så att han förstår att hon inte orkar mer. Varpå han lika skämtsamt ändå kan­ ske envisas och så hade han tagit henne en gång till och det hade inte varit farligt och så hade allt varit frid och fröjd.

Istället fågeln på himlen. Medan hon har handen och armen som håller i marmoraskfatet som inte går att styra backa hejda och därför faller tungt.

Hennes andra hand vill stoppa den hand som inte går att kontrollera och den är på väg, men för sent. Armen och handen helt rakt högt upp faller hårt och stoppas inte av något annat än hans huvud, mellan tinning och panna.

Känslan när askfatet möter hans huvud är unik.

Så tydligt att det är något levande hon träffar: i hennes hjärna det iskalla och elektriska på en och samma gång.

Som foten som trampar ner i djup snö och samtidigt det korta fräsandet inuti; ödsligt elektriska lilla stöten inuti när något mycket hårt och tungt träffar en annan människas mjuka tinning.

Därpå associationen hon egentligen först långt senare 14

Hagman_Vanner for livet.indd 14

2010-03-18 14:30:39

kommer att minnas och som är kuslig. Sagan om Kung Midas och hur allt han rörde vid blev till guld och förstenades.

Som om livet försvann ur hans kropp helt plötsligt. Som om varje muskel och nerv i honom stängdes av med en strömbrytare. Tyngsta tänkbara strömbrytare i marmor.

Designerströmbrytare, designermarmor, designer­askfat, designerhotell och han så tung och helt över henne och skräcken inför att kvävas blir för några tiondelars sekunder orimligt stor.

Som vore han en smitthärd kämpar hon sig ut från under hans livlösa tunga kött och upp ur sängen där han blir kvar i vad hon tycker är en bisarr ställning men hon är så extremt fokuserad ja så perfekt samlad och konstaterande och det är klart han är död och en mycket auktoritativ röst inuti säger åt henne att inte närma sig kroppen eller ens titta på den och mycket effektivt klär hon sig och koncentrerar sig på att inte lämna några spår och på att hon måste ge ett precis lagom avslappnat intryck om hon möter någon i korridoren eller tilltalas i receptionen och hon tänker att hon ska skatta sig mycket lycklig som aldrig tidigare satt sin fot just här och hon tänker på övervakningskameror och hon tänker på fåglarna där i soliga buren på balkongen mittemot Eriks terrass och att det bara kommer att bli tio fem tre minuters promenad hem till honom och att hon ska promenera den promenaden så snabbt det någonsin går utan att för ett ögonblick framstå som något annat än en ung kvinna tidigt på morgonen som är på väg och hon tänker att hon snart är hemma hos den hon älskar och då ska de bara sitta där med fåglarna mittemot medan Erik håller om henne, medan Erik säger något bra, medan Erik samlar henne och medan hon förklarar för den viktigaste människan i sitt liv varför det blivit som det blivit och nog kommer han väl att förstå?

15

Hagman_Vanner for livet.indd 15

2010-03-18 14:30:39

Hagman_Vanner for livet.indd 16

2010-03-18 14:30:40

I

Hagman_Vanner for livet.indd 17

2010-03-18 14:30:40

Hagman_Vanner for livet.indd 18

2010-03-18 14:30:40

tack fรถr en fin show

Hagman_Vanner for livet.indd 19

2010-03-18 14:30:40

Hagman_Vanner for livet.indd 20

2010-03-18 14:30:40

Epsom låg alltid öde på söndagarna. Stillheten på parkeringen, de jättelika blomkrukorna gapande tomma. Uppställda på rad längs med ledvolten. Totalisatorluckorna igenbommade, banans saftiga grönska. Varma regnvåta grönskan.

Som om det alltid regnade tidigt på morgonen och sedan sprack upp till soligt het sommarsöndag.

Någon vaktmästare lojt donande med sitt; i fjärran barn med drakar eller modellflygplan.

Hon älskade de näst intill ljudlöst ödsliga söndagarna.

Drottningens tomma loge och varje gång förvåningen över hur liten den var. Långa korridoren med dörrarna till övriga privatloger: hur hon sprang genom den. Eller långsamt smög bara för att stanna upp framför varje namnskylt och ljuda sig igenom varje underligt ord för sig själv, ett efter ett. Hyperion, Alycide, My Baby. Alla loger döpta efter legendariska derbynamn.

Varma regnvåta grönskan.

Drakarna ryckiga uppe i skyn.

Hon tyckte så mycket om att vara där med sin pappa.

Hon och han.

När hon och han var som gladast.

Att först hålla honom i handen och stå inne på ett kontor och prata med någon, fortsätta hålla handen ut till stallarna, börja tröttna på hans oändliga diskussioner med tränare, banchefer och skötare. Att be om lov att få springa iväg och leka.

21

Hagman_Vanner for livet.indd 21

2010-03-18 14:30:40

Någon som sa: smyg du upp till Drottningens loge, den står öppen.

De tomma korridorerna, de tomma logerna. Att leka för sig själv: hoppa mellan bänkraderna, hänga knäveck i banans räcke. Att vänta på att pappa skulle bli färdig eller åtminstone orolig och börja leta efter henne. Vilket kunde bli till en lek i sig när de började smyga på varandra.

Söndagarna på tomma banor ägde rum sedan familjen återvänt till England efter ett par år i Sverige.

Hennes pappa hette Karl Wilding och hörde till världens främsta jockeys. I slutet av sjuttiotalet hade han stått på topp i många år och var fast besluten att dra sig tillbaka innan han blivit för gammal. Planen var att skapa sig ett alldeles eget gediget stall och ägna sig åt uppfödning och träning istället för att jaga världen runt på hundratals lopp om året. Det hastigt påkomna Sverigeprojektet var den första konsekvensen av drömmen om hur tillvaron som ex-jockey skulle kunna gestalta sig.

Hästar var hans liv, men enda kopplingen till Sverige förutom några enstaka lopp på Täby och Jägersro var Marianne, hennes mamma. Som i sin tur avskydde sitt gamla hemland. Hon hade knappt satt sin fot där sedan tonåren, då hon flyttat till sextiotalets London i jakt på nöjen, spänning och glamour. För att några år senare träffa Karl, som efter sin uppväxt i Sydafrika framförallt varit bosatt i London.

Trots beslutet att flytta till Sverige behöll de tills vidare huset i England, som egentligen var en del av det jättelika stall som Karl red för och som han hade tänkt köpa loss om det inte dragit ut på tiden.

Mittemellan Skandinaviens två största sjöar hittade de ett förfallet gods med tillhörande större markområde och lät börja bygga en spektakulär villa ritad av en engelsk arkitekt som enligt Marianne var den modernaste som 22

Hagman_Vanner for livet.indd 22

2010-03-18 14:30:40

fanns. Villan skulle senare kompletteras med stallar och träningsbanor.

Så bråttom hade de till den nya tillvaron att de i väntan på att bygget skulle bli klart hyrde ett tillfälligt hem längre söderut, i närheten av Blommeröds stuteri i Kullatorp, där bekantas bekanta höll på med dressyr.

Hon tyckte att de var så lyckliga där och då.

Kanske på grund av det outplånligt sköna i att se sin mamma och pappa ha genuint roligt tillsammans och skoja med varandra?

Det gjorde henne så bubblande lycklig och varm. Även om det samtidigt stängde henne ute: ett band och en jargong dem emellan hon var för ung för att förstå, än mindre kunde delta i.

Blommeröds stuteri var vid den här tiden omtalat som platsen där Sveriges unge kung Carl XVI Gustaf några år tidigare förlovat sig med sin blivande drottning Silvia och då fått ett av stuteriets finaste ston i lysnings­present. ”Den själlösa lilla golddiggerslampan skulle ju inte kunna skilja en häst från en åsna”, var hennes mammas kommentar.

Varpå hennes pappa skrattade så stort och hjärtligt att hon blev helt varm. ”Det har inte funnits en seriös hästmänniska i Sverige sedan Penny Lewenhaupt tog den första araben till den här arktiska Sovjetstaten och när var det? 1959?” la hennes mamma till. ”That’s my baby!” fortsatte han. ”Galopp i Sverige… Den stackars lilla världen föddes ju grensle över en grav.” ”Men darling…”

Hennes pappa som log så ömt och roat mot hennes mamma: hur glupskt slukade hon inte den synen? ”Du vet ju att det stämmer”, fortsatte hon. ”Socialism 23

Hagman_Vanner for livet.indd 23

2010-03-18 14:30:40

skapar trav. Snart uppfinner de väl en travversion av golf också. Med planhushållna golfbollar och statsanställda caddies.”

Det kändes som om de alla kom varandra närmare genom utanförskapet på denna neutrala mark och den roade fascinationen inför dressyrbranschen och dess – i hennes mammas ögon – ”lite väl billigt nyrika svenskar”.

Att på samma sätt skoja om eller raljera över folk inom den brittiska galoppvärlden skulle aldrig ha fallit henne in, det visste hon. Även om hennes pappa nog gärna sett det. Han hade betydligt svårare för den än för en handfull exotiska svenskar förenade i intresset för kuriositeter som piaff, skänkelvikningar och piruetter. Eller gravallvarligt bedömde ”andra klassens arabers” rörelser enligt tjugogradiga skalor.

När de gick på uppvisningarna och tävlingarna utgjorde de tre naturligtvis ett uppmärksammat inslag, vilket bidrog till vi-mot-dom-känslan. Som i sin tur gav upphov till stunderna då hon satt och njöt av föräldrarnas utbyten av skämt sedan de kommit hem.

De tre var liksom med i en hemlig klubb då. ”Mjaa… Ett liiite dåligt araaabhuvud, men se så han svävar”, härmade hennes mamma någon sydsvensk överklasskvinnas miner och dialekt så grovt att till och med hennes pappa tycktes förstå svenska.

Varpå han kontrade med att skutta runt köksbordet imiterande en dressyrryttares ansträngda hållning så att hon höll på att kikna av skratt, medan hennes mamma fortsatte härma gästernas tonfall då de i sedvanlig ordning efter avslutad uppvisning gick fram till arrangören, log extremt älskvärt och yttrade frasen: tack för en fin show. En mening som även hennes pappa lärde sig och gärna uttalade med komiskt grov brittisk accent så fort tillfälle gavs. Om än med överdrivet svenskt uttal av frasens sista ord: shåvv.

24

Hagman_Vanner for livet.indd 24

2010-03-18 14:30:40