9789100119102

1

”A chair is not a house and a house is not a home…” Luther Vandross röst fyllde lägenheten…”When there is no one there to hold you tight.” Emma strök ansiktet med färg. Hon visste inte vem hon skulle föreställa men det var otänkbart att låta bli. Det som var naket blev täckt. Det öppna, barnsliga ansiktet slöt sig.

Omålad­var hon en plats där något hänt. Fylld av spår, fort­farande varma av erfarenheter. Ju mer färg desto mindre av Emmas eget ansikte. Nu var det målat och tömt, med suddiga konturer av drömmar. Som en målning av den där amerikanen, vad han nu hette, med de vita tavlorna med en tunn, kladdig färgkontur.

Bortfrätt mening. Sam Francis. Det var ett märkligt sätt hon satt ihop på. Blå ådror skymtade under den tunna huden på insidan av armarna. Hon följde dem med fingertoppen. Ett kretskort av blod. Alltihop verkade så slumpmässigt samman­fogat. Hon såg ofärdig och skev ut. Hur mycket man än rakade av, drog in och slätade ut så blev det aldrig någon riktig symmetri.

Emma hörde Jimpa stöka runt i köket. Vad skulle hända om hon fick en hjärtattack nu? Det var hennes favoritfantasi.

Ofta föreställde hon sig Jimpas oroliga ögon och det roterande ambulans­ljuset. Grönklädda människor som sammanbitet räddade hennes liv och den långa men meningsfulla vägen tillbaka. Hon skulle få vila, Jimpa skulle vara tvungen att ge henne uppmärksamhet och kärlek och det skulle äntligen vara något speciellt med henne.

Om man inte har något att förlora så har man inte arbetat - 5 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 5

09-12-10 08.33.47

tillräckligt hårt, brukade hennes pappa Georg säga. Han sa det med glimten i ögat som han sa det mesta. Men han menade allvar. Allting i hans liv handlade om att arbeta hårt. Och nu hade han fått ihop mycket att förlora. Vad hade hon själv att förlora?

Inte någonting som betydde något, vad hon kunde komma på.

Och då räknades det inte. Ett arbete som hon visserligen kämpat för att få men knappast kunde säga sig inte kunna leva utan. Ett hem som hon trivdes i men inte mer än att hon gärna skulle flytta i morgon. Och Jimpa förstås. Jimpa var något att förlora. Någon att förlora.

Hon gick ut i hallen och kastade en snabb blick i hallspegeln innan hon fortsatte ut i köket. Hon tyckte om ljudet av sina klackar mot parketten. Plock, plack, plock, plack.

Emma var helt säker på att Jimpa märkte att hon kom in även om han inte gav henne en blick. ”Vad är det?” Hon lät mer irriterad än hon hade tänkt sig. Mer irriterad än hon hade trott att hon var. ”Vadå?” ”Vad är det med dig? Är du sur för något?” Nu lät det bättre, mer bekymrat än argt. Emma tittade på Jimpas rygg. Den var vänd mot henne och hukade över diskbänken. Jimpa borstade tänderna med hårda, snabba tag. ”Det är inget”, sa han och spottade ner i vasken. ”Du verkar lite borta.”

Sanningen var att han verkade helt borta. Borta som i tänka på annat, vilja vara någon annanstans och bry sig helhjärtat om något som inte fanns här i deras kök eller ens i närheten av det.

Emma älskade köket. Det var hennes mer än något annat rum i lägenheten. Det var hon som hade drivit igenom opraktiska och vackra gröna tapeter och den stora spisen med gasplattor som de låtit sätta in för ett år sedan. De öppna hyllorna rymde porslin i alla färger som Emma samlat på sig på oräkneliga loppmarknader.

Det gamla slagbordet hade kostat en förmögenhet och likaså de italienska caféstolarna, men Emma blev glad varje gång hon kom - 6 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 6

09-12-10 08.33.47

in i rummet och fick syn på dem. Ett doftljus brann i fönstret och spred en svagt kryddig doft. Hon visste att det var fånigt men hon gillade inte att Jimpa borstade tänderna vid diskbänken. Om han bara hade sagt till så hade hon gett honom plats vid handfatet i badrummet och flyttat ut med sminkväskan i hallen.

Jimpa vände sig mot henne. Skjortan hängde öppen. Han såg trött ut. Håret var rufsigt och på kinderna syntes skuggan av skäggstubb. Som vanligt grep åtrån tag i Emma när hon var som mest oförberedd. Hon ville gå fram och smeka Jimpas bröstkorg hela vägen ner över magen. Men hon lät bli.

Det var två veckor sedan de hade haft sex. Emma kunde inte minnas när det hade gått så lång tid senast. Och hon hade ingen aning om ifall det var ett problem eller helt normalt i ett invant förhållande mellan två vuxna människor.

Jimpa såg ut som om han var på väg att säga något men ändrade sig och sa i stället: ”Jag vet inte. Jag vet inte om det är nåt eller vad som kan vara nåt. Jag är trött. Jag har ingen överdriven lust att gå på middagen.” ”En snabbis på köksbordet kanske?” Emma skrattade så att Jimpa skulle förstå att det inte spelade någon roll för henne vad han svarade. ”Jag är inte på humör.” Jimpa skakade på huvudet och tittade ner på det schackrutiga köksgolvet för att visa hur lite på humör han var. ”Vill du ha ett glas vin eller älskar du mig helt enkelt inte längre”, frågade Emma och var redan på väg till det gamla butiksskåpet med vinglas. ”Hinner vi det?” ”Sluta älska varandra? Det kan gå ganska fort har jag hört.” ”Sluta larva dig. Ta ett glas vin.” ”Det är lugnt. Vi måste ju inte vara där på slaget.”

Emma drog fram en flaska Merlot ur vinstället. Hon gillade inte boxar. Hur praktiskt det än var och hur många vinrecensenter som än intygade att de var helt anständiga. Boxar var lika själlösa - 7 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 7

09-12-10 08.33.47

som plastmuggar. Hon plockade ner två av de gröna kristallglasen och hällde upp. Den jordiga rödvinsdoften gjorde henne lugn. Jimpa knäppte skjortan och tog emot det ena glaset. ”Jag trodde att det var middag”, sa han, vred på köksfläkten och fiskade upp ett paket cigaretter ur bakfickan. ”Det är det men du vet hur det är med Lotti och Anders. De säger sju och sen blir det käk vid midnatt.”

Emma tog emot en cigarett och tände den med händerna runt Jimpas knutna näve som sträckte fram en cigarettändare. Nu för tiden gick de allt oftare direkt på rödvinet och cigaretten de tidigare brukat dela i sängen. ”Vilka blir det?” Jimpa blåste ut en lång, koncentrerad rökstråle. ”Det blir väl de vanliga.” ”Jaha. Jag har bara lite svårt att släppa projektet i det läge vi är i nu. Jag kan inte bara gå ifrån kontoret och stänga av. Det skulle egentligen vara bättre att bosätta sig där tills allt är klart.”

Jimpa askade i vasken och tog några klunkar av sitt vin. Emma tänkte att hur långt han än kom från det vita eternithuset mellan åkrarna så skulle hans sätt att dricka alltid avslöja honom. Han drack som om allt var mjölk och han var tio år och hade bråttom till fotbollsträningen. I början tyckte hon att hans klumpighet var charmig. Hon tyckte att den var livsbejakande, spontan och sexig. Hon tyckte att det gav honom något som gjorde honom mer äkta. Nu tyckte hon bara att det var patetiskt och helt obegripligt att någon som var så smart som han inte kunde lära sig att dricka vin på ett vettigt sätt eller lägga ihop besticken på tallriken när han var färdig, köpa snygga underkläder, akta bokryggarna och använda bokmärke i stället för att lägga böckerna öppna upp och ner eller lägga glasögonen på skrivbordet i stället för att skjuta upp dem i pannan som en gubbe. ”Problemet är väl att det är så många som måste flytta med”, sa Emma och släckte cigaretten under kranen. ”Stockholms stad, Feldt och son, Byggnadsvårdsstyrelsen.”

- 8 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 8

09-12-10 08.33.47

”Det är sant, då måste jag först bygga om kontoret”, log Jimpa.

Emma tog sitt glas med sig ut i hallen. Handväskan låg på byrån bredvid kassen med födelsedagspresenten. Hon visste att Jimpa skulle himla med ögonen åt det marockanska fat som hon hade köpt åt Linda. Hon älskade det. Hon hade gärna köpt ett likadant åt sig själv. Det var lysande turkos keramik med silver­ dekorationer. Emma tänkte sig fatet fyllt av fikon och granat­ äpplen. Kanske på ett lågt bord ombord på en smal båt som långsamt gled nerför Nilens gula vatten.

Jimpa hade antagligen föredragit något i kirurgiskt stål eller en bakbunke från sjuttiotalet. Det var ett under att de kunde samsas i samma bostad med så olika smak. Om han hade fått råda hade de förmodligen bott i en tom betonglåda på Gärdet.

Nu rådde ett ställningskrig som oftast var ganska stillsamt.

Emma ställde dit och Jimpa plockade bort. Emma hängde upp och Jimpa tog ner. Emma tog fram allt och fyllde stolar, ­hyllor och väggar med vackra klänningar, fotografier, väskor och böcker. Jimpa byggde in, röjde upp och gömde undan. Ganska ofta tänkte Emma på hur fint hon skulle ha det om hon bodde själv. Emma tänkte alltid på hur det borde vara med allt. Hon kunde inte hejda det. Så långt tillbaka hon mindes hade hon alltid haft en idé om något bättre än det som var. Emma hade fantiserat om en annan, bättre familj och ett annat bättre hus och andra bättre kamrater så tydligt att hon nästan levde det där andra livet samtidigt.

Hon fiskade upp läppstiftet ur väskan och tittade på sig själv i den stora hallspegeln. Jimpa hade gått med på att Emma köpte en jättelik spegel med ornamenterad guldram mot att han fick tapetsera hallväggarna med gamla Le Monde.

Vinet hade satt röda fläckar på hennes kinder. Hon såg lite härjad ut, men snygg. Den gröna klänningen var precis lagom vintage även om den var ny och hade kostat alldeles för mycket när hon sprang och köpte den på lunchen. Hon visste egentligen - 9 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 9

09-12-10 08.33.47

inte varför hon ansträngde sig. Hon kände förmodligen alla som skulle vara på middagen sedan flera år tillbaka. Men nu när alla, utom hon, hade barn och de hade slutat gå på krogen för att ses så var det parmiddagarna man klädde upp sig för. Lite som att bli tonåring igen och hänvisad till lägenhetsfester.

Emma hade ingen lust. Det var sällan hon hade lust med någonting nu för tiden. Förutom att ligga på soffan och titta på teve. Det kunde hon längta efter en hel dag. Det var en trött uppgivenhet som kändes som en dimma inne i huvudet. När hade den smugit sig på henne?

Det kunde bli en bra kväll ändå, sa hon till sig själv. Kanske kunde Jimpa slappna av lite. Och i morgon var det lördag och Emma kunde sova halva dagen. Jimpa skulle säkert inte kunna låta bli att åka in till jobbet men det spelade ingen roll. Hon skulle kunna gå ut och fika med Jojjo och Mio. Emma hörde Jimpa prata i telefon i köket. ”Jo, jo, det blir… Nämen det blir grymt. Aha, jag har en lösning på det. Nä du. Du får se den på kontoret… Mmm, jo jag vet.”

Emma tyckte om att lyssna på Jimpa när han pratade i telefon.

Inte så mycket för att hon brydde sig om vad han sa. Men det var som om hon kunde tjuvkika på en annan sida av Jimpa. Någon som var entusiastisk och självsäker, en uppskattad medarbetare med idéer och engagemang. Sån som hon skulle vilja att han var när han pratade med henne. Sån som han hade varit när de träffades. Sprudlande av idéer och åsikter om allt möjligt och samtidigt så intresserad av henne att det kändes som om hela världen släckte ner när han såg på henne och bara hon stod kvar i en egen ljuskägla.

Emma tittade in i köket och såg på honom där han fortfarande stod lutad mot diskbänken och pratade i mobiltelefonen. ”Jag borde ringa en taxi nu”, sa hon lågt.

Jimpa såg yrvaket på henne och lyfte ena handen. Emma pressade undan irritationen som fällde ut sina nålfina taggar i henne.

- 10 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 10

09-12-10 08.33.47

Han vände ryggen åt henne och blickade ut genom köksfönstret på den mörka oktoberhimlen. ”Jag vet. Vi kommer till det. Tänk inte så mycket… jag tror det.” Det slog henne hur omsorgsfull och koncentrerad han lät, nästan öm.

Emma plockade upp mobilen ur väskan och ringde en taxi. ”Jag går ner och möter bilen”, ropade hon in i köket och drog på sig kappan.

Emma lutade sig mot väggen i trapphuset och bläddrade i sin kalender. Ingen vettig människa tog väl med kalendern på en middagsbjudning. Men hon tog med sig den överallt. Hon kände sig inte trygg utan den. Ofta gjorde hon som nu. Tog upp den utan någon särskild anledning och slog upp rätt vecka vid den lilla linjalen som var bokmärke. Sedan stod hon bara och tittade på sina anteckningar. Ibland skrev hon in något nytt, något hon behövde köpa eller kolla upp.

Emma skrev in allt. Köp 2 mm skruv, möte på V, fika med Jojjo. På sista tiden hade hon också börjat föra in när Jimpa skulle jobba sent eller resa bort. Ibland skrev hon in det som dagboksliknande noteringar i efterskott. ”Jimpa hemma 24.”

Hon visste inte varför hon gjorde det men kunde inte låta bli. Av någon anledning hade hon inte skrivit in kvällens middag. Hon lösgjorde en av de många pennor som satt fast i kalendern och skrev ”middag för Linda”. Inte för att det var särskilt troligt att hon skulle glömma bort den nu när hon var på väg till den. Men det kändes inte rätt att den inte stod med.

Efter fem minuter kom Jimpa nerskramlande i hissen. Emma stoppade ner kalendern. ”Nyss var det gott om tid och nu är det plötsligt värsta stressen”, sa han. Emma lutade pannan mot det mångfärgade glaset i porten. ”Vem var det som fyllde år nu igen?” fortsatte Jimpa. ”Linda.”

- 11 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 11

09-12-10 08.33.47

”Varför är vi inte hos dem då?” ”De håller på att riva ut köket.” ”Jaha.”

Taxibilen sniglade sig fram i den täta kvällstrafiken. Emma svettades i sin kappa.

Hon tittade på Jimpa som tittade ut på trafiken.

Han var långt borta och det fanns inget hon kunde göra för att locka honom tillbaka. Det skulle förmodligen bli ännu en kväll med en blek kopia av hennes fästman. Emma förstod inte vart han försvann. Hon trodde inte riktigt att projektet kunde ta så mycket av hans tankar även om det var viktigt. Det var något annat också. Någonting som gjorde honom trött och tankspridd. Men när hon frågade svarade han bara att det inte var något. Hon hade prövat att prata om det och hon hade prövat att låta bli och inget av det ledde någonstans. De kanske bara behövde mer tid tillsammans. Emma tänkte att hon skulle fixa någon mysig utflykt någon helg. Kanske åka till Trosa och ta in på det lilla hotellet. Hon skulle vara så sexig och glad att han inte kunde låta bli att dras med. Samtidigt kände hon en liten skavande ilska över att det alltid var hon som fixade mysiga middagar, ­konsertbiljetter och romantiska utflykter. Hon gav honom världens upplägg och han behövde bara bidra med att vara lite trevlig och uppmärksam. Men det var som om Jimpa inte fattade poängen. Emma undrade hur hon skulle kunna visa honom vad de borde vara tillsammans.

- 12 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 12

09-12-10 08.33.47

2

Emma balanserade fatet i famnen. Ytterdörren stod på glänt och musik strömmade ut i trapphuset. Hallen var full av skor och kappor huller om buller. Emma tänkte absolut inte ta av sig stövlarna. Hon avskydde festklädda människor i strumplästen.

Emma och Jimpa kindpussade sig ut i köket där Linda stod och rökte under fläkten med ett glas champagne i handen. ”Grattis älskling”, ropade Emma och omfamnade henne så gott hon kunde med det stora paketet i famnen. Linda var svettig på ryggen och doftade sött. ”Tack, gud vad ni är gulliga”, spann Linda och pussade Jimpa på kinden. ”Vänta tills du har öppnat den”, svarade han och såg sig om. ”Hallå din pajas.” Anders slog Jimpa på överarmen. ”Vad vill du dricka?” ”Vad dricker du?” ”En enkel GT.” ”Det blir perfekt.” ”Vill du också ha en, Emma?” ”Gärna, tack.”

Linda hade fått av pappret från det marockanska fatet och gav ifrån sig ett förtjust utrop. ”Det är helt underbart! Tack snälla.”

Jimpa himlade med ögonen. Emma tog några djupa klunkar på sin GT. Jimpa lutade sig ner och la läpparna mot hennes öra.

- 13 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 13

09-12-10 08.33.47

Emmas hjärta hann ta ett litet skutt. Det var sexigt med hans varma andedräkt som kittlade mot halsen. ”Ta det lite lugnt i kväll, okej”, viskade han.

Emma log mot Jimpa och höjde på ögonbrynen och han log tillbaka och höjde menande på sina ögonbryn som ett ”du vet hur du blir” till svar på hennes frågande uttryck. Jävla besserwisser.

Emma vände ryggen till honom och tände en cigarett. ”Hur är det med allt? Hur går det med köket?” frågade hon Linda och såg i ögonvrån hur Jimpa försvann iväg med Anders.

Middagen serverades vid det stora matsalsbordet i vardagsrummet. Norah Jones på låg volym lyckades nästan blockera ljudet från någon tecknad film som stod och rullade i barnens rum.

Där satt de hopträngda på golvet, mutade med varmkorv och godis. ”Kom bara och stör om det är viktigt”, förmanade Anders och stängde dubbla dörrar emellan.

På fönsterbrädorna i vardagsrummets stora fönster trängdes höga stearinljus i mängder av färger. Matbordet var dukat med silverbestick, vackra linneservetter i ljusblått, låga skålar fyllda med rosor eller flytande värmeljus. Det var som en film eller en pjäs. Emma tittade ut i mörkret utanför och undrade vilka som skulle kunna vara deras publik.

Alla gäster var uppklädda och alla var redan lite fulla. Det var så Anders ville ha det. Han serverade alltid generöst med fördrinkar. Nu gick han runt och hällde vitt vin i de stora glasen och Lotti bar in förrätten. Tonfiskcarpaccio med limesås och rostad mango.

Emma hade slagit sig ner mitt på ena långsidan. Hon tyckte inte om att sitta på kanten och vara utanför. Mittemot henne satt Lindas man Love.

Emma hade aldrig förstått vad Linda såg hos honom.

I Emmas värld kunde en man med hästsvans aldrig vara at­traktiv, hur eleganta kostymer han än hade. Love hade alltid - 14 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 14

09-12-10 08.33.47

hästsvans och han hade alltid kostym. Emma antog att hans arbete på ett eventföretag krävde lite ordnad klädsel. Han försökte nog se vild och elegant ut men resultatet var mer som en övervintrad ordförande i Moderata ungdomsförbundet.

Vid sin vänstra sida hade Emma Tom, som tur var. Han var en gammal studiekamrat till Lotti som alltid dök upp på middagar och fester, antingen med en ny dambekant som ingen träffat förut eller ensam. Emma flirtade alltid som en galning med Tom och en gång för många år sedan hade de haft ett oskyldigt fyllehångel i båthuset på Linda och Loves landställe. Förutom Emma och Jimpa var Tom den enda från det gamla gänget som inte hade barn och det var befriande att ha någon att byta ögonkast med när de andra snöade in på ormar med belöningsstjärnor eller barnvagns­ modeller. Tom var inte typen man blev ihop med så Emma behövde aldrig fundera över honom som ett seriöst alternativ. Hon ville ha en riktig pojkvän och allt som hon tänkte sig hörde till. Visst, hon hade haft sina drömmar om att resa jorden runt och hon hade tidigt vetat att hon ville bli arkitekt. Men den första drömmen om framtiden som hon kunde minnas var drömmen om en familj. Inte en likadan som den hon själv växt upp i utan en normal familj utan primadonnor som skrek och bråkade för att få förverkliga sig själva och de högre ideal de upplevde att de personifierade. Hon antog att det var en kärnfamilj hon ville ha, även om hon inte tänkte på det på det sättet. Men var det något fel med att både vilja vara speciell och att ha det alla andra hade? Hon ville ha man och barn och bil och kanske en liten hund. Skidsemestrar till Sälen och solsemestrar till Grekland och ett eget ritat hus. Det var trygghet kanske eller i alla fall någon sorts gemenskap.

Jimpa och Emma hade varit ihop i åtta år och gått igenom två resultatlösa provrörsbefruktningar. Alla visste det och ingen pratade om det. Just nu pratade inte Emma och Jimpa om det heller men hon visste att det bara var en liten andningspaus.

Så länge de hade råd och hon inte var för gammal var hon inte riktigt redo att lämna sin provrörsbebis.

- 15 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 15

09-12-10 08.33.47

Det var så hon tänkte sig den. Som en färdig bebis som satt på en hylla och väntade på henne. Och hon stod nedanför och försökte nå upp. Emma var trött på att hoppas och satsa och vänta och säga till sig själv att hon inte fick hoppas, men inte kunna låta bli att hoppas som en galning ändå och sedan bli besviken. Så besviken att det kändes som att gå igenom isen och falla handlöst ner i kylan. Och samtidigt tyckte hon inte riktigt att hennes tårar räknades. Emma sörjde något som inte blivit. ”Det är ju inte som om ett riktigt barn hade dött”, sa Bisse på jobbet. Och det var det ju inte, så Emma sörjde i hemlighet eftersom hon inte visste hur hon skulle förklara sin förtvivlan ens för Jimpa. ”Barn är inte något man skaffar, det är något man får”, sa hennes pappa vilket var extra sant i hans fall. Men Emma förstod inte varför just hon inte skulle få ett enda när så många uppenbart usla mammor fortplantade sig på löpande band.

Hon hade velat gifta sig i somras, bara för att göra något roligt som omväxling till hormonbehandlingarna. Men hon hade inte vetat hur hon skulle föreslå det. Egentligen ville hon att Jimpa skulle gå ner på knä och fria. Hon ville faktiskt det mer än hon ville mycket annat. Han hade lyckats undvika ämnet under Linda och Loves bröllop och under Lotti och Anders bröllop och senast under Mikael och Elins.

Mikael satt på Emmas andra sida och skyfflade i sig sin förrätt i expressfart. Han var som en stor, glupsk jultomte. När han var nykter var han snäll och lågmäld men nu var han redan på god väg mot sitt andra jag. Någon som högröstat ville delge världen sina egna skarpsinniga analyser och förenklade lösningar. Den spröda Elin som Jimpa hade till bordet var Mikaels motsats. Hon var den tysta, osminkade typen. Emma tyckte att hon var tråkig.

Det var rätt åt Jimpa. Även om han pratade mer med kvinnan som Tom hade på sin andra sida. Hon var en ny stjärna som Lotti hade bjudit in. Hon hette Camilla, var nyskild, och spred viss oro omkring sig med sin overkliga skönhet. Emma misstänkte att - 16 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 16

09-12-10 08.33.47

Lotti ville para ihop Tom och Camilla men för tillfället verkade det inte gå så bra.

Camilla lutade sig fram och pratade lågt med Jimpa över bordet och Tom var upptagen med att berätta om sommarens långseglingsäventyr för Emma. Toms tillfälliga dam satt tillfångatagen mellan Love och Linda som båda tittade intensivt leende på henne utan att säga ett ord. Emma kom inte ihåg vad hon hette men hon var söt på det där flickaktiga sättet som Tom alltid hade gillat.

Lotti klingade i sitt vinglas. ”Jag vill hälsa er välkomna till oss och utbringa en skål för födelsedagsbarnet. Skål Linda!”

Alla höjde sina glas och skålade med Linda som rodnade och trutade med munnen. ”Det här var verkligen delikat”, sa Tom och alla runt bordet mumlade instämmande. ”Du är verkligen enastående med din mat”, fyllde Camilla på. ”Äsch”, log Lotti och sedan lutade hon sig närmare Camilla som en signal om att nu kunde alla börja prata med varandra igen. ”Du måste berätta hur det var i New York”, sa Lotti. ”Makalöst som vanligt”, log Camilla och drog handen genom sina perfekta ostyriga lockar.

Emma visste att det var fruktansvärt fel att ogilla någon för att hon var vacker. Men med Camilla var det tyvärr omöjligt att låta bli. Hon var inte en vanlig pangbrud. Hon var vacker som en bokmärkesängel och samtidigt lika nonchalant sexig som en rockstjärna. Hon arbetade på ett produktionsbolag och hade just kommit hem från en glamourös resa. ”Business or pleasure?” frågade Tom. ”Jag hann med både och”, log Camilla och tog en klunk vin. ”Men det är husen som är kicken för mig. Jag pratade just med Jimpa om det. Han var snäll och lovade att min kärlek till skyskrapor inte är sjuklig.”

- 17 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 17

09-12-10 08.33.47

”Mmm. Freudian”, log Lotti. ”Jimpa eller skyskraporna?” frågade Emma. ”Tyvärr inte Jimpa”, svarade Tom snabbt vilket fick alla utom Jimpa att skratta. ”Kanske det”, skrattade Camilla, ”men vad är inte freudian?”

Ett litet barn stod i dörren och tittade med runda ögon på de vuxna runt middagsbordet.

Anders skyndade fram och föste snabbt ut den lilla pojken. ”Är filmen slut?” hördes utifrån hallen. ”Vi kan samla ihop tallrikarna men behåll besticken”, sa Lotti och reste sig.

Emma plockade med sig en hög tallrikar ut i köket och passade på att tända en cigarett under köksfläkten. ”Hur mår du egentligen?” frågade Lotti samtidigt som hon gjorde sig upptagen vid spisen. Det doftade underbart från risotton som puttrade där men Emma var redan mätt. ”Jag mår bra”, sa Emma, ”är lite trött kanske men det är väl alla så här års.” ”Jo”, sa Lotti, ”vänta tills du får barn. Jag blir galen av att aldrig få sova ordentligt. Man får ha sina knep för att hålla humöret uppe.” ”Massor av rödvin, till exempel”, sa Emma snabbt och log för att visa att hennes humör minsann var på topp.

Lotti la upp parmalindade kycklingfiléer på ett stort fat tillsammans med kronärtskockhjärtan, oliver och körsbärstomater med färskostfyllning. Kära snälla Lotti. Hon la alltid ner sin själ i matlagningen. Det var hennes pyssliga hobby.

Annars hade hon och Anders både städerska och barnflicka.

Lotti jobbade som redaktör på en resesajt och hon och Anders flög ofta iväg och testade exotiska öar eller coola hotell i olika storstäder. ”Rödvin är alltid bra”, sa Lotti, ”eller en liten kärleksweekend.” ”Jag ska faktiskt överraska Jimpa med en hotellnatt”, sa - 18 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 18

09-12-10 08.33.47

Emma. ”En hel weekend skulle nog få honom att börja krypa på väggarna. Han är så uppslukad av projektet.” ”Så är det ju ibland. Vart ska ni då?” ”Trosa, hade jag tänkt”, sa Emma. ”Det är supermysigt”, instämde Lotti och gav Emma en stor skål med grönsallad att bära in, ”annars är Grand Hôtel alltid Grand Hôtel.” ”Det är klart”, sa Emma.

Hon var tacksam att Lotti inte lagt upp färdiga portioner på tallrikarna. Hon satt och petade lite förstrött i sin risotto och tonade in och ut ur samtalen som pågick omkring henne. Mikael pratade med mat i munnen med Toms tjej, vad hon nu hette. ”Jag förstår inte varför det ska vara så svårt. Alla vet vad folk vill ha. Mord, sex, spänning. Väljer man att skriva om något annat måste det bero på att man helt enkelt inte vill bli läst.” ”Alla vill väl inte läsa om samma sak”, invände vad hon nu hette. Hon verkade yngre än vad Emma först hade trott. ”Nu pratar jag inte om några små marginalkommunister eller de fjorton personerna i Svenska Akademien utan om det som populärt brukar betecknas majoriteten”, svarade Mikael och torkade sig om munnen med baksidan av handen. ”Arton”, sa vad hon nu hette. Mikael såg sig förvirrat omkring. ”Arton vadå?” ”Arton ledamöter.” Vad hon nu hette såg honom stint i ögonen. ”Jaha, jag trodde att du pratade om din ålder”, flinade Mikael.

Love dunkade Mikael i ryggen och utropade: ”Kan inte någon ge den här mannen en egen tevekanal?” ”Du vet inte hur nära du är”, sa Mikael.

Tom och Camilla hade till slut hittat varandra trots att Jimpa vägrade sluta prata med Camilla. ”Det funkar exakt likadant hos oss”, sa Tom och lutade sig bakåt på stolen. ”Jag har verkligen funderat på hur man får bort - 19 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 19

09-12-10 08.33.47

den där fördröjningen. Men jag vet inte. Den kanske är inbyggd i processen.”

Camilla la huvudet på sned och såg på honom över vinglasets kant. ”Jag vet inte”, sa hon, ”jag är alltid en sån som vill skynda på allt. Jag vet att det inte alltid är bra men i dag kan faktiskt saker gå en förbi om man inte är på hugget.” ”Jag tycker att den första idén ofta är den bästa”, sa Jimpa och lutade sig fram. Det vara bara Emma som tittade på honom.

Och Elin. ”Det har jag också alltid tyckt”, viskade Elin utan att någon reagerade. ”Jag har självklart tagit ut pappaledighet”, sa Love till Lotti, släppte ut hästsvansen, skakade på håret och satte upp den igen. ”Med alla mina barn.” ”Alla två”, log Linda. ”Jamen, det är en självklarhet. Jag förstår inte varför det är en het fråga överhuvudtaget. Man skaffar väl barn för att man vill vara med dem.” ”Det är inte alla det är så lätt för bara”, sa Lotti och fyllde på sitt vinglas. ”Det är en ekonomisk fråga också.” ”Jamen vadå”, Love sköt irriterat undan sin tallrik, ”även om man delar lika så är det ett fjuttigt halvår två eller tre gånger i livet. Då kan man väl ta ett litet inkomstbortfall.” ”Det är ju bara det att det ofta är precis de åren när man behöver alla pengar man kan få ihop”, envisades Lotti. ”Jag trodde att det var en jämställdhetsfråga”, sa Linda. ”Men allvarligt”, sa Love, ”vad är viktigt?” ”Allt”, ropade Anders över bordet, ”allt är viktigt. Men mest konjak och kaffe.” ”Jaa”, brölade Mikael, ”det är viktiga saker.”

Emma smet ut i badrummet. Det var stort och hade ett vackert smårutigt kakel i stimorolblått. Alla familjemedlemmar hade egna handdukskrokar. Dyra ansiktskrämer trängdes med tand- 20 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 20

09-12-10 08.33.47

borstmuggar, parfymflaskor och vitaminburkar. Var de lyckliga?

Emma visste inte. Hur vet man om en familj är lycklig? Är egna handdukskrokar någon sorts ledtråd?

Bredvid toaletten låg en stapel med gamla Kalle Anka. Emma tog god tid på sig och läste en hel serie om Kalle och Alexander Lucas. Emma antog att hon var Alexander av de två. Hon hade inte behövt kämpa så mycket. Åtminstone inte innan hennes så kallade ofruktsamhet hade diagnostiserats. Ofruktsamhet. Vilket­ jäkla ord. Det var med god marginal det värsta som någonsin drabbat henne. Ofta tänkte hon att hon hellre hade fått cancer.

Något som väckte omgivningens omedelbara medlidande. Något som folk fattade att man fick kämpa med och som de applåderade en för att man klarade så bra.

Nya bekantskaper frågade gärna och ogenerat varför Emma och Jimpa inte hade barn. I början, när Emma fortfarande bjöd på sanningen, fick hon alltid till svar ett pliktskyldigt ”men vad jobbigt”. Men det märktes att alla som inte hade varit i samma situation själva tyckte att det var ett lyxproblem. Tråkigt visst men inte så mycket att hetsa upp sig för. Sedan drog de upp tröjorna på sina små skära bebisar, pruttade dem i magen och sa att det var det största som hänt dem. Nu för tiden sa Emma bara att hon inte ville ha barn vilket fick framförallt kvinnor att stirra bestört eller misstänksamt på henne, vilket hon ändå föredrog framför spelat medlidande. Om hon inte var på humör ursäktade hon sig innan bebisgoset började och låste in sig på toaletten en stund.

Emma undrade om hon skulle ha klarat av sin barnlöshet bättre om hon hade varit mer van att slåss. Att växa upp med en galen styvmor, en frånvarande pappa, en död mamma, en överlägsen storasyster och en virrig mormor hade väl varit en kamp på sitt sätt. Men Emma tyckte ändå inte att det räknades som något som varit på riktigt. Alla människor hade väl knasiga familjer.

Borde hon börja med någon extremsport? Testa gränserna, bestiga berg och kickboxas. Hon kunde inte se sig själv gå in hundraprocentigt för att klättra upp på ett väldigt högt berg.

- 21 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 21

09-12-10 08.33.47

Det var lite svårt att fatta poängen med det när det fanns helikoptrar.

Emma antog att hon var trött. Hon visste inte vad hon kände mest för. Att stanna kvar, dricka konjak och somna i Lottis soffa eller gå hem, rota fram en burk Ben och Jerry-glass ur frysen och hoppas att teve sände något gammalt Seinfeldavsnitt.

Hon kände sig lite besviken. Hon kunde inte riktigt bli inspirerad av sina gamla vänner. Inte kunde hon slappna av med dem heller. Hon hade fastnat i något som kändes som en oändlig, kass teaterföreställning där alla spelade sina gamla uttjatade roller.

Hon fyllde i läppstiftet och studerade sitt ansikte i spegeln.

Det var precis som vanligt, varken festligare eller gladare. Det fanns ingenting i det som avslöjade några känslor överhuvud­ taget. Hon hade lika gärna kunnat smita ut från ett planeringsmöte på jobbet.

I köket trängdes alla kring fläkten och rökte. Anders och Lotti sprang fram och tillbaka med kaffekoppar och fat med chokladtryffel. Alla pratade väldigt högt och precis samtidigt. Mikael som rökte cigarill sa till Tom: ”Det är bara en myt att de gillar jämställdhet. Det är osexigt.” ”Att gilla jämställdhet eller jämställdheten i sig?” frågade Love med en röstvolym som om han talade i styv kuling på Barents hav. Jimpa sjöng på ”Åh åh åh tjejer”, samtidigt som Elin och Camilla pratade vid det halvöppna köksfönstret en knapp halvmeter bort. ”Känner du henne?” frågade Elin och lutade sig mot Camilla med runda ögon. ”Absolut, vi har haft flera projekt tillsammans”, sa Camilla och tände en cigarett. ”Hon är otroligt cool”, sa Elin. ”Absolut. Och hon är likadan i verkligheten. Helt galen.”

Camilla skrattade ett litet konstigt skratt som lyckades vara både nedlåtande och varmt samtidigt. ”Eller vad tycker du, Emma?” bräkte Mikael. Emma skakade - 22 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 22

09-12-10 08.33.47

på huvudet åt den framsträckta cigarillen. En gång i tidernas begynnelse hade hon och Mikael faktiskt varit tillsammans.

Det var svårt att förstå det nu när han röd i ansiktet stod och vevade med sina långa armar. Då hade han varit annorlunda.

Blyg, fruktansvärt ambitiös och väldigt öm. Emma gjorde slut eftersom hon var uttråkad. Hade han blivit annorlunda om de hade fortsatt att vara tillsammans? Hade hon? ”Jag tycker att ni är äckliga”, sa Emma. ”Oj oj oj”, sa Tom och log mot henne. Emma skakade leende på huvudet som för att mildra det hon just hade sagt. Men det var för sent. ”Det är problemet med er stödstrumpor. Det är alltid så förbannat allvarligt. Näst efter mannen är det skottpengar på allt som är roligt”, sa Mikael och slängde cigarillen i vasken.

Camilla tittade på Emma och gjorde fingrarna i halsen. Emma log tacksamt. ”Stödstrumpa”, Jimpa sköt upp glasögonen i pannan, ”raggsocka snarare.” Han log mot henne. ”Tack älskling”, log Emma, ”då kan väl du sätta på mig sen.”

Tom och Elin skrattade högst. Camilla hojtade ”Go girl”. ”Nu finns det kaffe”, kvittrade Lotti i dörröppningen.

Någon hade lagt på en gammal Steely Dan-platta. Linda och Toms tjej, vad hon nu hette, satt uppkrupna i en av de generösa sofforna och verkade ha ett väldigt allvarligt samtal. Anders satt med lilla Olivia i knäet och hon verkade sekunder från att somna.

Emma kom ihåg det från när hon själv var liten. Att sitta uppe i sorlet av de vuxnas prat och somna i pappas knä omgiven av doften av after shave och cigarrök. Hon satte sig bredvid honom och serverade sig en kopp kaffe och en konjak. ”De avlånga är chilitryffel”, sa Anders, ”och den runda är min favorit, det är grönt te. Sedan tror jag att den med kryss på är champagnetryffel och den rutiga är hallon eller nåt sånt.” ”Jag prövar din favorit”, sa Emma. ”Hur är det med dig?” ”Det är väl bra. Lite trött men det är ju alla.”

- 23 -

Glaser_Fyrtio minus_ny.indd 23

09-12-10 08.33.48